Nashville you win (again)

Jag hörde den där låten igen idag och därefter har längtan till den där staden åter infunnit sig.
Jag minns inte hur många gånger jag har varit där, men en gång stod jag tillsammans med brorsan på Grand ole ophrys scen.
Det är några få saker i mitt liv som slår det.
Inte fler.
Och så minns jag hur vi firade brorsans födelsedag på legendariska Tootsie's och aldrig förr har väl budweiser smakat bättre än då...Och så livemusiken från den lilla scenen och alla hattar....
Förövrigt var jag och brorsan de enda bland de 3 miljoner invånarna den kvällen som inte bar hatt.

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass"


Och då minns jag.
Caitlyn Smith och den där lidelsefullt ljuvliga låten som jag lyssnade på i timmar för några år sedan.

Jag återkommer till nashville.
Jag planerar ett återbesök.
För jag älskar verkligen den där staden och det fanns en tid då jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv.
Jag skulle bara bli klar i södra Georgia först, sedan låg musikstaden för mina fötter...
Det blev Färgelanda, Dalsland istället för Nashville, Tennesse den där dagen jag lämnade Macon, Georgia. Säkerligen rätt beslut, men drömmen finns fortfarande kvar.
På tal på dröm  så minns jag starkt en dröm som jag hade just för några år sedan. Jag drömde att jag levde och verkade i just Nashville. Jag var en countryartist och tydligen en framgångsrik sådan och jag levde ut precis de där drömmarna som jag en gång hade som ung. Och när allt det där "perfekta livet" spelades upp med berömmelse, rikedom och lycka hände det där avgörande som satte allt på sin spets. Då när allt kastas om och man måste ta just det där viktiga beslutet...

Caitlyn Smith sjunger:

"Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in"


Och jag kan verkligen känna det där förbannade vemodet som ibland kan göra så ont så att man nästan går isär ...och sedan den där romantiken...
Romantiken som är så träffsäker och rätt på så att man bara vill vara just där, fast att man vet att den kommer förgöra en.
Samtidigt är just detta (hur konstigt det än låter), en förutsättning för hela mitt livsberikande. Jag andas, känner och njuter av den där smärtan.

Caitlyn sjunger vidare;

"This town is killing me, this town is killing me"

och nu kan jag se henne framför mig där hur hon sitter på den där lilla scenen, med bara sin Gibson, framför en oengagerad publik och hon blottlägger hela sig, det finns inget privat.
Bara nakenhet och ärlighet.

"I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn".


Och åter igen är jag tillbaka på Tootsies den där novemberkvällen då brorsan fyller år, just då när livet liksom peakade och kändes så enkelt.
Och där på scenen står hon,
Caitlyn Smith, ensam med en J-45 som enda vän framför ett par bröder som aldrig vill åka hem igen.

Etiketter: nashville

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln