Mellan det där som heter måsten och njutning.

Har inte skrivit på evigheter.
Vet inte om det beror på kylan, mörkret eller kanske det där höga tempot som hållit i sig i ett par veckor nu.
En sak vet jag iallafall och det är att jag inte har skrivkramp, för jag har så otroligt mycket inom mig som vill komma ut - som måste komma ut!
Förr eller senare...

Idag är det på dagen ett år sedan det första fallet av Corona redovisades i vårt land. Minns den där dagen. Kändes konstigt, precis som att jag då kände på mig att detta inte var något vanligt virus. Att detta skulle kunna förändra saker och ting...
Förändra saker och ting gjorde det och det ordentligt. Nu lever jag på hoppet och mina böner och drömmen om att mina inbokade resor trots allt kan bli av...

Igår skrev en vän till mig; "Tänk, på måndag är det redan februari."
Och måndag är i morgon, så nu är vi strax där

och en annan vän skrev "Men solen skiner åtminstone". Som ett sätt att muntra upp mig och det slår mig att det är just så här som vi pratar om det viktiga numera. 
När man skall kommunicera på djupet så säger tiden blankt nej för fysiska närvarande samtal.

Dagen har gått i arbetets tecken, men igår blev det en familjedag i Kungälv. Jag håller uppe balansen så gott det går mellan det där som heter måsten och njutning.