De tillsynes obetydliga ögonblicken som tillhör vardagen

Ronny och jag Ronny och jag

Jag hittade ett brev som min bror Ronny skickat mig för några år sedan. Ett brev där han beskrev ett minne från vår gemensamma barndom. Ett brev som berörde och som fick min egna hjärna att börja leta och återge i och från minneslådorna från det förflutna. Jag brukar säga att det är det man vill minnas som man minns. Min bror har en annan definition: "man minns bara de där små sakerna, de tillsynes obetydliga ögonblicken som tillhör vardagen."

Brevet lät så här:
Ett minne från Håmule - så som jag minns det:
"Du och jag i en snödriva mot en ladugårdsvägg någon gång i mitten på 70 talet...
Du är tre år äldre än mig och går sedan ett par år i skolan. Du förmedlar mig nya ord dagligen och denna eftermiddag berättar du för mig vad ett kloster är. Jag är klädd i vita galonbyxor , en stickad grön krage, ett par bruna fodrade gummistövlar och troligtvis en jacka, men den har jag glömt.
Du har en brun duffel och på fötterna har du svarta pjäxor med skosnören som är röda.
Som den omtänksamme storebror du är låter du mig låna dina vantar, detta eftersom mina är blöta och händerna frusna.
Det skymmer, vi lämnar snödrivan... Detta samtidigt som vi noterar den gula hundkojan som för oss signalerar att klockan är halv fem och att pappa nu är i antågande.
I denna fas upphör all ordväxling. Du springer före mig för att möta pappa. Jag har mindre bråttom.
Jag går sakta vägen upp för backen samtidigt som jag funderar över det där nya ordet du lärt mig."


Senare läste Ronny in det och det går att lyssna på nedan.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln