Kampen

Jag saknar mina judoträningar. Jag saknar mina träningsvänner och att ta ut sig till bristningsgränsen.
Och jag saknar att åka på tävlingar. Inte för att själv tävla, utan för att stå bredvid mattan. Uppleva det där som man tränat och jobbat inför, finalen, Showtime, fajtandet och ..ursinnet,,,
Tävlandet och den kicken det ger, men också nervositeten, besvikelsen och rädslan för att förlora, att inte räcka till..
Jag har varit där och jag kan inte låta bli att känna den där oron varje gång en match avgörs. Den bubblande glädjen, men kanske också, den översvämmande besvikelsen. Det finns alltid två sidor.
Trots alla dessa känslor som inte enbart är positiva så längtar jag dit. Till den där dagen då jag kan vistas på tävlingsarenan igen.

Och nu i kväll efter att jag funderat på det där och särskilt ägnat en tanke åt att förlora, om besvikelse och tillintetgjorde förväntningar, så kommer också direkt bilden om att resa sig, att komma igen, att lära sig av tiden och stunden och att gå vidare.

Det är en jobbig tid, men jag vill gå vidare. Jag vill tillbaka till tävlingsarenan. Jag vill vinna glädjens lyckopriser och jag ger mig aldrig

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln