Tro och hopp trots allt

För några månader sedan satte vi vårt hopp till vaccinet.
För bara ett par månader sedan satte vi vårt hopp till vaccinet. Sedan läts vi informeras om att vaccinet initialt inte skulle komma att göra någon skillnad. Fortsatt åtskildhet och försiktighet, eftersom att vi fortfarande skulle gå runt och vara potentiella smittspridare. Inte förrän att alla vaccinerats skulle vi kunna andas ut...kanske.
Och sedan efter det kom ena oroväckande nyheterna efter de andra från de ena läkemedelsbolaget efter det andra, att det var strul med leveranserna. 
Vaccinsamordnare, regering och folkhälsomyndighet, sa att den svenska vaccinplanen skulle hålla.
Sedan kom exportförbud från USA, Storbritannien och Indien...

Nu säger ingen något om nått.

Och det är här det blir riktigt intressant tycker jag. Den dör godtrogenheten, tron på solidaritet, det där vackra, men än så utopiskt bland mänskligheten. För har det någonsin hänt att makten, styret, är solidariska när det väl gäller? Nej, vi ser återigen enbart till våra egna och våra näras behov. 
Nu står vi här svikna och förbannade och ser hur andra länder får sitt vaccin, men inte vi. Det är sånt där som skapar misstro, desperation, aggression och tillslut undergång.

Och jag tänker på mina egna drömmar och förhoppningar om framtiden och förstår mer och mer att sommarens Florida-resa nog bara var en dröm.  Nu börjar nya tankar att byggas istället och med det tro, hopp och längtan. Innan jul bokades även årets traditionella New York - tripp in. Kanske kanske kan det bli något av det till hösten...