Something You Get Through

Jag bär min Willie Nelson Tisha med stolthet.
När jag växte upp spelades det mycket countrymusik i mitt hem.
Johnny, Waylon, Kris, Merle och Willie. Blandannat skall tilläggas. Det fanns plats för mer.
Johnny Cash var den som farsan och brorsan lyssnade flitigast på. Jag föredrog Willie. 
Ju äldre jag blev skulle jag inse vilken fantastisk låtskrivare och artist han var och fortfarande är.
Och jag tänker på att det alltid funnits något speciellt där i relationen mellan Willie och hans gitarr "Trigger".  En Martin N-20.  Det där som skapat ett helt unikt sound.
Jag minns att jag aldrig förstod varför att han spelade på en klassisk gitarr och inte en western-gitarr som de där andra country-stjärnorna. Däremot förstod jag magin, Willie Nelsons speciella sätt att få fram de där tonerna, slå an de där ackorden som ingen annan kunde. Och samspelet...
Och jag tog in låtar som Crazy (den där sången han skrev till Patsy Cline på tidigt 60-tal) och
Funny How Time Slips Away och hur jag älskade hur han gjorde låtar som Always on my mind och Blue eyes crying in the rain till hans egna.

I kväll sitter jag med Willies platta Last man standing som kom för tre år sedan. 
Det är så vackert.
I slutet av den här månaden, den 29 april fyller Willie Nelson 88 år.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln