Om våren när allt var som finast 

Det är vår. Det tror jag att vi kan säga nu, även om de där rätta temperaturerna inte har infunnit säg ännu.
I förmiddags tittade jag på kort. Gamla kort på mig och mina föräldrar. Framförallt var det de där vårbilderna som fångade mitt intresse.
Vi var ofta ute tillsammans på helgerna, gick i skogen, hade med fika och njöt av det som omgav oss. 
Bäst var det om våren. När allt föddes på nytt och allting ackompanjerades av fågelsång.
I den röda lådan på bilderna ligger min lillebror Ronny. Själv är jag fullt upptagen med att titta i den där fantastiska leksaken som man kunde ändra färg och mönster i genom att skruva på den. Att den upptåg hela mitt fokus går inte att ta miste på. Kanske den där allra första fascinationen från livet som jag fick uppleva?

Jag hade en rik uppväxt, en trygg och kärleksfull barndom. Jag tänker på mig själv som förälder och vad jag har åstadkommit och bidraget med när det gäller trygghet, kärleksfullhet och närvaro. 

Jag tänker på när jag var tonåring. Så gammal som min hemmavarande son är nu. sedan tittar jag på de där korten igen på mig, min lillebror i den röda lådan och på mamma och pappa. Jag och den där "drömkikaren".
Också frihet så stark, men dessutom trygghet och nyfikenhet på livet.
Jag ser på kortet där mamma ler sitt finaste leende in i linsen, medan jag är upptagen på annat håll. Just där i det ögonblicket tycks livet vara som finast.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln