Det som håller drömmen vid liv

Igår skrev jag om att det aldrig regnade i Georgia. Ett uttryck i att jag kände mig dödligt trött på allt regnande här där jag lever. Det inlägget kan du läsa här.

Men vid närmare eftertanke stämde det inte. Visst regnar det förstås i Georgia. På min tidiga morgonpromenad tog mina tankar mig med tillbaka många år i tiden. Det blev minnen om nuvunnen kärlek, om lycka och besvikelser, men också hur det var att promenera hela vägen från 720 Tidewater Circle ner till Arlington park i just Georgia regn. Om hur det är att stå på bron över Ocmulgee river en regnig dag och fundera på om man skall hoppa på det där tåget till Santa Fe eller ej. Hur det där regnet alltid kom blixtsnabbt och avväpnande.

Jag stod i det där regnet rätt många gånger vid närmare eftertanke. Också på den där bron för att kolla in den mäktiga floden och de många tågen. 
Tågen hade alltid oändligt med vagnar och for med snigelfart förbi där jag stod och ganska ofta övervägde jag faktiskt att bara hoppa på det där tåget i farten. Något som tycktes vara fullt möjligt. Det handlade om frihet, men också stor osäkerhet över vad det här livet hade att erbjuda.

Jag gick längs Valboån i morse. Det var kallt, men friskt. Medan tiden gick, skulle också värmen infinna sig.
Jag gillar åar, jag gillar floder. Gillar de "strängar" som binder i hop allting. Föredrar dem framför hav och sjöar. Föredrar en romantisk promenad utmed Donaus strand, att Sakta paddla fram på valboån i gryningen, att stilla stå på W.L Stribling memorial Bridge i Macon, Georgia och titta ner på Ocmulgee river...

De där vattendragen har något förföriskt över sig. Det där med "förföriskt" förklarade en gång några hemlösa för mig som bodde under W.L Stribling memorial Bridge, bredvid Ocmulgee. De sa att floden Ocmulgee höll deras dröm vid liv. Att de kunde fantisera om att den där floden en dag skulle ta dem med på ett äventyr utan dess like. Hemlösa drömmer också om att bli förförda.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln