80

Bob Dylan fyller 80.
Jag lyssnar på Dylans Blonde on Blonde. Liksom för att ta in det där.
Men det lyckas jag förstås inte med. För trots att Dylan alltid funnits, känns han som evigt ung. Som i den där Dylan- favoriten Forever Young.

Oh Mercy - plattan är ett litet mästerverk. Jag brukar hålla den som hans främsta. Men nu är jag osäker. Blonde on blonde kanske är bäst trots allt? 
Allt började med I want you...sedan var jag fast.
Någon gång i slutet av åttiotalet pluggade jag på komvux för att läsa upp min tvååriga gymnasielinje till tre år så att jag kunde söka in till universitetet. Där träffade jag en kille som skulle komma betyda mycket för mitt musikintresse. Tyvärr minns jag inte vad han hette, men han var något yngre en jag, fixade extrajobb till mig på en flyttfirma och lärde mig allt om Dylan, The Band, Neil Young, Jackson Browne och Billy Bragg, men också the old stuff med Woody Guthrie och de där andra legenderna inom amerikansk folkmusik. 

Jag kommer inte ihåg hans namn längre, min vän som fick upp mina ögon för god musik, men jag minns mycket väl när han spelade låten I want you för mig.
Efter första versen och refrängen visste jag att det här skulle bli ett livslångt förhållande.

"The guilty undertaker sighs
The lonesome organ grinder cries
The silver saxophones say I should refuse you
The cracked bells and washed-out horns
Blow into my face with scorn
But it’s not that way
I wasn’t born to lose you"


Det är så oändligt vackert och de där meningarna smakar lika gott i munnen idag som det säkert gjorde för 55 år sedan. 

Jag har alltid hävdat att låten "Don't Think Twice, It's All Right" från albumet The Freewheelin är den främsta Dylan låten genom tiderna.
I want you är i så fall inte långt därefter.

Washington Square har alltid haft en speciell plats hos mig..i mitt hjärta. En plats att koppla av på, en oas i hjärtat av Greenwich Village.
Jag väljer denna bild dagen till ära. Brukar tänka på Dylan när jag är där.
Jag och min son Eric framför Garibaldi-statyn igen, på den plats där Bob Dylan sägs sjungit sina första folksånger inför publik.
Bakom oss på  bilden sitter en ung man med gitarr och munspel vid statyn och sjunger och spelar och visst vill jag minnas att det var Bob Dylan han spelade.
Där fanns det drömmar
En gång i tiden gjorde jag samma sak...

Jag beslutar mig för att Dylans bästa album trots allt är Blonde on blonde. Förövrigt världens första dubbelalbum.
Innan jag avslutar detta inlägg bestämmer jag mig för att plocka t de fem bästa låtarna på plattan. Håll till godo!

1. Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again Ett riktigt 
mästerverk.
2. I Want You Den första Bob Dylan-låten som jag lärde mig tycka om 
och som jag visste var en Dylan-låt.
3. One of Us Must Know (Sooner or Later) vad var det som gick fel? 
Jag som verkligen försökte att få det att fungera. Om sprucken 
kärleksrelation. Så bedrövande. 
4. Just Like a Woman. Låten om Edie Sedgwick och som Ulf Lundell 
gjorde en hygglig version av på svenska. The Hollies fick en hit
med den och även Joe Cocker och Stevie Nicks spelade in den.
5. Absolutely Sweet Marie Textraden "To live outside the law you 
must be honest" säger allt.
Ola Magnell gjorde en svensk version och Everly brothers har 
spelat in den och gjort den till "sin". Dylan skall ha spelat den på 
scen för första gången 1988.

Idag fyller Bob Dylan 80 år.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln