Utan bränsle i Olympos

Något som borde vara ganska vanligt, men som jag varken hört något om eller läst är att bli stående utan bensin uppe i bergen i Karpathos. För att det bara finns ett par bensinstationer på hela ön och de i stan, är inte en sån tydlig information.
I Olympos var bensinen slut för oss alla. En tank tar fort slut om man har roligt och kör långt i bergslandskap. Att man bara tog kontanter överallt i Olympos var illa nog. På restaurangen frågade jag vem i byn som försåg de övriga byborna med bensin. Ett känsligt ämne tycktes det. Fick ett viskande svar tillslut. "Prata med mini-market i början av byn."
Sagt och gjort, det gjorde vi, men kvinnan i den lilla butiken hänvisade oss till en annan butik, en annan minimarket i grannbyn. Protopapas mini-market. Ca en mil därifrån skulle det visa sig. Jag blev misstänksam som man blir när desperationen är nära. Vi skulle nog kunna ta oss till Diapani, men om vi inte fick bensin där, så var det kört och vi var ännu längre från staden och de två bensinstationerna.
Jag frågade igen, ville ha garantier om att den där Protopapa verkligen hade bensin. "Jag tror det" fick jag till svar, men lade till, "jag kan ringa och höra." Ett evighetslångt samtal följde. Jag stod tålmodigt och lyssnade, men kunde inte urskilja ett enda ord av grekiskan. När hon pratat färdigt ursäktade hon sig att det tagit tid. Det var ju så länge sedan som de pratats vid. Hon berättade om hur de kände varandra och att de faktiskt t om var släkt, men på ganska långt håll. Hon berättade vidare och där stod jag och undrade hur det blev med bensinen. När jag tillslut bestämde mig för att vara ofin och avbryta henne, avbröt hon sig själv tvärt och sa; "Ni kan åka, hon har bensin".
Så vi for vidare och även om vi inte sa något till varandra under den där milen så tror jag att vi tänkte på samma sak. Kommer bensinen verkligen räcka fram .
I Diapani frågade vi oss fram till Protopapas och väl där skulle vi mötas av en helt förtjusande kvinna. Några år över de 80, tydligt märkt av ett hårt liv i civilisationens utkanter. Hon hörde dåligt, men hennes förstånd var det inget fel på. Ej heller att kunna utrycka sig väl på den knaggliga engelskan hon besatte. Hon hämtade ett helt gäng med toppfylla petflaskor och ville själv hälla i innehållet i tankarna. Någonstans där fann vi varandra och ett spännande möte och samtal uppstod. Tiden fick gå.
När vi tog farväl med varma kramar log hon med hela sitt vackra ansikte och jag såg hur tårarna kom. 
Det här mötet tycktes inte bara räddat vår dag, utan också gett denna underbara kvinna ett vackert minne från denna dag.