Drömmen om ett berg

Igår körde jag hem i solsken. 
Det var gott och väl 25 grader ute.
Jag tänkte att det här kan vara den där dagen, den sista sommardagen för i år. Min sista sommardag.
Jag hamnade på uteplatsen. En plats redo för mig.
Jag fällde bak positionstolen. Jag kisade mot solen. Jag tog av mig tröjan och lät solen dränka min överkropp. Jag svettades, det var riktigt varm, men jag lät det få vara så. Jag höll ut. Höll ut för den sista sommardagen. 

Jag har sovit dåligt under en tid. Vaknat ofta, drömt en del. Mestadels mindre trevliga drömmar. Igår när jag satt där ute i solen somnade jag ganska snabbt och började drömma. Denna gång om öppna vidder och om berg. Finns det något mer befriande och tillfredställande än att blicka ut mot det gigantiska, ibland helt överväldigande bergslandskapet? Kanske beror det på det solida. På tanken på något beständigt (även om jag egentligen vet att så inte behöver vara fallet).

Abrupt vaknade jag sedan till. Jag stirrade upp mot en mörk molnfylld himmel. Det hade börjat blåsa upp och värmen hade hastigt ändrat sig till kyla. Huttrande lämnade jag stolen och det som för bara en liten stund sedan varit det skönaste sköna. Nu var sommaren slut. Min sista sommar. Men minnet av min dröm om berg levde sig kvar inom mig. Jag kände mig trött, men ändå så stark.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln