Min skolgång

En ny arbetsdag. 
Jag skall undervisa och lära ut. Ett viktigt och minst sagt ansvarsfullt jobb.
Denna morgon tänker jag på min egna skolgång och på de som hjälpte mig i rätt riktning för att få de förutsättningar som tagit mig hit idag. 

Stina var min första lärarinna.
Från 1-3 i Torp skola.
Hon lärde mig att läsa, hon lärde mig att räkna. Hon la grunden till många av mina färdigheter. 
Trots att det nu är ganska längesedan, har jag många minnen från mina första skolår. Ljusa minnen.
Det finns många historier om det att berätta, men det får bli i något annat inlägg, eller kanske i en egen bok så småningom. 

Jag minns den dagliga högläsningen för oss elever.
Jag minns morgonsamlingen med orgelspel och sång.
Jag sluter mina ögon och tänker tillbaka.
Där någon gång i mitten av 70-talet.

Fröken Stina läser, klassen är tyst och jag som studerar min omgivning, observerar planscherna på väggarna, mina klasskompisar, tar in doften av klassrum.

Första uppropet. Min allra första skoldag.
Jag kände ingen av eleverna sedan tidigare. Jag hade aldrig gått på lekis och kände därför inte någon.
(För så är det om man växer upp på landet under sjuttiotalet med 3 kilometer till närmsta grannfamilj med barn.)
Föräldrarna stod längs ena väggen.
Fröken Stina läste upp alla våra namn. Jag ropades upp sist. Stina frågade om adressupgifter och telefonnummer. Jag hade noll koll, men mamma som stod med de andra mammorna vid väggen kom till undsättning och förklarade att uppgifterna stämde.

Tre år tillbringade jag i Torp skola.
Alltid uppställning i alfabetiskt ordning och hälsade fröken god morgon.
Jag stod sist förstås eftersom att mitt efternamn slutade på W. 
Det köades mycket på den tiden. Även till matsalen radade man upp sig alfabetiskt. Alltid jag sist.
På rasterna spelades det fotboll, lektes i skogen bakom skolan, man hoppade hage, hopprep och twist.

Runt skolan växte nyponrosor så vackra. Inte allt för sällan gjordes frukterna sönder för att användas som klipulver i någons tröja.

Jag minns doften av trä och trälim i träslöjden och doften av strykjärnsvarmt tyg i syslöjden.
Och  när det gäller dofter; Doften av nystencilerat papper.  Den starka, fräna spritdoften.
Pappret med blått tryck var fortfarande varmt när Stina kom från stencileringsrummet.
 
Och så minns jag katedern. Denna robusta och tunga  pjäs i gedigen i trä som man kunde gömma sig under om man så önskade.
På katedern fanns allt som man skulle kunna tänka sig. Alltid en anledning till upptäcktsresande för ögat, medan man väntade på att få hjälp. 

Jag öppnar ögonen och höjer min blick. En bra start på dagen med tillbakanlick på det förflutna.
Jag dricker upp det sista av mitt kaffe, som nu kallnat, går upp och gör det sista innan det är dags att klä på sig utekläder och ge sig av.
En ny dag att ta hand om. En historia som går vidare.