Våga tro

Morgon i december.
En teve som lyser upp i ett allmänt mörker.
Snart två veckor i denna fåtölj.
Sittande ställning dag som natt.
Timmar som känns som en oändlighet. Dagar som går ihop och som gör mig dagvill.

I natt var natten lite bättre än tidigare.
Fortfarande sittandes och minimalt med sömn, men inte med ett lika smärtande bröst.
Hosta, men där alla ben runt bröst och lungor tycks ha läkt igen och nu känns som en någorlunda stabil mur mot dessa hostattacker.

Om en stund skall jag upp och röra mig.
Gå runt i mina rum. Träna på att hålla mig igång. Gå ut på balkongen och fylla mina lungor med kall men frisk luft. En början till att komma tillbaka till en normal vardag igen.
Och jag börjar så smått våga tro på att jag snart skall vara frisk igen.