Om hoppet dör

Min sovrapport gör sig gällande genom att det surrar till i mitt armbandsur. Det är den här tidens sätt att ta emot kommunikation. Jag lyfter på armen och läser att mitt sömnschema varit oregelbundet den sista tiden. Alltid är det något.
Ute är det fortfarande kallt. -16 och trots att solen nu skiner, är det inte tillräckligt lockande för att ge sig ut i vinterland. Kanske för att jag fortfarande känner mig lite krasslig och låg efter min sjukdomstid. Hosta och trötthet, men denna förmiddag inte ont i halsen.
Jag tänker på det här året. Ännu ett år dränkt i en sörja av pandemi och dess elände. Nu hoppas alla på 2022.
Det enda vi har kvar - hoppet, när allt annat rasat.
Men vad händer sedan med oss när vi inte ens har hoppet kvar?
Jag funderar på det under morgonens första timma och sedan nås jag av budet att en i min livstid mest betydelsefulla personer, Desmond Tutu är död.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln