Jag och Jim Morrison

Det regnade och bar sig åt. Jag kände mig förkyld och tveksam om jag kunde jobba. Sedan kom jag på hur jag under de sista två veckorna självskapat nån sorts hypokondri, som när det var upp till bevis hela tiden visade sig vara ett påhitt. En sorts fantasi byggd av mig själv.

Allt känns tungt. Covidhotet ligger som en våt filt över mig. På fredag är det upp till bevis.
Kanske har Putin invaderat Ukraina innan dess och retat USA till handling som i sin krigsiver stänger sina gränser? Jag kanske skall gå och lägga mig ändå? Sova bort några dagar för att sedan vakna upp till en lycklig fredag?

I natt drömde jag om att jag var i Paris tillsammans Jim Morrison och vi strövade rastlöst omkring i den franska huvudstaden. Jim synbart berusad med ett Marlboro-paket i ena handen och en anteckningsbok i den andra.
I drömmen blir allt så verkligt.
Han är sliten, fet och plufsig efter mångårigt missbruk av alkohol och droger och han pratar med mig om hur trött han är på killarna i hans band som inte förstår honom. The Doors tycks vara ett avslutat kapitel. Något som jag säger att jag beklagar.
Jag tycks ha en annan agenda. Jag vill gärna prata om rockstjärnelivet Jag är sugen på staden, pulsen och nattklubben Rock’n’roll Circus vid Seinefloden.
Han säger till mig att jag inte förstår. Att han en gång i tiden  varit som en gud för sina fans. Världens största manliga sexsymbol, men nu har han flyttat till Paris för att skriva dikter och är inte intresserad av sitt gamla liv längre. Istället vill han diskutera med mig om som han säger seriösa poeter som Allen Ginsberg, Arthur Rimbaud och William Blake.
Och…av någon konstig anledning så är det jag som går där bredvid och förväntas besvara hans långa utläggningar, men också lyssna på hans egna dikter som ingen annan tycks intresserad av. Allt Jim vill just nu är att bli en erkänd poet.
Så där fortsätter det. Drömmen tycks aldrig ta slut och jag måste säga att det är skönt att vara i Jim Morrisons värld, även om jag förstår att allt kanske inte står rätt till. Vi hänger på Café de Flore och jag får följa med till lägenheten som ligger i attraktiva Marais-kvarteren. Där träffar jag hans flickvän Pamela Courson och hon är lika vacker och attraktiv så som jag har sett henne på bild. Hennes franska älskare
Jean de Breteuil är också där och då jag vet att han också är  älskare åt Marianne Faithful frågar jag honom om Marianne. Henne får jag dock inte träffa. Hon har gett upp sin karriär för heroinet säger Jean, hon har slutat att leva och jag undrar om inte alla dessa människor gjort det? Gett upp livet för China white. Det där heroinet som alla tycks gå på.

När jag vaknar klockan 04.40 känns allt så verkligt. Jag går upp, klär på mig och spelar cinnamon girl med Neil Young som sägs handla om Pamela Courson. Jag tittar ut genom mitt fönster och ser hur det regnar och bär sig åt. Allt var trots allt bättre i drömmen.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln