Fredagsmusik med Tommy (Hotel California) 

Musik har alltid varit ett av det viktigaste i mitt liv.
Musiken finns ständigt med mig och inom mig.
Musik är dessutom idag det jag sysslar med till vardags och som jag  får större delen av min inkomst ifrån. Så visst kan jag kalla mig privilegierad. Att faktiskt få jobba med det som jag älskar allra mest. Genom åren finns det många personer, grupper och artister som påverkad mig genom musik till den som jag är idag. För jag tror på att musik har den förmågan. Att kunna påverka. Under fredagar framöver kommer jag presentera  de artister och låtar som påverkat mig genom livet och kanske ge lite anekdoter kring det…och vad passar bättre än en fredag kväll att varva ned till något riktigt härligt. Härligt ja…det bestäms hos lyssnaren, men förhoppningsvis skall jag kunna återkalla ett kärt minne, presentera något helt nytt eller skapa en upplevelse hos dig som läser. Välkommen till Fredagsmusik med Tommy.


Tveksamt om det för mig funnits några viktigare musikaliska förbilder än Glenn Frey och Don Henley.
Minns första gången jag hörde den där plattan Hotel California. Det var andra hälften av sjuttiotalet. Farsan hade lånat skivan. Han spelade den för oss barn och han var upprymd och entusiastisk. Han sa att det var bra grejor. Bara skivkonvolutet gjorde mig skitskraj. Men det som gjorde mig riktigt, riktigt skraj var att farsan älskade det. Det där var absolut inte vad vår far hade fostrat sina söner att lyssna på. Iallafall förstod jag det inte  där och då. Jag tog avstånd. Tänkte inte lyssna på sån där flummusik. Någon måste säga i från. En liten pojk mot en hel västvärld som tagit det där pojkbandet från kalifornien till sina hjärtan.
I all hemlighet älskade jag vad jag hörde och i hemlighet spelade jag den där plattan gång efter gång. Allt skedde i smyg. Min yngre bror Ronny fick absolut inte veta att hans bror och förebild kapitulerat så lätt. Hans far må falla, men inte hans storebror.
Fyra låtar på första sidan. Fem på den andra. Första låten; Hotel California. Detta mästerverk som skulle förändra en hel musikgeneration.
Glenn Freys verk tillsammans med Don Henley och Don Felder. Felder som inleder det där klassiska gitarrsolot som sedan exploderar när Joe Walsh tar över. Kanske den bästa låt som skrivits.
Nummer två på plattan; New kid in town. Vilken öppning. Bägge två blev ettor på Billboard top 100! 
Spår 3 Life in the fast lane. Även den högt på Billboard och sedan sista spåret på första sidan:Den sagolikt vackra wasted time. Allt det där minns jag utan att behöva kontrollera. Jag blir äldre och minnet sviker mig allt oftare, men vissa saker försvinner aldrig.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln