Egentligen är det jag som är konstig

Jag åkte med en mycket fin vän till Halden.
En välbehövlig avstämningsresa där i egentlig mening inte målet är vår det viktigaste, utan vägen...

Jag har ett komplicerat förhållande till vårt grannland Norge.
Jag har arbetat där, jag har bott där och även studerat där, men har aldrig riktigt fått det att klicka.
Men det kanske är så som min vän Andreas förklarade för mig i ett annat sammanhang på den här resan. Att det i detta fallet är Norge som är det normala och egentligen jag som är konstig?
Och även om jag och Norge kolliderade även denna gång, så måste jag medge att det ändå kunde få mig att bedåras och bli hänförd.
Självklart spelade sällskapet in att det blev några riktigt härliga dagar i grannlandet, men kanske kan det även vara så att Norge försökte denna gång komma så nära som möjligt en försoning...

Det är efter såna här dagar som man känner en sån enorm tacksamhet för de där goda vännerna man har. Tacksamhet över vänskapen, över livet och tacksamhet  att kunna få vara mitt där allt det det där vackra och roliga händer.
Och jag försonas med Norge och jag lovar i all tysthet att aldrig mer någon döma.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln