De lärande samtalen(Socorro)

Vi åkte de 55 milen från Tombstone, Arizona till Socorro, New Mexico. En plats att mellanlanda på för att resa vidare till Santa Fe.
Avstånden är långa även i New Mexico.

Efter att vi checkat in på vårt motell gick vi med raska steg mot den lokala baren Matador som bara ligger 4 minuter från motellet. Trots att klockan närmade sig kvällen var det fortfarande 40 grader i skuggan. Vi gick för att få oss en kall öl eller två. För att skölja ner resdammet, men framförallt lära oss mer om platsen där vi befinner oss. Ett välbeprövat knep av oss sedan år tillbaka är att besöka barerna för locals, de som faktiskt bor där. Att undvika turistbarerna. Vi frågade i receptionen och de förstod direkt vad vi sökte och gav oss vägbeskrivningen. 

Det bästa sättet att lära sig om platser är att prata med människor som faktiskt bor där. Så har vi gjort på varje plats vi kommit till under den här resan.

Bartendern Melissa började sitt skift samtidigt som vi kom. Hon kom direkt från sitt första jobb och hade bara varit förbi barnvakten och hämtat sina två söner. De satt nu i ett bås och ritade och läste serietidningar. Bardisken var som gott tom, bortsett från en man vid namn Wayne som vi ganska snabbt skulle börja prata med. Det blev några timmar intressant prat om hur han hamnade här, var han egentligen kom ifrån, om sitt svenska snus, om vad Socorro är känt för, hur det var här under pandemin, Marijana och vad han jobbade med. Bland annat.
Under samtalets gång flikade ibland Melissa in med kloka ord.

Wayne kom ursprungligen från Södra Colorado, men när han pappa fick jobb på White Sands Misile Range (WSMR) flyttade hela familjen till Socorro. WSMR är ett militärt testområden som ligger precis utanför staden i öknen och som drivs av USAs arme. Det var här som den första atombomben (Trinity) testdetonerades den 16 juli 1945.
Ett starkt minne som Wayne själv hade från hans pappas arbetsplats var när rymdfärjan Columbia landade vid WSMR i mars 1982. Han var tio år och var med sin pappa på jobbet den dagen då det var för dåligt väder både i Florida, Kalifornien och Houston för att den skulle landa där. Det märktes på Wayne att det hade gjort stort intryck på honom att faktiskt få se landningen live på plats.
Sedan pratade vi om klimatet. Om fåglarna som kom om vintern då snön även kom...och om kylan. Om kärleken och hur han en gång i tiden haft en vän som också hette Anette som han brukade åka att dansa med. För de båda älskade att dansa. Men det tycktes bara varit vänskap från Anettes sida, för hon flyttade plötsligt en dag öster om Dallas utan att berätta något för honom. Han fick reda på det några dagar senare då de två pratats vid över telefon och han hade därefter snabbt packat ihop lite saker och slängt in det i sin gamla pickup och kört non stopp i 12 timmar till henne. Det verkade inte gått så bra för han blev därefter ganska fåordig om vad som därefter hänt. Anette frågade då hur det hade varit här under pandemin. En fråga som vi ställt till de allra flesta vi mött. USA var ju ett av de länder som var hårdast med att stänga ner landet. I t ex Arizona och andra stater i mellanvästern som vi besökt tycks människor tagit ganska lätt på det. Wayne berättade att i Sorocco hade Pandemin tagit hårt på stadens invånare och det märktes en liten bitterhet över att i Arizona och I Texas (grannstater) totalt struntat i restriktionerna och inte stängt ner. För barnen blev det extra hårt eftersom Socorro med omnejd är ett område med många fattiga och stor utslagning. Apachereservaten, invandrare och illegala flyktingar från Mexiko står för en står del av befolkningen. Skolorna höll stängt i nästan 2 år och i Socorro hade den inte varit öppen så länge. Wayne som körde skolbuss hade istället kört ut läxor till eleverna då merparten av dem saknade datorer i hemmet. Han hade också varit med att leverera ca 500 lunchpaket per dag då just skolmaten var det enda mål mat som många av barnen fick om dagen. Det grep tag i mig och gjorde ont när Wayne berättade att det var mycket sällan som någon vuxen, någon förälder kom ut när han levererade maten. När han ibland frågade något barn om var föräldrarna var, så blev det oftast en axelryckning och bortvända ansikten. Just den här historien om hur Wayne och hans kollegor levererade läxor och mat till eleverna dagligen under två år kommer jag bära med mig länge och förhoppningsvis berätta om för mina egna elever när jag nu träffar dem vid skolstart.

Marijana hade varit lagligt i New Mexiko sedan några år tillbaka och han såg bara negativa följder av det och inte alls något positivt att man på så sätt t ex fått bort de illegala drogerna.
Marijana-kaféerna var nu långt fler än snabbmathaken och kriminaliteten hade ökat lavinartat sedan de kom. Något som han påstod även fanns belägg för att så var fallet.
De illegala droghandlarna hade dessutom ökat då de nu riktade in sig på de tyngre drogerna till de som redan använde laglig narkotika. Som någon höjdare i nån mexikansk drogkartell uttryckt det; Att de legaliserar Marijana gör vårt jobb bara ännu enklare.

Sådär löpte kvällen på. Allvarligt snack, men också blandat med skratt och skämt. Dessutom lovade vi att köpa med oss världens bästa chili som just odlades i Sorocco. Något som inte kommer bli så svårt att hålla då vi på vägen hit sett  folk sälja chili längs vägarna och i marknadsstånd inne i stan. Chili kan och skall man ha i allt flikade Melissa in. I mat, som läkemedel och i spriten. 
Vi tog ett hjärtligt farväl av både Wayne och Melissa. Ölen kostade bara 2,50 styck och vi kostade på oss att ge rikligt med dricks. På vägen från baren tillbaka till motellet visade temperaturen att det fortfarande var närmare 40 grader ute.

Senaste inläggen

Bloggarkiv

Länkar

Etikettmoln