2014

Nyårsafton och de sista timmarna av året. Solen skiner och det är plus. Slutet gott allting gott!
Förbereder min egna lilla årskrönika, men då nedskriven med bläck. 31 år har jag skrivit mina anteckningar om mitt liv. En stor samling av dagböcker i dag som fyller sin egna bokhylla.

Jag går igenom 2014 i ett bloggperspektiv. Jag bytte plattform i maj. Ville samla allt på en sida, under egen domän. Häftigt, men inte helt utan krångel. Tog nästan hela året för er läsare att hitta hit. Nu känns det bra, även om den tidigare plattformen som jag använde gav mig större bloggfrihet på ett sätt.

I januari skrev jag två inlägg som blev några av de mest lästa som jag skrivit. Svartskallen; berättelsen om att vara mörk i ett vitt land, om rasism och mina egna erfarenheter och hur det påverkat mig, delades flitigt på de sociala medierna. Likaså inlägget I Färgelanda bryr vi oss, där jag skriver om hur vi här på orten sluter upp mot den yttre fienden.
I februari skrev jag från Portobello road i London och i mars kom grillen fram på balkongen och det börjades blogga flitigt därifrån. Minns ni hur tidigt våren kom i vår?
I april gick jag barärmad i den nu cementerade våren och jag skrev från besök i Stockholm, om bröllop och kärlek.

I maj var det trots allt en del ångest över hur det skulle gå med min nya hemsida och framförallt min nya blogg. Jag skrev om Chuck Berry och det fick fart på bloggen.
I juni skrev jag om att det inte flaggades på nationaldagen på officiella platser i Färgelanda och kommentarsfältet fylldes. Det visade sig att ämnet inte var helt okontroversiellt. Jag åkte till Turkiet och fyllde bloggen med betraktelser från det fjärran landet. Lika så i juli. Semestern rullade på. Det var roadtrips, utflykter och camping.
I slutet av augusti skrev jag Offer och förövare och det är ett av mitt mest delade inlägg fram tills i dag. Jag skrev om att vi måste ta konsekvensen av vårt handlande, sluta att gulla med våldsverkare och kriminella. Det tog lite skruv...
Sen kom hösten..

I september var det både Bakfullångest och bön. Jag skrev från och om Toscana. I oktober var det 50-årsfest och välgörenhetsgala i Färgelanda. Det regnade till förbannelse, Cancern tog Ingesson och försvaret jagade ubåt i Stockholms skärgård. Jag skrev om alltihop och en del till.
I november gjorde jag min debut på den kulturella scenen. Jag skrev flera inlägg om det. Aldrig har så många läst min blogg som just då.
Och så december...några timmar kvar. Sedan jag blev ledig tror jag att jag bloggat varje dag. Trivs med den här stunden. Stunden på dagen då man får skriva ner sina tankar. En stund i lugn och faktisk glädje.

Dagens bild får bli från ett trevligt sommarminne i år, då jag och brorsan paddlade i Östersjön. Vattnet var just så där glimmande som på bilden. Tack för att ni läst mina rader det här året. Jag önskar er ett trevligt avslut på året.
 

Läs hela inlägget »

Klockan närmar sig ett på eftermiddagen. Jag går fortfarande runt med morgonrock. Det är näst sista dagen på året. Det är en disig och mild dag.

Morgonrocken symboliserar inte mitt förfall så här i slutet av året. I så fall snarare vårdens. För efter att tillbringat en hel kväll och en hel natt på sjukhus väntandes, känns det befogat att ifrågasätta. Jag vet inte. Vet bara vad många andra säger. Att det här med akutvården i vårt land fungerar dåligt. Min far som numera har ett digert medicinskt cv, måste ses som en flitig gäst på den där sjukinrättningen. Han fick vänta i nästan sju timmar innan han undersöktes av en läkare första gången. Han fick stanna kvar, jag var hemma runt fem. Tyvärr så kommer nog många tycka att de där knappa sju timmarna inte var så farligt i jämförelse med deras egna erfarenheter. I så fall finns det bärighet i mina farhågor.

Jag har nu varit ledig i väldigt många dar. Känner mig tacksam för det. Skall vara ledig i en vecka till. Jag har vänner som jobbar dessa dagar. All cred till dem.

Nu är det nära...Nära det där skälvande slutet av 2014. Sitter och tänker över det här året. Vad har hänt, vad har jag gjort ? Dricker mycket kaffe nu. Överdoserar för att vakna till liv. Försöker att få hjärnan att "connecta" med det där "livsinternetet". Hela 2014 ser helt blankt ut. Ingen kontakt...
Farsan röntgade hjärnan i morse. Det såg bra ut. Undrar verkligen hur det ser ut i min skalle?
Jag ringer farsan som nu ligger på en avdelning. Det har sagts mig att han mår bättre idag. Något som han bekräftar, men som i sanningens namn har lite värde, eftersom att han inte förväntas säga något annat. Det är alltid bra, när han svarar.
I natt satt jag vid hans sida i övervakningsrum 24 på akuten, NÄL. Morsan och brorsan var också med. Det var rena familjeträffen i det där lilla skyffet och om inte omständigheterna varit som de var, skulle det kunna vara riktigt trevligt. Min bror precis hemkommen till Dal från den kungliga huvudstaden. Det fanns mycket att prata om, men den där ångestframkallande miljön la en minst sagt mörk sorti över hela familjelyckan.

Det är en trist och mörk dag. I går skrev jag att jag kände mig stark. Det gör jag inte längre.

Läs hela inlägget »

Jag är stark

Känner mig stark!
1 1/2 timma på klubben tillsammans med ett härligt träningsuget gäng som genomförde ett skönt fyspass. Härligt att kunna träna så här mitt på dagen. Min salladslunch på det lyfter min sunda behaglighetsnivå.
Rockin in the free world spelas högt nu. Det är jäkligt tungt. Niel Young bjuder på Cinnamoon girl på det och jag dricker nästan en hel karaff med vatten till maten. Systemet får sig en rejäl genomsköljning. Det känns bra..

Redo för ett eftermiddagspass vid skrivbordet. Det ser ut som jag lämnade det igår. Belamrat och rörigt. Det är bokslutstider även i föreningslivet och jag bland flera i klubben håller just nu på att knåpa i hop en verksamhetsberättelse. Det är minnsan en hel "uppsats" med saker som vi genomför under ett år. Jag imponeras när jag går igenom allt.

Young fortsätter att underhålla. Lite mer finstämt nu. Så finstämt som det nu kan bli om man är Mr Neil Young. Jag nynnar med, utmanar med egen falsettsång. Låter inte klokt, men får mig på gott humör. Och så den där gitarren...Så "out" som det bara kan bli. Lite av Marc Ribot känsla.
pelar just den där egensinniga gitaristen Marc Ribot sedan. Han gör mig tokig! Stänger av efter fjärde låten. Känner jag mig inte så stark längre...
Musik kan verkligen både bygga upp och bryta ner.

Temperaturen höjs. Nu pratar jag utomhus. Endast (!) -3,7. Är dock inte sugen på någon promenad. Det finns gränser för allting. Min fysiska aktivitetskvot är fylld för idag. Till och med Neil Young har lugnat ner sig och kör nu finstämt. Det är nedjoggning, avslappning och tack för i dag. Det börjar mörkna utanför mitt fönster och här inne är det rofyllt.
Jag känner mig trots allt stark. 

Läs hela inlägget »

Det är Torontonatt i Florida. Närmare bestämt i Sunrise. Jag denna kväll bekvämt i en öronlappsfåtölj på hemmaplan, men jag har varit i den där ladan mitt ute i ingenstans i just Sunrise vid minst 4 tillfällen. Ingen gång till närmelsevis halvfullt. I kväll kanske 6000 på läktaren. Hockeyn i södra Florida har uppenbara problem med attattrahera "sun stateborna". Laget har ej heller någonsin varit riktigt bra och även denna säsong har varit en besvikelse så här långt, även om de verkligen har ryckt upp sig i slutet. Det är första periodpaus och 0-0. Maple Leafs kan säkerligen få problem mot detta unga talangfulla lag.

Klockan är strax innan midnatt. Känner mig förhållandevis pigg. Har äntligen vänt på dygnet. I reklamuppehållet görs det reklam för Bob Seeger och hans silver bullet band som snart skall spela här i Sunrise och i den den här ladan BB&T Center. Gud vet att att jag är sugen att gå på den där konserten. Någon som gör mig sällskap den 7 februari?
Söker biljetter på nätet. Hittar till bra pris. Vet att jag kan bo hyfsat billigt vid Miami south beach. Ett par, tre dagar på stranden och en sjysst kärra upp till Sunrise skulle sannerligen göra gått för själen. 
Jag låter blicken lämna tangentbordet och fäster blicken på teven. Florida spelar en gudbenådad rock´n roll hockey just nu och spelar ut mitt Toronto. 2-1 och 23-7 i skottstatistik.

Här nu -16,5, i Miami 27.
Jag borstade ren bilen från snö i morse i polarisk kyla och for genom ett vinterligt landskap genom södra Dalsland. En klar kontrast till att köra Interstate(95) de där 50 minuterna upp till Sunrise. 

Samtidigt som jag bestämt mig för att ge mig i väg där i februari och börjat leta biljetter går det upp för mig att det finns en liten detalj som ställer till det hela för mig... Det heter jobb och den "lilla detaljen" känns plötsligt svår att överbrygga. Att efter en längre julledighet vara ledig ytterligare några dagar känns minst sagt hopplöst. 

Medan min impulsiva plan sakta grusas visar Toronto Maple Leafs var skåpet skall stå och gör 3 snabba mål i Sunrise innan det är dags för sista periodvilan. Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen, vänder mig försiktigt åt vänster och fönstret och noterar att det i Färgelanda fortfarande är riktigt kallt.


 

Läs hela inlägget »

Denna bild togs klockan halv fem i morse. Vaknade runt tre och kunde inte somna om. Plogbilars skrapande på asfalten hade inte bara en rofylld inverkan på min nattsömn.
En kopp te och tidningen. Minus fem på mätaren. Där vid köksbordet inföll lugnet. Gick tillbaka till sängen vid sju. Då hade det redans dagats.

I går sent när vi gick hem från kvällens happening gjorde vi det i snöyra. "Snöyran" som jag blev tvungen att filma och sedan kasta ut på tuben. Man vet att snön kommer komma, den gör det vare sig man vill det eller ej och när den så kommer överaskar den och väcker känslor. Blandade känslor skall tilläggas. Jag vill inte ha snö, men måste medge att jag fylls av glädje när jag ser de första flingorna falla.

Jag såg på presskonferensen som säkerligen så många andra. Decemberöverenskommelsen känns bra. Jag känner mig för gammal för att mana på nyval och riskera en ännu osäkrare politisk framtid. Nu är det upp till bevis för Löfvén att visa att han kan styra det här landet på ett bra sätt de kommande åren. De första två månaderna har dock lämnat en hel del mer att önska.
Tycker att Anna Kindberg-Batra verkar skarp. Fortsätter hon så här kommer hon snart kliva ur min säck med "icke omtyckta politiker".

Nu händer det grejor! Båda mina bröder med familj är på väg hem till Dalsland. Lagom till min mors 65-års dag. Och på självaste nyårsafton strålar vi samman med gemensamma vänner. Kul!

Om min miljonvinst. Eller min förväntade sådan. Jag har fått en del påstötningar både via mail och ute på byn. Jag förstår att det börjat pratats. Jag får frågor både på Ica och Konsum om just den där vinsten och jag förstår att folk är nyfikna. Min son säger; "Pappa du är ju riktigt berömd". Jag svarar; "Jag kommer bli det när det visar sig att min vinst aldrig var större en ett par tjugor". Här hemma vill man också nu att jag hämtar ut den där vinsten. Problemet är att jag börjar tycka att det känns lite jobbigt. Jobbigt nu när det blivit så offentligt. Jobbigt att kliva in i byns spelbutik med sitt spelkvitto och vetskapen (eller i allafall tron) att alla andra tittar på en, väntar på utslaget...Vinnare eller förlorare.
I detta fall har jag sannerligen målat in mig i ett hörn.

Ännu en kväll är i antågande. Nu är det snart dags för mig att ge sig av till ännu en fest. Festligheterna duggar tätt så här i slutet av året.

Läs hela inlägget »






I morgon fyller min mor 65. Hon har precis blivit pensionär. Jobbade sin sista dag i tisdags. Nycklarna inlämnade. Ingen väg tillbaks. DEFINITIVT!  Hon tycker det känns konstigt. Det måste det göra. Att en dag bara sluta så där. Tvärt! Men hon har väntat. Nu handlar det bara att komma in i den nya vardagen. Efter julen och efter den där obligatoriska månaden på en ö i atlanten. Då, någon gång därefter komma hon säkerligen att börja fatta.

Jag älskar den där bilden ovan. Tagen av farsan kanske 1971. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg. Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv. Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mor kanske i ålder med Marie. 22? Ett stort leende. Solen skiner. Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Om en stund skall jag åka till Ellenö och hämta mina föräldrar. Det blir en liten drink här, innan vi knallar bort till kvarterskrogen nedanför kullen. Det är där som jag och min familj har tänkt att fira henne. Misstänker att ni kan hitta ett och annat foto därifrån här på min hemsida i kväll. Det kommer bli ett kalas. Sedan börjar en ny fas i hennes liv. Tillsammans med farsan som nu gått hemma i två år nu.  En ny fas och lite av ett annat liv.

 

Läs hela inlägget »

Jag var uppe tillräckligt länge i natt för att se temperaturen sjunka under 10. Nu ligger det stadigt runt -5 och solen skiner vackert på en klarblå himmel.

Det är middagsförberedelser i massor. Typiskt juldagsgöra. Men mysigt är det och egentligen inte alls betungande. Det känns faktiskt att det blivit ljusare! Nu går vi mot ljusare tider.

Börjar så smått att längta efter fysisk aktivitet. Det bådar gott! Avslutade min sista arbetsdag för året med att spela en volleybollmatch. Det var kul! Det stämde ganska bra för mig om man bortser från serven. Vårt lag vann. I och med det uttökar jag nu min korta lista på fysiska aktiviteter som jag fortfarande tycker om till tre.
1. Tennis
2. Randori (judo)
3. Volleyboll
Det bästa är att jag känner mig färdigläkt. De knäskador som jag drog på mig på judomattan i början av september tycks nu vara läkta. Skönt om jag kan stå på judomattan i januari igen frisk!
 

Julledighet inbjuder till förhoppning om att få frossa i saker som jag inte annars gör så mycket. I mitt fall handlar det om att spela gitarr och släktforska. Framförallt hade det varit häftigt att få skriva ett par nya låtar. När det gäller släktforskningen har jag en förhoppning om att nu lämna Poltava och mina förfäders vedermödor i det kriget och fortsätta att grotta ner mig på min fars sida bland fiskare och stenhuggare. Misstänker dock att jag i ren romantisk idioti väljer att reflektera över Petter De Flons trettonåriga fångenskap i Moskva, kärlek och svek och en dramatisk hemfärd till Sverige, ännu en gång. Historier om torsk och granit känns inte lika spännande trots allt.

Jag önskar er en fortsatt fin jul!

Läs hela inlägget »

Tidig morgon. Jag tittar på tidigare videojulhälsningar som jag gjort. Som denna från i fjol (klicka). Nästa gång får jag nog tänka på att kamma mig.

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love". Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger.

Jag minns fortfarande julen vi hade för två år sedan. Då det var kallt och snöade. Precis som på bilden här bredvid. Och julen innan dess, alltså 2011 års jul som var som den vi har nu; milt och soligt. Men tro nu inte för guds skull att jag trånar efter en vit jul. Det får gärna vara som 2011 eller som det är i dag för min skull. 

Tillbaka till nu. Tillbaka till julaktiviteter och familjehäng. Så mycket annat kommer inte hända.

God jul!

 

Läs hela inlägget »

Solen stiger över Färgelanda. Ett litet vitt täcke har lagt sig på marken. Svårt dock att att definiera det som snö, men detta tillsammans ger dock förmiddagen en något julig inramning.

Det är dan före dan. Ja, ni märker att jag räknar ner som ett barn.  Mary . J. Blige sjunger; "Have you self a merry little christmas" Det är vackert.
Jag dricker kaffe. Kokkaffe; det enda rätta så här års. Ger dessutom ett visst tuggmotstånd.
Nu Jill Johnson i en osannolik duett med Stefan Sundström; "En julsaga". Jo jo, jag lyssnar på julsånger. 

Mitt inlägg "Jag är miljonär" drog till sig många läsare. Över fem tusen första dagen och över sju i går. I dag kan jag se att redan närmare 2000 har varit inne och kikat. Antar att nyfikenheten är stor över att få se hur rik jag nu egentligen är. De kan jag dock nu lugna med att säga att jag fortfarande är ganska julpank och vinsten är ännu inte hämtad. Så spänningen kvarstår.

Kul det där ändå hur en rubriksättning lockar till sig läsare.
 

Som ni märker bloggar jag flitigt dessa dagar. Ännu ett tecken på att det inte är min inspiration som saknas, utan tiden till att skriva. Tycker förövrigt att det är förbannat kul att blogga och det fortfarande efter alla dessa år. Jag går in på mitt nionde år nu som bloggare...

Förbannat tråkigt är det att cancern ännu en gång fått vinna. Tråkigt att Joe Cocker inte får fortsätta att med sin hesa underbara röst få sjunga för oss.
Som Steven Tyler skrev på twitter i går; "Vi älskade dig för evigt, vi kommer alltid att sakna dig...Vila i frid Joe Cocker". Instämmer helt.

Nu dags för dagens promenad. Dessa dagar utan träning påverkar min kropp negativt.
T ex, jag brukar inte ha problem med ryggen. Nu är den stel och ömmar från tidig morgon till långt in på eftermiddagen. Är nog trots allt inte fel att hålla igång kroppen ändå.

Läs hela inlägget »

Måndag morgon. Morgonrock på från klockan kvart över sex till tio. Det är viktigt med "outfitten" när man är ledig. Det finns många fördelar med att komma upp tidigt. Tänk på det ungdomar!
T ex känner jag mig rätt färdig med dagens planerade sysslor. Känns förträffligt att man nu har nästan en hel dag framför sig som man kan göra lite vad man vill av.
Nu skall vi se...Nu skall jag säga det; Det är dan före dan, före doppardan. Fick jag det rätt nu? Hursomhelst strax jul och jag har förlikat mig med det och tänker gå in i denna högtid med högburet huvud. Det finns trots allt ett mörker i dessa ljusa högtider som ibland kan kännas outhärdligt.

En del roliga saker händer dock även i julrushen. Träffade på en gammal vän från förr härom dagen. En gammal klubbkompis. Han på väg ut från det stora köpcentrumet. Jag på väg in. 16 år sedan vi sågs berättade han. Jag frågade. Han var en hårding. Tuff på mattan, men bar på världens snällaste personlighet. Vi sågs aldrig mer efter det att jag lämnat landet och när jag var tillbaka igen var han borta. Han bodde inte i kommunen och facebook var inte ännu uppfunnet. Föresten var det över huvudet inte många kvar när jag kom tillbaka. Allt var så annorlunda i Färgelanda judoklubb sedan. Men jag har tänkt på den där killen. Var han blev av. Och så ses man, möts i dörren, pratar lite. Mest kallprat. Hans familj står och väntar. Inte läge att fråga om man skall ta en kopp kaffe. Han var precis sig lik. Undrar om han tyckte det samma om mig?

Livet är fyllt av alla dessa möten. Människor som kommer, människor som går. När man börjar komma upp i denna anständiga ålder inser man vad dessa möten betyder, hur de berikar. 

Det tycks vara en vacker dag. Plus 6 grader och ingen nederbörd. Riktigt kittlande att bara tänka på hur härlig en promenad skulle kännas nu. Det är snart jul.

Läs hela inlägget »

Ibland, men inte ofta händer det!
Man öppnar ett brev som man först övervägt att slänga i soporna direkt eftersom att det ser ruskigt likt ut ett reklamerbjudande. Men, det öppnas och då ser ni blir det fart på ens ansiktsutryck. Meningar som att "Du har en outhämtad vinst hos svenska spel" får en dessutom lätt att börja hoppa jämnfota.


En två månaders gammal vinst...

Och oavsett om jag nu vunnit 8 kronor eller 20 miljoner hinner man tänka massor av saker innan man sätter sig ner för att komma till sans.
Brevet kom i måndags. Jag har inte gjort någon ansats för att kvittera ut vinsten ännu. I och med att det inte står hur mycket jag har vunnit, har jag nu i nästan en veckas tid gått runt och känt mig nästan som en mångmiljonär. En riktigt skön känsla skall sägas, som jag inte alls är sugen på att bli av med. För ärligt talat är det en bidragande orsak till att jag denna vecka så här i slutet av året orkat bära huvudet högt. Vintertid kan vara mörk och hård. Ibland räcker inte all julbelysning i världen  till för att lysa upp en medelålders grinig mans vardag så här i slutet av december. Får vi bara leva klart de här sista dagarna av året, skall jag sedan med glädje kvittera ut min vinst efter årsskiftet, om de så bara är åtta kronor.

Läs hela inlägget »

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
De senaste dagarna har jag gått som i trans och ständigt när tillfälle givits lyssnat på Kelly Clarkssons duett med just denna Vince Gill i låten Don´t rush.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"


Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"

 

Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är lördag kväll. Det är bara jag hemma. Dagen har tillbringats i staden, i folkhopen, i den där kallade "julrushen" som alla säger att de hatar, men tillsynes många ändå tycks hamna i. 
Det tog tid, men jag hade planen färdig och när jag var i väg igen för att njuta av solen och det fantastsiska ljuset som vi idag genröst bjudits på, var de flesta kvar. Länge leve julkommersen!

Det är så här att jag nu tänker vara ledig i några dagar. Noga räknat 19 dagar. Gud vet att jag behöver dessa dagar för att ladda igen. De här åren börjar minsann sätta sina spår i kraft och ork. 

Läs hela inlägget »

Morsan brukade sjunga svenska klassiska barnvisor och läsa barnens bibel.
Farsan; läste böcker som tegelstenen Hjortdödaren och sjöng och spelade gitarr. Jag älskade både morsans och farsan nattningar. Olika på sitt sätt, men båda så innerliga och kärleksfulla.
Ofta bjöd farsan på Hank Williamslåtar. Det var "Long gone lonsome blues,
Your cheatin´heart, I´m so lonesome I could cry, Mansion on the hill..." Så där radades det där pärlbandet av odödliga klassiker upp. Farsan tröttnade aldrig på att spela de där låtarna och jag tröttnande aldrig på att höra dem.
Visst är det något speciellt med låtar som man hört i sin barndom? Kanske den där kassetten som alltid spelades i bilen på den årliga bilsemestern. och så hör man kanske den där låten igen efter alla dessa år, nu på radion och genast är man där och höjer och diggar med.
Min son har en HW tisha. Jag är avundsjuk! Hur kan man sälja HW tishor i barnstorlekar och inte ha samma tröja för välbyggda medelålders män? Märkligt tycker jag. Nåväl, min son har den där t-tröjan, men själv får jag ynnesten att njuta av Hank jr denna afton. Hank Jr sjunger Hank sr låtar. Det är bannemig inte fel det heller!

Funderar på hur de tänker som i sin ensamhet spelar jullåtar i denna stund? Jag var på ett litet jubeleumsfirande i går och därefter på en trevlig, spontan hemmafest. Där spelades sannerligen inga jullåtar, men det där ämnet om dessa sånger kom upp i sällskapet. Jag satt tyst och lyssnade. Tog in argumenten (mestadels emot). Slogs av det hat som vissa kände till julens sånger. Så långt vill jag inte gå, men samtidigt måste jag säga att jag aldrig kommer spela julsånger utanför det familjära offentliga rummet. Känns så deprimerande. Hellre en torsdagskväll i descember, inlåst, självsvådligt barrikerad, lyssnades på Hank som sjunger Hank.

Läs hela inlägget »

12 år

Det är min sons födelsedag. Det är en förmiddag då jag sitter och tänker tillbaka på den där dagen för 12 år sedan. På väntan, otillräckligheten och stadiet mella hopp och förtvivlan som en far vid en barnafödsel säkerligen ofta känner. Och sedan ett konstaterande att åren flyger i väg med en faslig fart och "bara sådär" har man en pojk i huset som knackar på dörren till tonåren.
Det är tio dagar till jul. Ytterligare några dagar till att året är slut. Jag tänker på faderskapet, glädjen över att få vara pappa, lyckan attt få betyda något för någon och den aldrig sinande kärleken mellan en far och sin son.

Läs hela inlägget »

Delaktighet

Lördag kväll i december. Ganska hög musik i biblioteket nu. Rensar, andas och återkopplar. En av de där få stunderna i denna tid med möjlighet för vila och lugn. 
Jag ägnar den med att tänka på det goda i livet. Som att få träna, coacha och motivera barn varje lördag morgon. Jäkligt jobbigt stundtals att alltid vara uppbokad, men samtidigt alltid lika stimulerande att stå där på mattan. Vara delaktig, få vara en del av glädje och skratt, men också ibland smärta och gråt. 
I dag var det dags för det sista träningspasset för dessa två barngrupper innan jul. Nästa helg väntar juligt terminsavslut och klubbmästerskap. Alltid lika vemodigt, men också glädjefullt och en skön känsla. För jag får ju även vara med nästa år.

Läs hela inlägget »

Oärlighet

Grå, ganska trist och fuktig torsdag. Det är dagen efter...
Dagen efter budgeten som inte gick igenom. Mycket kan sägas om det, men det som berörda mig mest igår var intervjun med Statsministern. Det han sa och det sätt han utryckte sig på.
Just då, i den stunden tappade jag allt företroende för statsministern. Just då förstod jag att Stefan Löfvén aldrig kommer kunna bli den partiledare som socialdemokraterna så väl behöver.

Att han inte avgick, utan istället valde att fortsätta att regera under en borgerlig budget, (vilket han starkt utryckt att han aldrig skulle komma göra är en sak), men att utrycka sig så klumpigt och korkat och säga
nu har vi en situation där de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”,
känns så ojust, så oärligt. Att hävda att om man röstar på samma budget, står man för samma politik är så lågt som man bara kan sjunka i den politiska retoriken.
Stefan Löfven menar alltså att det är ansvarslöst att allianspartierna inte röstar på sin egen budget, utan på en annans? Är det någon som tror att Socialdemokraterna i opposition skulle valt att avstå att rösta på sitt egna budgetalternativ bara för att något annat parti också skulle välja rösta på det? Antagligen helt osannolikt.

Under förra mandatperioden fällde socialdemokraterna tillsammans med sina vapendragare V och MP flera alliansförslag. T om förslag ur alliansens budget. Detta tillsammans med SD. Om det har ingen självinsikt tagits. Det tycker jag är oärligt. Stefan Löfvén må utrycka sin besvikelse och ifrågasättande över att de borgliga partierna inte är beredda att förhandla, men att faktiskt påstå falska saker tar inte bara på hans förtroendekapital, utan på hela politiken och förlängningen; demokratin.



 

Läs hela inlägget »

Slutet av november. Allt är mörkt och rått. Allt bara jobbigt och fördjäkligt.
För mycket party, för mycket måsten. Varför tar man på sig saker över huvudtaget denna tid? Så mycket att göra, så lite kraft. 

Jag pratar med Neil Young. Det är en dåres röst till en Siluett.

"I was lyin' in a burned out basement
With a full moon in my eyes
I was hopin' for a replacement
When the sun burst through the skies
There was a band playin' in my head
And I felt like getting high
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie!"


Jag orkar inte jobba, jag orkar inte vila, jag orkar inte vara bland människor. Jag orkar inte vara människa...
Alla känner likadant. Ingen medlidsamhet här (om man nu hade förväntat sig det).
Samma sjuka - alla bara kör på. Alla tomma blickar. De där ögonen som ser samma sak som jag. Det är några veckor innan jul. Lite drygt en månad till att vi kan börja om igen.
Men nu här - trötthet och försök att ta sig igenom dagen och ...längtan till en annan dag.

Läs hela inlägget »

Tacksam

Att vakna upp till skönsång en onsdagsmorgon är inte fel. Att uppvaktas, få frukost på säng och presenter - ett tydligt bevis på att jag inte är ensam, inte bortglömd, att jag är.
Att Toronto spelas ut och förnedras på hemmaplan mot Nashville med hela 2-9, är smärtsamt, men något man måste förtränga en sådan här morgon. 

Min arbetsdag börjar med att jag har ynnesten att få vara med och ordna luciafirande. Första träffen och 50 elever. Jag håller i informationen. Kort avbrott för att någon observerat att jag fyller år. Femtio som sjunger för mig, femtio som hurrar. Stort och jag är tacksam. Tacksam för allt jag har. Tacksam för vänner, familj, kollegor och jobb. Tacksam över att fått vara med ytterligare ett år på vår jord. Tacksam för kärlek och omtanke.
 

Läs hela inlägget »

Underwood






Den här lilla trevliga saken köpte min farfar 1960. Måste varit en riktig elegant skönhet då, med dess läckra design, egenskaper och litenhet. På den tiden var Underwood en av giganterna bland skrivmaskiner med 27 procent av världsmarknaden. Företaget hade nästan 35000 anställda i fabriker runt om i Italien, Spanien, Argentina, Brasilien och Skottland. En kort tid senare skulle huvudägaren Adriano Olivetti dö i en hjärtinfarkt och i en serie av olyckliga omständigheter skulle snart bolaget vara bankrupt och trots att företaget lyckades leva vidare fram till 1990-talet blev de aldrig bättre eller finare än då.

och det var i början av 90-talet som jag började använda den. Jag skrev olika texter, dikter, noveller och sånger på den. Ja till och med en roman lyckades jag att få ur den där maskinen.

Och i datorålderns tidevarv sätter sig min tolvåriga son vid maskinen, laddar den med papper och skriver, skriver och skriver. Två timmar försvinner av hans mobil/dator/tevespels tid. Det är fascinerande.
Han fascineras, jag fascineras.
Vissa saker tappar aldrig sin glans.

Läs hela inlägget »

Jag avslutade min dramatiska resa över de sju haven, med att gå i land i en liten fiskehamn i PortBou; En slumrande by i Girona provinsen, en katalansk smultronplats om man var levnadstrött.
Jag led svårt av hemlängtan och lupus vid den tiden och så här i efterhand känns det konstigt att jag i dag faktiskt står här med er, mitt i medelålderns svårdefinierade etablissemang. Vi var fyra runt bordet, men i den dunkla amerikan-inspirerande barmiljön var det svårt att utskilja några ansikten, konturer, nyanser...

 Det spelades kort vid bordet bredvid och någonstans längre bort hördes tydligt ett gräl mellan två tidigare vänner, som nu funnit sig själva på två olika spelhalvor i vår herres outgrundliga livsspel.

Inget av detta brydde mig egentligen och i dag förvånar det mig att jag kan minnas denna detalj. Men nåväl, det kanske ramade in den där början på någonting, som jag i detta läge inte var medveten om.

Mina tre dryckesbröder runt bordet var alla tysta. Själv satt jag nedsjunken i den allt för ostabila stolen som skiljde mig från det olackade ekgolvet och försökte fokusera blicken på den sejdel som inte ville träda fram, men som jag visste stod framför mig på det lika ostadiga bordet. Det hade varit en lång resa, en resa utan mål, en väg som betydde allt och mycket därtill. Jag var trött och kände mig förbannat färdig med allt och om det inte varit just för den där hemlängtan som gnagde och mina sår, så skulle resan kunnat slutat där och då. Kände inte den där törsten längre. Förstod inte vad frihet längre handlade om.

Min vän Perry med det ovårdade håret sa något obegripligt och jag kunde höra hur Miller, skrattade till med sitt omisskännliga läte. Glas hördes möta törstande läppar och den välväxte Southamptonbördige Harry hade nu också vaknat till liv och en välkänd mångårig ritual skulle nu ta vid.

Det var då, just i det ögonblicket, just den där stunden som det där ljuset trängde in mellan de väl fördragna gardinerna och träffade precis det där bordet som vi satt runt. Det var som om någonting hände, som ett religiöst uppvaknande.

Det där ljuset som ändrade allting och piskade mitt ansikte fullt av
adrenalin. 

Jag reste strax innan midnatt samma dag med destination hem. Hem som jag inte tagit i min mun på så många år.

 och nu står jag här i kväll, stark, levnadsglad, medelålders, framgångsrik, nöjd, men fortfarande ändå nyfiken. Men nu med insikten och vetskapen om att man måste åka i väg för att någon gång komma hem.




 

Läs hela inlägget »

Gårdagens Dalslänning valde att citera mig redan i ingressen; "Det här är Färgelanda när det är som bäst". Det kändes så rätt och viktigt för mig att de gjorde just det, för det var faktiskt det som hela den där kvällen som jag medverkade i handlade om. Hur duktiga vi faktiskt är i Färgelanda och hur stolta och glada vi skall vara över det. Själv kändes det stort att faktiskt få vara med alla dessa duktiga musiker, sångare och få vara en del av något positivt. Istället för svart polotröja och bruna manchesterbyxor, blev det jeans, Jimi Hendrix-tisha och mörk manchesterkavaj. Kändes helt rätt. Jag framförde två texter som jag skrivit den senaste veckan. Det funkade.

I tidningen går det Bland annat att läsa;

Tommy Widekärr, kanske mer känd som ordförande i Färgelanda judoklubb, gjorde under kvällen scendebut som poet. Han läste upp de egenskrivna verken "Uppvaknande i Portbou" och Heartbreak hotel 20 år senare".
- Skrivandet har alltid varit ett intresse. Det var nu längesedan jag skrev poesi, men när jag fick frågan tackade jag ändå ja. jag älskar det här. Det är Färgelanda när det är som bäst, sa Tommy Widekärr efter uppträdandet.


 

Läs hela inlägget »

Debut

I morgon kväll gör jag scendebut. Jag skall öppna min dörr för kulturen på riktigt. Jag ska stå där i centrum framför ett gäng "kulturkritiker", poeter, lyriker och förväntandsfulla "ordälskare" och som det står i påannonseringen; Tommy Widekärr läser sina egna texter
Vad läser man för nåt? Har jag något material? Frågor som tidigt kom upp, efter att jag fick frågan om jag ville vara med och deltaga.
Jag skriver mycket, men det var evigheter sedan jag ägnade mig åt poesi. De senaste dagarna och veckorna har jag ägnat mig åt det. Jag har skrivit, reflekterat och skrivit igen.
Jag läste lite för min son idag. Ville först och främst träna på att läsa.
Han sa att han tyckte det var bra, men sånt där som man höll på med uppe i "fjollträsk" och inte i Färgelanda. Ja, han utryckte det faktiskt så. Det fick mig att le. Gjorde mig nöjd att jag faktiskt kunde visa upp en annan sida av sin far.
Lät också en vän läsa mitt material. Som en sista "domare". han känner till mitt förflutna. Han kan poesi. Han kan sin lyrik och hur allting fungerar. Och framförallt; Han vet hur jag tidigare jobbat.

Han skrev så här som svar;

"Läste nu den sista dikten. Sparade den tills nu. Du skriver logiskt och självklart. Du har liksom fortsatt där du en gång slutade. Jaget i dina dikter är naturligtvis den samme. Men nu är det inte en ung och dum romantiker som låter sig styras av knulla och äventyr. Nu tycks det mig som om du reflekterar eller till och med summerar. Jag hoppas att du ska fortsätta att vara inspirerad även fram över."

I morgon gör jag debut. Debut i det lilla offentliga rummet som är på riktigt. Inte cyber, helt live! Kanske har jag valt fel material? Vad vet jag, men roligt skall det bli. Plats på scen i centrumhuset, Färgelanda, tillsammans med andra, onsdagen den 12 november, Tommy Widekärr läser sina egna texter...
Spännande!


 
Läs hela inlägget »
Det är en kväll då jag kämpar med inspirationen och utmanar mitt skapande ego. En kväll då jag fortfarande försöker skaka av mig gårdagskvällens festande och dess eftersköljande biverkningar. Jag värmer glögg och sätter på en fantastisk hyllningskonsert till Hank William jrs ära. Kid Rock inleder med en riktig rökare, en tung version av "My name is Bocephus". Jag slås ännu en gång av hur cool Kid Rock är. Jag vill ha hans coola hatt, hans coola brillor ...ja, t om med hans päls. Om jag inte skulle varit Tommy eller för all del Hank Williams JR, skulle jag vilja vara just Kid Rock. Jag skulle vilja stå på den där scenen och sjunga;

 "Some of us are born with it, some of us don't ever ever get it.
Thank God I'm a guitar man,
And its true I love the money
And its true I love all the honeys
But the thing I really love is to get down with the band."


och jag hade älskat att spela för och sedan umgås med alla de där stjärnorna/artiserna i publiken som kommit för att hylla den store mästaren Hank Jr. 

Smeknamnet "Bocephus" fick Hank Williams Jr av sin kända far Hank Williams, när denne såg sin son för första gången sovandes i vaggan. Själv fick jag smeknamnet "Manne". Inte lika häftigt. Bocephus och Manne...
"My name is Manne.." Just i denna stund föredrar jag nog att sjunga med i; my name i Bocephus. 
 
Läs hela inlägget »

Någorlunda nyss hemkommen tar jag mig friheten att slå mig ned vid mitt skrivbord för att skriva några rader om saker som just nu uppehåller mina tankar. Det har varit en skön helg i Göteborg med alla de där ingredienserna som man nästan kräver av ett "lyckat" stadsbesök. Det har varit tid för avkoppling, skratt och avstämning med familjen. Att sedan LSK vinner den avslutade seriematchen hemma mot Varberg med 3-0 är glädjande. Den 24:e raka matchen utan förlust! En svåröverträffat bedrift i den allt tajtare elitfotbollen. Lägg därtill endast 2 förlorade matcher på hela säsongen.... så känns det snudd på orättvist att Ljungskile SK inte lyckas nå en direktplats till allsvenskan. 60 poäng...60 inspelade poäng och inte nå ända fram! Ja, i denna stund är det inte svårt att känna en liten bitter smak i munnen, trots en fantastisk helg i stort. Kan man aldrig unna sig att få vara riktigt nöjd?
Hatten av för Hammarby och Sundsvall och grattis! Nu väntar kval mot Gefle med start, hemma på Skarsjövallen, nu på torsdag. Det har varit en underbar helg på många sätt, men just nu undrar jag hur jag skall orka ladda om till slutet av nästa vecka.

Läs hela inlägget »

I Sverige diagnostiseras omkring 45 000 cancerfall per år och det är något fler män än kvinnor som drabbas. Den vanligaste cancersjukdomen är prostatacancer, tätt följt av bröstcancer. I av 3 får cancer och 
och två tredjedelar av alla som får en cancerdiagnos är över 65 år. I en tid av ebolaskräck tycks vår tids farligaste sjukdom hamna i skymundan. Det samtidigt som jag upplever att cancern tar fler och fler liv än någonsin och jag ser hur många i min omgivning drabbas.
Jag kände förstås inte Klas Ingesson, men likväl gjorde morgonens nyhet om hans bortgång mig sorgsen och arg. Klas stod både för tuffhet och mjukhet på en och samma gång. Jag har aldrig varit en större fotbollsfantast, men det var Klas Ingesson som fick mig intresserad av den där sporten i början av 90-talet. Det var enkelt att älska någon som alltid kämpade så oerhört. Ingesson blev Stålmannen för mig.
I dag vet jag att jag inte var ensam om att beundrat honom. Han finns idag på en hel nations läppar, tidningrubrikerna, på sociala medier... Det med all rätt.
Men om Klas Ingesson - stålmannen, slitvargen och den ultimata kämpen, inte kunde besegra vår tids farligaste farsot, vem kan då det? Det här livet känns i denna stund så  ovärdigt..att vi i princip kan göra vad som helst anno 2014 när det gäller teknik och saker som gör vår vardag enklare, ja vi kan faktiskt åstadkomma det mest häpnadsväckande sakerna.., men inte rå på döden i dess ruskigaste skepnad. Kampen som aldrig får dö är viktigare än någonsin.

 

Läs hela inlägget »

Jag spelar, jag lyssnar, jag tänker. Jag är denna söndag. 
Vecka 43 går mot sitt slut och jag är med. Jag sätter mig vid dessa tangenter och försöker hitta orden som skall beskriva de stunder i livet då jag utifrån en enkel tes försöker finna alla de rätta svaren. Jamey Johnson sjunger Meatloafs gamla hit; Two out of three aint bad, men det tyst i bakgrunden. Så där tyst som ni vet ...så att det blir en skön, men ändå inte störande ljudram runt alltihopa. Jag tänker på alla dessa murar runt omkring oss, på begränsningar i en tid då allt gott borde vara tillgängligt. Jag tror att ni vet vad jag menar. Jag tror att du också någon gång känt dig som en skugga på en vägg, eller en spegelbild av det som du egentligen borde vara. Jag vill så gärna kunna påverka, vara den som gjorde skillnad, att jag var så stark så att jag i en del i ett större sammanhang, tillsammans med andra, fick alla bitar på rätt plats. Jag pratar om rättvisa, kärlek och förnuft. Jag pratar om det goda livet, den goda människan och om ...att göra sitt bästa.

Jag finner inte de där svaren och jag tycks aldrig lyckas nå ända fram, men förhoppningsvis gör jag mitt bästa. För hur jag än försöker att motbevisa det faktum att jag borde göra mer, är det kanske som det står i visan; Two out of three aint bad?

Läs hela inlägget »
Regn, regn, regn.
Ubåtsjakt i Stockholms skärgård och ebolakatsrofen som sprider ut sig över världen. En värld där flyktingar reduceras till en siffra och ett Europa som stänger sina portar för de som flyr från massmord och våldtäkter. Det är hemskheterna från kriget i Syrien och min egna apati och svårighet att greppa allt det fruktansvärda. Upp i detta en rödgrön budget och ett Sverige som håller på att svämma över av allt vatten från allt det där förbannade regnandet.... 
Sedan en avslutning på ubåtsjakten i moll. Det är tilltufsade militärer som konstaterar att undervattenfarkosten nu troligen lämnat territoriet. Det är berörda nytillsatta politiker som utan mjukstart kastas in i hetluften...
Jag skulle också kunna lägga till lite sport. Om Ljungskile SKs kamp att nå högsta serien. Spänningen, men också det jobbiga i att inte veta hur utgången skall bli.
Om de blåvita från Canadas största stad. Världens dyraste, exklusivaste och mest klassiska hockeylag. Där deras hemmaplan heter Air canada center; en spökplats, där de egna spelarna inte vill spela. Där bortalaget inte är den tuffaste motståndaren. Där världens mest krävande fans buar ut sitt lag och slänger sina klubbtröjor ut på isen för att visa sitt missnöje. Det gör inte bara mig ledsen där jag sitter i tevesoffan mitt i natten och ser eländet. För man kan se det i deras ansikten. Man kan se frustrationen, rädslan, hopplösheten och uppgivenheten. Det här är killar som aldrig längtar hem efter en lång roadtrip...
Jag bryter bloggtystnaden efter 18 dagar. jag skriver, jag reflekterar och konstaterar ...att världen fortfarande är lika galen.
Läs hela inlägget »

Sida vid sida, jag och min son, vid samma skrivbord. Han med sitt och jag med mitt. Jag som överdoserar rejält med svart kaffe och han som kämpar med sina läxor. Jag kämpar med mitt.
På är min oktoberlista med bara ...dystra, lugna, men vackra sånger. Det är en salig blandning från Lykke Li till Aerosmith, men en skön sådan. Lugnande och tillfredställande. Utanför blåser det som i helvetet. Hösten spelar upp sin film.
På facebook diskuteras flitigt vinster i välfärden. Jag läser det mesta. De har alla missat det viktigaste. Själva grundfundamentet. Att om man vill ha privata företag som utförare av den offentliga sektorn måste man låta vinsterna gå till dess aktieägare. Annars kommer man aldrig attrahera kapital. I utbyte måste företagen ge bra arbetsvillkor, bra löner, bra vård och skola med kvalitet.  Detta borde Annie Lööf sagt i morse när hon debatterade med Jonas sjöstedt i morgonprogrammet. men det missade hon. Det gjorde mig besviken.
Det är hög tid att lämna vinstdebatten bakom sig och fokusera på kvalitetsfrågan. Införa enhetliga kvalitetskriterier för att undvika att bolagen bjuder under varandra. Det är hög tid att tillsätta ett nationellt utvärderingssystem inom Vård, omsorg och skola. Inte att utreda eller stoppa vinster i välfärden. Antingen vill man ha privata aktörer i den offentliga sektorn, med allt vad det innebär, eller så vill man det inte. Att säga som Sjöstedt; gärna privata aktörer, men inga vinster, faller på sin egna rimlighet. 

Jag fyller munnen med ännu mer kaffe och tittar på vad jag skrivit. Kanske inte det som jag tänkt att detta inlägg skulle fokusera på; "Vinster i välfärden". Men ibland blir man bara så trött på saker och ting. Jag tittar på min son. Jag tittar på hur han verkligen kämpar. Jag lägger min hand på hans axel. Säger ingenting. Böjer mig fram för att se på det han skriver, tittar på honom...
Han är min vinst i min välfärd.

 

Läs hela inlägget »
40 veckor gjorda. Tänk er det; redan 40 veckor gjorda på det här året!
Inte mycket kvar nu. Det är dag 278 om man skall fortsätta med att vara exakt och mindra än 25 procent kvar av det här året. Kvällen sluter sig runt dagen, det mörknar. Jag förbereder mig för ännu en vecka. Jag är en av alla dem som nu i denna stund gör det samma. Vi som förbereder oss. Vi som har blicken fram emot en ny dag, en ny vecka. Och kanske hoppas några precis som jag att morgondagen skall bli aningens bättre än denna dag. Att det kan vara lite ljusare, kan kännas lite lättare.
Och kanske hoppas man också som jag att de knappa 25 procenten av detta år som är kvar, kan hjälpa upp oss på plus. För jag är mycket medveten om att alla dagar är långt i från perfekta, men i en rättvis värld måste det väl någon gång jämna ut sig? (Om det nu hade funnits en sådan)
Läs hela inlägget »
En stilla stund i fåtöljen och lite reflektion över veckan som gått. Intensivt så att det förslår med varje kväll uppbokad. Intensivt men roligt. Och pricken över "i"et i går kväll; en sprakande veckofinal i form av ett överaskningskalas för en vän och firande av hans första 50 år. Det blev ett härligt kalas och återseende av gamla vänner. Det finns mycket att säga och skriva om det, men allt jag förmår att göra just nu är att fundera över det som Stig Järrel en gång sa; "Den som inte ser det allvarliga i att fylla 50 år, har ingen humor. "
 
Läs hela inlägget »

Jag hade egentligen tänkt att skriva om det fruktansvärda som nu händer i Hong Kong. Hur Kina nu underminerar demokratin och samtidigt veta att ingen kommer göra något konkret åt det. Jag tänker på Storbritanniens svek mot Hong kong-borna 1997, jag tänker på mina vänner där som var så rädda om - och behöll sina brittiska pass. Det kan visa sig vara deras livs viktigaste beslut..

Och jag hade tänkt att skriva om Fredrik 
Reinfeldts sista dag på jobbet och citera den mycket kloke Presidenten Harry S. Truman som sa; 
"In my opinion eight years as president is enough and sometimes too much for any man to serve in that capacity."

Men istället tänker jag skriva om hur fantastiskt glad jag är över att bo i den här kommunen; Färgelanda kommun.
I kväll visade vi verkligen vår storhet genom en underbar välgörenhetsgala för världens barn i Färgelanda sporthall. Duktiga artister och musiker och härliga barn från judoklubben som höll en underhållande uppvisning.

Och den stora finalen med låten We are the world där jag fick glädjen att tillsammans med några av dessa judobarn, artister, musiker,mm, stå med på scenen och sjunga denna fantastiska låt var mäktigt. En fullbordad kväll. En vacker dag med förhoppning ändå om en ljus morgondag.

 

Läs hela inlägget »

Det är ytterst sällan som jag numera lyckas överaska min omgivning på något vis. Än mer sällan att jag lyckas överaska mig själv. Men nu har det hänt! Bara så där ..så ..köpte jag en supertrendig selfiepinne som jag bara sett Steffo och Jenny i tv-soffan haft tidigare. Och ett tu tre så hade jag inte bara tagit min första selfie med en pinne, utan även gjort mitt egna selfieklipp. Nu kan bara allt bli bättre.

Läs hela inlägget »
Etiketter: selfie, semester

Innan jag somnar lyssnar jag på världens bästa musik; tystnaden.
Och jag tittar på mörkret med vidöppna ögon. Det har varit en bra dag och när jag summerar så här några få minuter innan jag kommer dras med tilll sömnrikets trygga boning, går jag igenom ögonblick för ögonblick. Hur jag inte ville gå upp i morse, hur det tog evigheter innan jag satt i bilen. Första koppen kaffe på jobbet och sedan en arbetsdag som bara försvann rekordsnabbt. Sedan en helkväll på klubben. Glädje, skratt och trivsel, men också frustration och ilska över misslyckade tekniker, påträngande åldersfenomen och smärta. Hemma sedan en stilla stund med min son, lite mys innan vi skiljs åt för några dagar. Han nöjd - jag lycklig. Nu sover jag snart. Somnar med ett leende.

Läs hela inlägget »

Tillfreds

Efter jobbet - direkt till klubben. Ett skönt träningspass med underbara vänner, sedan dusch, omklädningsrumssnack och sedan ta ett varv i dojon igen, känna på mattan, känna svett, kampvilja och mycket kärlek ligga kvar i luften, precis som minnerna som sitter kvar i väggarna.
På vägen ut sedan kollar jag upp vad det står mellan Ljungskile - Ängelholm. Jag har en lätt klump i magen. Risk för förlust...men inte! Stabil vinst med 3-0 och segertåget mot allsvenskan fortsätter.
Väl hemma blandar jag mig en proteindrink med frukt och dricker den med samma välbehag som om det vore något annat. För jag skall medge att det är svårt att välja bort den där ölen när man kommer hem efter träningen.
Nu dags att börja packa inför resa söderut. Och så sova lite också förstås. 
Veckan har precis börjat, men det känns som att jag redan besegrat den och njuter dess nektar.
Läs hela inlägget »

Min bön

Natten kommer smygande inpå. Idag har det varit riktigt höstligt. Jag hör hur det regnar utanför mitt öppna fönster.  Jag känner mörkret som är här för att stanna. Men igår var det vackert, soligt och varmt och ute på balkongen somnade jag direkt utan att ens hunnit öppna min medhavda bok. När jag vaknade ur min djupa dvala var jag svettig och solen torterade mina ögon. Det var en fin dag i slutet av september, en sån där septemberdag man inte vill skall ta slut. 

Min poäng med det här inlägget är att ibland är det sol och ibland är det regn och ibland är jag så förbannat trött på allting. Men jag har det bra. Jag är frisk, trots mina krämpor jag i bland klagar över. Jag har ett jobb jag trivs med, jag har fina människor omkring mig och jag har ynnesten att göra precis det som jag vill och  som faller mig på. 
Jag vet att alla inte har det så. Detta tänker jag på i kväll när jag sitter vid fönstret och stirrar ut mot mörker och lyssnar på regn. Jag tänker på dem som har det svårt att sova i natt för att de är rädda, för att de inte har ett hem att sova i. Jag tänker på de som är rädda för att de är sjuka, de som sliter med maror både dag som natt och fruktar att det inte skall finnas någon morgondag. Jag ber om förbarmande och torkade kinder. Jag ber om mänsklig värme. Jag ber att ljuset åter skall få komma till dessa människor och att de också skall kunna önska att den där septemberdagen aldrig skall ta slut.

 

Läs hela inlägget »

Ibland  kan en bar vara just den där rätta platsen för att fylla på med energi, rannsaka sig, reflektera och vara rätta miljön för nystart. I kväll behöver jag just den miljön. För i kväll är vi alla lika. På samma nivå. precis som i en Toby Keith sång.

"we got winners, we got losers
"Chain smokers and boozers
And we got yuppies, we got bikers
We got thirsty hitchhikers
And the girls next door dress up like movie stars

We got cowboys, we got truckers
Broken-hearted fools and suckers
And we got hustlers, we got fighters
Early birds and all-nighters
And the veterans talk about their battle scars"

 

 
Läs hela inlägget »

Jag lyssnar på musik, ser på musikvideos, dricker öl och stirrar in i mina bokhyllor. Det är tisdagen efter valet, eller supervalåret som det av någon underlig anledning valts att kallas. "Super" blev det dock inte och jag har förstås funderat över det där resultatet, precis som så många andra gjort. Jag har skrikit åt kylan, mörkret och galenskapen. Och jag har velat slåss, dricka mig våldsamt berusad och ta natt-tåget härifrån, långt, långt bort. Jag har känt de värsta krafterna inom mig mobilisera sig. Jag är ingen bra människa då.

Jag har Anna hertzman låt "Bakfull ångest" i tanken. En bra titel till detta inlägg. Ett supervalår med en rejäl baksmälla är vad det är. Och i kväll nere vid sjön när solen så där vackert var på väg ner, svor jag att aldrig mer förbanna eller förlöjliga ljusets makter. Något som en livspoet som jag emellanåt har gjort

Läs hela inlägget »
Det finns något sorligt i att se sina tomatplantor sakta vissna och dö. Jag står där och tittar på det oundvikliga, på de en gång så ståtliga och högproducerande plantorna som nu i stort sätt har gjort sitt. Jag kollar på de andra plantorna och säger;
"Det är dags att skörda den sista chillin".
A tittar på mig förvånat: "Skörda? Skörda säger man om man har ett chillifält".
Jag har inget fält och det är inte mycket till odling, men jag kommer säga skörda ändå, precis som att jag kallar mitt...  bibliotek för ...just det bibliotek. 
Saker får vara det som man vill att de skall vara.
Läs hela inlägget »

Tidig morgon. Ljudet av kaffekvarnen överöstar morgonteve på fyran. Rummet fylls av doften av nymalet kaffe. Bryggaren jobbar, den fräser till ibland, den pustar. Utanför mitt fönster är det dis och fuktighet. Sån där fuktighet som det är på morgonen i början av september. Solen finns med och det tycks kunna bli en solig förmiddag. Kanske t om dag. Och det är torsdag och 
allt känns spännande och fräscht. På morgonen är alltid dagen oförutsägbar. Oavsett hur mycket du än har planerat.

Läs hela inlägget »


Jag har märkt att toleransen för människor som gör hemskheter har ökat i takt med att intoleransen gjort det samma -  Ja om det är en missbrukare iallafall.
Inte allt för sällan har jag reagerat över att förövaren ofta ses som ett lika stort offer som den som drabbats. För mig handlar det inte om att alla människor har lika värde. Något som ofta dyker upp som ett argument för att ta parti även för förövaren. Det är en självklarhet för mig som hos de flesta andra. Också att samhället och vi som medmänniskor har en skyldighet att hjälpa de som kommit snett och fel. Det är dock inte det det handlar om, utan att vi människor måste stå för våra egna handlingar. Jag blir så less på all denna "tycka synd om" mentaliteten som nu flitigt florerar på sociala medier. Där det skall visas sympati för drogpåverkade som i ruset misshandlar, gör skadegörelse och skrämmer upp människor. Vad är det som gör att det är extra synd om människor som gör våldshandlingar på grund av att de är drog eller alkohol - påverkade? Vad är det för förmildrande med det i jämförelse med t ex människor som gör inbrott ?
I den ort jag kommer i från har det varit en del inbrott och stölder de senaste åren. De människorna ges sannerligen inga sympatier. För dem verkar inga fömildrande omständigheter eller sjukdom gälla. De är hatade, och vi berättar gärna vad vi skulle göra med dem om de skulle dyka upp hemma hos oss..
Det verkar som att det finns en gradering av brottsliga handlingar, där inte alltid våldet ses som det värsta.
Det stör mig att det allt mer skall klandras på den "taskiga uppväxten", eller på samhället, eller på politiken. Det måste kännas som ett slag i ansiktet mot alla de människor som faktiskt haft en "taskig uppväxt", men som valt att leva ett hederligt liv. De måste undra om det bara var de som behövde ta eget ansvar...
För mig handlar det om att ta ansvar över sitt liv. Det handlar om att ta konsekvensen för sitt handlande. Det handlar om att vi medborgare måste skyddas mot våld, hot och övergrepp, lika mycket som förövaren behöver vård. Det gäller så väl för missbrukaren som bli våldsbenägen, förgriparen och den övertygade jihad salafisten.

Läs hela inlägget »
Lördagen kommer och med det tid för vila och reflektion. Brorsan har åkt hem till Stockholm igen och det brukar vara ett gott tecken på att sommaren är slut. Trist att säga det med ytterligare en vecka kvar av augusti, men inte är det direkt ett tropiskt regnhav vi drabbats av.

Jag ägnar lördagsförmiddagen av klassiska "lördagsförmiddagsförehavanden" och det till Magic och den fenomenala plattan
Don´t kill the magic. Faktum är att jag inte knockats så hårt av en nytt musikalbum sedan Matchbox Twenty släppte Mad season 2000 och fullkomligt rubbade min musikkompass. Eller Uncle Krackers; Happy hours från 2009 för all del.
Men nu är det Magic och reggae-inspirerade toner. Reggae som jag aldrig egentligen kunnat förlika mig med. 

När alla måsten är färdiga, följer jag allt av intresse på sociala medier och så här i valtider finns det gott om både statements och tokerier och egentligen skulle jag ge mig in i några av de debatter som blossat upp, men jag tar en eftermiddagsöl istället, stänger ner för en stund, lägger upp fötterna på skrivbordet och tänker på min bror som nu åkt hem till sig igen. Jag tänker på allt vi två gått genom tillsammans på både gott och ont. Om hur åren går, men hur brödraskapet består och i kväll går jag hem till min yngsta bror och äter skaldjur tillsammans med våra familjer och allt kommer kännas tryggt, skönt och säkert.
Läs hela inlägget »

Under ett decenium bodde jag i en röd stuga omslukad av skogen och en sjö. Det var en minnesvärd tid med mycket roligheter på kontot.
Det var nittiotal och hela livet - mitt liv var en fest. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev en väldigt massa sånger och poesi. Jag läste hyllmeters med böcker och lyssnade på vinyl, drack på tok för mycket öl och vin och när fredagen kom, fylldes den lilla stugan med vänner och med fest.  Och trots att det finns så mycket destruktivt i det livet jag levde då och att en del sorger sitter kvar  i de där väggarna, finns det minnen jag gärna har kvar.

Idag bor ingen där permanent, men det är flitigt uthyrt på sommarmånaderna. Borsan med familj har hyrt det några gånger när det kommit ner från Stockholm. Då får jag återkomma. Mycket är som förr. Minnen tränger sig på. Jag har nog t ex inte lyssnat på Lemarc sedan jag flyttade där ifrån. Något som gjordes mycket då. Och när jag sedan av nostalgiska skäl spelar Lemarc i bilen på väg till denna plats för att träffa brorsan och sjunger med i varenda rad i "senast jag såg änglarna", tittar min son på mig konstigt och frågar vad vi lyssnar på. Jag förklarar och min son sitter tyst och lyssnar på mig, lyssnar på musiken som fyllt kupén i bilen. Jag sjunger.
När sången är slut och det blir tyst säger min son; "Det här var den sämsta skiten jag någonsin hört". Jag tittar på honom, men säger inget. Är tacksam för att han lät mig lyssna ostört, men säger det förstås inte. Han förstår inte vad jag känner. Han är inte bekant med min historia, än mindre svårigheten och utmaningen av att vara vuxen.

Ibland kommer minnena över än så där. Ibland måste man få det ur sig. Jag tänker på alla vänner som var med på den där tiden. Som var där. De som förstår..
Det är söndag och minst sagt väldigt NU. Det är en snabb titt i backspegeln igen, innan det är dags att ta tag i dagens bestyr.

Läs hela inlägget »

Lördag kväll och en vecka som gick med raketfart. En helg vigd för föreningsplanering. Det är mycket som måste vara på plats innan en ny säsong drar igång. Men det måste också finnas utrymme för  avkoppling och avstämning med familj. Som på bilden, jag tillsammans med en av mina bröder i en kanot nu i eftermiddag. Härligt och nödvändigt.

Det är konstigt. En dag är det så dags att ta på sig strumpor och långbyxor och lotsas vara bekväm med det. Självklart är man inte det efter några veckor utan, men man står ut, man säger inget, bara kör. Det är konstigt. Vi människor är verkligen fenomenala på att anpassa oss.
Och när man precis hade anpassat sig till en dag utan varken början eller slut, är det dags att påbörja en dag med mycket tydliga sådana.

Trots lördag kväll är mitt fokus ändå på nästa vecka. Veckan när allt drar igång på riktigt eller för den delen fortsätter. Andra arbetsveckan som nu dessutom behöver en  planering för fortsättningen. En planering som jag bör få gjort denna helg om allt skall kunna funka...

Nu -  jag i det rum som jag kallar biblioteket. Teven på väggen är på. Någon film som jag inte följer. Jag stirrar in i en bokhylla. Bokpärmar med titlar. Rummet är varmt och jag öppnar det redan öppnande fönstret ännu mer. Går till köket och häller ut vinet jag har i glaset och fyller på med en annan sort. Provsmakar..
Biblioteket tar emot mig något svalare. Jag börjar skriva på något som skall bli det här inlägget. Det är lite lördag kvar. Det är lördagen innan allt drar i gång. iallafall är det så det känns.





 

Läs hela inlägget »

Och så kommer den där måndagen tillslut då "alla" tycks vara tillbaka på jobbet igen efter några veckor semester. På sociala medier är reaktionerna blandade, men många inlägg och statusuppdateringar är lätt ångestladdade, smått desperata..
Solen skiner ibland, mellan molnen som är täta. Det råder nu en minst sagt mild temperatur ute. Ljusår i från den hetta som vi upplevde bara för några veckor sedan. Än är det en del sommar kvar som många vill påpeka, men sanningen är också att för många tar den slut just här och nu, vilket man vill det eller inte. Det där som hör sommaren till som sena kvällar utomhus, härliga spontana bad vid stranden, dagsutflykten till ett härligt ställe, mm byts mot rutinmässiga sysslor efter arbetstid.  
Det är dags att lyfta, att flyga, att använda sig av all den där energin som man samlat på sig under några veckor. 
Dags för andra halvlek.
 

Läs hela inlägget »

Love

Foto. Titti Olovsson  Scen ur "Det går an" Foto. Titti Olovsson Scen ur "Det går an"

Min bror från Stockholm kommer ner med familj och bor på ranchen. "Ranchen" en gång mitt hem i flera år. Min andra bror åker till Frankrike för att leva klosterliv. En vän är i USA för att väljas in Rock-A-Billy Hall of fame och så Love...
Detta tänker jag på nu medan jag försöker krama det sista ur min semesterledighet, men även försöker få till någon sort av styrning inför vad som komma skall.
Och jag försjunker mig i en biografi. Det handlar om Love, men inte i betydelsen kärlek, utan personen Love; författaren.
Carl Jonas Love Almqvist. Idag en av de stora författarna i detta land, men då för några hundra år sedan när han levde; en misslyckad person i det mesta.
Och jag låter mig dras med i den där historien om hans liv och gärning och allt skulle i en första anblick kunna tolkas vara en biografi över ett djupt tragiskt liv där misslyckandena
avlöste varandra. Alltså tragik och misär, men man måste se bortom allt det där.
Det handlar om ett liv som måste levas hur illa och förskräckligt det än nu måste bli. Om hur det ur lidelsen levereras stordåd. Hur det kommer något gott ur något ont...

Semestern är alldeles snart slut. Jag uppslukas av nuet och dess allvar, men också dess glättighet och enkelhet. Och så det vackra förstås, något från det förgångna

Hvarför kom du hit i qväll, säj
Jag kom hit för att träffa dig
Går du åter bort i qväll, säj
Nej, jag går ej bort från dig




 

Läs hela inlägget »

Efter att mitt blogginlägg om min besvikelse på IOGT-NTO publicerades igår gick det ganska snabbt att få ett svar från organisationen. Det tog inte en allt för lång tid tills jag fick svar från presssekreteraren Johnny Foglander. Han bad om ursäkt för att det tekniska inte fungerat, men la skulden på mig som mottagare att jag uppfattat brevet så.
Synd. För att tekniken strular kan jag ta, men att man visar noll respekt för mottagaren genom otrevliga brev och auktoritär retorik är helt oacceptabelt.

Gårdagens inlägg blev det hitills mest lästa och delade på min nya hemsida. KUL! 

Det har också de senaste veckorna tillkommit nya läsare till bloggen. Jag lovar göra mitt bästa för att ni och alla gamla läsare skall finna fortsatt nöje att följa mig och mina förehavanden.
Jag önskar er alla en härlig fredag. Än är det mycket sommar kvar!
 

Läs hela inlägget »

Det börjar kännas att det är valår nu. Temperaturen höjs, det är politiska utspel och grälande mellan partier. 
Även organisationer tar tillfället i akt att höras lite extra i dessa tider och slå ett slag för sin sak. 

I början av sommaren fick jag en "uppmaning" från IOGT att svara på några frågor angående om lagstiftningen om alkoholreklam borde skärpas. Detta utifrån mig som politiker.
Det gick förhållandevis snabbt att göra frågorna och jag svarade på dem omgående. Dock kände jag redan i detta skede en viss obekvämlighetskänsla av att göra det. Tonen i "uppmaningen" lät både hård och rå hos mig som mottagare.

Efter ett tag fick jag ytterligare ett mail där det stod att de väntade på mitt svar. Trots att jag redan gjort det, gjorde jag det igen. Efter ytterligare en vecka fick jag ytterligare en som jag uppfattade otrevlig påminnelse om att svara på frågorna. Nu började jag bli lite smått irriterad. Jag försökte få tag i en Epost till någon ansvarig för kampanjen, men det skulle snart visa sig att jag inte ens skulle hitta varken en fysisk person, en mailadress eller ett telefonnummer.

Ytterligare ett par veckor gick. Nya påminnelsemail. Jag fick tag på en Infomail på deras hemsida och sände i väg ett lätt irriterat mail om alltihop. Fick dock inget svar.

Jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland och jag har förståelse för att semestertider ställer till det. Däremot kan jag inte acceptera att man gör en kampanj där man väljer en otrevlig och uppmanande ton mot den man vänder sig emot. Jag köper inte den där jargongen "Vi och dem".  Jag tror på vikten av att göra saker tillsammans, att respektera varandra och ha en god samtalston oavsett åsikt.
Jag köper heller inte att det inte går att få tag i någon kampanjansvarig på ett enkelt sätt, eller för den delen, direkta hot som att "man skall göra lokala utspel i media utifrån hur folk har svarat."

I en demokrati måste jag som människa oavsett vilken roll jag har, kunna välja om jag vill eller skall svara på  enkäter utan att kommenteras för det.
Jag har tagit ställning om alkoholpolitiken, men jag har också respekt för de som av någon anledning inte gjort det. Du får aldrig tvingas till något bara för att någon satt ett epitet på dig.



 

Läs hela inlägget »
40 dagar till valet. I Västmanland rasar storbranden som nu blivit en nationell angelägenhet. Och inte bara det utan även politisk. MP kräver högre beredskap mot extremväder och försvarsministern åker till brandområdet.
Här i Dalsland är det tack och lov för tillfället lugnt med bränder och jag tillbringar sista veckan med att stöka undan allt det där som jag hade spridit ut på hela min ledighet...
Och just för att det är sista semesterveckan ser jag till att köpa in det sista till biblioteket som börjar ta form i mitt hem: Två fåtöljer med fotpall. Och i farten köper jag en resa till Toscana för att göra höst och vinter mer uthärdlig.
Är man som jag en bit över 40 behöver man ett bibliotek att kunna dra sig tillbaka till under regniga hösteftermiddagar. En oas för rekreation där en god bok, vin, konjak eller vad annat som gör livet glatt att leva får förgylla. Eller, så sitter man bara där, precis som jag gör nu. Stirrar in i en hylla, på böcker som nogsamt funnit sin plats i härlighetens land. Här kommer det aldrig bli tråkigt och till våren kommer jag sitta här och njuta av minnen utspelade kring och i Piazza del duomo
 
Läs hela inlägget »

Som förälder blir man aldrig mätt på att se på bilder av sina barn. Eller som jag gör nu; ser på gamla filmklipp...
Det finns något sentimentalt i att göra det. Att upptäcka hur små de en gång var, så söta och jämföra dem med idag och...att jämföra sig själv. För lika stor mysighetsfaktor det finns i att grotta ner sig i denna skatt av gamla filmklipp, lika stor sorg finns det i att man själv faktiskt bara blir äldre och äldre. Jag brukar alrig, aldrig reflektera över min egna ålder, men just nu gör jag det. Och detta samtidigt som min son som bäst håller på att inte vara liten längre.

Läs hela inlägget »
Bilder säger mer än tusen ord sägs det, men det är nog även så att kommenterad säger den ännu mer. Bilden ni ser ovan har jag i några minuter ägnat mig åt att titta på. För mig är den stark, den symboliserar ett starkt ögonblick som bara de här barnen delar och så jag då förstås, som fångade det med linsen. Det är sommar och kvällsdopp, frihet och lov. Det är skratt och högljudd konversation. Det är plaskande och spring i benen.

Det är underbara sommar. Underbara, älskvärda tid! Och när vintern kommer med kyla och mörker skall jag ta fram den här bilden igen och minnas....Minnas när allting verkade möjligt och ingenting, absolut ingenting kunde vara omöjligt.
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter