Man skulle vilja tro att efter en veckas utlandsemester så infinner sig ett lugn. Att man tillslut kan koppla av efter ett års arbetande. Första veckan går åt till att komma ner i varv, det är så man säger. Själv kan jag fortfande känna stressen, tempot, men skillnaden nu är förlamningen, det där komaliknade tillståndet som jag hamnat i. Bara trötthet, ingen som helst ork till att göra de enklaste ting. Jag vill stanna kvar på rummet. Bara tanken på att behöva ta sig ner till frukostrestaurangen gör mig utmattad. Ännu mer tanken på poolhäng och bad. Hur tanken på att träna då känns, behöver jag nog inte kommentera. 

Idag checkar alla de svenskar ut som kom hit med samma buss som oss. Det känns bra att stanna kvar. Kanske lite därför att bara tanken på att behöva plocka ihop alla sina saker, packa, tröttar mig. Men, framförallt känns det bra att stanna för att jag faktiskt trivs här och inte alls känner som en svensk jag pratade med idag som åker hemåt. Han tyckte att det skulle bli skönt. Längtade hem för att få jobba igen. Han beskrev charterlivet här som ett fängelse. Alldeles för inrutat. Han längtade hem till friheten. När jag frågade vad han egentligen menade svarade han att han var så trött på havet. Om man som han vuxit upp med adriatiska havet så skulle man förstå. 
Men jag förstod inte, vad gjorde han här då egentligen? Svaret kom snabbt. Precis som om det vore intränat; "Min fru tycker att vi behöver ett miljöombyte att vi behöver en nystart."
Jag  nickar, precis som att jag skulle förstå vad han menar och han nickar också och stramar till munnen sådär så att jag förstår att snart kommer något mycket personligt. Men, så spricker han upp i ett leende klappar mig på axeln och säger "lycka till, jag är snart fri nu." Han är borta och jag står kvar och förstår egentligen ingenting. Så jag sätter mig ner för att skriva om hur jag egentligen mår och har det här, men det enda som dyker upp är att; "allt är bra". Allt är bra nu, jag är bara så förbannat trött.

För 30 euro får jag en taxi som kör mig de tre milen till marknaden som jag vill besöka. Den väntar på mig tills att jag shoppat färdigt och tar mig sedan tillbaka till hotellet. Från grillen blir det sedan revben och andra godsaker som jag uppskattar och väl vid poolbaren sjunker jag ännu en gång ner i den gröna plaststolen som så många gånger tidigare och återvänder in i bokens värld om det Osmanska riket. Både intressant och delvis spännande läsning och jag lär mig att riket har sin storhetstid omkring 1550 under sultanen Suleyman den Präktiga. Den snubben har ett ganska coolt namn, eller epitet, hur man nu ser på det. 
I slutet av 1600-talet försvagas riket mer och mer för att upplösas 1919 efter förlusten i första världskriget. Dock inte fy skam att vara ett sånt stort och betydelsefullt rike i nästan 600 år.

Efter kapitulationen delas landet mellan de segrande parterna, men general Mustafa Kemal vägrar att gå med på detta, gör uppror och lyckas och efter att besegrat grekerna 1922 upprättas den turkiska republiken. Den där tuffingen Mustafa kemal blir förstås landets första president och nationalhjälte och nu förstår jag vem den där gubben är som är porträtterad på varje café, statyer..Iförd persianmössa och hållandes i gevär. 

Det är något speciellt att läsa om hjältar, det finns något beroendeframkallande, adrenalinpumpande njutning i det. Jag tittar på klockan. Snart dags för gymmet, men ännu finns det tid kvar.

Kemal var den enda ottomanska general som gick obesegrad genom första världkriget. Inte ett enda slag förlorades under hans ledning. (Här kan jag börja skönja ett bra filmmanus...)
Jag vänder sida och kan konstatera att det går sämre för sultanatet. Område efter område bryter sig loss och bildar självständiga stater. Väldet ligger förlamat. Grekiska styrkor tågar mot Ankara och italienska och franska styrkor tränger in. Då, precis som i höjdpunkten i en äventyrsfilm träder Mustafa Kemal in i handlingen igen. Den "något" negativa trenden vänds snabbt och utvecklingen blir än helt annan än vad man skulle kunnat gissa. Landet befrias, moderniseras och religion och regeringsmakt skiljs åt. Religiösa ledare förlorar dessutom sin makt och koranskolorna stängs. Kvinnlig rösträtt införs och det arabiska skriftspråket bytts mot det latinska. Dessutom förbjuds fezen som ses som en symbol för sultanatet. På allt det här bestämmer sig sedan Kemal för att anta det "ödmjuka" namnet Ataturk - turkarnas fader.

Jag slår igen boken, låter blicken vandra ut mot poolområdet och det är nu jag bestämmer mig. Vad jag behöver nu är en raki, gymtid eller ej - ett måste.

Sista dagarna i juni. Det är körsbärsjuice och espresso vid poolen. Det är en värkande rygg som reagerat negativt på all aktivitet, det är hamam och bad i havet. Kvällarna blir korta då jag är alldeles för trött för vidare aktivitet efter nio. Men det är ständigt tidig morgon och det är ständigt bråk med respektlösa ryssar som tror att de har företräde till allt. Och när jag inte inte håller mig igång fysiskt läser jag artiklar om President Abdullah Gül och den allt mindre populära premiärministern Recep Tayyip Erdoğan och förutom spänningslitteratur finns böcker om både Bysantiska och Osmanska riket att sätta tänderna i inom räckhåll.
Överallt där jag vistats runt medelhavet har alltid dessa turkar spelat en avgörande roll i historien. I allra flesta fall i hänseendet som en skräckinjagande erövrare, skövlare och förgörare. 
Hettan är kännbar. 38 grader nu i skuggan. Poolområdet fylls av doften av grillat kebabkött. Det är tjockt med folk i poolen. Kring poolbaren hänger de törstande gubbarna (mestadels ryssar). Några redan märkbart berusade. Klockan har ännu ej nåt lunchtid. 
E och A är på väg upp i en av vattenrutschbanorna, jag vänder blicken än en gång bort mot den välbesökta poolbaren. Jag svettas, jag är törstig, denna hettan kör nu på infernaliskt med allt den har för att "tvinga" mig bort för att hämta en kall Efes. Jag vänder mig om igen och de vinkar mot mig från rutschbanan. Jag tänker på dagens tuffa träningspass och tar ett par stora klunkar ur vattenglaset.

Det är poolhäng. Det är en stunds reflektion vid poolen, inte i. Det är kaffe och skugga och framförallt andhämtningar efter fysisk vattenaktivitet. Och det trådlösa nätverket suger här och som alltid kommer man tillslut underfund med att allting inte är perfekt. Ett förstås ganska meningslöst konstaterande och en meningslös detalj att reta upp sig på. Men, så är det. Av någon anledning skall vi människor alltid ha något att kommentera  och vara neggo över.
Som jag nu som surar över att jag inte lyckas ladda upp foton på min blogg. De får istället betraktas och begrundas på instagram. Allt handlar om att anpassa sig...

Jag har inget uttalat alkoholsförtäringsförbud på den här resan, men än så länge har inte den där törsten gjort sig påmind. Jag dricker juicer och vatten och ölen till lunchen var god, men frestade inte till ännu en. Och nu här med kaffe och en stunds reflektion. Jag tänker på att snart är det sommarträning hemma på klubben, Ja jag tänker på de där hemma i allmänhet. Knäppt, men så är det. Allt medan saker och ting i det här semesterparadiset spelar upp sin dagliga "film". Det finns en klar underhållnings faktor i att bara sitta och kolla på folk. I mångt och mycket påminner allt det här runtomkring mig som ett avsnitt av Benidorm. Allting lever - dom, jag och en turistanläggning som andas overklighet.

Dag 2
Jag har checkat in på en fitnessresort. Kom igår.  Helt av egen fri vilja skall tilläggas och utan att ha några inre slagsmål med mig själv. Det är hälsosamhet som är ledordet. Än så länge har tiden gått åt till att rekognisera och lära mig var allt finns på denna anläggning, men mycket tid i poolen har redan hunnits med och jag är övertygad om att detta kommer bli bra rehab för mina knän och krånglande axel. Än så länge känns livet gott här och jag ser med tillförsikt framemot ett par bra träningsveckor. Min förhoppning är att skriva om hela det här äventyret här. Nu dags för en nyttolunch!

Och så är det här! Det härliga sommarlovet. Alla de där veckorna framför sig som man knappt kan räkna till, än mindre har lust att försöka att göra. För det är är nu som gäller och så alla planer förstås...Bada, fiska, cykla, skateboard...

Ja, det är alltså inte mig själv jag pratar om, utan min pojk på bilden. Fotot här till höger på de där lyckliga kompisarna som vet att det nu är slut på den där "skolskiten" för ett bra tag framöver och nu bara står roligheter på programmet. Det de inte vet, eller iallafall inte tänker på nu är att om åtta veckor kommer bägge två att gå och "smyglängta" lite till att skolan skall dra igång igen. För visst var det väl så även för er om ni tänker tillbaka (under förutsättning att ni gått ur skolan då förståss) att på slutet av lovet började man längta tillbaka. Träffa kompisarna igen, kanske få titta på den där snygga tjejen eller killen konstant i klassrummet eller på rasten igen, komma in i fasta rutiner.

I morgon börjar sommarlovet på riktigt. Eric är lite irriterad över att jag bara skall jobba den här veckan också och sedan ha semester. Han vill ju vara själv hemma. Att vi åker utomlands nästa söndag är inget heller som han jublar över. Att vara borta så länge från polarna är inget som han längtar efter. Konstig tid vi lever i. Jag var glad över de årliga resorna till Närke, Dalarna och Stockholm (det var där jag hade mina släktingar). Men det var ju på 70-talet som min son mycket riktigt påpekar. Det han kanske inte vet och som han inte påpekar är att sommarlovet var minst lika viktigt  och skönt då. För allt förändras inte.

Nationaldagsfirande följs av pingsthelg och det minst sagt ostabila väderläget som bjuder på både ihållande regn, men också uppsprucken himmel ooh sol. Jag är inte den som klagar på det utan väljer att gilla läget och njuta av bägge delarna. Dock kan jag inte annat än att fastna i tanken och ställa mig frågande till min egna kommuns sätt att uppmärksamma nationaldagen.
Hur jag än försöker att gilla läget, förstår jag inte varför Färgelanda kommun väljer att lotsas om att det inte är nationaldag. I kommunen firas det av tradition på flera olika platser och samhällen runt om, men inget fann att finna om det på t ex hemsidan igår. Nationaldagsfirandet i Stigen som får antas ses som lite officiellt, eftersom att kommunen valt just den platsen för t ex fan-utlämning till kommunens föreningar fanns det ingen information om alls.
I år väljer man t om att inte flagga på kommunens officiella platser så som på den här bilden; utanför medborgarkontoret. Klantigt tycker jag, pinsamt säger flera andra som jag pratade med igår. Idel kommunflaggor och så en turistinformationsflagga (trots att turistinformationen var stängd).
Nä dags för skärpning! Vi kan bättre här i Färgelanda. För det var väl inte ett medvetet val?









 

I dag kan man läsa i den lokala tidningen om att kommunalrådet i Färgelanda väljer att avbryta förhandlingarna med den tilltänkta kommunchefen Staffan Erlandsson från Västerås. Själv fick jag reda på "nyheten" för 4 dagar sedan och har på den tiden hunnit att  begrunda det hela och fundera på vad det egentligen betyder för Färgelanda. 
Först och främst är det svårt att inte fundera på den dos av klantighet som genomsyrar hela denna "affär". För "affär" får vi nog faktiskt kalla det. För inte så länge sedan presenterades Staffan Erlandsson som ny Kommunchef. Visserligen sas det att inget var skrivet ännu, men det uppfattades mer som en formalitet och att den" lilla detaljen" snart skulle vara ordnad.

• Hur kan man gå så långt i en rekryteringsprocess utan att faktiskt inse att prislappen kommer bli för dyr? 
• Hur kommer det sig att rekryteringsföretaget missar det?
• Hur kommer det sig att rekryteringsföretaget/rekryteringsföretagen alltid lyckas göra dåliga rekryteringar till Färgelanda, eller är det så enkelt att de blir dåliga/ohanterbara/oönskade/ i just Färgelanda?

Det mest anmärkningsvärda måste ändå vara att kommunalrådet nämner löneanspråket som en av anledningarna till att förhandlingerna bröts.
En riktig dundertabbe eller ett smart taktiskt drag inför nästa rekryteringsrunda? Ja, jag tror att ni vet vad jag tycker.  

Mycket har blivit tokigt de sista fyra åren i min älskade kommun och jag tror nog att flera i den ledande politiska majoriteten tycker det också. Förstås finns det även en och annan ljusglimt under dessa år, även om inte denna kommunchefs-affär kan räknas till dem hur än gott syftet till den avbrytna förhandlingen må vara. Det är också viktigt att vara ödmjuk och hålla i minnet att det inte är lätt att vara högst upp. Det blåser alltid.

När det gäller att hålla val-löften har den styrande majoriteten däremot varit riktigt framgångsrik.
Inför valet 2010 lovades det från flera på de listor som skulle komma att bilda majoritet att det skulle göras "rent hus" på kommunkontoret? Det har man sannerligen uppfyllt.