2014 > 06
Idag checkar alla de svenskar ut som kom hit med samma buss som oss. Det känns bra att stanna kvar. Kanske lite därför att bara tanken på att behöva plocka ihop alla sina saker, packa, tröttar mig. Men, framförallt känns det bra att stanna för att jag faktiskt trivs här och inte alls känner som en svensk jag pratade med idag som åker hemåt. Han tyckte att det skulle bli skönt. Längtade hem för att få jobba igen. Han beskrev charterlivet här som ett fängelse. Alldeles för inrutat. Han längtade hem till friheten. När jag frågade vad han egentligen menade svarade han att han var så trött på havet. Om man som han vuxit upp med adriatiska havet så skulle man förstå.
Men jag förstod inte, vad gjorde han här då egentligen? Svaret kom snabbt. Precis som om det vore intränat; "Min fru tycker att vi behöver ett miljöombyte att vi behöver en nystart."
Jag nickar, precis som att jag skulle förstå vad han menar och han nickar också och stramar till munnen sådär så att jag förstår att snart kommer något mycket personligt. Men, så spricker han upp i ett leende klappar mig på axeln och säger "lycka till, jag är snart fri nu." Han är borta och jag står kvar och förstår egentligen ingenting. Så jag sätter mig ner för att skriva om hur jag egentligen mår och har det här, men det enda som dyker upp är att; "allt är bra". Allt är bra nu, jag är bara så förbannat trött.
I slutet av 1600-talet försvagas riket mer och mer för att upplösas 1919 efter förlusten i första världskriget. Dock inte fy skam att vara ett sånt stort och betydelsefullt rike i nästan 600 år.
Efter kapitulationen delas landet mellan de segrande parterna, men general Mustafa Kemal vägrar att gå med på detta, gör uppror och lyckas och efter att besegrat grekerna 1922 upprättas den turkiska republiken. Den där tuffingen Mustafa kemal blir förstås landets första president och nationalhjälte och nu förstår jag vem den där gubben är som är porträtterad på varje café, statyer..Iförd persianmössa och hållandes i gevär.
Det är något speciellt att läsa om hjältar, det finns något beroendeframkallande, adrenalinpumpande njutning i det. Jag tittar på klockan. Snart dags för gymmet, men ännu finns det tid kvar.
Kemal var den enda ottomanska general som gick obesegrad genom första världkriget. Inte ett enda slag förlorades under hans ledning. (Här kan jag börja skönja ett bra filmmanus...)
Jag vänder sida och kan konstatera att det går sämre för sultanatet. Område efter område bryter sig loss och bildar självständiga stater. Väldet ligger förlamat. Grekiska styrkor tågar mot Ankara och italienska och franska styrkor tränger in. Då, precis som i höjdpunkten i en äventyrsfilm träder Mustafa Kemal in i handlingen igen. Den "något" negativa trenden vänds snabbt och utvecklingen blir än helt annan än vad man skulle kunnat gissa. Landet befrias, moderniseras och religion och regeringsmakt skiljs åt. Religiösa ledare förlorar dessutom sin makt och koranskolorna stängs. Kvinnlig rösträtt införs och det arabiska skriftspråket bytts mot det latinska. Dessutom förbjuds fezen som ses som en symbol för sultanatet. På allt det här bestämmer sig sedan Kemal för att anta det "ödmjuka" namnet Ataturk - turkarnas fader.
Jag slår igen boken, låter blicken vandra ut mot poolområdet och det är nu jag bestämmer mig. Vad jag behöver nu är en raki, gymtid eller ej - ett måste.
Sista dagarna i juni. Det är körsbärsjuice och espresso vid poolen. Det är en värkande rygg som reagerat negativt på all aktivitet, det är hamam och bad i havet. Kvällarna blir korta då jag är alldeles för trött för vidare aktivitet efter nio. Men det är ständigt tidig morgon och det är ständigt bråk med respektlösa ryssar som tror att de har företräde till allt. Och när jag inte inte håller mig igång fysiskt läser jag artiklar om President Abdullah Gül och den allt mindre populära premiärministern Recep Tayyip Erdoğan och förutom spänningslitteratur finns böcker om både Bysantiska och Osmanska riket att sätta tänderna i inom räckhåll.
Överallt där jag vistats runt medelhavet har alltid dessa turkar spelat en avgörande roll i historien. I allra flesta fall i hänseendet som en skräckinjagande erövrare, skövlare och förgörare.
Hettan är kännbar. 38 grader nu i skuggan. Poolområdet fylls av doften av grillat kebabkött. Det är tjockt med folk i poolen. Kring poolbaren hänger de törstande gubbarna (mestadels ryssar). Några redan märkbart berusade. Klockan har ännu ej nåt lunchtid.
E och A är på väg upp i en av vattenrutschbanorna, jag vänder blicken än en gång bort mot den välbesökta poolbaren. Jag svettas, jag är törstig, denna hettan kör nu på infernaliskt med allt den har för att "tvinga" mig bort för att hämta en kall Efes. Jag vänder mig om igen och de vinkar mot mig från rutschbanan. Jag tänker på dagens tuffa träningspass och tar ett par stora klunkar ur vattenglaset.
Som jag nu som surar över att jag inte lyckas ladda upp foton på min blogg. De får istället betraktas och begrundas på instagram. Allt handlar om att anpassa sig...
Jag har inget uttalat alkoholsförtäringsförbud på den här resan, men än så länge har inte den där törsten gjort sig påmind. Jag dricker juicer och vatten och ölen till lunchen var god, men frestade inte till ännu en. Och nu här med kaffe och en stunds reflektion. Jag tänker på att snart är det sommarträning hemma på klubben, Ja jag tänker på de där hemma i allmänhet. Knäppt, men så är det. Allt medan saker och ting i det här semesterparadiset spelar upp sin dagliga "film". Det finns en klar underhållnings faktor i att bara sitta och kolla på folk. I mångt och mycket påminner allt det här runtomkring mig som ett avsnitt av Benidorm. Allting lever - dom, jag och en turistanläggning som andas overklighet.
Dag 2
Jag har checkat in på en fitnessresort. Kom igår. Helt av egen fri vilja skall tilläggas och utan att ha några inre slagsmål med mig själv. Det är hälsosamhet som är ledordet. Än så länge har tiden gått åt till att rekognisera och lära mig var allt finns på denna anläggning, men mycket tid i poolen har redan hunnits med och jag är övertygad om att detta kommer bli bra rehab för mina knän och krånglande axel. Än så länge känns livet gott här och jag ser med tillförsikt framemot ett par bra träningsveckor. Min förhoppning är att skriva om hela det här äventyret här. Nu dags för en nyttolunch!
Och så är det här! Det härliga sommarlovet. Alla de där veckorna framför sig som man knappt kan räkna till, än mindre har lust att försöka att göra. För det är är nu som gäller och så alla planer förstås...Bada, fiska, cykla, skateboard...
Ja, det är alltså inte mig själv jag pratar om, utan min pojk på bilden. Fotot här till höger på de där lyckliga kompisarna som vet att det nu är slut på den där "skolskiten" för ett bra tag framöver och nu bara står roligheter på programmet. Det de inte vet, eller iallafall inte tänker på nu är att om åtta veckor kommer bägge två att gå och "smyglängta" lite till att skolan skall dra igång igen. För visst var det väl så även för er om ni tänker tillbaka (under förutsättning att ni gått ur skolan då förståss) att på slutet av lovet började man längta tillbaka. Träffa kompisarna igen, kanske få titta på den där snygga tjejen eller killen konstant i klassrummet eller på rasten igen, komma in i fasta rutiner.
I morgon börjar sommarlovet på riktigt. Eric är lite irriterad över att jag bara skall jobba den här veckan också och sedan ha semester. Han vill ju vara själv hemma. Att vi åker utomlands nästa söndag är inget heller som han jublar över. Att vara borta så länge från polarna är inget som han längtar efter. Konstig tid vi lever i. Jag var glad över de årliga resorna till Närke, Dalarna och Stockholm (det var där jag hade mina släktingar). Men det var ju på 70-talet som min son mycket riktigt påpekar. Det han kanske inte vet och som han inte påpekar är att sommarlovet var minst lika viktigt och skönt då. För allt förändras inte.
Jag brukar inte läsa papperstidningar längre. Än mindre köpa. Men i helgen gjorde jag det. Kanske för att få den där fotbollsVM-bilagan som jag suktade efter, eller kanske bara därför att det kan vara förbannat skönt att läsa en dagstidning rätt upp och ner bara så där...
Och jag slogs faktiskt av vad skönt det var att bläddra, luta sig tillbaka och hålla i de där tidningarna. Bra reportage var det också och de räckte och gav mig underhållning hela helgen.
Även om det var mer reportagen om olika skeenden och händelser som intresserade mig, kunde jag ändå inte låta bli att fångas av alla dessa nyheter som fanns där i dessa tjocka buntar av papper. Med tanke på internet, radio och tevesändningar...
Så mycket information och med tanke på att vi tar in det med alla sinnen samtidigt är frågan befogad; hur mycket information klarar vi av att ta in?
Jag hörde en gång att den information som idag finns i ett exemplar av tidningen DN är lika mycket information som en man på 1800-talet fick tillgång till under hela sin livstid! Med det som utgångspunkt kanske det inte är så konstigt att jag ofta kommer på mig själv med att stå där och famla liksom i mörker, för att minnas det där namnet, den där händelsen, eller vad jag faktiskt åt i går...
Utvecklingen går framåt i en rasande fart så att vi nästan inte hinner fatta en nyhet förrän nästa dimper ner. Vi har ett så massivt informationsflöde att mänskligheten måste vara förbannat bra på att sortera och prioritera vad vi tar till oss. Och nu just i denna stund funderar jag över hur mycket jag egentligen påverkas vi av detta och hur mycket jag kan välja att inte ta in?
Hur mycket information har jag runt omkring mig och hur mycket har just du runtomkring dig, när du läser det här?
Nationaldagsfirande följs av pingsthelg och det minst sagt ostabila väderläget som bjuder på både ihållande regn, men också uppsprucken himmel ooh sol. Jag är inte den som klagar på det utan väljer att gilla läget och njuta av bägge delarna. Dock kan jag inte annat än att fastna i tanken och ställa mig frågande till min egna kommuns sätt att uppmärksamma nationaldagen.
Hur jag än försöker att gilla läget, förstår jag inte varför Färgelanda kommun väljer att lotsas om att det inte är nationaldag. I kommunen firas det av tradition på flera olika platser och samhällen runt om, men inget fann att finna om det på t ex hemsidan igår. Nationaldagsfirandet i Stigen som får antas ses som lite officiellt, eftersom att kommunen valt just den platsen för t ex fan-utlämning till kommunens föreningar fanns det ingen information om alls.
I år väljer man t om att inte flagga på kommunens officiella platser så som på den här bilden; utanför medborgarkontoret. Klantigt tycker jag, pinsamt säger flera andra som jag pratade med igår. Idel kommunflaggor och så en turistinformationsflagga (trots att turistinformationen var stängd).
Nä dags för skärpning! Vi kan bättre här i Färgelanda. För det var väl inte ett medvetet val?
Dagen D är 70 år bort. Det av någon anledning kallade Superval-året ligger 100 dagar framåt. Just nu är är det Sveriges nationaldag, en helgdag som en del anser att man bytte från en helgdag som man inte visste varför man firade till en annan helgdag som ingen vet varför man firar. För egen del är nationaldagen en dag då jag får möjligheten att fira att jag lever i ett vackert fritt mångkulturellt land där alla är lika värda och där alla röster räknas. Så vill jag även ha det i fortsättningen. Så jag firar på mitt sätt där jag varken har ont av att man viftar med flaggor, har blommor i sitt hår eller sjunger nationalsång. För mig är årets nationaldag ytterst viktig här i en tid mellan två för dagen avgörande tidsminnen. På ena sidan världskrig, förföljelse och människo-utrotning och på andra sidan ett viktigt vägval hur vi vill leva framöver.
Först och främst är det svårt att inte fundera på den dos av klantighet som genomsyrar hela denna "affär". För "affär" får vi nog faktiskt kalla det. För inte så länge sedan presenterades Staffan Erlandsson som ny Kommunchef. Visserligen sas det att inget var skrivet ännu, men det uppfattades mer som en formalitet och att den" lilla detaljen" snart skulle vara ordnad.
- Hur kan man gå så långt i en rekryteringsprocess utan att faktiskt inse att prislappen kommer bli för dyr?
- Hur kommer det sig att rekryteringsföretaget missar det?
- Hur kommer det sig att rekryteringsföretaget/rekryteringsföretagen alltid lyckas göra dåliga rekryteringar till Färgelanda, eller är det så enkelt att de blir dåliga/ohanterbara/oönskade/ i just Färgelanda?
En riktig dundertabbe eller ett smart taktiskt drag inför nästa rekryteringsrunda? Ja, jag tror att ni vet vad jag tycker.
Mycket har blivit tokigt de sista fyra åren i min älskade kommun och jag tror nog att flera i den ledande politiska majoriteten tycker det också. Förstås finns det även en och annan ljusglimt under dessa år, även om inte denna kommunchefs-affär kan räknas till dem hur än gott syftet till den avbrytna förhandlingen må vara. Det är också viktigt att vara ödmjuk och hålla i minnet att det inte är lätt att vara högst upp. Det blåser alltid.
När det gäller att hålla val-löften har den styrande majoriteten däremot varit riktigt framgångsrik.
Inför valet 2010 lovades det från flera på de listor som skulle komma att bilda majoritet att det skulle göras "rent hus" på kommunkontoret? Det har man sannerligen uppfyllt.
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
Arkiv
Länkar
Etiketter
dixie chicks uddevallakalaset internationalstreetmarket trump hiphop the dudley do-right show hcandersen stevie nicks momondo blåst sloppy joes selfie seagullguitars bagarmossen lill-babs washington square elvis costello advent nyc jackson browne uddevalla varvet insjö namnlagen2017 brotorpsskolan steve miller band googleanalytics blues blogg sebbe staxx livet baconsmörgås världens barn kartellen varvsspelet dreams ulf lundell is hockey timesquare hemsida24 sverigeiminaityr greenwood hill sommarträning gitarrer smögen föreningsarbete big bill broonzy macon fleetwood mac rumours atlanta rythm section lasse berghagen vänskap drömmar usas president greenwood cemetery fort myers beach key west new york musik michelletimman esta amerikanska presidenter uddevalla torontomapleleafs färgelanda judoklubb florida niagara falls judo blogga usa semester sjömila niagarafallen resa färgelanda sebastian stakset nhl roadtrip sam patch sommar central park johnhiatt livsnjutning minori 4th of july nyordslistan 2017 allen & heath rickard rättrådig elvis presley älskauddevalla livemusik barbecue frank zappa matthew bloggtips mitt liv bob dylan morgontidning brooklyn måsproblem canada day nationaltal claesmånsson david kopfler john mellencamp 70-talet putin elvis lightnin hopkins ödmjukhet barn margareta-dagen föreningsliv mixerbord bobdylan gräsklippning tal henrik åberg cocoabeach niagara brewing dire straits drivesouth väder amerikanska presidentvalet 2016 ronnie hammnond fiske öl beerdrinkingboys martin luther king garibaldi sommar17 bohuslänningen måsar canada nationaldag chesapeakeshores newyorkcity dalsland jason isbell
Björn » Så gör du bäst för att kunna koncentrera dig på att göra bra blogginlägg: ”Bra skrivet inlägg! Tack för tipset”
Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips: ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”
Miss Jennifer » Tillfreds: ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”
jeanette sandelin » Det: ”Hemsk film väl?”
Afrodite » Walk the blues: ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”