2014 > 08


Jag har märkt att toleransen för människor som gör hemskheter har ökat i takt med att intoleransen gjort det samma -  Ja om det är en missbrukare iallafall.
Inte allt för sällan har jag reagerat över att förövaren ofta ses som ett lika stort offer som den som drabbats. För mig handlar det inte om att alla människor har lika värde. Något som ofta dyker upp som ett argument för att ta parti även för förövaren. Det är en självklarhet för mig som hos de flesta andra. Också att samhället och vi som medmänniskor har en skyldighet att hjälpa de som kommit snett och fel. Det är dock inte det det handlar om, utan att vi människor måste stå för våra egna handlingar. Jag blir så less på all denna "tycka synd om" mentaliteten som nu flitigt florerar på sociala medier. Där det skall visas sympati för drogpåverkade som i ruset misshandlar, gör skadegörelse och skrämmer upp människor. Vad är det som gör att det är extra synd om människor som gör våldshandlingar på grund av att de är drog eller alkohol - påverkade? Vad är det för förmildrande med det i jämförelse med t ex människor som gör inbrott ?
I den ort jag kommer i från har det varit en del inbrott och stölder de senaste åren. De människorna ges sannerligen inga sympatier. För dem verkar inga fömildrande omständigheter eller sjukdom gälla. De är hatade, och vi berättar gärna vad vi skulle göra med dem om de skulle dyka upp hemma hos oss..
Det verkar som att det finns en gradering av brottsliga handlingar, där inte alltid våldet ses som det värsta.
Det stör mig att det allt mer skall klandras på den "taskiga uppväxten", eller på samhället, eller på politiken. Det måste kännas som ett slag i ansiktet mot alla de människor som faktiskt haft en "taskig uppväxt", men som valt att leva ett hederligt liv. De måste undra om det bara var de som behövde ta eget ansvar...
För mig handlar det om att ta ansvar över sitt liv. Det handlar om att ta konsekvensen för sitt handlande. Det handlar om att vi medborgare måste skyddas mot våld, hot och övergrepp, lika mycket som förövaren behöver vård. Det gäller så väl för missbrukaren som bli våldsbenägen, förgriparen och den övertygade jihad salafisten.

Läs hela inlägget »
Lördagen kommer och med det tid för vila och reflektion. Brorsan har åkt hem till Stockholm igen och det brukar vara ett gott tecken på att sommaren är slut. Trist att säga det med ytterligare en vecka kvar av augusti, men inte är det direkt ett tropiskt regnhav vi drabbats av.

Jag ägnar lördagsförmiddagen av klassiska "lördagsförmiddagsförehavanden" och det till Magic och den fenomenala plattan
Don´t kill the magic. Faktum är att jag inte knockats så hårt av en nytt musikalbum sedan Matchbox Twenty släppte Mad season 2000 och fullkomligt rubbade min musikkompass. Eller Uncle Krackers; Happy hours från 2009 för all del.
Men nu är det Magic och reggae-inspirerade toner. Reggae som jag aldrig egentligen kunnat förlika mig med. 

När alla måsten är färdiga, följer jag allt av intresse på sociala medier och så här i valtider finns det gott om både statements och tokerier och egentligen skulle jag ge mig in i några av de debatter som blossat upp, men jag tar en eftermiddagsöl istället, stänger ner för en stund, lägger upp fötterna på skrivbordet och tänker på min bror som nu åkt hem till sig igen. Jag tänker på allt vi två gått genom tillsammans på både gott och ont. Om hur åren går, men hur brödraskapet består och i kväll går jag hem till min yngsta bror och äter skaldjur tillsammans med våra familjer och allt kommer kännas tryggt, skönt och säkert.
Läs hela inlägget »

Under ett decenium bodde jag i en röd stuga omslukad av skogen och en sjö. Det var en minnesvärd tid med mycket roligheter på kontot.
Det var nittiotal och hela livet - mitt liv var en fest. Jag spelade gitarr och sjöng och skrev en väldigt massa sånger och poesi. Jag läste hyllmeters med böcker och lyssnade på vinyl, drack på tok för mycket öl och vin och när fredagen kom, fylldes den lilla stugan med vänner och med fest.  Och trots att det finns så mycket destruktivt i det livet jag levde då och att en del sorger sitter kvar  i de där väggarna, finns det minnen jag gärna har kvar.

Idag bor ingen där permanent, men det är flitigt uthyrt på sommarmånaderna. Borsan med familj har hyrt det några gånger när det kommit ner från Stockholm. Då får jag återkomma. Mycket är som förr. Minnen tränger sig på. Jag har nog t ex inte lyssnat på Lemarc sedan jag flyttade där ifrån. Något som gjordes mycket då. Och när jag sedan av nostalgiska skäl spelar Lemarc i bilen på väg till denna plats för att träffa brorsan och sjunger med i varenda rad i "senast jag såg änglarna", tittar min son på mig konstigt och frågar vad vi lyssnar på. Jag förklarar och min son sitter tyst och lyssnar på mig, lyssnar på musiken som fyllt kupén i bilen. Jag sjunger.
När sången är slut och det blir tyst säger min son; "Det här var den sämsta skiten jag någonsin hört". Jag tittar på honom, men säger inget. Är tacksam för att han lät mig lyssna ostört, men säger det förstås inte. Han förstår inte vad jag känner. Han är inte bekant med min historia, än mindre svårigheten och utmaningen av att vara vuxen.

Ibland kommer minnena över än så där. Ibland måste man få det ur sig. Jag tänker på alla vänner som var med på den där tiden. Som var där. De som förstår..
Det är söndag och minst sagt väldigt NU. Det är en snabb titt i backspegeln igen, innan det är dags att ta tag i dagens bestyr.

Läs hela inlägget »

Lördag kväll och en vecka som gick med raketfart. En helg vigd för föreningsplanering. Det är mycket som måste vara på plats innan en ny säsong drar igång. Men det måste också finnas utrymme för  avkoppling och avstämning med familj. Som på bilden, jag tillsammans med en av mina bröder i en kanot nu i eftermiddag. Härligt och nödvändigt.

Det är konstigt. En dag är det så dags att ta på sig strumpor och långbyxor och lotsas vara bekväm med det. Självklart är man inte det efter några veckor utan, men man står ut, man säger inget, bara kör. Det är konstigt. Vi människor är verkligen fenomenala på att anpassa oss.
Och när man precis hade anpassat sig till en dag utan varken början eller slut, är det dags att påbörja en dag med mycket tydliga sådana.

Trots lördag kväll är mitt fokus ändå på nästa vecka. Veckan när allt drar igång på riktigt eller för den delen fortsätter. Andra arbetsveckan som nu dessutom behöver en  planering för fortsättningen. En planering som jag bör få gjort denna helg om allt skall kunna funka...

Nu -  jag i det rum som jag kallar biblioteket. Teven på väggen är på. Någon film som jag inte följer. Jag stirrar in i en bokhylla. Bokpärmar med titlar. Rummet är varmt och jag öppnar det redan öppnande fönstret ännu mer. Går till köket och häller ut vinet jag har i glaset och fyller på med en annan sort. Provsmakar..
Biblioteket tar emot mig något svalare. Jag börjar skriva på något som skall bli det här inlägget. Det är lite lördag kvar. Det är lördagen innan allt drar i gång. iallafall är det så det känns.





 

Läs hela inlägget »

Och så kommer den där måndagen tillslut då "alla" tycks vara tillbaka på jobbet igen efter några veckor semester. På sociala medier är reaktionerna blandade, men många inlägg och statusuppdateringar är lätt ångestladdade, smått desperata..
Solen skiner ibland, mellan molnen som är täta. Det råder nu en minst sagt mild temperatur ute. Ljusår i från den hetta som vi upplevde bara för några veckor sedan. Än är det en del sommar kvar som många vill påpeka, men sanningen är också att för många tar den slut just här och nu, vilket man vill det eller inte. Det där som hör sommaren till som sena kvällar utomhus, härliga spontana bad vid stranden, dagsutflykten till ett härligt ställe, mm byts mot rutinmässiga sysslor efter arbetstid.  
Det är dags att lyfta, att flyga, att använda sig av all den där energin som man samlat på sig under några veckor. 
Dags för andra halvlek.
 

Läs hela inlägget »

Love

Foto. Titti Olovsson  Scen ur "Det går an" Foto. Titti Olovsson Scen ur "Det går an"

Min bror från Stockholm kommer ner med familj och bor på ranchen. "Ranchen" en gång mitt hem i flera år. Min andra bror åker till Frankrike för att leva klosterliv. En vän är i USA för att väljas in Rock-A-Billy Hall of fame och så Love...
Detta tänker jag på nu medan jag försöker krama det sista ur min semesterledighet, men även försöker få till någon sort av styrning inför vad som komma skall.
Och jag försjunker mig i en biografi. Det handlar om Love, men inte i betydelsen kärlek, utan personen Love; författaren.
Carl Jonas Love Almqvist. Idag en av de stora författarna i detta land, men då för några hundra år sedan när han levde; en misslyckad person i det mesta.
Och jag låter mig dras med i den där historien om hans liv och gärning och allt skulle i en första anblick kunna tolkas vara en biografi över ett djupt tragiskt liv där misslyckandena
avlöste varandra. Alltså tragik och misär, men man måste se bortom allt det där.
Det handlar om ett liv som måste levas hur illa och förskräckligt det än nu måste bli. Om hur det ur lidelsen levereras stordåd. Hur det kommer något gott ur något ont...

Semestern är alldeles snart slut. Jag uppslukas av nuet och dess allvar, men också dess glättighet och enkelhet. Och så det vackra förstås, något från det förgångna

Hvarför kom du hit i qväll, säj
Jag kom hit för att träffa dig
Går du åter bort i qväll, säj
Nej, jag går ej bort från dig




 

Läs hela inlägget »

Efter att mitt blogginlägg om min besvikelse på IOGT-NTO publicerades igår gick det ganska snabbt att få ett svar från organisationen. Det tog inte en allt för lång tid tills jag fick svar från presssekreteraren Johnny Foglander. Han bad om ursäkt för att det tekniska inte fungerat, men la skulden på mig som mottagare att jag uppfattat brevet så.
Synd. För att tekniken strular kan jag ta, men att man visar noll respekt för mottagaren genom otrevliga brev och auktoritär retorik är helt oacceptabelt.

Gårdagens inlägg blev det hitills mest lästa och delade på min nya hemsida. KUL! 

Det har också de senaste veckorna tillkommit nya läsare till bloggen. Jag lovar göra mitt bästa för att ni och alla gamla läsare skall finna fortsatt nöje att följa mig och mina förehavanden.
Jag önskar er alla en härlig fredag. Än är det mycket sommar kvar!
 

Läs hela inlägget »

Det börjar kännas att det är valår nu. Temperaturen höjs, det är politiska utspel och grälande mellan partier. 
Även organisationer tar tillfället i akt att höras lite extra i dessa tider och slå ett slag för sin sak. 

I början av sommaren fick jag en "uppmaning" från IOGT att svara på några frågor angående om lagstiftningen om alkoholreklam borde skärpas. Detta utifrån mig som politiker.
Det gick förhållandevis snabbt att göra frågorna och jag svarade på dem omgående. Dock kände jag redan i detta skede en viss obekvämlighetskänsla av att göra det. Tonen i "uppmaningen" lät både hård och rå hos mig som mottagare.

Efter ett tag fick jag ytterligare ett mail där det stod att de väntade på mitt svar. Trots att jag redan gjort det, gjorde jag det igen. Efter ytterligare en vecka fick jag ytterligare en som jag uppfattade otrevlig påminnelse om att svara på frågorna. Nu började jag bli lite smått irriterad. Jag försökte få tag i en Epost till någon ansvarig för kampanjen, men det skulle snart visa sig att jag inte ens skulle hitta varken en fysisk person, en mailadress eller ett telefonnummer.

Ytterligare ett par veckor gick. Nya påminnelsemail. Jag fick tag på en Infomail på deras hemsida och sände i väg ett lätt irriterat mail om alltihop. Fick dock inget svar.

Jag har full förståelse för att det kan bli fel ibland och jag har förståelse för att semestertider ställer till det. Däremot kan jag inte acceptera att man gör en kampanj där man väljer en otrevlig och uppmanande ton mot den man vänder sig emot. Jag köper inte den där jargongen "Vi och dem".  Jag tror på vikten av att göra saker tillsammans, att respektera varandra och ha en god samtalston oavsett åsikt.
Jag köper heller inte att det inte går att få tag i någon kampanjansvarig på ett enkelt sätt, eller för den delen, direkta hot som att "man skall göra lokala utspel i media utifrån hur folk har svarat."

I en demokrati måste jag som människa oavsett vilken roll jag har, kunna välja om jag vill eller skall svara på  enkäter utan att kommenteras för det.
Jag har tagit ställning om alkoholpolitiken, men jag har också respekt för de som av någon anledning inte gjort det. Du får aldrig tvingas till något bara för att någon satt ett epitet på dig.



 

Läs hela inlägget »
40 dagar till valet. I Västmanland rasar storbranden som nu blivit en nationell angelägenhet. Och inte bara det utan även politisk. MP kräver högre beredskap mot extremväder och försvarsministern åker till brandområdet.
Här i Dalsland är det tack och lov för tillfället lugnt med bränder och jag tillbringar sista veckan med att stöka undan allt det där som jag hade spridit ut på hela min ledighet...
Och just för att det är sista semesterveckan ser jag till att köpa in det sista till biblioteket som börjar ta form i mitt hem: Två fåtöljer med fotpall. Och i farten köper jag en resa till Toscana för att göra höst och vinter mer uthärdlig.
Är man som jag en bit över 40 behöver man ett bibliotek att kunna dra sig tillbaka till under regniga hösteftermiddagar. En oas för rekreation där en god bok, vin, konjak eller vad annat som gör livet glatt att leva får förgylla. Eller, så sitter man bara där, precis som jag gör nu. Stirrar in i en hylla, på böcker som nogsamt funnit sin plats i härlighetens land. Här kommer det aldrig bli tråkigt och till våren kommer jag sitta här och njuta av minnen utspelade kring och i Piazza del duomo
 
Läs hela inlägget »

Som förälder blir man aldrig mätt på att se på bilder av sina barn. Eller som jag gör nu; ser på gamla filmklipp...
Det finns något sentimentalt i att göra det. Att upptäcka hur små de en gång var, så söta och jämföra dem med idag och...att jämföra sig själv. För lika stor mysighetsfaktor det finns i att grotta ner sig i denna skatt av gamla filmklipp, lika stor sorg finns det i att man själv faktiskt bara blir äldre och äldre. Jag brukar alrig, aldrig reflektera över min egna ålder, men just nu gör jag det. Och detta samtidigt som min son som bäst håller på att inte vara liten längre.

Läs hela inlägget »
Bilder säger mer än tusen ord sägs det, men det är nog även så att kommenterad säger den ännu mer. Bilden ni ser ovan har jag i några minuter ägnat mig åt att titta på. För mig är den stark, den symboliserar ett starkt ögonblick som bara de här barnen delar och så jag då förstås, som fångade det med linsen. Det är sommar och kvällsdopp, frihet och lov. Det är skratt och högljudd konversation. Det är plaskande och spring i benen.

Det är underbara sommar. Underbara, älskvärda tid! Och när vintern kommer med kyla och mörker skall jag ta fram den här bilden igen och minnas....Minnas när allting verkade möjligt och ingenting, absolut ingenting kunde vara omöjligt.
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter