2014 > 10

I Sverige diagnostiseras omkring 45 000 cancerfall per år och det är något fler män än kvinnor som drabbas. Den vanligaste cancersjukdomen är prostatacancer, tätt följt av bröstcancer. I av 3 får cancer och 
och två tredjedelar av alla som får en cancerdiagnos är över 65 år. I en tid av ebolaskräck tycks vår tids farligaste sjukdom hamna i skymundan. Det samtidigt som jag upplever att cancern tar fler och fler liv än någonsin och jag ser hur många i min omgivning drabbas.
Jag kände förstås inte Klas Ingesson, men likväl gjorde morgonens nyhet om hans bortgång mig sorgsen och arg. Klas stod både för tuffhet och mjukhet på en och samma gång. Jag har aldrig varit en större fotbollsfantast, men det var Klas Ingesson som fick mig intresserad av den där sporten i början av 90-talet. Det var enkelt att älska någon som alltid kämpade så oerhört. Ingesson blev Stålmannen för mig.
I dag vet jag att jag inte var ensam om att beundrat honom. Han finns idag på en hel nations läppar, tidningrubrikerna, på sociala medier... Det med all rätt.
Men om Klas Ingesson - stålmannen, slitvargen och den ultimata kämpen, inte kunde besegra vår tids farligaste farsot, vem kan då det? Det här livet känns i denna stund så  ovärdigt..att vi i princip kan göra vad som helst anno 2014 när det gäller teknik och saker som gör vår vardag enklare, ja vi kan faktiskt åstadkomma det mest häpnadsväckande sakerna.., men inte rå på döden i dess ruskigaste skepnad. Kampen som aldrig får dö är viktigare än någonsin.

 

Läs hela inlägget »

Jag spelar, jag lyssnar, jag tänker. Jag är denna söndag. 
Vecka 43 går mot sitt slut och jag är med. Jag sätter mig vid dessa tangenter och försöker hitta orden som skall beskriva de stunder i livet då jag utifrån en enkel tes försöker finna alla de rätta svaren. Jamey Johnson sjunger Meatloafs gamla hit; Two out of three aint bad, men det tyst i bakgrunden. Så där tyst som ni vet ...så att det blir en skön, men ändå inte störande ljudram runt alltihopa. Jag tänker på alla dessa murar runt omkring oss, på begränsningar i en tid då allt gott borde vara tillgängligt. Jag tror att ni vet vad jag menar. Jag tror att du också någon gång känt dig som en skugga på en vägg, eller en spegelbild av det som du egentligen borde vara. Jag vill så gärna kunna påverka, vara den som gjorde skillnad, att jag var så stark så att jag i en del i ett större sammanhang, tillsammans med andra, fick alla bitar på rätt plats. Jag pratar om rättvisa, kärlek och förnuft. Jag pratar om det goda livet, den goda människan och om ...att göra sitt bästa.

Jag finner inte de där svaren och jag tycks aldrig lyckas nå ända fram, men förhoppningsvis gör jag mitt bästa. För hur jag än försöker att motbevisa det faktum att jag borde göra mer, är det kanske som det står i visan; Two out of three aint bad?

Läs hela inlägget »
Regn, regn, regn.
Ubåtsjakt i Stockholms skärgård och ebolakatsrofen som sprider ut sig över världen. En värld där flyktingar reduceras till en siffra och ett Europa som stänger sina portar för de som flyr från massmord och våldtäkter. Det är hemskheterna från kriget i Syrien och min egna apati och svårighet att greppa allt det fruktansvärda. Upp i detta en rödgrön budget och ett Sverige som håller på att svämma över av allt vatten från allt det där förbannade regnandet.... 
Sedan en avslutning på ubåtsjakten i moll. Det är tilltufsade militärer som konstaterar att undervattenfarkosten nu troligen lämnat territoriet. Det är berörda nytillsatta politiker som utan mjukstart kastas in i hetluften...
Jag skulle också kunna lägga till lite sport. Om Ljungskile SKs kamp att nå högsta serien. Spänningen, men också det jobbiga i att inte veta hur utgången skall bli.
Om de blåvita från Canadas största stad. Världens dyraste, exklusivaste och mest klassiska hockeylag. Där deras hemmaplan heter Air canada center; en spökplats, där de egna spelarna inte vill spela. Där bortalaget inte är den tuffaste motståndaren. Där världens mest krävande fans buar ut sitt lag och slänger sina klubbtröjor ut på isen för att visa sitt missnöje. Det gör inte bara mig ledsen där jag sitter i tevesoffan mitt i natten och ser eländet. För man kan se det i deras ansikten. Man kan se frustrationen, rädslan, hopplösheten och uppgivenheten. Det här är killar som aldrig längtar hem efter en lång roadtrip...
Jag bryter bloggtystnaden efter 18 dagar. jag skriver, jag reflekterar och konstaterar ...att världen fortfarande är lika galen.
Läs hela inlägget »

Sida vid sida, jag och min son, vid samma skrivbord. Han med sitt och jag med mitt. Jag som överdoserar rejält med svart kaffe och han som kämpar med sina läxor. Jag kämpar med mitt.
På är min oktoberlista med bara ...dystra, lugna, men vackra sånger. Det är en salig blandning från Lykke Li till Aerosmith, men en skön sådan. Lugnande och tillfredställande. Utanför blåser det som i helvetet. Hösten spelar upp sin film.
På facebook diskuteras flitigt vinster i välfärden. Jag läser det mesta. De har alla missat det viktigaste. Själva grundfundamentet. Att om man vill ha privata företag som utförare av den offentliga sektorn måste man låta vinsterna gå till dess aktieägare. Annars kommer man aldrig attrahera kapital. I utbyte måste företagen ge bra arbetsvillkor, bra löner, bra vård och skola med kvalitet.  Detta borde Annie Lööf sagt i morse när hon debatterade med Jonas sjöstedt i morgonprogrammet. men det missade hon. Det gjorde mig besviken.
Det är hög tid att lämna vinstdebatten bakom sig och fokusera på kvalitetsfrågan. Införa enhetliga kvalitetskriterier för att undvika att bolagen bjuder under varandra. Det är hög tid att tillsätta ett nationellt utvärderingssystem inom Vård, omsorg och skola. Inte att utreda eller stoppa vinster i välfärden. Antingen vill man ha privata aktörer i den offentliga sektorn, med allt vad det innebär, eller så vill man det inte. Att säga som Sjöstedt; gärna privata aktörer, men inga vinster, faller på sin egna rimlighet. 

Jag fyller munnen med ännu mer kaffe och tittar på vad jag skrivit. Kanske inte det som jag tänkt att detta inlägg skulle fokusera på; "Vinster i välfärden". Men ibland blir man bara så trött på saker och ting. Jag tittar på min son. Jag tittar på hur han verkligen kämpar. Jag lägger min hand på hans axel. Säger ingenting. Böjer mig fram för att se på det han skriver, tittar på honom...
Han är min vinst i min välfärd.

 

Läs hela inlägget »
40 veckor gjorda. Tänk er det; redan 40 veckor gjorda på det här året!
Inte mycket kvar nu. Det är dag 278 om man skall fortsätta med att vara exakt och mindra än 25 procent kvar av det här året. Kvällen sluter sig runt dagen, det mörknar. Jag förbereder mig för ännu en vecka. Jag är en av alla dem som nu i denna stund gör det samma. Vi som förbereder oss. Vi som har blicken fram emot en ny dag, en ny vecka. Och kanske hoppas några precis som jag att morgondagen skall bli aningens bättre än denna dag. Att det kan vara lite ljusare, kan kännas lite lättare.
Och kanske hoppas man också som jag att de knappa 25 procenten av detta år som är kvar, kan hjälpa upp oss på plus. För jag är mycket medveten om att alla dagar är långt i från perfekta, men i en rättvis värld måste det väl någon gång jämna ut sig? (Om det nu hade funnits en sådan)
Läs hela inlägget »
En stilla stund i fåtöljen och lite reflektion över veckan som gått. Intensivt så att det förslår med varje kväll uppbokad. Intensivt men roligt. Och pricken över "i"et i går kväll; en sprakande veckofinal i form av ett överaskningskalas för en vän och firande av hans första 50 år. Det blev ett härligt kalas och återseende av gamla vänner. Det finns mycket att säga och skriva om det, men allt jag förmår att göra just nu är att fundera över det som Stig Järrel en gång sa; "Den som inte ser det allvarliga i att fylla 50 år, har ingen humor. "
 
Läs hela inlägget »

Jag hade egentligen tänkt att skriva om det fruktansvärda som nu händer i Hong Kong. Hur Kina nu underminerar demokratin och samtidigt veta att ingen kommer göra något konkret åt det. Jag tänker på Storbritanniens svek mot Hong kong-borna 1997, jag tänker på mina vänner där som var så rädda om - och behöll sina brittiska pass. Det kan visa sig vara deras livs viktigaste beslut..

Och jag hade tänkt att skriva om Fredrik 
Reinfeldts sista dag på jobbet och citera den mycket kloke Presidenten Harry S. Truman som sa; 
"In my opinion eight years as president is enough and sometimes too much for any man to serve in that capacity."

Men istället tänker jag skriva om hur fantastiskt glad jag är över att bo i den här kommunen; Färgelanda kommun.
I kväll visade vi verkligen vår storhet genom en underbar välgörenhetsgala för världens barn i Färgelanda sporthall. Duktiga artister och musiker och härliga barn från judoklubben som höll en underhållande uppvisning.

Och den stora finalen med låten We are the world där jag fick glädjen att tillsammans med några av dessa judobarn, artister, musiker,mm, stå med på scenen och sjunga denna fantastiska låt var mäktigt. En fullbordad kväll. En vacker dag med förhoppning ändå om en ljus morgondag.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter