2014 > 11

Slutet av november. Allt är mörkt och rått. Allt bara jobbigt och fördjäkligt.
För mycket party, för mycket måsten. Varför tar man på sig saker över huvudtaget denna tid? Så mycket att göra, så lite kraft. 

Jag pratar med Neil Young. Det är en dåres röst till en Siluett.

"I was lyin' in a burned out basement
With a full moon in my eyes
I was hopin' for a replacement
When the sun burst through the skies
There was a band playin' in my head
And I felt like getting high
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie
Thinkin' about what a friend had said,
I was hopin' it was a lie!"


Jag orkar inte jobba, jag orkar inte vila, jag orkar inte vara bland människor. Jag orkar inte vara människa...
Alla känner likadant. Ingen medlidsamhet här (om man nu hade förväntat sig det).
Samma sjuka - alla bara kör på. Alla tomma blickar. De där ögonen som ser samma sak som jag. Det är några veckor innan jul. Lite drygt en månad till att vi kan börja om igen.
Men nu här - trötthet och försök att ta sig igenom dagen och ...längtan till en annan dag.

Läs hela inlägget »

Tacksam

Att vakna upp till skönsång en onsdagsmorgon är inte fel. Att uppvaktas, få frukost på säng och presenter - ett tydligt bevis på att jag inte är ensam, inte bortglömd, att jag är.
Att Toronto spelas ut och förnedras på hemmaplan mot Nashville med hela 2-9, är smärtsamt, men något man måste förtränga en sådan här morgon. 

Min arbetsdag börjar med att jag har ynnesten att få vara med och ordna luciafirande. Första träffen och 50 elever. Jag håller i informationen. Kort avbrott för att någon observerat att jag fyller år. Femtio som sjunger för mig, femtio som hurrar. Stort och jag är tacksam. Tacksam för allt jag har. Tacksam för vänner, familj, kollegor och jobb. Tacksam över att fått vara med ytterligare ett år på vår jord. Tacksam för kärlek och omtanke.
 

Läs hela inlägget »

Underwood






Den här lilla trevliga saken köpte min farfar 1960. Måste varit en riktig elegant skönhet då, med dess läckra design, egenskaper och litenhet. På den tiden var Underwood en av giganterna bland skrivmaskiner med 27 procent av världsmarknaden. Företaget hade nästan 35000 anställda i fabriker runt om i Italien, Spanien, Argentina, Brasilien och Skottland. En kort tid senare skulle huvudägaren Adriano Olivetti dö i en hjärtinfarkt och i en serie av olyckliga omständigheter skulle snart bolaget vara bankrupt och trots att företaget lyckades leva vidare fram till 1990-talet blev de aldrig bättre eller finare än då.

och det var i början av 90-talet som jag började använda den. Jag skrev olika texter, dikter, noveller och sånger på den. Ja till och med en roman lyckades jag att få ur den där maskinen.

Och i datorålderns tidevarv sätter sig min tolvåriga son vid maskinen, laddar den med papper och skriver, skriver och skriver. Två timmar försvinner av hans mobil/dator/tevespels tid. Det är fascinerande.
Han fascineras, jag fascineras.
Vissa saker tappar aldrig sin glans.

Läs hela inlägget »

Jag avslutade min dramatiska resa över de sju haven, med att gå i land i en liten fiskehamn i PortBou; En slumrande by i Girona provinsen, en katalansk smultronplats om man var levnadstrött.
Jag led svårt av hemlängtan och lupus vid den tiden och så här i efterhand känns det konstigt att jag i dag faktiskt står här med er, mitt i medelålderns svårdefinierade etablissemang. Vi var fyra runt bordet, men i den dunkla amerikan-inspirerande barmiljön var det svårt att utskilja några ansikten, konturer, nyanser...

 Det spelades kort vid bordet bredvid och någonstans längre bort hördes tydligt ett gräl mellan två tidigare vänner, som nu funnit sig själva på två olika spelhalvor i vår herres outgrundliga livsspel.

Inget av detta brydde mig egentligen och i dag förvånar det mig att jag kan minnas denna detalj. Men nåväl, det kanske ramade in den där början på någonting, som jag i detta läge inte var medveten om.

Mina tre dryckesbröder runt bordet var alla tysta. Själv satt jag nedsjunken i den allt för ostabila stolen som skiljde mig från det olackade ekgolvet och försökte fokusera blicken på den sejdel som inte ville träda fram, men som jag visste stod framför mig på det lika ostadiga bordet. Det hade varit en lång resa, en resa utan mål, en väg som betydde allt och mycket därtill. Jag var trött och kände mig förbannat färdig med allt och om det inte varit just för den där hemlängtan som gnagde och mina sår, så skulle resan kunnat slutat där och då. Kände inte den där törsten längre. Förstod inte vad frihet längre handlade om.

Min vän Perry med det ovårdade håret sa något obegripligt och jag kunde höra hur Miller, skrattade till med sitt omisskännliga läte. Glas hördes möta törstande läppar och den välväxte Southamptonbördige Harry hade nu också vaknat till liv och en välkänd mångårig ritual skulle nu ta vid.

Det var då, just i det ögonblicket, just den där stunden som det där ljuset trängde in mellan de väl fördragna gardinerna och träffade precis det där bordet som vi satt runt. Det var som om någonting hände, som ett religiöst uppvaknande.

Det där ljuset som ändrade allting och piskade mitt ansikte fullt av
adrenalin. 

Jag reste strax innan midnatt samma dag med destination hem. Hem som jag inte tagit i min mun på så många år.

 och nu står jag här i kväll, stark, levnadsglad, medelålders, framgångsrik, nöjd, men fortfarande ändå nyfiken. Men nu med insikten och vetskapen om att man måste åka i väg för att någon gång komma hem.




 

Läs hela inlägget »

Gårdagens Dalslänning valde att citera mig redan i ingressen; "Det här är Färgelanda när det är som bäst". Det kändes så rätt och viktigt för mig att de gjorde just det, för det var faktiskt det som hela den där kvällen som jag medverkade i handlade om. Hur duktiga vi faktiskt är i Färgelanda och hur stolta och glada vi skall vara över det. Själv kändes det stort att faktiskt få vara med alla dessa duktiga musiker, sångare och få vara en del av något positivt. Istället för svart polotröja och bruna manchesterbyxor, blev det jeans, Jimi Hendrix-tisha och mörk manchesterkavaj. Kändes helt rätt. Jag framförde två texter som jag skrivit den senaste veckan. Det funkade.

I tidningen går det Bland annat att läsa;

Tommy Widekärr, kanske mer känd som ordförande i Färgelanda judoklubb, gjorde under kvällen scendebut som poet. Han läste upp de egenskrivna verken "Uppvaknande i Portbou" och Heartbreak hotel 20 år senare".
- Skrivandet har alltid varit ett intresse. Det var nu längesedan jag skrev poesi, men när jag fick frågan tackade jag ändå ja. jag älskar det här. Det är Färgelanda när det är som bäst, sa Tommy Widekärr efter uppträdandet.


 

Läs hela inlägget »

Debut

I morgon kväll gör jag scendebut. Jag skall öppna min dörr för kulturen på riktigt. Jag ska stå där i centrum framför ett gäng "kulturkritiker", poeter, lyriker och förväntandsfulla "ordälskare" och som det står i påannonseringen; Tommy Widekärr läser sina egna texter
Vad läser man för nåt? Har jag något material? Frågor som tidigt kom upp, efter att jag fick frågan om jag ville vara med och deltaga.
Jag skriver mycket, men det var evigheter sedan jag ägnade mig åt poesi. De senaste dagarna och veckorna har jag ägnat mig åt det. Jag har skrivit, reflekterat och skrivit igen.
Jag läste lite för min son idag. Ville först och främst träna på att läsa.
Han sa att han tyckte det var bra, men sånt där som man höll på med uppe i "fjollträsk" och inte i Färgelanda. Ja, han utryckte det faktiskt så. Det fick mig att le. Gjorde mig nöjd att jag faktiskt kunde visa upp en annan sida av sin far.
Lät också en vän läsa mitt material. Som en sista "domare". han känner till mitt förflutna. Han kan poesi. Han kan sin lyrik och hur allting fungerar. Och framförallt; Han vet hur jag tidigare jobbat.

Han skrev så här som svar;

"Läste nu den sista dikten. Sparade den tills nu. Du skriver logiskt och självklart. Du har liksom fortsatt där du en gång slutade. Jaget i dina dikter är naturligtvis den samme. Men nu är det inte en ung och dum romantiker som låter sig styras av knulla och äventyr. Nu tycks det mig som om du reflekterar eller till och med summerar. Jag hoppas att du ska fortsätta att vara inspirerad även fram över."

I morgon gör jag debut. Debut i det lilla offentliga rummet som är på riktigt. Inte cyber, helt live! Kanske har jag valt fel material? Vad vet jag, men roligt skall det bli. Plats på scen i centrumhuset, Färgelanda, tillsammans med andra, onsdagen den 12 november, Tommy Widekärr läser sina egna texter...
Spännande!


 
Läs hela inlägget »
Det är en kväll då jag kämpar med inspirationen och utmanar mitt skapande ego. En kväll då jag fortfarande försöker skaka av mig gårdagskvällens festande och dess eftersköljande biverkningar. Jag värmer glögg och sätter på en fantastisk hyllningskonsert till Hank William jrs ära. Kid Rock inleder med en riktig rökare, en tung version av "My name is Bocephus". Jag slås ännu en gång av hur cool Kid Rock är. Jag vill ha hans coola hatt, hans coola brillor ...ja, t om med hans päls. Om jag inte skulle varit Tommy eller för all del Hank Williams JR, skulle jag vilja vara just Kid Rock. Jag skulle vilja stå på den där scenen och sjunga;

 "Some of us are born with it, some of us don't ever ever get it.
Thank God I'm a guitar man,
And its true I love the money
And its true I love all the honeys
But the thing I really love is to get down with the band."


och jag hade älskat att spela för och sedan umgås med alla de där stjärnorna/artiserna i publiken som kommit för att hylla den store mästaren Hank Jr. 

Smeknamnet "Bocephus" fick Hank Williams Jr av sin kända far Hank Williams, när denne såg sin son för första gången sovandes i vaggan. Själv fick jag smeknamnet "Manne". Inte lika häftigt. Bocephus och Manne...
"My name is Manne.." Just i denna stund föredrar jag nog att sjunga med i; my name i Bocephus. 
 
Läs hela inlägget »

Någorlunda nyss hemkommen tar jag mig friheten att slå mig ned vid mitt skrivbord för att skriva några rader om saker som just nu uppehåller mina tankar. Det har varit en skön helg i Göteborg med alla de där ingredienserna som man nästan kräver av ett "lyckat" stadsbesök. Det har varit tid för avkoppling, skratt och avstämning med familjen. Att sedan LSK vinner den avslutade seriematchen hemma mot Varberg med 3-0 är glädjande. Den 24:e raka matchen utan förlust! En svåröverträffat bedrift i den allt tajtare elitfotbollen. Lägg därtill endast 2 förlorade matcher på hela säsongen.... så känns det snudd på orättvist att Ljungskile SK inte lyckas nå en direktplats till allsvenskan. 60 poäng...60 inspelade poäng och inte nå ända fram! Ja, i denna stund är det inte svårt att känna en liten bitter smak i munnen, trots en fantastisk helg i stort. Kan man aldrig unna sig att få vara riktigt nöjd?
Hatten av för Hammarby och Sundsvall och grattis! Nu väntar kval mot Gefle med start, hemma på Skarsjövallen, nu på torsdag. Det har varit en underbar helg på många sätt, men just nu undrar jag hur jag skall orka ladda om till slutet av nästa vecka.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter