2014 > 12

Nyårsafton och de sista timmarna av året. Solen skiner och det är plus. Slutet gott allting gott!
Förbereder min egna lilla årskrönika, men då nedskriven med bläck. 31 år har jag skrivit mina anteckningar om mitt liv. En stor samling av dagböcker i dag som fyller sin egna bokhylla.

Jag går igenom 2014 i ett bloggperspektiv. Jag bytte plattform i maj. Ville samla allt på en sida, under egen domän. Häftigt, men inte helt utan krångel. Tog nästan hela året för er läsare att hitta hit. Nu känns det bra, även om den tidigare plattformen som jag använde gav mig större bloggfrihet på ett sätt.

I januari skrev jag två inlägg som blev några av de mest lästa som jag skrivit. Svartskallen; berättelsen om att vara mörk i ett vitt land, om rasism och mina egna erfarenheter och hur det påverkat mig, delades flitigt på de sociala medierna. Likaså inlägget I Färgelanda bryr vi oss, där jag skriver om hur vi här på orten sluter upp mot den yttre fienden.
I februari skrev jag från Portobello road i London och i mars kom grillen fram på balkongen och det börjades blogga flitigt därifrån. Minns ni hur tidigt våren kom i vår?
I april gick jag barärmad i den nu cementerade våren och jag skrev från besök i Stockholm, om bröllop och kärlek.

I maj var det trots allt en del ångest över hur det skulle gå med min nya hemsida och framförallt min nya blogg. Jag skrev om Chuck Berry och det fick fart på bloggen.
I juni skrev jag om att det inte flaggades på nationaldagen på officiella platser i Färgelanda och kommentarsfältet fylldes. Det visade sig att ämnet inte var helt okontroversiellt. Jag åkte till Turkiet och fyllde bloggen med betraktelser från det fjärran landet. Lika så i juli. Semestern rullade på. Det var roadtrips, utflykter och camping.
I slutet av augusti skrev jag Offer och förövare och det är ett av mitt mest delade inlägg fram tills i dag. Jag skrev om att vi måste ta konsekvensen av vårt handlande, sluta att gulla med våldsverkare och kriminella. Det tog lite skruv...
Sen kom hösten..

I september var det både Bakfullångest och bön. Jag skrev från och om Toscana. I oktober var det 50-årsfest och välgörenhetsgala i Färgelanda. Det regnade till förbannelse, Cancern tog Ingesson och försvaret jagade ubåt i Stockholms skärgård. Jag skrev om alltihop och en del till.
I november gjorde jag min debut på den kulturella scenen. Jag skrev flera inlägg om det. Aldrig har så många läst min blogg som just då.
Och så december...några timmar kvar. Sedan jag blev ledig tror jag att jag bloggat varje dag. Trivs med den här stunden. Stunden på dagen då man får skriva ner sina tankar. En stund i lugn och faktisk glädje.

Dagens bild får bli från ett trevligt sommarminne i år, då jag och brorsan paddlade i Östersjön. Vattnet var just så där glimmande som på bilden. Tack för att ni läst mina rader det här året. Jag önskar er ett trevligt avslut på året.
 

Läs hela inlägget »

Klockan närmar sig ett på eftermiddagen. Jag går fortfarande runt med morgonrock. Det är näst sista dagen på året. Det är en disig och mild dag.

Morgonrocken symboliserar inte mitt förfall så här i slutet av året. I så fall snarare vårdens. För efter att tillbringat en hel kväll och en hel natt på sjukhus väntandes, känns det befogat att ifrågasätta. Jag vet inte. Vet bara vad många andra säger. Att det här med akutvården i vårt land fungerar dåligt. Min far som numera har ett digert medicinskt cv, måste ses som en flitig gäst på den där sjukinrättningen. Han fick vänta i nästan sju timmar innan han undersöktes av en läkare första gången. Han fick stanna kvar, jag var hemma runt fem. Tyvärr så kommer nog många tycka att de där knappa sju timmarna inte var så farligt i jämförelse med deras egna erfarenheter. I så fall finns det bärighet i mina farhågor.

Jag har nu varit ledig i väldigt många dar. Känner mig tacksam för det. Skall vara ledig i en vecka till. Jag har vänner som jobbar dessa dagar. All cred till dem.

Nu är det nära...Nära det där skälvande slutet av 2014. Sitter och tänker över det här året. Vad har hänt, vad har jag gjort ? Dricker mycket kaffe nu. Överdoserar för att vakna till liv. Försöker att få hjärnan att "connecta" med det där "livsinternetet". Hela 2014 ser helt blankt ut. Ingen kontakt...
Farsan röntgade hjärnan i morse. Det såg bra ut. Undrar verkligen hur det ser ut i min skalle?
Jag ringer farsan som nu ligger på en avdelning. Det har sagts mig att han mår bättre idag. Något som han bekräftar, men som i sanningens namn har lite värde, eftersom att han inte förväntas säga något annat. Det är alltid bra, när han svarar.
I natt satt jag vid hans sida i övervakningsrum 24 på akuten, NÄL. Morsan och brorsan var också med. Det var rena familjeträffen i det där lilla skyffet och om inte omständigheterna varit som de var, skulle det kunna vara riktigt trevligt. Min bror precis hemkommen till Dal från den kungliga huvudstaden. Det fanns mycket att prata om, men den där ångestframkallande miljön la en minst sagt mörk sorti över hela familjelyckan.

Det är en trist och mörk dag. I går skrev jag att jag kände mig stark. Det gör jag inte längre.

Läs hela inlägget »

Jag är stark

Känner mig stark!
1 1/2 timma på klubben tillsammans med ett härligt träningsuget gäng som genomförde ett skönt fyspass. Härligt att kunna träna så här mitt på dagen. Min salladslunch på det lyfter min sunda behaglighetsnivå.
Rockin in the free world spelas högt nu. Det är jäkligt tungt. Niel Young bjuder på Cinnamoon girl på det och jag dricker nästan en hel karaff med vatten till maten. Systemet får sig en rejäl genomsköljning. Det känns bra..

Redo för ett eftermiddagspass vid skrivbordet. Det ser ut som jag lämnade det igår. Belamrat och rörigt. Det är bokslutstider även i föreningslivet och jag bland flera i klubben håller just nu på att knåpa i hop en verksamhetsberättelse. Det är minnsan en hel "uppsats" med saker som vi genomför under ett år. Jag imponeras när jag går igenom allt.

Young fortsätter att underhålla. Lite mer finstämt nu. Så finstämt som det nu kan bli om man är Mr Neil Young. Jag nynnar med, utmanar med egen falsettsång. Låter inte klokt, men får mig på gott humör. Och så den där gitarren...Så "out" som det bara kan bli. Lite av Marc Ribot känsla.
pelar just den där egensinniga gitaristen Marc Ribot sedan. Han gör mig tokig! Stänger av efter fjärde låten. Känner jag mig inte så stark längre...
Musik kan verkligen både bygga upp och bryta ner.

Temperaturen höjs. Nu pratar jag utomhus. Endast (!) -3,7. Är dock inte sugen på någon promenad. Det finns gränser för allting. Min fysiska aktivitetskvot är fylld för idag. Till och med Neil Young har lugnat ner sig och kör nu finstämt. Det är nedjoggning, avslappning och tack för i dag. Det börjar mörkna utanför mitt fönster och här inne är det rofyllt.
Jag känner mig trots allt stark. 

Läs hela inlägget »

Det är Torontonatt i Florida. Närmare bestämt i Sunrise. Jag denna kväll bekvämt i en öronlappsfåtölj på hemmaplan, men jag har varit i den där ladan mitt ute i ingenstans i just Sunrise vid minst 4 tillfällen. Ingen gång till närmelsevis halvfullt. I kväll kanske 6000 på läktaren. Hockeyn i södra Florida har uppenbara problem med attattrahera "sun stateborna". Laget har ej heller någonsin varit riktigt bra och även denna säsong har varit en besvikelse så här långt, även om de verkligen har ryckt upp sig i slutet. Det är första periodpaus och 0-0. Maple Leafs kan säkerligen få problem mot detta unga talangfulla lag.

Klockan är strax innan midnatt. Känner mig förhållandevis pigg. Har äntligen vänt på dygnet. I reklamuppehållet görs det reklam för Bob Seeger och hans silver bullet band som snart skall spela här i Sunrise och i den den här ladan BB&T Center. Gud vet att att jag är sugen att gå på den där konserten. Någon som gör mig sällskap den 7 februari?
Söker biljetter på nätet. Hittar till bra pris. Vet att jag kan bo hyfsat billigt vid Miami south beach. Ett par, tre dagar på stranden och en sjysst kärra upp till Sunrise skulle sannerligen göra gått för själen. 
Jag låter blicken lämna tangentbordet och fäster blicken på teven. Florida spelar en gudbenådad rock´n roll hockey just nu och spelar ut mitt Toronto. 2-1 och 23-7 i skottstatistik.

Här nu -16,5, i Miami 27.
Jag borstade ren bilen från snö i morse i polarisk kyla och for genom ett vinterligt landskap genom södra Dalsland. En klar kontrast till att köra Interstate(95) de där 50 minuterna upp till Sunrise. 

Samtidigt som jag bestämt mig för att ge mig i väg där i februari och börjat leta biljetter går det upp för mig att det finns en liten detalj som ställer till det hela för mig... Det heter jobb och den "lilla detaljen" känns plötsligt svår att överbrygga. Att efter en längre julledighet vara ledig ytterligare några dagar känns minst sagt hopplöst. 

Medan min impulsiva plan sakta grusas visar Toronto Maple Leafs var skåpet skall stå och gör 3 snabba mål i Sunrise innan det är dags för sista periodvilan. Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen, vänder mig försiktigt åt vänster och fönstret och noterar att det i Färgelanda fortfarande är riktigt kallt.


 

Läs hela inlägget »

Denna bild togs klockan halv fem i morse. Vaknade runt tre och kunde inte somna om. Plogbilars skrapande på asfalten hade inte bara en rofylld inverkan på min nattsömn.
En kopp te och tidningen. Minus fem på mätaren. Där vid köksbordet inföll lugnet. Gick tillbaka till sängen vid sju. Då hade det redans dagats.

I går sent när vi gick hem från kvällens happening gjorde vi det i snöyra. "Snöyran" som jag blev tvungen att filma och sedan kasta ut på tuben. Man vet att snön kommer komma, den gör det vare sig man vill det eller ej och när den så kommer överaskar den och väcker känslor. Blandade känslor skall tilläggas. Jag vill inte ha snö, men måste medge att jag fylls av glädje när jag ser de första flingorna falla.

Jag såg på presskonferensen som säkerligen så många andra. Decemberöverenskommelsen känns bra. Jag känner mig för gammal för att mana på nyval och riskera en ännu osäkrare politisk framtid. Nu är det upp till bevis för Löfvén att visa att han kan styra det här landet på ett bra sätt de kommande åren. De första två månaderna har dock lämnat en hel del mer att önska.
Tycker att Anna Kindberg-Batra verkar skarp. Fortsätter hon så här kommer hon snart kliva ur min säck med "icke omtyckta politiker".

Nu händer det grejor! Båda mina bröder med familj är på väg hem till Dalsland. Lagom till min mors 65-års dag. Och på självaste nyårsafton strålar vi samman med gemensamma vänner. Kul!

Om min miljonvinst. Eller min förväntade sådan. Jag har fått en del påstötningar både via mail och ute på byn. Jag förstår att det börjat pratats. Jag får frågor både på Ica och Konsum om just den där vinsten och jag förstår att folk är nyfikna. Min son säger; "Pappa du är ju riktigt berömd". Jag svarar; "Jag kommer bli det när det visar sig att min vinst aldrig var större en ett par tjugor". Här hemma vill man också nu att jag hämtar ut den där vinsten. Problemet är att jag börjar tycka att det känns lite jobbigt. Jobbigt nu när det blivit så offentligt. Jobbigt att kliva in i byns spelbutik med sitt spelkvitto och vetskapen (eller i allafall tron) att alla andra tittar på en, väntar på utslaget...Vinnare eller förlorare.
I detta fall har jag sannerligen målat in mig i ett hörn.

Ännu en kväll är i antågande. Nu är det snart dags för mig att ge sig av till ännu en fest. Festligheterna duggar tätt så här i slutet av året.

Läs hela inlägget »






I morgon fyller min mor 65. Hon har precis blivit pensionär. Jobbade sin sista dag i tisdags. Nycklarna inlämnade. Ingen väg tillbaks. DEFINITIVT!  Hon tycker det känns konstigt. Det måste det göra. Att en dag bara sluta så där. Tvärt! Men hon har väntat. Nu handlar det bara att komma in i den nya vardagen. Efter julen och efter den där obligatoriska månaden på en ö i atlanten. Då, någon gång därefter komma hon säkerligen att börja fatta.

Jag älskar den där bilden ovan. Tagen av farsan kanske 1971. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg. Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv. Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mor kanske i ålder med Marie. 22? Ett stort leende. Solen skiner. Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Om en stund skall jag åka till Ellenö och hämta mina föräldrar. Det blir en liten drink här, innan vi knallar bort till kvarterskrogen nedanför kullen. Det är där som jag och min familj har tänkt att fira henne. Misstänker att ni kan hitta ett och annat foto därifrån här på min hemsida i kväll. Det kommer bli ett kalas. Sedan börjar en ny fas i hennes liv. Tillsammans med farsan som nu gått hemma i två år nu.  En ny fas och lite av ett annat liv.

 

Läs hela inlägget »

Jag var uppe tillräckligt länge i natt för att se temperaturen sjunka under 10. Nu ligger det stadigt runt -5 och solen skiner vackert på en klarblå himmel.

Det är middagsförberedelser i massor. Typiskt juldagsgöra. Men mysigt är det och egentligen inte alls betungande. Det känns faktiskt att det blivit ljusare! Nu går vi mot ljusare tider.

Börjar så smått att längta efter fysisk aktivitet. Det bådar gott! Avslutade min sista arbetsdag för året med att spela en volleybollmatch. Det var kul! Det stämde ganska bra för mig om man bortser från serven. Vårt lag vann. I och med det uttökar jag nu min korta lista på fysiska aktiviteter som jag fortfarande tycker om till tre.
1. Tennis
2. Randori (judo)
3. Volleyboll
Det bästa är att jag känner mig färdigläkt. De knäskador som jag drog på mig på judomattan i början av september tycks nu vara läkta. Skönt om jag kan stå på judomattan i januari igen frisk!
 

Julledighet inbjuder till förhoppning om att få frossa i saker som jag inte annars gör så mycket. I mitt fall handlar det om att spela gitarr och släktforska. Framförallt hade det varit häftigt att få skriva ett par nya låtar. När det gäller släktforskningen har jag en förhoppning om att nu lämna Poltava och mina förfäders vedermödor i det kriget och fortsätta att grotta ner mig på min fars sida bland fiskare och stenhuggare. Misstänker dock att jag i ren romantisk idioti väljer att reflektera över Petter De Flons trettonåriga fångenskap i Moskva, kärlek och svek och en dramatisk hemfärd till Sverige, ännu en gång. Historier om torsk och granit känns inte lika spännande trots allt.

Jag önskar er en fortsatt fin jul!

Läs hela inlägget »

Tidig morgon. Jag tittar på tidigare videojulhälsningar som jag gjort. Som denna från i fjol (klicka). Nästa gång får jag nog tänka på att kamma mig.

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love". Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger.

Jag minns fortfarande julen vi hade för två år sedan. Då det var kallt och snöade. Precis som på bilden här bredvid. Och julen innan dess, alltså 2011 års jul som var som den vi har nu; milt och soligt. Men tro nu inte för guds skull att jag trånar efter en vit jul. Det får gärna vara som 2011 eller som det är i dag för min skull. 

Tillbaka till nu. Tillbaka till julaktiviteter och familjehäng. Så mycket annat kommer inte hända.

God jul!

 

Läs hela inlägget »

Solen stiger över Färgelanda. Ett litet vitt täcke har lagt sig på marken. Svårt dock att att definiera det som snö, men detta tillsammans ger dock förmiddagen en något julig inramning.

Det är dan före dan. Ja, ni märker att jag räknar ner som ett barn.  Mary . J. Blige sjunger; "Have you self a merry little christmas" Det är vackert.
Jag dricker kaffe. Kokkaffe; det enda rätta så här års. Ger dessutom ett visst tuggmotstånd.
Nu Jill Johnson i en osannolik duett med Stefan Sundström; "En julsaga". Jo jo, jag lyssnar på julsånger. 

Mitt inlägg "Jag är miljonär" drog till sig många läsare. Över fem tusen första dagen och över sju i går. I dag kan jag se att redan närmare 2000 har varit inne och kikat. Antar att nyfikenheten är stor över att få se hur rik jag nu egentligen är. De kan jag dock nu lugna med att säga att jag fortfarande är ganska julpank och vinsten är ännu inte hämtad. Så spänningen kvarstår.

Kul det där ändå hur en rubriksättning lockar till sig läsare.
 

Som ni märker bloggar jag flitigt dessa dagar. Ännu ett tecken på att det inte är min inspiration som saknas, utan tiden till att skriva. Tycker förövrigt att det är förbannat kul att blogga och det fortfarande efter alla dessa år. Jag går in på mitt nionde år nu som bloggare...

Förbannat tråkigt är det att cancern ännu en gång fått vinna. Tråkigt att Joe Cocker inte får fortsätta att med sin hesa underbara röst få sjunga för oss.
Som Steven Tyler skrev på twitter i går; "Vi älskade dig för evigt, vi kommer alltid att sakna dig...Vila i frid Joe Cocker". Instämmer helt.

Nu dags för dagens promenad. Dessa dagar utan träning påverkar min kropp negativt.
T ex, jag brukar inte ha problem med ryggen. Nu är den stel och ömmar från tidig morgon till långt in på eftermiddagen. Är nog trots allt inte fel att hålla igång kroppen ändå.

Läs hela inlägget »

Måndag morgon. Morgonrock på från klockan kvart över sex till tio. Det är viktigt med "outfitten" när man är ledig. Det finns många fördelar med att komma upp tidigt. Tänk på det ungdomar!
T ex känner jag mig rätt färdig med dagens planerade sysslor. Känns förträffligt att man nu har nästan en hel dag framför sig som man kan göra lite vad man vill av.
Nu skall vi se...Nu skall jag säga det; Det är dan före dan, före doppardan. Fick jag det rätt nu? Hursomhelst strax jul och jag har förlikat mig med det och tänker gå in i denna högtid med högburet huvud. Det finns trots allt ett mörker i dessa ljusa högtider som ibland kan kännas outhärdligt.

En del roliga saker händer dock även i julrushen. Träffade på en gammal vän från förr härom dagen. En gammal klubbkompis. Han på väg ut från det stora köpcentrumet. Jag på väg in. 16 år sedan vi sågs berättade han. Jag frågade. Han var en hårding. Tuff på mattan, men bar på världens snällaste personlighet. Vi sågs aldrig mer efter det att jag lämnat landet och när jag var tillbaka igen var han borta. Han bodde inte i kommunen och facebook var inte ännu uppfunnet. Föresten var det över huvudet inte många kvar när jag kom tillbaka. Allt var så annorlunda i Färgelanda judoklubb sedan. Men jag har tänkt på den där killen. Var han blev av. Och så ses man, möts i dörren, pratar lite. Mest kallprat. Hans familj står och väntar. Inte läge att fråga om man skall ta en kopp kaffe. Han var precis sig lik. Undrar om han tyckte det samma om mig?

Livet är fyllt av alla dessa möten. Människor som kommer, människor som går. När man börjar komma upp i denna anständiga ålder inser man vad dessa möten betyder, hur de berikar. 

Det tycks vara en vacker dag. Plus 6 grader och ingen nederbörd. Riktigt kittlande att bara tänka på hur härlig en promenad skulle kännas nu. Det är snart jul.

Läs hela inlägget »

Ibland, men inte ofta händer det!
Man öppnar ett brev som man först övervägt att slänga i soporna direkt eftersom att det ser ruskigt likt ut ett reklamerbjudande. Men, det öppnas och då ser ni blir det fart på ens ansiktsutryck. Meningar som att "Du har en outhämtad vinst hos svenska spel" får en dessutom lätt att börja hoppa jämnfota.


En två månaders gammal vinst...

Och oavsett om jag nu vunnit 8 kronor eller 20 miljoner hinner man tänka massor av saker innan man sätter sig ner för att komma till sans.
Brevet kom i måndags. Jag har inte gjort någon ansats för att kvittera ut vinsten ännu. I och med att det inte står hur mycket jag har vunnit, har jag nu i nästan en veckas tid gått runt och känt mig nästan som en mångmiljonär. En riktigt skön känsla skall sägas, som jag inte alls är sugen på att bli av med. För ärligt talat är det en bidragande orsak till att jag denna vecka så här i slutet av året orkat bära huvudet högt. Vintertid kan vara mörk och hård. Ibland räcker inte all julbelysning i världen  till för att lysa upp en medelålders grinig mans vardag så här i slutet av december. Får vi bara leva klart de här sista dagarna av året, skall jag sedan med glädje kvittera ut min vinst efter årsskiftet, om de så bara är åtta kronor.

Läs hela inlägget »

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
De senaste dagarna har jag gått som i trans och ständigt när tillfälle givits lyssnat på Kelly Clarkssons duett med just denna Vince Gill i låten Don´t rush.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"


Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"

 

Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är lördag kväll. Det är bara jag hemma. Dagen har tillbringats i staden, i folkhopen, i den där kallade "julrushen" som alla säger att de hatar, men tillsynes många ändå tycks hamna i. 
Det tog tid, men jag hade planen färdig och när jag var i väg igen för att njuta av solen och det fantastsiska ljuset som vi idag genröst bjudits på, var de flesta kvar. Länge leve julkommersen!

Det är så här att jag nu tänker vara ledig i några dagar. Noga räknat 19 dagar. Gud vet att jag behöver dessa dagar för att ladda igen. De här åren börjar minsann sätta sina spår i kraft och ork. 

Läs hela inlägget »

Morsan brukade sjunga svenska klassiska barnvisor och läsa barnens bibel.
Farsan; läste böcker som tegelstenen Hjortdödaren och sjöng och spelade gitarr. Jag älskade både morsans och farsan nattningar. Olika på sitt sätt, men båda så innerliga och kärleksfulla.
Ofta bjöd farsan på Hank Williamslåtar. Det var "Long gone lonsome blues,
Your cheatin´heart, I´m so lonesome I could cry, Mansion on the hill..." Så där radades det där pärlbandet av odödliga klassiker upp. Farsan tröttnade aldrig på att spela de där låtarna och jag tröttnande aldrig på att höra dem.
Visst är det något speciellt med låtar som man hört i sin barndom? Kanske den där kassetten som alltid spelades i bilen på den årliga bilsemestern. och så hör man kanske den där låten igen efter alla dessa år, nu på radion och genast är man där och höjer och diggar med.
Min son har en HW tisha. Jag är avundsjuk! Hur kan man sälja HW tishor i barnstorlekar och inte ha samma tröja för välbyggda medelålders män? Märkligt tycker jag. Nåväl, min son har den där t-tröjan, men själv får jag ynnesten att njuta av Hank jr denna afton. Hank Jr sjunger Hank sr låtar. Det är bannemig inte fel det heller!

Funderar på hur de tänker som i sin ensamhet spelar jullåtar i denna stund? Jag var på ett litet jubeleumsfirande i går och därefter på en trevlig, spontan hemmafest. Där spelades sannerligen inga jullåtar, men det där ämnet om dessa sånger kom upp i sällskapet. Jag satt tyst och lyssnade. Tog in argumenten (mestadels emot). Slogs av det hat som vissa kände till julens sånger. Så långt vill jag inte gå, men samtidigt måste jag säga att jag aldrig kommer spela julsånger utanför det familjära offentliga rummet. Känns så deprimerande. Hellre en torsdagskväll i descember, inlåst, självsvådligt barrikerad, lyssnades på Hank som sjunger Hank.

Läs hela inlägget »

12 år

Det är min sons födelsedag. Det är en förmiddag då jag sitter och tänker tillbaka på den där dagen för 12 år sedan. På väntan, otillräckligheten och stadiet mella hopp och förtvivlan som en far vid en barnafödsel säkerligen ofta känner. Och sedan ett konstaterande att åren flyger i väg med en faslig fart och "bara sådär" har man en pojk i huset som knackar på dörren till tonåren.
Det är tio dagar till jul. Ytterligare några dagar till att året är slut. Jag tänker på faderskapet, glädjen över att få vara pappa, lyckan attt få betyda något för någon och den aldrig sinande kärleken mellan en far och sin son.

Läs hela inlägget »

Delaktighet

Lördag kväll i december. Ganska hög musik i biblioteket nu. Rensar, andas och återkopplar. En av de där få stunderna i denna tid med möjlighet för vila och lugn. 
Jag ägnar den med att tänka på det goda i livet. Som att få träna, coacha och motivera barn varje lördag morgon. Jäkligt jobbigt stundtals att alltid vara uppbokad, men samtidigt alltid lika stimulerande att stå där på mattan. Vara delaktig, få vara en del av glädje och skratt, men också ibland smärta och gråt. 
I dag var det dags för det sista träningspasset för dessa två barngrupper innan jul. Nästa helg väntar juligt terminsavslut och klubbmästerskap. Alltid lika vemodigt, men också glädjefullt och en skön känsla. För jag får ju även vara med nästa år.

Läs hela inlägget »

Oärlighet

Grå, ganska trist och fuktig torsdag. Det är dagen efter...
Dagen efter budgeten som inte gick igenom. Mycket kan sägas om det, men det som berörda mig mest igår var intervjun med Statsministern. Det han sa och det sätt han utryckte sig på.
Just då, i den stunden tappade jag allt företroende för statsministern. Just då förstod jag att Stefan Löfvén aldrig kommer kunna bli den partiledare som socialdemokraterna så väl behöver.

Att han inte avgick, utan istället valde att fortsätta att regera under en borgerlig budget, (vilket han starkt utryckt att han aldrig skulle komma göra är en sak), men att utrycka sig så klumpigt och korkat och säga
nu har vi en situation där de borgerliga säger att de kan tänka sig att regera med SD”,
känns så ojust, så oärligt. Att hävda att om man röstar på samma budget, står man för samma politik är så lågt som man bara kan sjunka i den politiska retoriken.
Stefan Löfven menar alltså att det är ansvarslöst att allianspartierna inte röstar på sin egen budget, utan på en annans? Är det någon som tror att Socialdemokraterna i opposition skulle valt att avstå att rösta på sitt egna budgetalternativ bara för att något annat parti också skulle välja rösta på det? Antagligen helt osannolikt.

Under förra mandatperioden fällde socialdemokraterna tillsammans med sina vapendragare V och MP flera alliansförslag. T om förslag ur alliansens budget. Detta tillsammans med SD. Om det har ingen självinsikt tagits. Det tycker jag är oärligt. Stefan Löfvén må utrycka sin besvikelse och ifrågasättande över att de borgliga partierna inte är beredda att förhandla, men att faktiskt påstå falska saker tar inte bara på hans förtroendekapital, utan på hela politiken och förlängningen; demokratin.



 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter