2015

 

 

Livet har sin gång. När jag jag var på väg ut från kyrkan då jag närvarade på midnattsmässan för några dagar sedan, hälsade jag som brukligt på alla bekanta som jag mötte. Så som man gör när man kommer från en mindre ort. En man, uppskattningsvis tio år äldre än mig utbrister; "Hallå grabben"!
Det där att kallas för "grabb" när man härjar mitt i medelåldern kändes ganska häftigt ändå, även om jag reagerade med viss förvåning. Det har följt med mig några dagar i tanken då jag reflekterat över hur fort allting går och hur allt är föränderligt. 
Den här grabben må vara ganska medelålders och min son har dessutom börjat kalla mig allt för ofta gubbe, men grabbig är jag och jag håller mig ajour med min omvärld när det gäller det mesta.
Påpassligt spelar Eagles "Take it to the limit nu"

Take it to the limit - det är jag!

"You know I've always been a dreamer
(spent my life running 'round)
And it's so hard to change
(Can't seem to settle down)
But the dreams I've seen lately
Keep on turning out and burning out
And turning out the same

So put me on a highway
And show me a sign
And take it to the limit one more time"


Jag tar det bedrägligt lugnt. Ärligt talat inte mycket av större mening som händer här om man nu inte räknar in rikligt med sömn, släktforskning, gitarrspelande, öldrickning och lyssnande på musik i det.
Gud prise den tekniska utvecklingen, gud prise Spotify! Musiktjänstens Year in music är verkligen hur häftig som helst. Där går att utläsa att mitt musikaliska år 2015 ser ut enligt följande;

  • Första låten jag lyssnade på under året; Free (Zac Brown Band)
  • Zac Brown Band är också den artist/grupp jag lyssnat mest på under året, följt av Rod Stewart och Ben Harper.
  • Mest spelade albumet blev Zac Brown Bands "Greatest hits so far", tätt följt av Lucinda Williams "Blessed" och Colt Fords "Thanks for the music".
  • Den mest spelade låten är Cams Burning house, följt av Sam Hunts Take your time och Lucinda Williams I don´t know how you´re livin´
  • Årtidsmässigt började jag året med Kid Rock, Colt Ford och Ben Harper. Under våren var det nästan uteslutande Guy Clark, Kid Rock Och Zac Brown Band. I somras var det ännu mer Zac Brown Band, men också kvinnliga artister som Jill Johnson och Sheryl Crow. Sedan kom hösten och med den nästan bara Lucinda Williams, Rod Stewart och Tom Waits.
  • Jag lyssnade i sammanlagt 8 dagar på 555 artister och 1556 olika låtar.
Spotify är fantastiskt!

Nu - tid för en uppfriskande promenad i decembermörkret. Det är vackert.

 

Läs hela inlägget »

Firade mässa i natt. Var där med en riktig god vän..och våra söner.
En riktig högtidsstund för alla "Sverigevänner". Kristet som det förslog och vacker svensk sång och musik..Nåja, det var nog både anglosaxiskt och germanskt inslag, men vi bad för Sverige iallafall och kollekten gick till majblomman.

Trots att det var fullt i kyrkan fick jag ändå en känsla av att de där "hellyllesvenskarna" som är noga med ursprung och tillhörighet INTE lyckats masa sig till kyrkan! Trist, här missade de verkligen något.

För mig blev det en fin avslutning på gårdagen och en skön början på julen.
Den stora kärleksdagen har varit lugn och harmonisk. Vädret utanför undantaget, för den där stormen Staffans "spejare och förtrupper" ställer till det rejält där ute. Är inte sugen på att gå ut...
"Staffan" skall inte störa västkusten och Dalsland sägs det. Det är Jämtland som det skall jäklas med. Jojo, det där misstänker jag bara är lömsk krigslist. Förvånar mig inte om det t om blir snöstorm här. För så är det alltid. När man invaggas i lugnets stillhet, kan man vara säker på att något snart kommer ställa till det för en!

Men ännu råder lugnets stillhet innanför väggarna. När det härjar som mest är det skönt att i en tid som denna kunna ågna sig åt reflektion och eftertänksamhet.


 

Läs hela inlägget »

24e










För tre år sedan såg det ut så här i Dalsland. Det var kallt och det snöade julen 2012.  I fjol som nu, men soligt. Sådant som man vet när man bloggat i nästan 10 år.
Nu är det jul igen. Så intensivt och bräckligt. 

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love" i mitt blogginlägg. Ingen skillnad i år. Inte bara för att den är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger.

Läs hela inlägget »

Året är 1991. Youngs polisonger är större än någonsin och möts nästan vid nästippen.Dylans "Forever Young" framförs av en pigg Neil Young. Jerry Garcia däremot ser trött och oinspirerad ut där han förvisso lägger de där schyssta tonerna rätt, men förövrigt verkar vilja vara någon annanstans. De är båda i min ålder när de gör den här spelningen. Två medelålders farbröder i min ålder..Ser jag så gammal ut?
Golden gate park är platsen för ett häpnadsväckande återupplivande av hippie-eran. Och så de där tonårstjejerna förstås, de som "nästan dör" när de ser Young på scenen. De måste ses för att man skall kunna förstå det magiska. För att man skall kunna ta in den där stämningen där och då.
Det är sånt här jag går igång på. Garcia må vara oinspirerad och trött och ...kanske gammal, men de där tonerna, det där soundet tar en sannerligen genom dagen. Det är kvällen innan självaste julafton. Startskottet för frosseri, men också medmänsklighet och  kärlek...Förhoppningsvis. 

Dagen "innan" har likt förbannat varit hektisk! Antingen är det jag eller så är det julen det är fel på...
Eric, min son säger iallafall att det har varit roligt att få "umgåtts" idag. Han har fått vara med mig och hänga denna ohängiga dag. Han påtalar det flera gånger och det gör mig lite misstänksam om han har dolda avsikter med sitt fjäskande? Men låt gå, oavsett så har han rätt. Vi har haft det mysigt tillsammans. Nu vill jag dock bara sova. Hur orkar man en uppesittarkväll med Oldsberg på det här? Livet är fullt av mysterium ..och prövningar. Bingolotto och uppesittarkväll - det är minsann livet på en pinne i det svenska folkhemmet anno 2015 också!
Och snart så har vi vinterns stora högtid här med tomtar och klappar och överflöd med det mesta och om jag skulle önska mig en julklapp (om jag nu skulle byta julklappar med någon) så skulle det vara en biljett till Globen den 25 maj och Rod Stewart. Kanske det enda som skulle kunna konkurrera med en välgörenhetklapp om jag får bestämma.

Mindre än en timma kvar nu till kvällens stora begivenhet...
Jag trycker på den där videon igen med Neil Young och Grateful Dead och nu sjunger jag med.

"May God bless and keep you always 
May your wishes all come true
May you always do for others 
And let others do for you
May you build a ladder to the stars 
And climb on every rung
May you stay forever young"


Känns bra så här i jultid.
 

Läs hela inlägget »

I mitt barndomshem var det mycket musik mest hela tiden. Det var sjuttiotal, tidigt sådant.
Det var mycket rock´n roll och mycket country. Blues också förstås, men det var egentligen lillbrorsan som tog in bluesen ordentligt i det Widekärrska musikrummet. Det var han som lärde mig allt det där viktiga, den där grunden som jag i dag vilar på musikaliskt. Med åren har just det där innerliga i bluesen varit det som format mitt egna skapande, även om rock och country musik är det som jag lyssnar på om någon frågar.

Har i helgen skrivit en svensk text till John Mellencamps "Small town". I min tappning heter den Dalsland.

"Jag har inget mot världen utanför
Jag kan fortfarande imponeras över den stora stadens ackompanjatör
Men mitt hem finns här i Dalsland
och det är bra nog för mig"


John Mellencamp: en av de fyra... Med de fyra menar jag de artister som hängt med mig genom åren. De fyra som alltid funnits där, även om jag inte hela tiden lyssnar på dem längre. För så är det ju med musik och lyssnande. Det går i perioder...men så återkommer jag alltid till dem; John Mellencamp, Elvis Costello, Jackson Browne och John Hiatt. Det är där jag utgår ifrån. Jag har bluesen och dess giganter, sedan dessa herrar.
Visst, idag lyssnar jag mest på Kid Rock. Han är störst. Älskar George Strait, Hank JR och Neil Young. Det finns så förbannat mycket bra.
Föresten, vad är det som händer?
Förr spelade ungarna  i skolan Cash och Queen låtar på gitarren som ett sorts hippt nostalgiskt retrodrag. (De som alltså kommit i från stadiet med sönderspelade Smoke on the water riff och Iron man) Idag spelar de Heart of gold och andra Neil Young klassiker. Hur i helsike kom det sig att de började spela Neil Young?

Det är måndag, det är grådis och hög fuktighet. Kanske mer regn? Jag greppar min Martin, kör det där riffet på Mellencamps klassiker "Small town" som jag nu döpt om till Dalsland. Sjunger några rader. Det sitter. Växlar om till Mellencampversion;

"Got nothing against a big town
Still hayseed enough to say
Look who's in the big town
But my bed is in a small town
Oh, and that's good enough for me"


Dricker en kopp kaffe sedan medan BB sjunger och spelar snyggt "Don't Answer the Door"
Vackert och äkta. Det är blues i Dalsland. Det är tre dagar innan jul och den rätta stämningen är kanske på väg ändå. Det är vackert.

Läs hela inlägget »

En vecka sedan jag var på klubben. Nu är den stängd för i år. Inga mer tidiga lördagsmorgnar i dojon förän i januari. På bilden lyser det om där stället. Det kontsgjorde ljuset gör bilden pigg och glad. Det känns bra. Ett bra avslut. Dessutom ler jag. Snyggt. Allt annat är bara trötthet och slutkördhet. Jobbade sedan en vecka till. I går kväll gick jag på ledighet. Inget mer jobbande i år. Den där känslan är obeskrivbar. Ett tufft år. Ett gäng ljusglimtar för mig personligen, förövrigt - ett skit år. Aldrig tidigare har omvärlden påverkat mig som i år. Aldrig tidigare har omvärlden gjort mig så nedstämd och bedrövad.
Aldrig har vin smakat så bra som nu. Game - set - and match.

9 grader ute, grå himmel och duggregn. Identiskt med midsommar 2015 i Färgelanda. Mycket av livet handlar om att härda ut och njuta av det lilla när det väl kommer. I kväll skall jag tänka på de där goa stunderna jag haft detta år som fick mig att le och skratta inombords. Sedan skall jag spela och lyssna på det mest banala, men viktigaste här i livet; sånger om kärlek.




 

Läs hela inlägget »

I blåsnatten

Det regnar och blåser. Helga är vild just nu.
Inget mer än så och jag har varit på klubben, vilat, jobbat, druckit ett gäng öl, umgåtts med min gitarr, tittat på lite judo från Tokyo. Precis i den ordningen har min dag varit. Nu lite musik och sedan hockey. Så där en liten bit över midnatt. Jag och Ray Lamontagne och några Millers. 
Nedstämt nu. Inget mer Kid Rock eller Hank JR i natt.

"I ain't about to go straight
It's too late
I found myself face down in the ditch
Booze on my hair
Blood on my lips
A picture of you, holding a picture of me
in the pocket of my blue jeans"

Joline, Ray Lamontagne

Lamotagne är på sitt miserablaste humör, men jag stöttar upp. Greppar själv gitarren sedan och spelar och sjunger med till "Hannah". Gapar med i "How come", men där tar det slut. För jag behöver luft. Ibland känns det som att den där instängdheten kommer ta död på mig. Detta blåsoväder håller fönster stängda.
Ute på balkongen dränks jag av allt det våta, dränks av vindens kraftspel. Det mullrar, det är friskt, jag dröjer mig kvar. Allt sköljs bort, men allt är ändå kvar. Helga kör på med outgrundlig kraft och allt är på sitt sätt vackert. Poesin i natten håller mig vaken

Läs hela inlägget »

I ordets rätta bemärkelse en blåsdag. Och nu - har en blåsnatt tagit vid. Det är ett par minuter över midnatt. Huset är dött. Jag har pratat med brorsan. Vi har haft en sån där sjysst videokonferens som man numera kan ha över datorn, surfplattan eller mobilen. Han håller på med mixningen av en tredje låt som jag spelade in för några veckor sedan i Stockholm. Förhoppningsvis blir den klar i natt. Jag uppskattar verkligen teknikens framfart som möjliggör det att skapa musik tillsammans trots alla mil emellan oss.

För 23 år sedan skrev jag "Där alla känner varann". En sorts hyllning till min hembygd. Till det som jag kallar "hemma". Och nu förevigad - ett tidsdokument från mitt liv.

"Jag är uppväxt i en hembygd där alla känner varann
Där far och mor, syster och bror
fortfarande bor
Och jag vill leva i en hembygd där alla känner varann
Där far och mor, syster och bror
fortfarande bor"


Det är så mycket Färgelanda - det är så mycket svensk landsbygd, kärlek, längtan, trygghet, ro och stabilitet. Lika aktuellt i dag som för 23 år sedan.
 

Läs hela inlägget »

Andra dagen i en idrottsarena. Sista tävlingen för i år. Färgelanda judoklubb kämpar på in i det sista. Om en stund är det dags för dagens första Fjkare att gå upp på mattan.  Vi är redo. Däremot inget tävlande för min vän på bilden. Tim tillhör kategorin som hoppas på att kunna komma igång i början av nästa år, efter en tids rehab. Det har varit en tuff och lång säsong för flera.
Tänker på gårdagskvällens "så mycket bättre" Ett bra avsnitt i en bra säsong. Många bra "Lisaversioner" och bäst kanske Miriam Bryants version av "Allt jag behöver". Den där versionen kommer snurra på länge och bli en dunder hit - var så säker. 
Jag har minnen till den där låten. Starka sådana. Kanske det var 1993. Jag och en polare i hans syrras lägenhet drack mängder av alkohol och körde den där Lisa låten på repeat. Eller reapet fanns inte, utan vi fick själva trycka tillbaka till början igen. Inte mycket glädje där, bara depp. Vissa saker glömmer man aldrig.

Tittar upp från datorskärmen och blickar ut mot tävlingsmattorna, tittar på den stora skärmen som visar de kommande matcherna. Ingen uppe från Färgelanda ännu. 

Första advent och sedvanlig julmarknad hemmavid. Brorsan Sigge invigningstalar och kröner Lucia. Till dess tänker jag vara hemma. Det vill jag inte missa. Häftigt år 2015 ändå för oss Widekärr. Jag fick hålla nationaldagstalet vid Stigens herrgård och brorsan kröner Lucia idag. Häftigt.

Jag blickar upp. Fler Fjkare ansluter sig. Snart dags. Det är första advent och väldigt mycket tävling och väldigt lite julstämning. 

Läs hela inlägget »

Jag är en sån där bloggare.
Jag skriver om mig själv och min omgivning. Mina betraktelser. Mitt livsdokument. Jag började 2006. Alldeles snart 10 år sedan. Det där känns. Tidens vingslag. Ett levande och pågående projekt utan slut, kanske...
Visste egentligen inte då 2006 vad blogg var, men det verkade spännande på något sätt. Man fick skriva fritt och mycket tycktes det och folk uppskattade det. Alla skulle blogga. Kändisarna bloggade. Jag började tidigt, men först efter den stor bloggexplosionen. Minns att det då 2006, startades tiotusentals bloggar varje dag. Jag hängde på, men hade varken en plan eller en idé om hur det skulle bli. Jag var ganska dålig och mina egna trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg. Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad. Tiden gick och inläggen per vecka blev fler och fler.  Jag förstod efter ett tag att mitt dåvarande engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I början  av 2009 låg jag stadigt över 300 besök per dag och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skule bli en liten besökssuccé.
Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Besökare till min blogg blev bara fler och fler ju mer kontroversiell jag verkade. "Skandalerna i Färgelanda" som rikskända mobbingfall och Björnhuset, blev bra för bloggen. Jag skrev på. Jag gjorde mina egna tolkningar och betraktelser. Bloggen ökade med flera hundra per dag. Under 2010 låg jag stadigt över 4000 besökare under 2013 bröt jag ett flertal gånger 6000-barriären.
Under 2014 lämnade jag Googles plattform och gick till Hemsida 24. Något som gav mig större möjligheter, men samtidigt begränsade mitt skapande. T ex försvann möjligheten att göra inlägg från mobilen. En funktion som jag fortfarande saknar. 

Några 4000 besök får jag inte längre och jag bloggar inte sju dagar i veckan längre heller.  Men jag ligger stadigt över 1000 sidvisningar per dag och det är jag mycket stolt över. Nästan 9000 sidvisningar i veckan är för mig fantatsiskt!
Det är med ödmjukhet och massor av tacksamhet som jag kan konstatera att efter snart 10 års bloggande finns det fortfarande människor som har intresse av att läsa om vad jag gör, tycker och ställer till för tokerier. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt att blogga.

Läs hela inlägget »

Min dag

Marsielle 2015 Marsielle 2015

Jag lämnar ett regnigt Bohuslän och kör norrut. Dalsland - som ett annat land. Snötäckta tak på hus vid vägen, snötäckta grantoppar, snö på väggren, snö i dike...
Vintern är här.
Och väl hemma firar jag min 47 års dag med tårta, öl och vin. Födelsedagar är viktiga. Min födelsedag är superviktig. Min dag på året. Min dag då jag hittar på vad jag själv vill. Då jag firar att jag fått möjligheten att leva ytterligare ett år. Facebook är viktigt på födelsedagen också. Kanske enda gången Facebook är viktig? För självboosten, den där sköna känslan då massor av vänliga människor tar sin dyrbara tid ock skickar en grattishälsning till mig. Jag har fått många och är tacksam för det.  Som  från alla spontana gratulationer och sånger på jobbet, från familj och vänner. Jag har haft en vacker dag. En minnesvärd dag. Tänk om man kunde minnas alla dessa 47 dagar ur mitt liv. Tänk om jag skulle kunna "plocka fram dem" vid speciella tillfällen; titta på, begrunda...Nu minns jag inte ens vad som hände förra året...Eller, det minns jag, för Facebook påminde mig om att jag var på krogen. Alltså två bra saker med Facebook.

Torsdag blir fredag och min dag blir någon annans. Eller så är det så att alla dagar är mina. Det handlar bara om vilket utgångsläge jag sätter mig själv i. Jag tänker på morgonsång och hurrarop och frukost på säng och jag tänker på hur jag uppvaktades aningen för tidigt, men likt förbannat lika skönt på träningen i onsdags. Jag tänker på denna nya dag. Sista arbetsdagen på vecka 47... Aha jag fyller 47 på vecka 47...och så tänker jag på det.
 

Läs hela inlägget »

Skönt med en ny vecka. Den blev inte bra den här. Dagar som spädde på misstron, kärlekslösheten och hatet. Jag själv i något sorts deppighet. Det går inget bra för den här världen och jag faller med den.
Förr tänkte jag inte på det så mycket. Visst kände jag besvikelse, aggression och ledsnad när hemskheter skedde, men det stannade där. Det gör det inte längre för mig. Det gnager, gör mig nedstämd, ledsen och stannar kvar hela tiden. Jag vill skrika, gråta och slå...men allra mest bara ..glömma, bli full, somna, hoppas på att morgondagen skall se annorlunda ut...

Jag fyller år den här veckan. Kanske beror alla dessa känslor på det faktum att jag blir äldre. Att jag ser saker och ting på ett annat sätt. Ser att tiden är begränsad..
Terrordådet i Paris glider igenom mediebruset och slår ner som en bomb i var och ens trygga boning. Hårt och brutalt. Men också en variation av nyhetsflödet. Innan dess veckor om flyktingkrisen och hur det påverkar vårt land. Absolut inget annat.  Precis som om inget annat av värde att rapportera om finns. Inget om folkmordet i Syrien, inget om Ukraina, inget om Irak. I Libyen fortsätter inbördeskriget som inleddes 2011, nu våldsammare än någonsin. Jag hör inget därifrån längre.
Somalia är ett land i upplösning med somaliska armén tillsammans med Afrikanska unionen som försöker förgöra islamistiska terrormilisen al-Shabab. Det går dåligt och kvinnor och barn våldtas och lemlästas dagligen. Om det hörs ingenting. 
Inbördeskriget i  Syd-Sudan verkar inte ha ett slut i sikte.  Många dödas varje dag. Siffra okänd.  Ständiga Israel-Palestinakonflikten som förvisso media älskar att blåsa liv i då och då, men som långt i från är den blodigaste konflikten i världen.
För värst är det i Demokratiska republiken Kongo. Startade 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget. Kanske uppemot 5 miljoner döda, enligt en uppskattning gjord av International rescue committee. Vem känner till det? Inte verkar det vara intressant att rapportera om iallafall...

Det finns mer krig i världen. Mer död...

Paris är "oss" Det är så nära. Det är som om att vi kan ta på det. En attack mot oss själva. Kanske är det så att vi människor bara kan ta in det som vi kan ha en relation till. kanske är det så att vi människor bara klarar av att ta in en kris åt gången.

Terrordåden i Paris gör mig förtvivlad och ledsen, men det som gör mig mer förbannad är att bara i Syrien dör enligt Röda korset ca 160 människor varje dag. Ungefär lika många som den nuvarande dödssiffran i Paris. Lika brutalt och våldsamt, men inget som är värt att berätta om.

Det skall bli skönt med en ny vecka. Nu sömn och en dröm om att morgondagen skall se annorlunda ut...

Läs hela inlägget »

På tåget hem från Stockholm. Söndag och slutet av ytterligare en händelserik vecka. Tåget står still. Signalfel. Händer ofta har jag förstått och alltid de få gånger jag åker tåg.

I måndags på morgonens radionyheter berättades det om en kvinna på en djurpark som hade gått in till tigrarna. Vips - och så hade hon förlorat handen i en tigers gap.
När hon senare fick frågan varför hon hade gjort det hon gjorde svarade hon "jag ville klappa en tiger". Urdumt förstås! Man klappar inte en tiger! Man klappar en kattunge, en huskatt, en hundvalp och på sin höjd en hund, men inte en tiger. 
Denna händelse var förstås tragisk, men för mig satte en inspirationskarusell igång som avslutades strax innan midnatt samma dag med en helt nyskriven låt. En ny låt som är den första på ett tag. I helgen har jag spelat in en första version av den och resultatet kan ni lyssna på genom soundcloud länken. Finns inget bättre än när inspirationen kommer tillbaka!

Hon skulle klappa en tiger
Hon ville vara där ingen tidigare vart
berget ingen bestiger
Skulle bli ditt och ta dig någonvart
men ingen förståd dig, 
Ingen parad på hjältarnas estrad
Ingen håller om mig
Allt är bara en illusionistisk fasad
För du ville klappa en tiger
Så vad gör vi nu
Var går du nu
Varför springer du iväg från det som en gång var vårt
Var var du i går 
Vad gör du i morgon
Snälla Bara stanna en stund hos en som har det svårt
Och ingen förlåter 
Ingen fan vill blotta sin hud
Vad gör du när du gråter
Kan du ringa ditt skyddsombud
Jag skulle klappa en tiger
Jag skulle vara den som förändrade allt
Bortom livets intriger
Bortom livets fångvårdsanstalt
Jag ville vara den som älskar
dåren i guldfjäderskrud
Du ville va den som härskar
den med stjärnor, ingens vitklädda brud
Du skulle klappa en tiger
Jag skulle klappa en tiger

Läs hela inlägget »

Walk talk

Jag på Årstabron med utsikt mot Högalidskyrkan, Liljeholmskajen, Munchenbryggeriet och så Tantolunden. "Danto" som det kallades på Bellmans tid med först sockerbruk och senare Kronobränneri. Av det syns inget längre. Man kan bara ana hur det var vid tullbommen - Dantobommen, där landtullavgiften togs upp från de som sneddade över Årstaviken. Epestil-kunskap.

Jag, brorsan och barnen  fortsätter sedan förbi  koloniträdgårdsområdet som en gång uppläts av Stockholms stad till enskilda odlare för att lindra livsmedelsbristen under första världskrigets nödår. Allt har sin historia. Vi kliver ständigt på historisk mark och brorsan är en utmärkt ciceron genom höst-Stockholm. Vid Zinken stannar vi till för lite vila och fika, innan färden fortsätter mot Hornstull och sedan hem. Det är en mulen och grå dag, men just dessa timmar håller det upp och inte en droppe faller (även om det hänger i luften). Ett underbart sätt att umgås på, både för kropp, själ och huvud.

Läs hela inlägget »

I studion

I den svenska huvudstaden är det en regndag och förmiddagen ägnar jag åt att skriva arr på ett par av mina låtar. Natten har ägnats åt inspelning av en nästan 20 år gammal låt från "min skattkista". En hyllningslåt till min hembygd, om Färgelanda och vikten av att tillhöra någonting. Det handlar om identitet och om kärlek...
Fortsättning följer i kväll. Brorsan vid spakarna. Han för arbetet framåt. Det är en arbetshelg. En arbetshelg full med gjädje. Min son är med. Gott om tid för att umgås. Det finns något magiskt i att umgås genom musik. Det finns något befriande i att gå upp i något man älskar, men som egentligen bara är något utan betydelse. Allt annat stängs utanför. Allt annat får vara för en stund, medan jag samlar krafter och världen där utanför fortsätter att bråka.
 

Läs hela inlägget »

Vieux-Port

Marseilles gamla hamn. En gång grundad av greker från Fokis runt 500-talet f.Kr. En vacker och härlig plats att vara vid. Vi kom hit igår. Bor precis intill. Uteserveringarna är fortfarande fulla på kvällen. Allt är skönt. 
Jag vaknar tidigt - Den här staden vaknar tidigt och jag hänger på. Det är hög tid att ge sig ut och ta för sig av livet, leva och låta allting annat vara.
 

Läs hela inlägget »

På väg

Solen går sakta upp över mitt Färgelanda och jag med den. Vi är på väg in i november, jag är på väg härifrån. Några få rader innan avfärd. Några få rader för hopp och lycka. Det är en vacker morgon och jag kan inte vänta på hur fin denna dag skall bli. Det är förväntningar i luften.

Läs hela inlägget »

Dedikerad

På bilden - Anders från min klubb, på väg för att kasta, för att försöka avgöra matchen. I bakgrunden jag - coachen, som lever mig in i matchen, manar på och gör mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och samtidigt vara dedikerad.
Mitt liv är judo. Mitt liv är idrotten som jag fann vid 12 års ålder, på väg på det trettonde. Jag visste inte vad judo var. Vad judo var på riktigt. Något österländskt, lite farligt...
Jag hade börjat i sjuan, lämnat den lilla bruksorten och nu var det centralorten som gällde. Inte mycket större, men tillräckligt för att det skulle vara ett äventyr även det för mig. En dag satt en affisch uppsatt i skolan. En ny förening i kommunen. JUDO. Det lät häftigt, jag ville vara med. Som tur var tyckte min far också det och jag och min bror Ronny började träna. Inte långt efter började även min yngsta bror Sigge och min far. 
Sedan dess har jag blivit kvar. Jag har tävlat och jag har instruerat och åren har gått och här är jag...
35 år snart. Lika gammal som min klubb är. Det har varit fantastiska år på många sätt, men också mycket jobbigt. Sånt där som hör till en historia. Som tur är, är det oftast det man vill minnas som man minns. För mig minns jag helst det goda, det kärleksfulla och roliga. Allt det där som gör att jag fortsätter att hålla på. Det som får mig att leva mig in i något så djupt, att mana på, att göra mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och vara fullkomligt dedikerad.

Läs hela inlägget »

Brevet

Kaffe och tidning - ett skönt balkonghäng i denna vackra höstdag. Sedan en längre promenad i omgivningarna i det som jag kallar min hemby. Solen skiner, det blåser lite för mycket och luften är ren och klar. Jag sätter på ännu en kanna sedan och hela mitt kök fylls av kaffe. Rod Stewarts nya platta spelas lite tyst i bakgrunden och solen sticker i ögonen när jag sedan dricker den svarta drycken vid köksbordet. Jag  skriver ett brev. (vem skriver brev nu för tiden?)Tror mig ha kuvert, men behöver vända ut och in på mitt hem innan jag hittar ..ett kuvert. Sedan samma process i jakten efter ett frimärke. Nu ligger det där på skrivbordet som en relik från förr. Det fanns en tid då jag ägnade mig åt att skriva mycket brev. Vissa dagar flera stycken. Det fanns något romantiskt i att gå till brevlådan full med förväntan om att just denna dag få massor av post. Inte de där bruna kuverten som ofta innebar räkningar, utan vita, blåa, rosa, gröna..
För jag fick också mycket brev. Från vänner i hela landet, från vänner som reste genom världen och livet. Det var så man följde varandra långt innan sms, facebook och instagram. Genom åren har mycket av mina fysiska minnen försvunnit. Som alla gamla kort t ex, men breven höll jag nära mig under de otaliga flyttar man gjort.
Det finns vissa saker som man saknar och som aldrig kan ersätta. Jag är en vän av sociala medier och teknikens framfart som finns där för att hålla oss människor "nära" varandra. Likt förbaskat kan jag sakna det gamla, det verkliga och genuina.

Läs hela inlägget »

Dagar efter

Använder tid av eftermiddagen åt att se på European cup i judo från Lund. Känner mig värd en stund förströelse och avkoppling. Skulle vilja vara där nere. Få den rätta feelingen på plats. En stor del av mig tycker ändå att det är skönt att jag valde att stanna hemma. Det är första helgen på flera veckor då jag inte är fullplanerad eller bortrest. Ibland behöver man bara vara hemma i lugnets tysta vrå och samla kraft. Det plingar till och min mejlbox har fyllts på med ett nytt brev. En liten påminnelse från Booking.com. Känns bra att veta att man inom kort skall kunna koppla bort vardagen för ett tag.

Ser första avsnittet av "så mycket bättre" på tv4play. Missar det mesta numera på teven. Det får vara så, men jag vill inte missa "Så mycket bättre". Känns som ett grymt startfält detta år. Niklas Strömstedt direkt! En personlig favorit. Är nyfiken på de alla, men Sven Bertils dag (denna gigant) känns extra spännande att se framemot.
Ser annars fortfarande nattsvart ut. Tunga dagar i efterdyningarna av veckans händelse i Trollhättan. Inget är som det skall längre. Kanske därför skönt att lämna landet för en stund. Trots att hela världen är galen. Marsielle - Here I come!

Läs hela inlägget »

Det är mörker. Total mörker. Och jag som numera rör mig i skolans värld 3 mil i från Svärdmannens illdåd, konfronteras med "att det händer aldrig här syndromet" på ett kusligt och fasansfullt nära sätt. Det kunde hända "här". Allt blir så nära och påtagligt.
Gärningsmannens namn och foto hamnar med blixtens fart på diverse mindre seriösa sajter. Det länkas till mannens facebook. Han ser snäll ut på profilbilden, mycket ung, lite barnslig..
En son till någon. En ung man som har människor som håller honom kär. En profilbild som är flitigt lajkad. Släktingar som bedyrar sin kärlek till en "ögonsten". Ingen nämner gärningsmannens anhöriga. Ingen säger att de tänker på dem. Lyssnar på intervju med statsministern. Hans tankar är hos offrens anhöriga, eleverna, folket av Trollhättan, men ingenting om de anhöriga till gärningsmannen. Jag gör det. Tänker på det helvete som en far, en mor måste genomlida efter besked om att deras son är ett monster. Såg de det hända? Knappast. Hur går man igenom en sådan vetskap? Vem hjälper de genom skammen, sorgen, meningslösheten? Hur orkar man fortsätta att gå vidare?

Och så denna fortsatta kamp. Kampen mellan vänster - höger, rasister - antirasister, hat mot samhället, mot människor, mot politiker och inte allra minst mot poliser. Allt detta hat mot vår ordningsmakt och vårt samhälle i stort gör mig så frustrerad så att jag bara vill skrika. Avsaknaden av humanism och människor som vid ett tangentbord spyr ut sitt förakt och hyllar våld och mord mot medmänniskor, sväller över på olika forum. Varför måste vi människor hata och vilja förgöra varandra? Varför kan man inte bara inse att det mord och våld är hemskt? Oavsett vem det gäller?
Och ju mer jag tänker på det, konfronteras jag av mina egna behov av att slå. Att slå tillbaka för det jag tror på, det som är rätt.  För längs ändlösa snårstigar kan en människa så lätt bli ett djur. Människan är ett ondskefullt släkte. Alla har vi våra bomber inom oss som kan armeras. En sorglig vetskap, en kväll som kräver mycket vin...och kärlek.
 

Läs hela inlägget »

Hos vänner, i en hall, alldeles bredvid ingången hänger jag. Jag tillsammans med de som bor i det där huset. Ganska häftigt!
Ja, Nu kan man förstås tro att jag har behov av att hänga på folks väggar för att mätta mitt ego, men nej, det här handlar om så mycket mer. Det handlar om kärlek och bekräftelse om att tillhöra och att finnas. 
Jag tänker på det denna tisdag då trötthet och livets tristess omsluter och förgör. Tänker på vänskap och behovet av att finnas med i ett sammanhang.
Min son "slåss för livet" och går en hård match i köket. Det är läxor oc

h stundande prov. Hans mor är ihärdig och jobbar på, trots vilda protester från sonen. Jag skjyver igen dörren till mitt rum försiktigt och drabbas omedelbart av en uns dåligt samvete. Sätter på musik, lutar mig tillbaka, blundar, försöker att bara finna lugnet...höjer lite till..
En ny spelista finns nu i min musiksamling. En spellista väl avvägd och förberedd för en tuff höst och en hård vinter. Winter Flood - artister som Unkle Kracker, Jackson Browne och Ray Lamotagne. The white Buffalo och Lucinda Williams är givna. Likaså Dixie chicks och låten "Not ready to make nice".Den måste alltid vara med.
Alla de där låtarna finns där lätttillgängliga ifall, ifall...

I got you med White Buffalo är favoriten för tillfället.
"It ain't about your bitching or your devil's tongue
I just wish that I was still the one"

är en tung öppning. Det är så som jag vill skriva låtar. Det är stil.
Jag höjer, jag dricker... Temperaturen höjs och när hela listan är spelad tar jag själv gitarren och rundar av med Vans "into the mystic" och kör sista versen på svenska a la Lundell. Skönt och befriande. Avrundar med "I'll Feel a Whole Lot Better" och skulle i denna stund göra the Byrds sjuka av avvund. Hårt och brutalt. Utan Clark´s tamburin och en Martin som lätt överglänser en skrällig 12-strängad Rickenbacker. Denna tisdag i oktober är snart slut. Ja, även oktober är snart slut. Det handlar om att förlika sig, att hålla sig över ytan. Att kunna glädjas över att få vara med och kunna se hur viktigt det är att ibland bara hänge sig och göra det man själv vill.

Läs hela inlägget »

Fruktan

Utanför mitt fönster; Nils Holgerssongården i gryningen Utanför mitt fönster; Nils Holgerssongården i gryningen

Jag var nere i skåne i går morse när jag möttes av nyheten av att ett hyreshus hemma i Färgelanda stod i lågor. En annälan om misstänkt mordbrand har upprättats.
Detta sker samtidigt som vi varje kväll och natt får lyssna på de kraftiga bensinbomber som exploderar flera gånger under loppet av några timmar. Det är kraftiga smällar de där, som både skrämmer och stör nattsömn. Vad är det som händer i Färgelanda egentligen? Vi inlämmas i den stora hemska , verkliga världen...

Jag bor tillsammans med vänner på Nils Holgerssongården. En gammal 1700-tals gård som Selma Lagerlöf hade som förebild i sin kända roman Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men ändå inte...För gården brann ner den 12 september 2004. Gryningspyromanen, eller Ulf Borgström dömdes för branden, men friades sedan i hovrätten. Trots att man kunde säkra hans fotspår i omgivningen.  Gården är nu uppbyggd igen. Ett fantastiskt mysigt, genuint och fräscht boende. "Det kan aldrig bli som det var innan" säger ägarinnan och syftar på att man aldrig kan få tillbaka den där äktheten.
Hon berättar sedan att han kom ut i april och nu bara bor en bit härifrån...
Jag tittar ut genom det stora panoramafönstret och ser långt där borta Västa Wemmenhögs kyrka. Den brann också den där morgonen i september. Det finns en osäkerhet i luften, trots denna avslappnande och lugna atmosfär. Bränder skapar fruktan, bränder är fruktansvärda.






 

Läs hela inlägget »

Avgöranden

Ibland behövs ingen musik. Ibland är tystnaden det enda vapnet mot en upprorisk hjärnmobb. 57 bpm. Så nära som jag kan komma ett totalt standbyläge. Jag känner igen. Känner min puls. Den är långsam, men tydlig. Min absolut bästa egenskap - att jag kan ställa om och "plocka ner".
En tidig morgon vid en sjö för mycket länge sedan, bestämde jag mig för allt detta. Allt det här som jag blev och det som det påverkade. Ibland, men inte ofta, tar man de där avgörande besluten som ändrar totalt allting i sitt liv. För min del handlade det om att bli vuxen. Att bli en vuxen människa i en vuxen kropp. Leva ett strukturerat vuxenliv. Jag bodde precis just bredvid den där sjön som är på fotot och just den där morgonen såg himlen ut precis så där. Jag minns att jag tog det som ett tecken. Ett tecken på att detta inte var en vanlig morgon, utan en avgörande morgon. Därefter skulle inget bli sig likt. Jag är tacksam för det idag, även om det finns stunder då jag i all svaghet romantiserar det förgångna och ofta destruktiva.
För ett par dagar sedan på väg till jobbet fick återigen den där himlen mig att stanna till. Med skrikande bromsar sladdade jag till på vägen, gjorde en kraftig vänstersväng och stannade. Det var en magnifik morgon. Precis en sån där morgon som jag minns från det förgångna. Det var blött i gräset, men jag satte mig ner ändå och tittade ut mot sjön, medan vätan trängde genom mina byxor och tillslut fuktade min hud. Ibland är minnena starkare än förnuftet. För vissa saker är så viktiga att de inte får gå en förbi. Glöm allt det där som man måste. Det där omöjliga tidschemat som gör dig sjuk. Ibland måste man bara i all stillhet konfronteras med allt det där som påminner en om allt det viktiga i sitt korta liv. Det är den där stunden som driver dig vidare.

Läs hela inlägget »

Riktig höst nu. Höstmorgnar med dis, dimma och ibland frost. Ibland regnar det och personifierar årstiden på ett stereotypt sätt. Andra dagar kan det vara strålande sol på en molnfri himmel, 15 grader och så njutbart att man inte alls tänker på att man dagen innan förklarade att man "hatade hösten". Så där går det på, dagen, dagarna, livet. Det här livet som ibland känns så otröstligt svårt och jobbigt när man tittar sig om och tar in skeenden. Tänkte aldrig på det förr. Grymhet var grymhet och orättvisor var orättvisor. Inte mer än så. Nu är det bara tyngd. Som en överfylld hårddisk med slut på lagringsyta. Allt kan bara gå sönder nu. Explodera - eller dö sakta.

Jag lyssnar på Lucinda Williams. Det är en sån där period.
Oktober och Lucinda passar bra ihop. Det där starka vemodet, den raspiga rösten och allt där som Amy Winehouse aldrig fick bli (men som hon säkert kunde blivit och kanske mer därtill)
Så skört, men samtidigt så starkt och på riktigt, att man inte kan låta bli att följa med in i det dunkla osäkra. I don't know how youŕe livin' är på riktig och hade med sin "outade "gitarr passat in väl på Niel Youngs platta "Are you passionate". Man kan nästan höra Lucinda svara med en viskning "yes".
Hade varit intressant att låta Youngs "Old black"  -  Sin brutalt misshandlade gitarrbest med sitt legendariska gryniga distade ljud förena sig med härligheten. Ett fullbordat musikalisk samlag av högsta kvalité. 

Lyssnar på Neil Young sedan. Något som tar mig genom natten. Vill höra på den där Gibson Les Paul Goldtop 1953 års modell på klassiker som Cinnamon Girl, Down By The River och Hey Hey, My My (into The Black). Stabilisering.
Hösten rusar genom mitt rum och skeenden försvinner utan varken reflektion eller kommentarer.

Läs hela inlägget »

Det är tidig morgonstund på balkongen. Solen skiner och kanske blir det en vacker dag. Då skall jag försöka vara ute.
Helgens bekymmer; har en trasig bil nere i Varberg. Sånt där lägger sig lätt som en mörk skugga över härligheten. För härligt är det just nu. Men alltid skall det vara nåt som stör det vackra...

Söndag; lite av en favorit bland veckodagarna. En dag jag lärt mig njuta av, men det har inte alltid varit så. Det fanns en tid då söndagar var förknippade med ångestfyllda kval över att påbörja en ny vecka, en rädsla över att måndagen återigen skulle gripa tag och slunga runt mig i ett virrvarv av oförutbestämda kval. Man skulle kunna kalla det ett helvete. Jag gillar måndagar också numera. Det finns på något sätt en oskuldsfullhet över den dagen. Den där förväntan på det outforskade och ofärdiga. Sedan rullar det på. Allt handlar om att hinna med och att faktiskt stanna upp, känna efter, bocka av och reflektera. Just det där med reflektion är viktigt.

Kväll
Vid skrivbordet. Det har varit en vacker och varm dag. Skön promenad i vacker omgivning. Mer tid på balkongen. Därimellan och runtomkring - det där som skriker efter min uppmärksamhet och agerande. Allt bara springer i väg, men söndagen blev ändå fin och vacker.
 

Läs hela inlägget »

En heldag med vänner. En heldag på klubben som började med ett par timmars judo med barngrupper. Sedan fixar/städ-dag. Ett drygt handfull som hörsammat tillställningen. Vi borde kunna vara det femdubbla... I Färgelanda judoklubb finns ju ett stort engagemang. Vi som hade möjlighet att vara där åstadkom en massa. Jag imponeras av dessa människor som lägger en heldag med ideellt arbete. Dessutom en lördag med solsken, en fin höstdag. 

Nu hemma. En kväll i all ensamhet. Helt ensam, en ensam natt. Jag skall dricka och lyssna på musik och fundera ut ett bra svar till ett barn, en judoelev som ställde mig mot väggen förra lördagen. Jag är fortfarande skyldig honom ett svar. Jag träffade honom på träningen idag. Jag sa så där; "Jag är skyldig dig ett svar från förra veckan." han svarade; "ja, jag vet, vad är ditt svar då?" "Det kommer", sa jag, "måste bara fundera lite till". han är klok den där pojken och jag måste verkligen tänka till.
Det var så här; han gick två matcher förra helgen. Han förlorade båda. Efter andra förlusten sa han; Tommy, vad gör jag för fel?"
"Du gör inget fel" sa jag
"Det gör jag visst" sa han. Jag förlorade ju"
"Du måste ta i lite till" sa jag och hörde på mig själv hur tunt det lät.
"ok" sa han.
Han förlorade även sin tredje match och denna gång när han kom tillbaka till mig från tävlingsmattan sa han kvickt "och nu då?  Jag tog i, men ändå förlorade jag."
"Kan inte riktigt svara på det" jag kände mig pressad nu.
"Varför inte då, du är ju min tränare och skall kunna svara på sånt?"

Så det skall jag ägna mig åt i kväll. Att fundera på hur man blir en vinnare och...framförallt fundera på hur man förklarar för ett barn att det inte egentligen spelar någon roll hur det än går, bara man har roligt och känner att man gjort sitt bästa. Ibland blir det där lätt floskler som en boja runt ens hals.

Läs hela inlägget »

Mitt livsmotto har i den "moderna Tommytiden" alltid varit "Lev hela dagen". På så vis har jag levat. Precis som om det vore min sista dag i livet. Jag tror på att man måste finna glädje i en måndag, lika mycket som en fredag. Att leva bara för helgen, eller fredag och lördag gör livet så kort och innehållslöst. För vad händer om lördagen skiter sig? Man måste ha ett jobb man trivs med. Om inte; dags att byta. Man tillbringar en så stor del av sitt liv på jobbet och man har inte tid på att slösa bort den på meningslösa saker som man inte trivs med. 
Sedan blir det förstås som det blir med det ändå. Livet suger ofta, det är tufft och orättvist och just därför är det så viktigt att varje morgon möta en ny dag med värdighet och nyfikenhet. I går var det mycket vinäger, men idag är det en ny dag. Jag kör på som jag alltid gjort.
Jag blev uppe en stund i går kväll. Det blev sent. Jag behövde den där stunden med Tom Waits för att komma till sans. Fastnade i den där låten som följt med mig i så många år och som jag kan varenda ord i både framlänges och baklänges. Christmas Card From A Hooker In Minneapolis. Jag har alltid fallit så tungt för den där smutsiga, men ändå vackra och respektfulla poesin. 

Hey Charley I think I'm happy
For the first time since my accident
I wish I had all the money
That we used to spend on dope
I'd buy me a used car lot
And I wouldn't sell any of 'em
I'd just drive a different car every day
Dependin' on how I feel


En man sa en gång för länge sedan till mig; "Låt inget gå dig förbi." Det där kloka har följt med mig genom livet och jag har alltid anammat varje ord, utan att basunera ut det (För sånt där triggar lätt igång människor i ens närhet.)
Det finns tillfällen och äventyr som bara varar en kort tid och som bara är tillgängliga för människor i en viss ålder. Det handlar om att åldras med fina minnen. Låt inget gå dig förbi...

Fredag morgon. Jag har varit uppe i en evighet. Jag har njutit av mitt kaffe kokat i min farmors gamla kittel. Ibland känns morgonen len och öm. Det är nu, bara nu.

Läs hela inlägget »












 Den där låten med det sköna namnet  "A Sweet Little Bullet From A Pretty Blue Gun" från plattan Blue Valentine, strömmar ut ur ljudsystemet och dränker biblioteket med  sitt innehåll och Tom Waits är verkligen i högform, även om jag egentligen alltid tyckt mer om låtens namn än själva låten. Men all den där "madness" som den då unga Waits sjöng om, passar perfekt för denna stund.
För allt går i grått. Till och med drömmarna. Så här års bjuds det på få ljusglimtar. Helgen som försvann i all hast med Judotävling nästan på hemmaplan ochFestmässa i Högsäters kyrka på programmet ett undantag. Roligt och ganska coolt.

Sedan ny vecka - den här veckan! Ganska ocool om jag får säga min mening. Regeringens budget i början av veckan. Finansminister Magdalena Anderssons presentation av budgeten. Har förstås ingen sympati med den där sosseregeringen med miljöpartistiskt inslag, men har full respekt för att de tycker annorlunda än mig. Vi ser på rättvisa och solidaritet i välfärdssystemet med helt olika glasögon. "Fine" för mig. Dock kan jag inte smälta höjd bensinskatt, som bara kan ses som ett jätte svek mot landsbygden. Det är de som inte har tillgång till något annat transportmedel än bil, som får ta konsekvenserna och det innebär...att landsbygden kommer fortsätta att avfolkas. Det är verkligen höst för mig.

Arbetsveckan går mot sitt slut. Helgen kryper inpå. Det är trötthet, osocialt och händelselöst. Allt rullar på, men ändå inte. Jag hinner inte prata med någon. Jag orkar inte. Det är vardagen, min vardag.

​Sedan "åsk och dunder" tog min router/modem någon gång i våras, har inte nätverket i mitt hem varit något att hurra för trots nya grejor. Snarare tvärtom... Så här års märks det extra mycket. Det är bara vinäger.

Ibland driver den här hemsidan mig till vansinne! Inte min blogg, utan sidan jag skriver på. Förr var det så enkelt att blogga. Man kunde skriva från där man var oavsett vilket verktyg man hade. Att göra inlägg via mobilen t ex var inget problem. Snarare superenkelt. Sedan drygt ett år har jag legat på Hemsida24. Funkar så där...

Det är sådana här kvällar som man söker desperat efter lite inspiration, försöker finna det där lilla för att motivera sig till att inte krypa till sängs i vredesmod. Jag satsar på Blue valentine i kväll. Jag lyssnar med slutna ögon. Om saker känns tungt, kan man vara säker på att nästa Tom Waits låt har en karaktär som har det sämre. Ibland kan andras tristess och illamående få oss att förstå att saker och ting egentligen inte är så illa hos oss själva.

Läs hela inlägget »

Min spellista "For you" går varm denna kväll. Sköna låtar som snurrat på i sommar. Det är vackert, det är sorgligt, det är stämning. Det är en blandning av favoritartister som t ex Mellencamp; Don Henley, Sting, Ulf Nilson och så Rod Stewart förstås. If loving you is wrong - I don´t wanna be right...Tydligare än så där kan det inte bli. Inte vackrare heller. Och hela sommaren har jag grubblat över den där bästa 70-talsrösten. Ibland har det varit Don Henley, inte sällan Phil Lynott. Elvis såklart, både Presley och Costello, men i längden varar Rod och varje gång jag lyssnar på den där gamla hiten skriven av stax Records stallets främsta låtskrivare, förstår jag att det här är på riktigt. Kärleken, dedikationen, allt! Foot Loose & Fancy Free från 77. Som bäst 2a på Billboard top 200 (albumlistan). Det årets näst bäst sålda platta. Hade varit det främsta om inte Elvis så olyckligt gått bort i augusti det där året och kastat omkull skivförsäljningen. Rockiga Hot Legs klättrade högt i USA, men det var två ballader som från början släpptes som singlar; I was only joking och klassikern; You're In My Heart.

"I didn't know what day it was
When you walked into the room
I said hello unnoticed
You said goodbye too soon"


I en av mina bokhyllor står Rod Stewarts självbiografi. I natt börjar jag läsa den.

 

Läs hela inlägget »

Mitt hem är tyst och stilla. Inte ens buset i centrum tycks orka riva lugnets barrikad. Jag sätter på teven och ljudet justeras till ett minimum. Ett lätt behagligt brus i bakgrunden. Jag dricker te, mycket te och kastar iväg några meddelanden till brorsan. Det är midnatt. Dricker annat sedan när teet inte längre klarar av att tillfredställa mitt djupaste sinne. Brorsan levererar några texter till mig och jag läser, noterar, kommenterar och dricker. Lyssnar på Danny O´keefe sedan. The Eagles lärde sig skriva av Jackson Browne och Jackson Browne lärde sig av Danny O´keefe. Jag går till botten i musikmyllan, till själva kärnan till allt det där vackra och intelligent smarta. Snygg produktion. Inte det där skitiga, men sköna från 70-talet. Man nyktrar till genom åren, liksom snyggar till sig. Ibland är det bra. Ibland vill man bara ha det där orena, det där lilla knastriga och charmiga. Jag har spelat en del själv i veckan. Jag och gitarren. Vi har snott till oss tid tillsammans, likt ett förälskat par, som i hemlighet träffas för förlustelser bortom rimlighetens gräns, medan deras familjer väntar på dem där hemma..Men vi får det inte att klicka längre. Det är som att kärleken finns där, men att det inte funkar. Eller så är det så att det aldrig har funkat. Tänker på när Dylan försökte få ihop den där Oh Mercy -plattan. Ingenting fungerade. En dag sa Bono till honom att snacka med Daniel Lanois. Fanns inget han inte ordnade i musikväg. Det där första mötet blev dock ingen direkt succé. Dylan asförbannad efter bara en kvart och lämnar studion och Lanois. Bono vädjar att han skall ge det en ny chans förstås. Dylans skriver om det i sin självbiografi. Han berättar att han gör ett undantag. Att han gör det för Bono. Han träffar Lanois igen, sätter ihop några fantastiska låtar och det blir förstås en succé. Dylan är tillbaka! En sjudundrande comeback och slut med att vara förband till Tom Petty. Låtar som  "Series of Dreams" och "Dignity" skrivs till den där plattan, men får inte plats, utan fick bli hits för framtiden. Låten Shooting star från plattan spelas påpassligt i mitt hem nu. Det är vackert.

"Seen a shooting star tonight
And I thought of me 
If I was still the same
If I ever became what you wanted me to be
Did I miss the mark or overstep the line that only you could see
Seen a shooting star tonight
And I thought of me."


Jag blir förstås aldrig någon Dylan, eller får rekomendationer av Bono om hur jag skall lösa mina musikaliska problem. Det är som det är.

Klockan snart två. Ingen teve på längre. Bara jag och den artist som jag väljer. 14 grader på termometern. Ingen frostnatt. Den här veckan kom kylan, kom frosten. Pansaris light på rutan i början av veckan. Fick leta efter skrapan (något som man alltid verkar göra så här års). Tog massor av onödig tid, men framförallt energi. Känns onödigt tråkigt med temperaturer under 0 så här års. Då kvittar det att det håller sig runt tjugo under dagen. Tycker inte om höst. Förstår mig inte på den där mysighetsfaktorn som det pratas om. Men den finns där likt förbannat och jag måste få ihop allting ändå. 

"Things I used to dream of doing
I dream of doing still
There’s a section of desire
I do not dare to kill
When I was younger, I guess
I did things on the fly
Now my wings are smoothed and folded
But they still recall the sky"

Missing me, Danny Okeefe

Läs hela inlägget »

Ny tid

På Bohusgården, Uddevalla där jag och ett tjugotal FJKare planerade klubbframtid. På Bohusgården, Uddevalla där jag och ett tjugotal FJKare planerade klubbframtid.
Sommaren är på väg bort och vi upplever en klar linje mellan sommar och höst. Främst för att vi tillslut fick "sommar" och augusti blev precis det där vi arma, värmetörstande, så länge längtat efter. I kalendern är september en höstmånad och lagom till det där månadsskiftet, så skiftade också vädret skrud. Nu blött igen och det är så mycket regn så att man stilla funderar på hur mycket som egentligen finns där uppe och bara skall ner? Jodå, jag vet allt hur det fungerar med vattnets kretslopp, hur regn blir till, hur det fungerar med väder och vind, men ibland verkar det där inte alls så logiskt när man liksom aldrig ser något stopp på det. Har från och med nu svårt för regn bara sådär "by the way".

Jag bloggar igen. Längesedan. Jag har hållit mig i gång. Så är det. Ingen vanlig skrivtorka, eller kramp som en del kallar det. Bara att det skrivna ordet fått hålla tillbaka för allt det där som man kallar det  "nödvändiga" och så prioriterar man det före det där som man egentligen skulle vilja. I det här fallet att blogga, skriva musik och texter, släktforska och återberätta. De här åren mellan 40 och 50 skall vara då som livet går som fortast. Då som tiden inte räcker till. Då det är som mest fullt upp. 
I helgen kickoff med klubben. Ett helt gäng engagerade klubbfunktionärer. Övernattning, SPA, nöje och massor av arbete. Ideellt arbete. Ett gäng människor som offrar en helg på att göra en insats för klubben. Det är allvar, fokusering, vänskap och en tro på att kunna vara med och göra något bra. Vi har en fin klubb. En fin klubb med fina människor.
Irritation nu. Jag håller på med ett nytt musikprojekt, men allt blir bara fel! Trots att jag har inspiration och vilja. Det låter bedrövligt. Sången Kass. Hittar varken rytm eller melodi. Gitarrspelet lika dåligt... Osäker på om det kan finnas något som kan få mig på sämre humör.. Det är vid såna här tillfällen som jag verkligen längtar efter öl, längtar efter berusning, längtar efter att bara få tillåta sig vara förbannad, men det är nya tider nu. Brygger en kanna te istället. Sätter på teven och stänger av skallen. Jag möter en ny tid och försöker hålla ut.

 
Läs hela inlägget »

Nashville

Sakta sakta lutar jag mig bakåt i stolen och stolsryggen följer med mig ner, ner...
Min sista semestervecka) och min semester har varit lång) men det är först nu som det där lugnet infinner sig. Känslan av att allt nu är genomfört, jag har inga mer saker som måste göras. Det har varit en intensiv semesterperiod. Jag känner mig trött. Jag sjunker ännu längre ner i solstolen ute på balkongen och min överkropp är nu längre ner än min underkropp. Bredvid mig står en fylld termos med kaffe. Hade varit gott, men jag orkar inte dricka. På mitt bara bröst ligger den spännande bok som jag för närvarande läser, men jag förmår inte att lyfta upp den. Alan Jackson sjunger något rivigt klämkäckt i bakgrunden. Jag känner längtan efter en kall öl, men har inte förmågan att dricka den. Sedan somnar jag. 

När jag sedan vaknar känner jag mig kraftigt omtöcknad och saknar förmågan att kunna röra mig. Tittar på klockan. Jag har sovit i nästan två timmar. Jag tänker på min vän som idag åker till Nashville och jag drabbas av en kraftig avundsjuka. Jag älskar den där förbannade staden. Har alltid en längtan tillbaks dit. Precis som New York, men på ett annat sätt. I mitt hus är allt så tyst. Som om jag var själv. I biblioteket står min dator på. öppnar min mailbox och hittar ett efterlängtat mail från en gammal arbetskamrat. Han är precis hemkommen från Nashville. Han berättar om sina besök på Country Music Hall of Fame, B-studio, Cash museum, Grand Ole Opry samt Broadway street med alla sin olika krogar med livemusik. Jag hämtar min andra Millers ur kylskåpet och slänger mig ner i fåtöljen och funderar på hur i helsike jag skall gå vidare nu. Tittar på klockan och konstaterar att det är läge för att träffa vänner nere på kvarterskrogen. Lite samkväm kan ofta vara ett bra bot mot en begynnande "jag vill resa bort känsla". Färgelanda kanske inte är Sveriges svar på amerikas Nashville, men funkar ändå för att tillbringa sina sista fria, lediga semesterdagar.

 
 

Läs hela inlägget »

Dan före dan

Jag tillsammans med mina två bröder 1979 Jag tillsammans med mina två bröder 1979

Kvällspressen ger sig inte. Nu är det "värmeböljan" från Rumänien som kommer "drabba oss" och de liksom ropar ut det här budskapet som om det vore en farsot som kommer drabba vårt land. Väderleksstationerna runt om i världen ger mig dock en annan bild. För säkerhets skull går jag ut på balkongen och stirrar ut i det grå för att få se med egna ögon.  Jag ser ingen sol, känner inte av någon början av en värmebölja...
Men i morgon måste det bli sol iallafall och det har nästan lovats...trots att temperaturen inte kommer bli mer än 15 grader så iallafall lite växlande molnighet.
Min bror gifter sig i morgon. Han på bilden med den blonda kalufsen och som göt v-tecken; Ronny, min tre år yngre bror. En gång i tiden var det jag och han mot världen. Vi växte upp ihop jag och han. Bara jag och han på en gård mitt ute i ingenstans med 3 km till närmsta grannar med barn. Förvisso med en närvarande mor och far. -79 kom min andra bror. Det är han; Sigge som sitter i Ronnys knä på den där bilden från Östansjö i Närke. Det är Sigge som kommer viga Ronny och hans blivande fru Maria i morgon. Sigges fru Camilla kommer spela. Jag är toastmaster. It´s a family affair. Det har det alltid varit. Jag och mina bröder. Oavsett hur mycket det regnar.

Läs hela inlägget »

Efter Turkiet

Förra årets roadtrip till Tiveden Förra årets roadtrip till Tiveden

Kvällstidningarna försöker få mig att tro att värmen är på väg till Sverige. "Värmeböljan från Polen". Meteorlogen på teve är mer pessimistisk, eller i ärlighetens namn; uppgiven. De där har inget roligt jobb i dessa tider... Det är en regnmorgon. Det har varit ännu en regn-natt. Jag skulle varit i Tiveden nu tillsammans med goda vänner, campat, grillat, festat fram till morgonen, vandrat och skrattat. Av det blir det inget av i år. Trist!
Väder är märkligt ändå. Saknar totalt logik. Var är jämställdheten där? En del får mycket av någonting, någon annan; inget. I Turkiet skulle de nog vara glada att få några timmars regn. Men ICKE! Är förövrigt fortfarande besviken och bitter på de där människorna som längtade regn i juni då vi råkade ha 5 regnfria dagar på rad med lite sol och värme. Gott iallafall man fick de där dagarna i Turkiet. Bara varmt och skönt. Dessutom ett fantastiskt turistland. Till för två år sedan skulle jag aldrig åkt dit. Det var då, innan, jag tappade all moral och sans. man blir äldre, man blir medelålders. Tillslut faller man och låter tanken om mänskliga rättigheter, tortyr och hemskheter gömmas undan någonstans i en mörk vrå. Så pass mörk så att man inte skall riskera att hitta den igen. Nu också ett land i krig. Visst är bombningarna mot IS en fin jämvikt mot det stöd man givit IS tidigare, men smockorna mot kurderna, de där ursinnesbomningarna mot Milisen YPG, som är PKK:s systerorganisation i Syrien (och de som bäst kämpat mot IS) ger en bitter smak i munnen. Allt är galenskap. Vissa saker förändras aldrig, andra alltid. Nu turistar jag i ett land i krig. Under pågående semester sker terrordåd i landet och tillvaron kastas om. Hur säker är man på en turistort vid en mångmiljonstad? USA får nu använda sina stridflyg från de turkiska flygbaserna. Barack Obama lovar Turkiet att USA skall fortsätta bistå dem med hjälp mot PKK, samtidigt som man står sida vid sida tillsammans med PKKs systerorganisationer i Syrien, Iran och Irak. Allt är bara politik och jag fortsätter att blunda och njuter av Turkiets "sköna". Det är en galen värld.

Regnet faller ner utanför mitt fönster. Det är grått. En amerikansk radiostation pumpar ut skön Tommymusik ur högtalaren. Det är slutet av juli, men allt känns bara höst.

Läs hela inlägget »

Vid poolkanten. frukosten är intagen och klockan är knappt nio. således en hel dag av njutning. Det regnade den där morgonen vi åkte och det var kallt. Inte som en morgon i juli. Snarare höst. Jag behövde det här. Alla människor behöver sol och värme någon gång på året.
Nu. Det är tid för att fortsätta läsa i min spännande bok. Tid att dricka en utsökt espresso. Tid att ta sig ett dopp i poolen.

23310
23310
Läs hela inlägget »

Om natten

Stämningsfull musik i Färgelanda kyrka Stämningsfull musik i Färgelanda kyrka




För några dagar sedan skrev jag ett smått deprimerande inlägg här och även om inte vädret egentligen ändrar sig, så gör ju lyckligtvis humöret det. Kanske kom vändpunkten häromdagen när jag besökte Färgelanda kyrka och fick njuta av helt fantastisk svensk folkmusik. Med en gudabenådad sång och stort instrumenthanterande togs musiken till en sån hög nivå, så att den för aftonen relativt stora skaran som tagit sig till bänkarna knappast kunde annat än att hänföras. Jag rös ...och grät. Sommarens hittills största upplevelse.
"Svensk folkmusik" föresten...Under kvällen fick vi lära oss hur vår tradition hämtar influenser runt om i världen och inte allra minst från våra grannländer och Storbrittanien.

Det är fredag kväll, natt, snart midnatt...Mina nattliga vanor har ändrats. Eller..egentligen; jag har fått nattliga vanor. Efter några veckors ledighet kryper jag inte ner i sängen förän runt 2-3. Det rubbar förstås även mina morgonvanor. Ligger längre nu och jag har accepterat det. Det finns saker som jag vill hinna med innan ljuset kommer åter. Det mörknar fortare och håller natten i skräck lite längre än för en månad sedan. Men det är fortfarande ljusa kvällar och "svenska nätter". Jag ser en del på teve, lyssnar på musik, spelar och jobbar med min egna. M*A*S*H missar jag inte t ex på nätterna från måndag till torsdag. Den där serien håller verkligen fortfarande och är svårslaget på komedifronten. Dessutom så före sin tid när det gäller synen på t ex transexuella, rasism och krigsvilja.
I allt det komiska tas seriösa ämnen upp hela tiden som ställer saker på sin spets. Det tycker jag om. Tycker också om att jag nu har 5 år då jag är som starkast.
Just det! Låter det inte helt underbart? Förra helgen på kvarterskrogen här där jag bor, fick jag just det förklarat för mig. Han; en man i 60 års åldern berättade för mig att just nu och fem år framåt har jag de mest intensiva, innehållsrika och kanske till och med den mest ansträngande perioden i mitt liv. Men...det spelar ingen roll, för jag är som starkast. Sedan går det utför...Hm, oavsett hur det är med det så är det något som jag tänkt på den här veckan. Det har "följt med mig" på mina promenader, på mina träningar, när jag suttit och jobbat med mina sånger och texter.

Ibland brukar jag göra återblickar i min blogg för att se vad jag gjorde för ett år sedan, för tre eller fem...Det har blivit en del inlägg under åren. Nästa år firar jag 10 år som bloggare. Det känns  ...overkligt. Förra året detta datum, skrev jag ett inlägg som heter  "Efter en roadtrip". Ibland räcker det att jag gör en snabb återblick för att faktiskt "förstå allt"
"Ja just det! Så där är det. Så där funkar jag. Den där stollen är jag."
Det där blogginlägget var ett sådant.

Klockan är över midnatt. Alltid detta tempo. Tick tack, tick tack. Jag reser i väg ett tag och jag skall packa. Känner mig bedrövligt trött för att vara starkast..Men natten är lugn och mild ..Natten är min trygghet och vän.
 

Läs hela inlägget »

Grått ute, ganska grått inne, men på bilden jag bestämmer mig för till detta inlägg ler jag och visar hela tandraden. Måste hålla leenden upp. Jag dricker cola, lyssnar på musik och laddar upp mentalt inför aftonens träningspass. 

"Butterflies are free to fly, and so they fly away
And I'm left to carry on and wonder why"


Jag är fast i det vackra sorgsna och Sheryl och Sting gör sitt yttersta för att jag där skall förbli. Always On Your Side.
Denna sommar tycks inte bli det förväntade. Jag packar för att ge mig av. Trivs varken med detta sommarsverige, eller de där solhatarna längre. Eller...för den del; regnälskarna.  Man blir deprimerad. Man blir "anti" och negativ. Man blir som ... jag....

"But is this how it's really meant to be
No is it how it's really meant to be"


Det börjar regna. Sheryl sjunger fortfarande. Jag sluter ögonen och ber om försoning.
 

Läs hela inlägget »

Nattflykt


Jag kör igenom natten, lyssnar på min sommarblandning, bilen är mitt upptäckarskepp genom natten. Jag är dess kapten. Ingen besättning bara jag och just nu Sheryl Crow; Summer days...

That Summer day that I recall
You came into my life
And you gave me hope and love
I just want to be where you want me to
That Summer day that changed it all
You came into my life
And you let me fall in love
My baby I just want to be with you


Det känns skönt. Jag och Sheryl ensamma i natten, någonstans ute i det mörka. Jag sjunker djupare ner i sätet. Liksom borrar mig ned. Nattfärder, något av det skönaste som finns. Allt framför  - som en enda stor roadmovie. Jag med den bästa sittplatsen i denna biograf. Jag i huvudrollen..
På nittiotalet brukade en vän till mig använda dessa nattliga utflykter för att samla tankarna. Ofta hamnade han i natten hemma hos mig på ranchen, efter ett tiotal oplanerade mil. Vi drack te sedan och han berättade att han måste gör det ibland. Som en brand inombords som måste släckas.
Jag nickade, sörplade, sa att jag förstod, även om jag kanske inte gjorde det, men för mig hade det ingen betydelse, utan jag var bara tacksam över att slippa ta mig igenom natten själv. Det var såna tider då.
Jag kör lite fortare, trycker en aning hårdare på pedalen...andas ut, djupt andetag, öppnar fönstret så att den friska nattluften slår emot mig. Total frihet och så dränks jag en aning av regnet utanför som nu tar sig in i mängder. Denna förbannade sommar! Dessa förbannade människor som längtar regn! Detta regn som vi i det här landet har i nio månader. Det slutar aldrig. Men likt förbannat så längtar man regn! Jag torkar mitt ansikte med högerhanden. Jag knådar min panna, låter hela handen hårt dra sig ner från pannan ner till hakspetsen. Zac Brown hälsar på. As she´s walking away. Vindrutetorkarna jobbar på, lite fortare nu. Forslar det våta åt sidan som sedan far rätt in i mitt ansikte." On the road", flykt i natten, avstämning och lite kärlek. Inget regn i världen krossar denna känsla just här och nu.
 

Läs hela inlägget »

Påhälsning

Inte hör det till vanligheterna att jag står och putsar mina fönster innan kl 6 på morgonen. Idag var ett undantag. Det finns något väldigt dramatiskt över när en fågel gör bort sig och tar sig in i ett hus. Är det dessutom en stor fågel, en skata blir det ännu mer dramatiskt. Större saker som dras ner i golvet, hårdare dunsar mot fönstret, mer desperation, mer av allt.
Vissa morgnar skall det verkligen kännas att man lever.

 

 

Läs hela inlägget »

Jag "öppnar dörren igen..." släpper allt fritt och skriver mitt första riktiga blogginlägg på evigheter. Två veckor med semester. Först nu som det egentliga lugnet infinner sig. Det tar tid att återställa alla öppna "High activity filer". Jag tar det lugnt nu. Försöker sköta om mig, äta rätt och röra på mig, inget annat. Koppla av utan att falla in i sedvanlig semesterdekadens. Min kropp brinner. En kombination av solsveda och träningsvärk. Jag besöker klubben några gånger i veckan trots sommar. Där är jag inte ensam. I går 20 Pers på mattan. Måste vara något sorts rekord hos oss så här inne i juli då träningen egentligen borde tagit uppehåll för länge sedan . Men det är bra...för mig och säkert för några andra också. Jag tar ett kort med mig och för stunden min "plågoande" Rose-Marie. Det är hon som håller i passet. Jag dör en smula...Vissa kvällar känns det verkligen som man inte har något mer att ge. Som att det är slut nu, att det är dags att hänga upp dräkten för gott. Ett pass som inte är mig nådig. Men Rosa kör på och håller t om ett extra öga på mig. Precis så där som jag gjorde för alla de där år sedan då hon var klubbens främsta och jag hennes tränare . Med skillnad då att "hennes elev", (alltså jag) denna kväll är ett riktigt skämt. Men vi tar det där fotot efteråt och jag är glad för att hon vill det. Lika glad som jag är över att jag är att ha henne där på klubben. Vissa människor vill man alltid ha runt sig. Hon är en sådan. Sånt jag vill berätta om när jag åter "öppnar min dörr" mot världen.

Läs hela inlägget »
Plötsligt händer det! Den där värmen som vi längtat nästan ihjäl oss efter dyker tillslut upp och solen och den klarblå himmelen förlåter allting som innan varit. "Den där" Känslan av att ha semester just nu och här är obeskrivlig.
Läs hela inlägget »

Jag står här och tittar.
När jag haft möjlighet så har jag gått ut (trots regn) för att titta på de blommande syrénerna. Det är så vackert just nu. Så mycket sommar. Jag tror inte att det kan bli så mycket mer sommar än så här (oavsett om det regnar).
Några dagar innan midsommar. Dygnet är som ljusast. Det är njutningsfullt.
Syrénernas blommor har snart slocknat. Kanske bara några dagar till... Jag står kvar lite längre och tittar.

Vi har födelsedags firande här hemma idag. Det är prinsbröllop och "drop in" vigslar på Skansen. Samtidigt visar sig återigen ondskan och all den smärta vi åsamkar varandra. Samhället Blomberg får i dessa dagar stå som platsen där personer tar sig friheten förstöra sina medmänniskors liv. Allt det vackra mörkläggs i skuggan av det tragiska och onda.

Över 700 som lyssnat på mitt nationaldagstal nu. Det finns en för oss som växte upp på 80-talet, ofattbar möjlighet att sprida information snabbt idag. Jag häpnar, är tacksam för att så många velat lyssna, men är också ytterst ödmjuk inför dess faktum.

Denna vecka prydde jag och min son var sitt tidningsuppslag, som lustigt nog lyckats komma bredvid varandra. Jag på en liten bild i samband med firandet i Stigen förra helgen och Eric som en av de trogna fritidsgårdsanhängarna i Färgelanda. Häftigt! Men nu tror jag världen har fått sin tillräckliga dos av Widekärr för ett tag framöver..

Läs hela inlägget »

Talet






Jag har fått många positiva reaktioner på det tal jag höll på nationaldagen.  Tack skall ni ha! Det värmer.
För er som missade det och är nyfiken på vad jag egentligen sa, får en ny chans att lyssna på hela nationaldagstalet genom att trycka här
 
Läs hela inlägget »

Jag vaknar ackompanjerad av regn. Himlen är grå. En stund senare slutar det tillslut, men det där gråa ute finns kvar. Här inne är det dock ljust. Jag tillhör dem som älskar nationaldagen och firar den. Att dessutom bege sig till Stigens Herrgård en stund på eftermiddagen, känns som en självklarhet om man kommer från Färgelanda.
På nyhetsmorgon diskuterar en sk panel nationaldagsfirandet. Någon tycker det är obehagligt med flaggviftandet, att den 6 juni är obehagligt för att rasister gjort den till sin dag för att demonstrera. Någon annan tycker att den är meningslös. Hela "panelen" andas nationaldagsfientlighet. Känns som ett mycket konstigt inslag en sådan här dag, även om programledare Jenny Strömstedt gör sitt bästa för att väga upp med fördelar och allt det fantastiska. Inte många tycks förstå att det är på detta vis man spelar de mörka krafterna i händerna. I mitt tal i eftermiddag kommer jag att prata om vikten av att varje dag arbeta mot de krafter som vill göra gällande att våra traditioner, den svenska flaggan och vår nationalsång enbart är till för vissa i vårt land. Om att man skall få vara stolt och visa vad man kommer i från. Att det är ok att sjunga nationalsång och vifta med flagga. Att det inte finns något motsägelsefullt i att bevara våra egna traditioner och samtidigt våga vara öppen mot de människor som kommit hit från andra länder eller människor som har andra åsikter än de jag själv har.
Jag hoppas att du får en trevlig nationaldag och dessutom kan få känna lite av den där euforiska känslan jag har i denna stund. Att Sverige är fantastiskt och är värt att fira!
 

Läs hela inlägget »

Kvällen omsluter den minst sagt stökiga dagen, vinden avtar och det är tillfälligt torrt. Juni har inte lyckats att trumfa maj. Det är en hektisk tid och jag slutar kvällen med ett sent träningspass och det känns som evigheter sedan jag stod på judomattan och verkligen fightades, tog i, kämpade, slet... Nåja, min insats i kväll var minst sagt ordinär, men jag genomförde passet hel och nöjd trots allt. Nu kan det bara bli bättre.
Var på möte på skolan innan dess. Direkt efter jobbet. Min son är nu färdig för att ta ett nytt steg med ny skola, nya utmaningar, nya mål och drömmar. Det konstateras av en något stolt far.

På lördag är det Sveriges nationaldag. Den finaste av alla högtider. Det kommer jag prata om på lördag i mitt högtidstal på det traditionella firandet vid Stigens herrgård, Färgelanda. Jag kommer också prata om att det dröjde ända fram till 2005 innan den 6 juni blev en allmän helgdag i vårt land. Jag hoppas på att träffa dig där... förhoppningsvis i strålande solsken!
 

Läs hela inlägget »

21

Vaknade av en underbar soluppgång som får symbolisera denna vecka. Tuffa dagar med en trasig tvättmaskin som finalen av arbetsveckan. Det där meddelandet på fredag förmiddag hemifrån skulle kunna få vem som helst ur fas. Lika nedslagen av första meddelandet, lika glad blev jag av det andra. "De var här på fem röda och konstaterade att den är slut. De kommer med en ny strax". Så lät textmeddelandet. Det här med att hyra sin bostad har helt klart sina fördelar och det kommunala bostadsbolaget Valbohem och dess vaktmästare är verkligen på hugget.

Igår kom solen och Alla barns dag kom och gick. Somnade i stolen på balkongen när jag kom hem. Med solen i ansiktet. Nöjd med dagen, nöjd över att allt var så bra.
Sedan Eurovision och svensk eufori, men jag somnade innan rösträkningen. Vaknade upp med Måns som "kapat" all social media. Lika bra att gå upp.
Och så var det ju den där gigantiska soluppgången där runt halv fem som likt en bioduk, fyllde hela mitt fönster med tillförsikt, nyfikenhet och intresse. Veckan är snart slut och en ny dag på ingående. Det känns bra.

Läs hela inlägget »
Jag informerar "mina" barn om hur vi tänker oss upplägget på uopvisningen. Jag informerar "mina" barn om hur vi tänker oss upplägget på uopvisningen.

Och så kom solen...
Och som den gjorde det! I precis rätt ögonblick när vi behövde den som bäst. 
Igår var jag missmodig. Det fanns ingen hejd på allt regn. Skulle vädret få sätta stopp på så mycket positiv vilja och engagemang? Min gamla judoelev tillika vän Rose-Marie hade med hjälp, planerat för en "alla barns dag". Ett jättebarnkalas i Färgelanda centrum där allt var gratis! Den kanske viktigaste sponsorn idag blev solen, som möjliggjorde det för barn att strömma till de stora grönområdena i centrum där jag bor. Där man kunde se på judo, prova judo, träffa Cowboys, kasta lasso, piska, palla äpplen, äta godis och glass, hoppa i ballonghav och mycket mycket mer. Det är sånt här, sådana här initiav från vanliga medborgare som imponerar på mig. Människor som min vän Rose-Marie och alla andra människor som utan att tveka ställer upp gratis för att alla barn skall kunna få en toppendag. All heder till dem!
Det är en sådan här dag jag känner mig riktigt stolt över att vara Färgelandabo. Färgelanda är fantastiskt!

Läs hela inlägget »
Tidig morgon. Blött ute och lite småkallt. "Lite småkallt..." Ibland blir liksom meningarna hur som helst...

Hursomhelst så gör inte detta väder i maj mig på gott humör. Alltid denna nyckfullhet när det gäller vädret i detta land. Inte många dagar kvar till juni.  Det är solklar gnällgubbsvarning på mig. Solen skiner förvisso just nu utanför mitt fönster,men jag vet att det är en chimär. Blåsigt och förbannat kallt är vad det är. Och grått runtom..på gränsen till svart. Följer twitterflödet. Demoncoachen Mike Babcock skall i dag berätta vilken klubb han kommer coacha till hösten. Ryktena säger Buffalo. Jag tror inte det är omöjligt att han blir kvar i Detroit heller. Däremot verkar Toronto kört. Bara tanken på det gör mig lika irriterad på det som jag blir på detta eländiga väder i maj!

Positivt... Jodå, det finns mycket positivt nu också. Som att jag i helgen hittade mina gamla pärmar med låtar jag skrivit, uppslag, utkast, mm. Allt sparat. En ovärderlig skatt! Hundratals ark med papper. Mina första låtar från 1983 och framåt...
Dessutom alla brev jag sparat. Från vänner och ovänner, familj och släkt. Jag skrev mycket brev förr och jag fick mycket jag också. Hederliga dokument i kuvert, frankerade, men mitt namn och min adress oftast prydligt skrivet. Saknar banne mig det där. Något vackert som den här digitala världen begravde.
När vi sålde huset flyttades en del av de saker som vi ville spara in i ett av brorsans uthus. Mycket skräp förstås som borde kasserats från början. Nu fick jag iallafall rensat lite där och slängt det mesta och ...just där fann jag allt detta som jag saknat. Det som jag rivit upp nästan hela lägenheten för hemma, tillika föråd. Det är sådant där som väger upp allt världsligt elände till någon form av balanserad nivå.

 
Läs hela inlägget »

Jag hör inte till dem som byter profilbild på mina sociala konton. Samma skinnknuttebild av mig sedan jag öppnade mitt Facebook-konto då för länge sedan. Men, idag är det en sådan dag jag skulle kunna göra det. I dag skulle BB King kunna pryda min cybervärld all over. Ja, faktiskt här i den "verkliga världen" också. Han blev gammal den där gubben, men det känns tomt på något vis ändå och det gör lite ont. Det mesta jag lärde mig om rock, country och blues fick jag från farsan. Men inte BB. Det var min bror Ronny som lät mig förstå den lirarens storhet.
Och även om jag aldrig var eller ej heller blev den gitarrvirtuos som brorsan är, så förstod jag storheten. I nutid en av de musiker jag lyssnat allra mest på. Ingen har kunnat förmedlat blues till mig som han. Nu är han borta..

Lugn och frid. Så har det inte varit här i veckan. För hur mycket än det stressar att vara uppkopplad hela tiden, finns det något som stressar ännu mer - och drar ner stämningen rejält - att inte vara uppkopplad.
Eller i sanningens namn att inte kunna vara uppkopplad. I tisdags morse lät nyhetsmorgons meteorlog meddela att vi nu gick in i åsksäsongen. Och som vi gick in!
Redan vid 11 tiden hade jag ett antal missade samtal från min son. När jag ringde upp var det en dämpad son som svarade. Blixten hade slagit ner i huset och nu fungerade inte internet. Katastrof! Ännu mer katastrof att jag den dagen skulle bli rätt mycket sen.
Ny gateway inköpt i onsdags och sedan har jag tillbringat hela min vuxna tid med att försöka installera. En baggis för mig...men inte denna gång! Jag har aldrig blivit nöjd med Netgears prylar tidigare och likt förbannat lyckades jag övertalas av den kunniga personalen på Inet att just köpa den! God natt jord!
Nu i eftermiddag fick jag åka och låna ett nätverk. Back in business, men med ett modem för 2000 kr som jag inte får någon ordning på...
Häng i fåtöljen. Inget mer som får stressa upp idag. Öl och youtube. Öl och youtube långt in i natten...
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter