2015 > 03

I går sol - idag tycks den vara borta. En helg med earth hour och sommartid, judo och massor av hockeymatcher. Jag har kommit över det nu. Kommit över att Toronto återigen kraschar, gör bort sig, inte räcker till. Tänker njuta av bra hockey i fortsättningen, ser framemot slutspel. Såg flera bra matcher i går. Inklusive Torontos vinst mot Ottawa. Det är som det är.

Min mor har fördärvat sig. Fraktur på ryggraden, har mycket svårt att ta sig fram. Sängläge för henne. Var där i går, i föräldrahemmet. Skönt att "komma hem", men det smärtar att de aldrig numera är friska. En medelålders mans oro över sina föräldrar. Det är som det är.

Söndagar är härliga. Jag har sagt det så många gånger förut. Det tål att sägas många gånger till. Irritation runt mig ändå. I och med sommartid, känns det som att jag sovit bort alldeles för mycket av dagen. Kan inte förlika mig med dessa byten. Kan inte förstå att vi inte har sommartid året om. Vissa saker är som det är.
Läs hela inlägget »

Bengan boys

Varje förening har sina eldsjälar. Färgelanda judoklubb hade Bengt som var en av två som startade klubben 1981. Med åren blev Bengt en av de mest viktigaste personerna i föreningen, i en klubb med många engagerade. 
Det var med stor glädje som jag idag åter träffade min gamle vän och klubbkompis som dagen till ära gjorde ett av sina numera allt för sällan besök på klubben.Föreningsliv är härligt och berikar!

Läs hela inlägget »

På teven en höjdarrulle med två av mina skådespelarfavoriter; Colin Farrell och Al Pacino. Och så Bridget Moynahan... Klockan närmar sig midnatt och innan jag skrivit klart dessa rader kommer en ny dag se dagens ljus. Ögonen är trötta, hela jag behöver en make over. Vattnet är kallt, men gör mig inte piggare. Dricker ändå. Bara teven är på, jag är av. Nollpunkt och stand by. Pacinos rollkaraktär Burke, levererar den ena "sanningen" efter den andra. Jag tar in, men behandlar inget. Jag är bara, men det knappt. Ny dag nu. Tidig lördag. Dags att sova lite. Meningarna försvinner, inga ord föds. Saker och ting är inte som man tror det är och allting är bara en prövning.

Läs hela inlägget »

Det är en kall morgon. Några minus, men solen skiner för första gången på flera dagar och det ger hopp. Mars är på väg bort. Ny tid är på ingång. Kaffet är svart och hett, vägen ligger rak och dagen är full med göromål och kanske en och annan överaskning. Världen är fortfarande tokig och Danyy Okeefe sjunger direkt till mitt hjärta. Klassiker som "the road" och "Quits" sedan. Jag kommer att tänka på en teveintervju för några år sedan där Danny berättade om just den där låten. 
Historien om unga rastlösa män som fastnat i livets återvändsgränd, medan deras vänner är på väg åt något bättre. Om Charlie som lever ett liv på efterkälke och tar piller för att lindra smärtan...
Jag har alltid varit svag för den där låten. Svag för just den där stämningen som finns i den. Den var olik allt annat som jag hörde som barn. Elvis gjorde den till en världshit. Jag spelade sönder kassetbandet, sedan skivan. 
Utsattheten och utanförskapet har inte minskat med tiden. Låten fortfarande lika skrämmande aktuell.
Det där tänker jag på denna tidiga morgon på min väg till jobbet. Det är varmt i min bil, det är kallt utanför. En passande paralell. Mars är på väg bort från mitt liv, men säkerligen inte från allas.

"You know my heart keeps tellin' me
You're not a kid at thirty-three
You play around you lose your wife,
You play too long, you lose your life

Got my pills to ease the pain,
Can't find a thing to stop the rain
I'd love t'try and settle down,
But everybody's leavin' town"



 

 

Läs hela inlägget »

Vapen

1980 sköt jag mig. Jag var 12 år och sköt mig själv i handen, eller rättare sagt i lillfingret med lillbrorsans luftpistol. Jag hade aldrig sett så mycket blod tidigare i verkligheten. Och där på gräsmattan, med hela vänsterhanden täckt av blod insåg jag att mitt lilla finger absolut skulle behöva amputeras. Det var dessutom farsans första semesterdag och vi skulle inom en timma vara på väg på den årliga bilsemestern till Närke. Bilen var färdigpackad. Mor och far ordnade med det sista i huset. Men, detta skulle inte ske insåg jag nu. I år skulle jag inte träffa mina kusiner och brorsan skulle heller inte få göra det. Och farsan skulle inte få träffa sin syster och jag hade med det där olycksaliga skottet sett till att vi inte skulle komma i väg på semester denna sommar. De där tankarna som for genom en pojkes huvud under loppet av en sekund, blockerade för en stund den där smärtan som senare skulle följa med vådaskottet.

På akuten opererades kulan ut och jag fick behålla mitt finger. Men, det tog en och en halv timma att tråckla ut den, då den satt i benet. Den gick inte helt igenom, men den syndes tydligt under nageln.
Vi kom i väg på vår bilsemester också. T om samma dag, dock lite senare. Det finns en dragningkraft mellan pojkar och vapen. En fascination som av många kan anses osund. Under en period var jag stolt ägare av en colt 45. En pojkdröm. Jag sov med den om natten. "Otäckt", tycker säkert många. En pojkdröm, säger jag.
I en tid med vapnens förbannelse är det svårt, om inte omöjligt att prata positivt om dem. Ständigt dessa dödsskjutningar som kryper allt närmare den egna privata sfären. Vapen används inte bara för att döda och förstöra av otäckingar som IS, utan också av arga unga män i vår närhet.

Häromdagen då min son fick sin första "egna" bössa, berättade min far att han hade kvar den där kulan som jag sköt mig med som tolvårig grabb. Den låg kvar som en påminnelse om vapens farlighet, i samma burk som doktorn som plockade ut den ur mig stoppade den i. Ett monument och påminnelse om hur fel allt kan bli..

Min son har ärvt min fascination av vapen och just nu mistänker jag att han tillsammans med min far, övar prickskytte och drömmer om att en dag bära en "riktig bössa". 
Läs hela inlägget »

Vårkänslor

Denna morgon putsar jag vår gamla grill så pass bra så att den klarar anständighetskraven även denna säsong. Detta i morgonrock! Visserligen lite småkyligt, men det är just sådana här göromål i rätt outfit som gör ögonblicket till ett minne för tiden, något som kommer finnas kvar länge, en välmåendekänsla som jag säkerligen kommer minnas och tänka på där strax innan jul när jag sitter med en filt över knäna med minusgrader och snörusk utanför. För hur god är inte känslan av säsongens grillpremiär? 

 

Solen skiner och idag skall jag hinna med allting som jag egentligen skulle påbörjat redan i går. Men, då var det tävling i Karlstad. Det är så här att jag reser runt på helgerna med ett gäng tävlingssugna klubbpolare. Några får kallas veteraner och har precis börjat att tävla igen. En av mina kämpar gjorde sin första match på 18 år! Det är stort och imponerande. Framförallt så visar det på en tuffhet som jag beundrar. Vi, (ja, jag säger vi för jag känner mig i högsta grad delaktig) får just nu bra med stryk och mer kommer det bli. Är nog lite svårt att förstå kanske att jag planerat med det, men så är det. Konkurransen är så fruktansvärd tuff och vi har fortfarande både för lite träning och matcher i oss, men tanken är att vi skall komma i kapp. Det är då som man först kan värdera våra resultat. För det krävs otroligt starkt psyke och mental förberedelse. Där har jag en viktig roll i laget.

Nu skall jag gå ut i min morgonrock (som jag ännu inte fått av mig), sätta mig på en pall, dricka mitt kaffe och kisa mot solen. Det är vår.

Läs hela inlägget »

Jag i "Coach's Corner". Plats; Fröding arena i Karlstad. En heldag med massor av judo. Utanför hallen är det strålande sol, en vacker dag. Mitt fokus är judo och de tävlande från Färgelanda judoklubb. Alldeles strax är prisutdelningen för de yngre klar. Snart dags för elefanterna. Snart dags för mig att visa klokhet, lugn och säkerhet. Det hettar. Skarpt läge inom kort.

11553
Läs hela inlägget »

Jag skriver ner några för mig kloka ord. Tittar på meningarna, begrundar. Vissa saker blir bäst av att få ligga i byrålådan ett tag.
Mina gamla veckobrev har "legat i byrålådan" väldigt länge. Nu börjar jag så smått att lägga ut dem på min hemsida under Texter och sånt.
Vinet gör mig dåsig och svag och har en helt annan önskad effekt än vad jag önskar. Jag läppjar lite på det söta. Typisk fredagsåkomma. Min mobil ger mig fyra alternativ. Suktar efter flygläge, men det är tyvärr inaktiverat. Nödläge är alldeles för drastiskt och en omstart orkar jag absolut inte med. "Stäng av verkar bra. Stänga av och gå och lägga sig.
I morgon bitti ger jag mig av till Färjestadland.


 

Läs hela inlägget »

I vanliga fall tränar jag på onsdagar och det innebär att det inte är någon tevekväll. I går blev det annorlunda då jag inte kom hem från jobbet förän runt halv nio. Jag blev sittandes framför Shyfferts och Rheborgs serie; "alla är fotografer", ett program som jag tyvärr bara sett några glimtar i från tidigare. Nu skulle de gräva i sig själva och söka upp ett smärtsamt barndomsminne som de sedan skulle gestalta i en bild.  men vi vet ju hur det är med minnen...de väcker känslor, något som jag tittare blev ångestfullt medveten
om. Gårdagens program har stannat kvar i mitt inre under dagen och fortsatt att påverka mig. När jag nu känner mig manad att också lägga ut ett foto, från ett minne jag haft, kan jag konstatera att jag varken behövt skådespelare, statister, eller rekvisita för att genomföra uppdraget. Ibland är man där just då, i det ögonblicket och får knäppa den där bilden när det händer. I mitten min son Eric tillsammans med sin polare karl. Den lilla nyfikna flickan är Hannah, mitt gudbarn. Här inget ångestframkallande, bara ren ungdomlig nyfikenhet.

Läs hela inlägget »

Jag började blogga 2006, men redan 1999 skrev jag veckobrev som jag distribuerade ut via email till familj och vänner. Blogg var ännu inte uppfunnet och internet var fortfarande ganska hippt. 
Jag bodde i Macon, Georgia då och mina veckobrev blev mitt sätt att kommunicera ut till min "omvärld" om mina upplevelser och tankar. Det första brevet skrevs i en datorsal på universitetet. Det skulle sedan bli 62 stycken.
Tyvärr kom mina brev bort där någon gång under de först åren på 2000-talet. De fanns på disketter som försvann troligtvis när jag flyttade, epost byttes och 2002 kom Eric och med det andra prioriteringar i livet.
Men saknade har hela tiden funnits där. Min mor har alltid sagt att hon haft dem kvar i sin jobbdator, något som jag nog aldrig reflekterat riktigt över. men, så idag, när jag var förbi föräldrahemmet fick jag en tjock pärm matad med med mina veckobrev och brev till ....min mor. Hon hade sparat allt och när hon gick i pension runt jul, låtit skriva ut dem och sätta in dem i plastmappar i datumordning. Ett lyckligt ögonblick, en "jag har vunnit en miljonkänsla".
Nu ser jag framemot att ge mig ut på den där resan. Ta tidsmaskinen tillbaka i mitt liv. 

Läs hela inlägget »

Rädsla

Jag har inte direkt tagit ut mig i kväll. Kan inte säga att jag tränade hårt på klubben, eller ens; att jag tog ut mig. Än dock känner jag mig sliten i kroppen och fysiskt trött. Det är måndag och allt borde vara på topp. Jag borde vara "superman" efter en helg med vila och lugn, men ibland är det inte logiskt. Jag är trött helt enkelt, eller gammal..
Det sistnämnda skrämmer mig lite. 

22 - nyheterna handlar om Uddevalla. Trippelmordet. Expressen handlar om Uddevalla. På radion i morse; allt om morden, kommentarer, kommunalråd och alla de som på ett eller annat sätt känner sig inblandade. I morgon står med all säkerhet Uddevalla i fokus hos självaste GW och veckans brott. Även jag har påverkats av det fruktansvärda, det råa och hemska. Ondskan har inga gränser. Den bor överallt. Därför känns det konstigt när man utrycker sin förvåning att det händer i "lilla Uddevalla". Sånt där borde inte förvåna längre. Ondskan slår till överallt. Det där kan hända här hemma. Hemma i Färgelanda. Vi måste ha beredskap för det. Vi måste tänka klokt, kanske dags för en nationell kraftsamling...på riktigt. En ordentlig utredning, en röd tråd och genomlysning om hur vi tar hand om våra barn, uppfostran, föräldraskap, livslust, skola, drömmar, samhälle, näringsliv och delaktighet.
Jag kallar mig ofta orädd. Det finns inget som skrämmer mig. En liten lögn. Idag känner jag mig lite rädd för att bli gammal och trött, men framförallt är jag livrädd för utanförskap och likgiltighet.  

Läs hela inlägget »
Och söndagen blev en gråmulen dag som sin föregångare och promenaden blev blöt, men härligt frisk.
Och äntligen en dag utan krav och inbokad agenda. Sheryl crow manar på och jag får upp lite tempo. Rummet är numera ett musikrum. Lyssnar på brorsans nya sedan. Han har gjort nytt material. En ny låt i sann Ronny-anda. Två år senare. Första låten på länge och jag önskar att jag varit där nu. Att jag fått skriva musik. Är det något som jag verkligen skulle vilja göra nu så är det det. Återigen, hög tid för mig att jobba om prioriteringsordningen. Det blir mer låtar med brorsan. En del väcker oväntade minnen. Några får mig att spela fram till nästa snabbt. Inte för att det är dåligt, utan snarare tvärt om, men det beskriver en smärtsam tid även för mig. Livet går vidare. sekunderna tickar...
Det blåser kraftigt ute. Jag hör det tydligt nu när jag stängt ner musiken. Minuterna går. Jag blir äldre. Tick tack, tick tack... En ny vecka står redo och jag sveper mitt vattenglas med vänster hand och tänker på den här muliga, blåsiga dagen, på min bror, på mitt liv och...Sheryl Crow...
"If it makes you happy
Then why the hell are you so sad"
Läs hela inlägget »

Det var en tidig morgon någon dag i veckan. Kanske i onsdags? Det var kallt. 6 minusgrader, men solen sken på ett förföriskt sätt och skapade skön sinnesstämning där jag satt och rattade min bil till jobbet med radio och solglasögon på.
Men känslan fanns där, den där förbannade besvikelsen att jag satt just där, när jag egentligen skulle vilja möte dagen ute, nära, ingen plåt som skilde oss åt. En snabb titt på klockan, ett konstaterande att jag inte var sen och i och för sig inte tidig heller, men det fanns tid för lite njutning.
Så jag saktade ner, såg mig om och gjorde en U-sväng på landsvägen och åkte hundrameter tillbaka. Tillbaka till den där vyn som ni kan se på fotot här. Sol, vatten, blå himmel...
Jag tog med mig mitt kaffe ut och stod där sedan i tio minuter, kanske mer och tittade på hela härligheten innan jag åkte vidare. 
Det är just de där stunderna, när man stannar upp, då man unnar sig njutning och bara är, som ger en nya krafter att leva, orkar med livets ok. 

Nu är det lördag kväll och jag sitter i biblioteket, lyssnar på musik, smaskar på lantpaté och rödlökscumberland, dricker vin till det, medan jag summerar veckan och kopplar av. Den där vårliknande lördagen med 15 grader och fram med grillen, blev snålblåst, 6 grader och hamburgare på spisen. En vecka hårt uppbokad varje dag och kväll. En ny vecka som går in i den gamla i precis samma tempo, i precis samma uppbokade helvete. 
Jag väljer det själv, mitt engagemang och driv, men allt för ofta finner jag mig själv hopplöst otillräcklig ,utmattad, uppgiven och besviken. Somliga ändrar sig aldrig. Ibland är "somliga" jag.

Läs hela inlägget »

Ängelholm

Det är en blöt morgon här i Ängelholm. Det snöblandade har tagit greppet om staden. Utanför mitt fönster ser jag hur människor skyndar sig och om en liten stund är det även dags för mig att ge sig ut. Det är tävlingsdag. Vaknade tidigt och har läst, skrivit och funderat och när jag nu sätter mig här vid bordet i mitt rum efter att avklarat frukosten, så finns det inget mer att skriva, inget att säga...
Istället fastnar blick och tanke på den bild jag klistrat in här bredvid. En kvinna jag träffade på i går kväll på kvällspromenaden. Vem är hon? Jag googlar. Google ger inget svar. Dock otroligt många andra statyer från denna stad. Verkar vara en statystad. I dag är det dock en tävlingsstad. Om en liten stund skall jag checka ut från detta rum, ge mig av till tävlingsarenan. Har en misstanke om att det kommer bli en lång dag i Ängelholm.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter