2015 > 10

Vieux-Port

Marseilles gamla hamn. En gång grundad av greker från Fokis runt 500-talet f.Kr. En vacker och härlig plats att vara vid. Vi kom hit igår. Bor precis intill. Uteserveringarna är fortfarande fulla på kvällen. Allt är skönt. 
Jag vaknar tidigt - Den här staden vaknar tidigt och jag hänger på. Det är hög tid att ge sig ut och ta för sig av livet, leva och låta allting annat vara.
 

Läs hela inlägget »

På väg

Solen går sakta upp över mitt Färgelanda och jag med den. Vi är på väg in i november, jag är på väg härifrån. Några få rader innan avfärd. Några få rader för hopp och lycka. Det är en vacker morgon och jag kan inte vänta på hur fin denna dag skall bli. Det är förväntningar i luften.

Läs hela inlägget »

Dedikerad

På bilden - Anders från min klubb, på väg för att kasta, för att försöka avgöra matchen. I bakgrunden jag - coachen, som lever mig in i matchen, manar på och gör mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och samtidigt vara dedikerad.
Mitt liv är judo. Mitt liv är idrotten som jag fann vid 12 års ålder, på väg på det trettonde. Jag visste inte vad judo var. Vad judo var på riktigt. Något österländskt, lite farligt...
Jag hade börjat i sjuan, lämnat den lilla bruksorten och nu var det centralorten som gällde. Inte mycket större, men tillräckligt för att det skulle vara ett äventyr även det för mig. En dag satt en affisch uppsatt i skolan. En ny förening i kommunen. JUDO. Det lät häftigt, jag ville vara med. Som tur var tyckte min far också det och jag och min bror Ronny började träna. Inte långt efter började även min yngsta bror Sigge och min far. 
Sedan dess har jag blivit kvar. Jag har tävlat och jag har instruerat och åren har gått och här är jag...
35 år snart. Lika gammal som min klubb är. Det har varit fantastiska år på många sätt, men också mycket jobbigt. Sånt där som hör till en historia. Som tur är, är det oftast det man vill minnas som man minns. För mig minns jag helst det goda, det kärleksfulla och roliga. Allt det där som gör att jag fortsätter att hålla på. Det som får mig att leva mig in i något så djupt, att mana på, att göra mitt yttersta för att ha koll på allting, memorera och vara fullkomligt dedikerad.

Läs hela inlägget »

Brevet

Kaffe och tidning - ett skönt balkonghäng i denna vackra höstdag. Sedan en längre promenad i omgivningarna i det som jag kallar min hemby. Solen skiner, det blåser lite för mycket och luften är ren och klar. Jag sätter på ännu en kanna sedan och hela mitt kök fylls av kaffe. Rod Stewarts nya platta spelas lite tyst i bakgrunden och solen sticker i ögonen när jag sedan dricker den svarta drycken vid köksbordet. Jag  skriver ett brev. (vem skriver brev nu för tiden?)Tror mig ha kuvert, men behöver vända ut och in på mitt hem innan jag hittar ..ett kuvert. Sedan samma process i jakten efter ett frimärke. Nu ligger det där på skrivbordet som en relik från förr. Det fanns en tid då jag ägnade mig åt att skriva mycket brev. Vissa dagar flera stycken. Det fanns något romantiskt i att gå till brevlådan full med förväntan om att just denna dag få massor av post. Inte de där bruna kuverten som ofta innebar räkningar, utan vita, blåa, rosa, gröna..
För jag fick också mycket brev. Från vänner i hela landet, från vänner som reste genom världen och livet. Det var så man följde varandra långt innan sms, facebook och instagram. Genom åren har mycket av mina fysiska minnen försvunnit. Som alla gamla kort t ex, men breven höll jag nära mig under de otaliga flyttar man gjort.
Det finns vissa saker som man saknar och som aldrig kan ersätta. Jag är en vän av sociala medier och teknikens framfart som finns där för att hålla oss människor "nära" varandra. Likt förbaskat kan jag sakna det gamla, det verkliga och genuina.

Läs hela inlägget »

Dagar efter

Använder tid av eftermiddagen åt att se på European cup i judo från Lund. Känner mig värd en stund förströelse och avkoppling. Skulle vilja vara där nere. Få den rätta feelingen på plats. En stor del av mig tycker ändå att det är skönt att jag valde att stanna hemma. Det är första helgen på flera veckor då jag inte är fullplanerad eller bortrest. Ibland behöver man bara vara hemma i lugnets tysta vrå och samla kraft. Det plingar till och min mejlbox har fyllts på med ett nytt brev. En liten påminnelse från Booking.com. Känns bra att veta att man inom kort skall kunna koppla bort vardagen för ett tag.

Ser första avsnittet av "så mycket bättre" på tv4play. Missar det mesta numera på teven. Det får vara så, men jag vill inte missa "Så mycket bättre". Känns som ett grymt startfält detta år. Niklas Strömstedt direkt! En personlig favorit. Är nyfiken på de alla, men Sven Bertils dag (denna gigant) känns extra spännande att se framemot.
Ser annars fortfarande nattsvart ut. Tunga dagar i efterdyningarna av veckans händelse i Trollhättan. Inget är som det skall längre. Kanske därför skönt att lämna landet för en stund. Trots att hela världen är galen. Marsielle - Here I come!

Läs hela inlägget »

Det är mörker. Total mörker. Och jag som numera rör mig i skolans värld 3 mil i från Svärdmannens illdåd, konfronteras med "att det händer aldrig här syndromet" på ett kusligt och fasansfullt nära sätt. Det kunde hända "här". Allt blir så nära och påtagligt.
Gärningsmannens namn och foto hamnar med blixtens fart på diverse mindre seriösa sajter. Det länkas till mannens facebook. Han ser snäll ut på profilbilden, mycket ung, lite barnslig..
En son till någon. En ung man som har människor som håller honom kär. En profilbild som är flitigt lajkad. Släktingar som bedyrar sin kärlek till en "ögonsten". Ingen nämner gärningsmannens anhöriga. Ingen säger att de tänker på dem. Lyssnar på intervju med statsministern. Hans tankar är hos offrens anhöriga, eleverna, folket av Trollhättan, men ingenting om de anhöriga till gärningsmannen. Jag gör det. Tänker på det helvete som en far, en mor måste genomlida efter besked om att deras son är ett monster. Såg de det hända? Knappast. Hur går man igenom en sådan vetskap? Vem hjälper de genom skammen, sorgen, meningslösheten? Hur orkar man fortsätta att gå vidare?

Och så denna fortsatta kamp. Kampen mellan vänster - höger, rasister - antirasister, hat mot samhället, mot människor, mot politiker och inte allra minst mot poliser. Allt detta hat mot vår ordningsmakt och vårt samhälle i stort gör mig så frustrerad så att jag bara vill skrika. Avsaknaden av humanism och människor som vid ett tangentbord spyr ut sitt förakt och hyllar våld och mord mot medmänniskor, sväller över på olika forum. Varför måste vi människor hata och vilja förgöra varandra? Varför kan man inte bara inse att det mord och våld är hemskt? Oavsett vem det gäller?
Och ju mer jag tänker på det, konfronteras jag av mina egna behov av att slå. Att slå tillbaka för det jag tror på, det som är rätt.  För längs ändlösa snårstigar kan en människa så lätt bli ett djur. Människan är ett ondskefullt släkte. Alla har vi våra bomber inom oss som kan armeras. En sorglig vetskap, en kväll som kräver mycket vin...och kärlek.
 

Läs hela inlägget »

Hos vänner, i en hall, alldeles bredvid ingången hänger jag. Jag tillsammans med de som bor i det där huset. Ganska häftigt!
Ja, Nu kan man förstås tro att jag har behov av att hänga på folks väggar för att mätta mitt ego, men nej, det här handlar om så mycket mer. Det handlar om kärlek och bekräftelse om att tillhöra och att finnas. 
Jag tänker på det denna tisdag då trötthet och livets tristess omsluter och förgör. Tänker på vänskap och behovet av att finnas med i ett sammanhang.
Min son "slåss för livet" och går en hård match i köket. Det är läxor oc

h stundande prov. Hans mor är ihärdig och jobbar på, trots vilda protester från sonen. Jag skjyver igen dörren till mitt rum försiktigt och drabbas omedelbart av en uns dåligt samvete. Sätter på musik, lutar mig tillbaka, blundar, försöker att bara finna lugnet...höjer lite till..
En ny spelista finns nu i min musiksamling. En spellista väl avvägd och förberedd för en tuff höst och en hård vinter. Winter Flood - artister som Unkle Kracker, Jackson Browne och Ray Lamotagne. The white Buffalo och Lucinda Williams är givna. Likaså Dixie chicks och låten "Not ready to make nice".Den måste alltid vara med.
Alla de där låtarna finns där lätttillgängliga ifall, ifall...

I got you med White Buffalo är favoriten för tillfället.
"It ain't about your bitching or your devil's tongue
I just wish that I was still the one"

är en tung öppning. Det är så som jag vill skriva låtar. Det är stil.
Jag höjer, jag dricker... Temperaturen höjs och när hela listan är spelad tar jag själv gitarren och rundar av med Vans "into the mystic" och kör sista versen på svenska a la Lundell. Skönt och befriande. Avrundar med "I'll Feel a Whole Lot Better" och skulle i denna stund göra the Byrds sjuka av avvund. Hårt och brutalt. Utan Clark´s tamburin och en Martin som lätt överglänser en skrällig 12-strängad Rickenbacker. Denna tisdag i oktober är snart slut. Ja, även oktober är snart slut. Det handlar om att förlika sig, att hålla sig över ytan. Att kunna glädjas över att få vara med och kunna se hur viktigt det är att ibland bara hänge sig och göra det man själv vill.

Läs hela inlägget »

Fruktan

Utanför mitt fönster; Nils Holgerssongården i gryningen Utanför mitt fönster; Nils Holgerssongården i gryningen

Jag var nere i skåne i går morse när jag möttes av nyheten av att ett hyreshus hemma i Färgelanda stod i lågor. En annälan om misstänkt mordbrand har upprättats.
Detta sker samtidigt som vi varje kväll och natt får lyssna på de kraftiga bensinbomber som exploderar flera gånger under loppet av några timmar. Det är kraftiga smällar de där, som både skrämmer och stör nattsömn. Vad är det som händer i Färgelanda egentligen? Vi inlämmas i den stora hemska , verkliga världen...

Jag bor tillsammans med vänner på Nils Holgerssongården. En gammal 1700-tals gård som Selma Lagerlöf hade som förebild i sin kända roman Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Men ändå inte...För gården brann ner den 12 september 2004. Gryningspyromanen, eller Ulf Borgström dömdes för branden, men friades sedan i hovrätten. Trots att man kunde säkra hans fotspår i omgivningen.  Gården är nu uppbyggd igen. Ett fantastiskt mysigt, genuint och fräscht boende. "Det kan aldrig bli som det var innan" säger ägarinnan och syftar på att man aldrig kan få tillbaka den där äktheten.
Hon berättar sedan att han kom ut i april och nu bara bor en bit härifrån...
Jag tittar ut genom det stora panoramafönstret och ser långt där borta Västa Wemmenhögs kyrka. Den brann också den där morgonen i september. Det finns en osäkerhet i luften, trots denna avslappnande och lugna atmosfär. Bränder skapar fruktan, bränder är fruktansvärda.






 

Läs hela inlägget »

Avgöranden

Ibland behövs ingen musik. Ibland är tystnaden det enda vapnet mot en upprorisk hjärnmobb. 57 bpm. Så nära som jag kan komma ett totalt standbyläge. Jag känner igen. Känner min puls. Den är långsam, men tydlig. Min absolut bästa egenskap - att jag kan ställa om och "plocka ner".
En tidig morgon vid en sjö för mycket länge sedan, bestämde jag mig för allt detta. Allt det här som jag blev och det som det påverkade. Ibland, men inte ofta, tar man de där avgörande besluten som ändrar totalt allting i sitt liv. För min del handlade det om att bli vuxen. Att bli en vuxen människa i en vuxen kropp. Leva ett strukturerat vuxenliv. Jag bodde precis just bredvid den där sjön som är på fotot och just den där morgonen såg himlen ut precis så där. Jag minns att jag tog det som ett tecken. Ett tecken på att detta inte var en vanlig morgon, utan en avgörande morgon. Därefter skulle inget bli sig likt. Jag är tacksam för det idag, även om det finns stunder då jag i all svaghet romantiserar det förgångna och ofta destruktiva.
För ett par dagar sedan på väg till jobbet fick återigen den där himlen mig att stanna till. Med skrikande bromsar sladdade jag till på vägen, gjorde en kraftig vänstersväng och stannade. Det var en magnifik morgon. Precis en sån där morgon som jag minns från det förgångna. Det var blött i gräset, men jag satte mig ner ändå och tittade ut mot sjön, medan vätan trängde genom mina byxor och tillslut fuktade min hud. Ibland är minnena starkare än förnuftet. För vissa saker är så viktiga att de inte får gå en förbi. Glöm allt det där som man måste. Det där omöjliga tidschemat som gör dig sjuk. Ibland måste man bara i all stillhet konfronteras med allt det där som påminner en om allt det viktiga i sitt korta liv. Det är den där stunden som driver dig vidare.

Läs hela inlägget »

Riktig höst nu. Höstmorgnar med dis, dimma och ibland frost. Ibland regnar det och personifierar årstiden på ett stereotypt sätt. Andra dagar kan det vara strålande sol på en molnfri himmel, 15 grader och så njutbart att man inte alls tänker på att man dagen innan förklarade att man "hatade hösten". Så där går det på, dagen, dagarna, livet. Det här livet som ibland känns så otröstligt svårt och jobbigt när man tittar sig om och tar in skeenden. Tänkte aldrig på det förr. Grymhet var grymhet och orättvisor var orättvisor. Inte mer än så. Nu är det bara tyngd. Som en överfylld hårddisk med slut på lagringsyta. Allt kan bara gå sönder nu. Explodera - eller dö sakta.

Jag lyssnar på Lucinda Williams. Det är en sån där period.
Oktober och Lucinda passar bra ihop. Det där starka vemodet, den raspiga rösten och allt där som Amy Winehouse aldrig fick bli (men som hon säkert kunde blivit och kanske mer därtill)
Så skört, men samtidigt så starkt och på riktigt, att man inte kan låta bli att följa med in i det dunkla osäkra. I don't know how youŕe livin' är på riktig och hade med sin "outade "gitarr passat in väl på Niel Youngs platta "Are you passionate". Man kan nästan höra Lucinda svara med en viskning "yes".
Hade varit intressant att låta Youngs "Old black"  -  Sin brutalt misshandlade gitarrbest med sitt legendariska gryniga distade ljud förena sig med härligheten. Ett fullbordat musikalisk samlag av högsta kvalité. 

Lyssnar på Neil Young sedan. Något som tar mig genom natten. Vill höra på den där Gibson Les Paul Goldtop 1953 års modell på klassiker som Cinnamon Girl, Down By The River och Hey Hey, My My (into The Black). Stabilisering.
Hösten rusar genom mitt rum och skeenden försvinner utan varken reflektion eller kommentarer.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter