2015 > 11

Andra dagen i en idrottsarena. Sista tävlingen för i år. Färgelanda judoklubb kämpar på in i det sista. Om en stund är det dags för dagens första Fjkare att gå upp på mattan.  Vi är redo. Däremot inget tävlande för min vän på bilden. Tim tillhör kategorin som hoppas på att kunna komma igång i början av nästa år, efter en tids rehab. Det har varit en tuff och lång säsong för flera.
Tänker på gårdagskvällens "så mycket bättre" Ett bra avsnitt i en bra säsong. Många bra "Lisaversioner" och bäst kanske Miriam Bryants version av "Allt jag behöver". Den där versionen kommer snurra på länge och bli en dunder hit - var så säker. 
Jag har minnen till den där låten. Starka sådana. Kanske det var 1993. Jag och en polare i hans syrras lägenhet drack mängder av alkohol och körde den där Lisa låten på repeat. Eller reapet fanns inte, utan vi fick själva trycka tillbaka till början igen. Inte mycket glädje där, bara depp. Vissa saker glömmer man aldrig.

Tittar upp från datorskärmen och blickar ut mot tävlingsmattorna, tittar på den stora skärmen som visar de kommande matcherna. Ingen uppe från Färgelanda ännu. 

Första advent och sedvanlig julmarknad hemmavid. Brorsan Sigge invigningstalar och kröner Lucia. Till dess tänker jag vara hemma. Det vill jag inte missa. Häftigt år 2015 ändå för oss Widekärr. Jag fick hålla nationaldagstalet vid Stigens herrgård och brorsan kröner Lucia idag. Häftigt.

Jag blickar upp. Fler Fjkare ansluter sig. Snart dags. Det är första advent och väldigt mycket tävling och väldigt lite julstämning. 

Läs hela inlägget »

Jag är en sån där bloggare.
Jag skriver om mig själv och min omgivning. Mina betraktelser. Mitt livsdokument. Jag började 2006. Alldeles snart 10 år sedan. Det där känns. Tidens vingslag. Ett levande och pågående projekt utan slut, kanske...
Visste egentligen inte då 2006 vad blogg var, men det verkade spännande på något sätt. Man fick skriva fritt och mycket tycktes det och folk uppskattade det. Alla skulle blogga. Kändisarna bloggade. Jag började tidigt, men först efter den stor bloggexplosionen. Minns att det då 2006, startades tiotusentals bloggar varje dag. Jag hängde på, men hade varken en plan eller en idé om hur det skulle bli. Jag var ganska dålig och mina egna trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg. Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad. Tiden gick och inläggen per vecka blev fler och fler.  Jag förstod efter ett tag att mitt dåvarande engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I början  av 2009 låg jag stadigt över 300 besök per dag och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skule bli en liten besökssuccé.
Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Besökare till min blogg blev bara fler och fler ju mer kontroversiell jag verkade. "Skandalerna i Färgelanda" som rikskända mobbingfall och Björnhuset, blev bra för bloggen. Jag skrev på. Jag gjorde mina egna tolkningar och betraktelser. Bloggen ökade med flera hundra per dag. Under 2010 låg jag stadigt över 4000 besökare under 2013 bröt jag ett flertal gånger 6000-barriären.
Under 2014 lämnade jag Googles plattform och gick till Hemsida 24. Något som gav mig större möjligheter, men samtidigt begränsade mitt skapande. T ex försvann möjligheten att göra inlägg från mobilen. En funktion som jag fortfarande saknar. 

Några 4000 besök får jag inte längre och jag bloggar inte sju dagar i veckan längre heller.  Men jag ligger stadigt över 1000 sidvisningar per dag och det är jag mycket stolt över. Nästan 9000 sidvisningar i veckan är för mig fantatsiskt!
Det är med ödmjukhet och massor av tacksamhet som jag kan konstatera att efter snart 10 års bloggande finns det fortfarande människor som har intresse av att läsa om vad jag gör, tycker och ställer till för tokerier. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt att blogga.

Läs hela inlägget »

Min dag

Marsielle 2015 Marsielle 2015

Jag lämnar ett regnigt Bohuslän och kör norrut. Dalsland - som ett annat land. Snötäckta tak på hus vid vägen, snötäckta grantoppar, snö på väggren, snö i dike...
Vintern är här.
Och väl hemma firar jag min 47 års dag med tårta, öl och vin. Födelsedagar är viktiga. Min födelsedag är superviktig. Min dag på året. Min dag då jag hittar på vad jag själv vill. Då jag firar att jag fått möjligheten att leva ytterligare ett år. Facebook är viktigt på födelsedagen också. Kanske enda gången Facebook är viktig? För självboosten, den där sköna känslan då massor av vänliga människor tar sin dyrbara tid ock skickar en grattishälsning till mig. Jag har fått många och är tacksam för det.  Som  från alla spontana gratulationer och sånger på jobbet, från familj och vänner. Jag har haft en vacker dag. En minnesvärd dag. Tänk om man kunde minnas alla dessa 47 dagar ur mitt liv. Tänk om jag skulle kunna "plocka fram dem" vid speciella tillfällen; titta på, begrunda...Nu minns jag inte ens vad som hände förra året...Eller, det minns jag, för Facebook påminde mig om att jag var på krogen. Alltså två bra saker med Facebook.

Torsdag blir fredag och min dag blir någon annans. Eller så är det så att alla dagar är mina. Det handlar bara om vilket utgångsläge jag sätter mig själv i. Jag tänker på morgonsång och hurrarop och frukost på säng och jag tänker på hur jag uppvaktades aningen för tidigt, men likt förbannat lika skönt på träningen i onsdags. Jag tänker på denna nya dag. Sista arbetsdagen på vecka 47... Aha jag fyller 47 på vecka 47...och så tänker jag på det.
 

Läs hela inlägget »

Skönt med en ny vecka. Den blev inte bra den här. Dagar som spädde på misstron, kärlekslösheten och hatet. Jag själv i något sorts deppighet. Det går inget bra för den här världen och jag faller med den.
Förr tänkte jag inte på det så mycket. Visst kände jag besvikelse, aggression och ledsnad när hemskheter skedde, men det stannade där. Det gör det inte längre för mig. Det gnager, gör mig nedstämd, ledsen och stannar kvar hela tiden. Jag vill skrika, gråta och slå...men allra mest bara ..glömma, bli full, somna, hoppas på att morgondagen skall se annorlunda ut...

Jag fyller år den här veckan. Kanske beror alla dessa känslor på det faktum att jag blir äldre. Att jag ser saker och ting på ett annat sätt. Ser att tiden är begränsad..
Terrordådet i Paris glider igenom mediebruset och slår ner som en bomb i var och ens trygga boning. Hårt och brutalt. Men också en variation av nyhetsflödet. Innan dess veckor om flyktingkrisen och hur det påverkar vårt land. Absolut inget annat.  Precis som om inget annat av värde att rapportera om finns. Inget om folkmordet i Syrien, inget om Ukraina, inget om Irak. I Libyen fortsätter inbördeskriget som inleddes 2011, nu våldsammare än någonsin. Jag hör inget därifrån längre.
Somalia är ett land i upplösning med somaliska armén tillsammans med Afrikanska unionen som försöker förgöra islamistiska terrormilisen al-Shabab. Det går dåligt och kvinnor och barn våldtas och lemlästas dagligen. Om det hörs ingenting. 
Inbördeskriget i  Syd-Sudan verkar inte ha ett slut i sikte.  Många dödas varje dag. Siffra okänd.  Ständiga Israel-Palestinakonflikten som förvisso media älskar att blåsa liv i då och då, men som långt i från är den blodigaste konflikten i världen.
För värst är det i Demokratiska republiken Kongo. Startade 1998, med en Rwanda-ledd invasion och pågår fortfarande. Antalet döda gör att kriget i Kongo är ett av de två största krigen sedan andra världskriget. Kanske uppemot 5 miljoner döda, enligt en uppskattning gjord av International rescue committee. Vem känner till det? Inte verkar det vara intressant att rapportera om iallafall...

Det finns mer krig i världen. Mer död...

Paris är "oss" Det är så nära. Det är som om att vi kan ta på det. En attack mot oss själva. Kanske är det så att vi människor bara kan ta in det som vi kan ha en relation till. kanske är det så att vi människor bara klarar av att ta in en kris åt gången.

Terrordåden i Paris gör mig förtvivlad och ledsen, men det som gör mig mer förbannad är att bara i Syrien dör enligt Röda korset ca 160 människor varje dag. Ungefär lika många som den nuvarande dödssiffran i Paris. Lika brutalt och våldsamt, men inget som är värt att berätta om.

Det skall bli skönt med en ny vecka. Nu sömn och en dröm om att morgondagen skall se annorlunda ut...

Läs hela inlägget »

På tåget hem från Stockholm. Söndag och slutet av ytterligare en händelserik vecka. Tåget står still. Signalfel. Händer ofta har jag förstått och alltid de få gånger jag åker tåg.

I måndags på morgonens radionyheter berättades det om en kvinna på en djurpark som hade gått in till tigrarna. Vips - och så hade hon förlorat handen i en tigers gap.
När hon senare fick frågan varför hon hade gjort det hon gjorde svarade hon "jag ville klappa en tiger". Urdumt förstås! Man klappar inte en tiger! Man klappar en kattunge, en huskatt, en hundvalp och på sin höjd en hund, men inte en tiger. 
Denna händelse var förstås tragisk, men för mig satte en inspirationskarusell igång som avslutades strax innan midnatt samma dag med en helt nyskriven låt. En ny låt som är den första på ett tag. I helgen har jag spelat in en första version av den och resultatet kan ni lyssna på genom soundcloud länken. Finns inget bättre än när inspirationen kommer tillbaka!

Hon skulle klappa en tiger
Hon ville vara där ingen tidigare vart
berget ingen bestiger
Skulle bli ditt och ta dig någonvart
men ingen förståd dig, 
Ingen parad på hjältarnas estrad
Ingen håller om mig
Allt är bara en illusionistisk fasad
För du ville klappa en tiger
Så vad gör vi nu
Var går du nu
Varför springer du iväg från det som en gång var vårt
Var var du i går 
Vad gör du i morgon
Snälla Bara stanna en stund hos en som har det svårt
Och ingen förlåter 
Ingen fan vill blotta sin hud
Vad gör du när du gråter
Kan du ringa ditt skyddsombud
Jag skulle klappa en tiger
Jag skulle vara den som förändrade allt
Bortom livets intriger
Bortom livets fångvårdsanstalt
Jag ville vara den som älskar
dåren i guldfjäderskrud
Du ville va den som härskar
den med stjärnor, ingens vitklädda brud
Du skulle klappa en tiger
Jag skulle klappa en tiger

Läs hela inlägget »

Walk talk

Jag på Årstabron med utsikt mot Högalidskyrkan, Liljeholmskajen, Munchenbryggeriet och så Tantolunden. "Danto" som det kallades på Bellmans tid med först sockerbruk och senare Kronobränneri. Av det syns inget längre. Man kan bara ana hur det var vid tullbommen - Dantobommen, där landtullavgiften togs upp från de som sneddade över Årstaviken. Epestil-kunskap.

Jag, brorsan och barnen  fortsätter sedan förbi  koloniträdgårdsområdet som en gång uppläts av Stockholms stad till enskilda odlare för att lindra livsmedelsbristen under första världskrigets nödår. Allt har sin historia. Vi kliver ständigt på historisk mark och brorsan är en utmärkt ciceron genom höst-Stockholm. Vid Zinken stannar vi till för lite vila och fika, innan färden fortsätter mot Hornstull och sedan hem. Det är en mulen och grå dag, men just dessa timmar håller det upp och inte en droppe faller (även om det hänger i luften). Ett underbart sätt att umgås på, både för kropp, själ och huvud.

Läs hela inlägget »

I studion

I den svenska huvudstaden är det en regndag och förmiddagen ägnar jag åt att skriva arr på ett par av mina låtar. Natten har ägnats åt inspelning av en nästan 20 år gammal låt från "min skattkista". En hyllningslåt till min hembygd, om Färgelanda och vikten av att tillhöra någonting. Det handlar om identitet och om kärlek...
Fortsättning följer i kväll. Brorsan vid spakarna. Han för arbetet framåt. Det är en arbetshelg. En arbetshelg full med gjädje. Min son är med. Gott om tid för att umgås. Det finns något magiskt i att umgås genom musik. Det finns något befriande i att gå upp i något man älskar, men som egentligen bara är något utan betydelse. Allt annat stängs utanför. Allt annat får vara för en stund, medan jag samlar krafter och världen där utanför fortsätter att bråka.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter