2015 > 12

 

 

Livet har sin gång. När jag jag var på väg ut från kyrkan då jag närvarade på midnattsmässan för några dagar sedan, hälsade jag som brukligt på alla bekanta som jag mötte. Så som man gör när man kommer från en mindre ort. En man, uppskattningsvis tio år äldre än mig utbrister; "Hallå grabben"!
Det där att kallas för "grabb" när man härjar mitt i medelåldern kändes ganska häftigt ändå, även om jag reagerade med viss förvåning. Det har följt med mig några dagar i tanken då jag reflekterat över hur fort allting går och hur allt är föränderligt. 
Den här grabben må vara ganska medelålders och min son har dessutom börjat kalla mig allt för ofta gubbe, men grabbig är jag och jag håller mig ajour med min omvärld när det gäller det mesta.
Påpassligt spelar Eagles "Take it to the limit nu"

Take it to the limit - det är jag!

"You know I've always been a dreamer
(spent my life running 'round)
And it's so hard to change
(Can't seem to settle down)
But the dreams I've seen lately
Keep on turning out and burning out
And turning out the same

So put me on a highway
And show me a sign
And take it to the limit one more time"


Jag tar det bedrägligt lugnt. Ärligt talat inte mycket av större mening som händer här om man nu inte räknar in rikligt med sömn, släktforskning, gitarrspelande, öldrickning och lyssnande på musik i det.
Gud prise den tekniska utvecklingen, gud prise Spotify! Musiktjänstens Year in music är verkligen hur häftig som helst. Där går att utläsa att mitt musikaliska år 2015 ser ut enligt följande;

  • Första låten jag lyssnade på under året; Free (Zac Brown Band)
  • Zac Brown Band är också den artist/grupp jag lyssnat mest på under året, följt av Rod Stewart och Ben Harper.
  • Mest spelade albumet blev Zac Brown Bands "Greatest hits so far", tätt följt av Lucinda Williams "Blessed" och Colt Fords "Thanks for the music".
  • Den mest spelade låten är Cams Burning house, följt av Sam Hunts Take your time och Lucinda Williams I don´t know how you´re livin´
  • Årtidsmässigt började jag året med Kid Rock, Colt Ford och Ben Harper. Under våren var det nästan uteslutande Guy Clark, Kid Rock Och Zac Brown Band. I somras var det ännu mer Zac Brown Band, men också kvinnliga artister som Jill Johnson och Sheryl Crow. Sedan kom hösten och med den nästan bara Lucinda Williams, Rod Stewart och Tom Waits.
  • Jag lyssnade i sammanlagt 8 dagar på 555 artister och 1556 olika låtar.
Spotify är fantastiskt!

Nu - tid för en uppfriskande promenad i decembermörkret. Det är vackert.

 

Läs hela inlägget »

Firade mässa i natt. Var där med en riktig god vän..och våra söner.
En riktig högtidsstund för alla "Sverigevänner". Kristet som det förslog och vacker svensk sång och musik..Nåja, det var nog både anglosaxiskt och germanskt inslag, men vi bad för Sverige iallafall och kollekten gick till majblomman.

Trots att det var fullt i kyrkan fick jag ändå en känsla av att de där "hellyllesvenskarna" som är noga med ursprung och tillhörighet INTE lyckats masa sig till kyrkan! Trist, här missade de verkligen något.

För mig blev det en fin avslutning på gårdagen och en skön början på julen.
Den stora kärleksdagen har varit lugn och harmonisk. Vädret utanför undantaget, för den där stormen Staffans "spejare och förtrupper" ställer till det rejält där ute. Är inte sugen på att gå ut...
"Staffan" skall inte störa västkusten och Dalsland sägs det. Det är Jämtland som det skall jäklas med. Jojo, det där misstänker jag bara är lömsk krigslist. Förvånar mig inte om det t om blir snöstorm här. För så är det alltid. När man invaggas i lugnets stillhet, kan man vara säker på att något snart kommer ställa till det för en!

Men ännu råder lugnets stillhet innanför väggarna. När det härjar som mest är det skönt att i en tid som denna kunna ågna sig åt reflektion och eftertänksamhet.


 

Läs hela inlägget »

24e










För tre år sedan såg det ut så här i Dalsland. Det var kallt och det snöade julen 2012.  I fjol som nu, men soligt. Sådant som man vet när man bloggat i nästan 10 år.
Nu är det jul igen. Så intensivt och bräckligt. 

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love" i mitt blogginlägg. Ingen skillnad i år. Inte bara för att den är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger.

Läs hela inlägget »

Året är 1991. Youngs polisonger är större än någonsin och möts nästan vid nästippen.Dylans "Forever Young" framförs av en pigg Neil Young. Jerry Garcia däremot ser trött och oinspirerad ut där han förvisso lägger de där schyssta tonerna rätt, men förövrigt verkar vilja vara någon annanstans. De är båda i min ålder när de gör den här spelningen. Två medelålders farbröder i min ålder..Ser jag så gammal ut?
Golden gate park är platsen för ett häpnadsväckande återupplivande av hippie-eran. Och så de där tonårstjejerna förstås, de som "nästan dör" när de ser Young på scenen. De måste ses för att man skall kunna förstå det magiska. För att man skall kunna ta in den där stämningen där och då.
Det är sånt här jag går igång på. Garcia må vara oinspirerad och trött och ...kanske gammal, men de där tonerna, det där soundet tar en sannerligen genom dagen. Det är kvällen innan självaste julafton. Startskottet för frosseri, men också medmänsklighet och  kärlek...Förhoppningsvis. 

Dagen "innan" har likt förbannat varit hektisk! Antingen är det jag eller så är det julen det är fel på...
Eric, min son säger iallafall att det har varit roligt att få "umgåtts" idag. Han har fått vara med mig och hänga denna ohängiga dag. Han påtalar det flera gånger och det gör mig lite misstänksam om han har dolda avsikter med sitt fjäskande? Men låt gå, oavsett så har han rätt. Vi har haft det mysigt tillsammans. Nu vill jag dock bara sova. Hur orkar man en uppesittarkväll med Oldsberg på det här? Livet är fullt av mysterium ..och prövningar. Bingolotto och uppesittarkväll - det är minsann livet på en pinne i det svenska folkhemmet anno 2015 också!
Och snart så har vi vinterns stora högtid här med tomtar och klappar och överflöd med det mesta och om jag skulle önska mig en julklapp (om jag nu skulle byta julklappar med någon) så skulle det vara en biljett till Globen den 25 maj och Rod Stewart. Kanske det enda som skulle kunna konkurrera med en välgörenhetklapp om jag får bestämma.

Mindre än en timma kvar nu till kvällens stora begivenhet...
Jag trycker på den där videon igen med Neil Young och Grateful Dead och nu sjunger jag med.

"May God bless and keep you always 
May your wishes all come true
May you always do for others 
And let others do for you
May you build a ladder to the stars 
And climb on every rung
May you stay forever young"


Känns bra så här i jultid.
 

Läs hela inlägget »

I mitt barndomshem var det mycket musik mest hela tiden. Det var sjuttiotal, tidigt sådant.
Det var mycket rock´n roll och mycket country. Blues också förstås, men det var egentligen lillbrorsan som tog in bluesen ordentligt i det Widekärrska musikrummet. Det var han som lärde mig allt det där viktiga, den där grunden som jag i dag vilar på musikaliskt. Med åren har just det där innerliga i bluesen varit det som format mitt egna skapande, även om rock och country musik är det som jag lyssnar på om någon frågar.

Har i helgen skrivit en svensk text till John Mellencamps "Small town". I min tappning heter den Dalsland.

"Jag har inget mot världen utanför
Jag kan fortfarande imponeras över den stora stadens ackompanjatör
Men mitt hem finns här i Dalsland
och det är bra nog för mig"


John Mellencamp: en av de fyra... Med de fyra menar jag de artister som hängt med mig genom åren. De fyra som alltid funnits där, även om jag inte hela tiden lyssnar på dem längre. För så är det ju med musik och lyssnande. Det går i perioder...men så återkommer jag alltid till dem; John Mellencamp, Elvis Costello, Jackson Browne och John Hiatt. Det är där jag utgår ifrån. Jag har bluesen och dess giganter, sedan dessa herrar.
Visst, idag lyssnar jag mest på Kid Rock. Han är störst. Älskar George Strait, Hank JR och Neil Young. Det finns så förbannat mycket bra.
Föresten, vad är det som händer?
Förr spelade ungarna  i skolan Cash och Queen låtar på gitarren som ett sorts hippt nostalgiskt retrodrag. (De som alltså kommit i från stadiet med sönderspelade Smoke on the water riff och Iron man) Idag spelar de Heart of gold och andra Neil Young klassiker. Hur i helsike kom det sig att de började spela Neil Young?

Det är måndag, det är grådis och hög fuktighet. Kanske mer regn? Jag greppar min Martin, kör det där riffet på Mellencamps klassiker "Small town" som jag nu döpt om till Dalsland. Sjunger några rader. Det sitter. Växlar om till Mellencampversion;

"Got nothing against a big town
Still hayseed enough to say
Look who's in the big town
But my bed is in a small town
Oh, and that's good enough for me"


Dricker en kopp kaffe sedan medan BB sjunger och spelar snyggt "Don't Answer the Door"
Vackert och äkta. Det är blues i Dalsland. Det är tre dagar innan jul och den rätta stämningen är kanske på väg ändå. Det är vackert.

Läs hela inlägget »

En vecka sedan jag var på klubben. Nu är den stängd för i år. Inga mer tidiga lördagsmorgnar i dojon förän i januari. På bilden lyser det om där stället. Det kontsgjorde ljuset gör bilden pigg och glad. Det känns bra. Ett bra avslut. Dessutom ler jag. Snyggt. Allt annat är bara trötthet och slutkördhet. Jobbade sedan en vecka till. I går kväll gick jag på ledighet. Inget mer jobbande i år. Den där känslan är obeskrivbar. Ett tufft år. Ett gäng ljusglimtar för mig personligen, förövrigt - ett skit år. Aldrig tidigare har omvärlden påverkat mig som i år. Aldrig tidigare har omvärlden gjort mig så nedstämd och bedrövad.
Aldrig har vin smakat så bra som nu. Game - set - and match.

9 grader ute, grå himmel och duggregn. Identiskt med midsommar 2015 i Färgelanda. Mycket av livet handlar om att härda ut och njuta av det lilla när det väl kommer. I kväll skall jag tänka på de där goa stunderna jag haft detta år som fick mig att le och skratta inombords. Sedan skall jag spela och lyssna på det mest banala, men viktigaste här i livet; sånger om kärlek.




 

Läs hela inlägget »

I blåsnatten

Det regnar och blåser. Helga är vild just nu.
Inget mer än så och jag har varit på klubben, vilat, jobbat, druckit ett gäng öl, umgåtts med min gitarr, tittat på lite judo från Tokyo. Precis i den ordningen har min dag varit. Nu lite musik och sedan hockey. Så där en liten bit över midnatt. Jag och Ray Lamontagne och några Millers. 
Nedstämt nu. Inget mer Kid Rock eller Hank JR i natt.

"I ain't about to go straight
It's too late
I found myself face down in the ditch
Booze on my hair
Blood on my lips
A picture of you, holding a picture of me
in the pocket of my blue jeans"

Joline, Ray Lamontagne

Lamotagne är på sitt miserablaste humör, men jag stöttar upp. Greppar själv gitarren sedan och spelar och sjunger med till "Hannah". Gapar med i "How come", men där tar det slut. För jag behöver luft. Ibland känns det som att den där instängdheten kommer ta död på mig. Detta blåsoväder håller fönster stängda.
Ute på balkongen dränks jag av allt det våta, dränks av vindens kraftspel. Det mullrar, det är friskt, jag dröjer mig kvar. Allt sköljs bort, men allt är ändå kvar. Helga kör på med outgrundlig kraft och allt är på sitt sätt vackert. Poesin i natten håller mig vaken

Läs hela inlägget »

I ordets rätta bemärkelse en blåsdag. Och nu - har en blåsnatt tagit vid. Det är ett par minuter över midnatt. Huset är dött. Jag har pratat med brorsan. Vi har haft en sån där sjysst videokonferens som man numera kan ha över datorn, surfplattan eller mobilen. Han håller på med mixningen av en tredje låt som jag spelade in för några veckor sedan i Stockholm. Förhoppningsvis blir den klar i natt. Jag uppskattar verkligen teknikens framfart som möjliggör det att skapa musik tillsammans trots alla mil emellan oss.

För 23 år sedan skrev jag "Där alla känner varann". En sorts hyllning till min hembygd. Till det som jag kallar "hemma". Och nu förevigad - ett tidsdokument från mitt liv.

"Jag är uppväxt i en hembygd där alla känner varann
Där far och mor, syster och bror
fortfarande bor
Och jag vill leva i en hembygd där alla känner varann
Där far och mor, syster och bror
fortfarande bor"


Det är så mycket Färgelanda - det är så mycket svensk landsbygd, kärlek, längtan, trygghet, ro och stabilitet. Lika aktuellt i dag som för 23 år sedan.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter