2016

Nyårsafton och de sista timmarna av året. Solen skiner och det är plus. Slutet gott allting gott!
Förbereder min egna lilla årskrönika, men då nedskriven med bläck. 33 år har jag skrivit mina anteckningar om mitt liv. En stor samling av dagböcker i dag som fyller sin egna bokhylla.

Jag går igenom 2016 i ett bloggperspektiv. 

I januari skrev jag  om att vara förälskad som femtonåring och min ständiga förälskelse i Stevie Nicks.

I februari hade ett gäng smarta undomar i LUF:s Stockholms ett förslag att legalisera samtyckande incest och nekrofili. Jag skrev om det och med hjälp av det rådande genomslaget i frågan just då, blev detta inlägg ett av mina mest lästa under 2016.  

I mars tas grillen fram lagom till påsk och min blogg trendar i Kina !?
Ett av årets mest lästa inlägg 2016 skrivs och publiceras; The man in me. När jag läser det idag förstår jag vilket tidsdokument över grymhet som det faktiskt är.

I april gick jag barärmad i den nu cementerade våren och jag skrev från besök på Stjärnholms slott som en gång i tiden var i min släkts ägo. Jag förberedda mig också för ett presidentval under hösten i det stora landet i väster

I maj rakar jag av mig skägget och det skrivs om att min bror blir ny kyrkoherde i Färgelanda. Månadesn mest lästa inlägg blir Medelålders män med gitarrer.

I juni får jag utmärkelsen "Årets man i Färgelanda" och sedan åker jag och familjen till USA i tre veckor och ett 30-tal blogginlägg skrivs därifrån.

Del av Juli befinner jag mig fortfarande i USA och hela 39 inlägg skrivs denna månad. Jag firar 4th of July med familjen i Fort Myers beach.


Redan i augusti dimper jultidningskatalogerna ner i brevlådan, semestrar tar slut och allt återgår till det "normala". Detta bloggar jag förstås om. Jag åker till Stockholm några dagar för lite studioarbete, men också att umgås med min bror och hans familj. 
Det blir kyrkoherdeinstallation i Färgelanda kyrka och hela familjen möter upp.

Sen kom hösten..

I september åker jag till Nora och tillbringar där en fantastisk helg med goda vänner och i oktober handlar det mesta i världen om Hillary, Trump och Bob Dylan.

I november vinner Trump presidentvalet och jordens undergång känns nära. Jag får kompensera det hela med att åka några till Danmark och uppleva några av årets mysigaste dagar där.

December blir inte överaskande årets mest intensiva månad och när julledigheten kommer väller tillfredställelsen över mig som en våg i Gulfen.

Dagens bild får bli från ett trevligt nyårsfirande för ett par år sedan hemma hos min bror. Jag och den där mannen på bilden har firat de mesta nyårsaftnar i mitt liv ihop. I år ser jag framemot att göra det igen.

 Tack för att ni läst mina rader det här året. Jag önskar er ett trevligt avslut på året.

Läs hela inlägget »
Fort Myers beach. 2008? Marie och Eric bygger slott i sanden medan solen är på väg ner i havet. Fort Myers beach. 2008? Marie och Eric bygger slott i sanden medan solen är på väg ner i havet.

Det regnar ute.
Det är väntan på att detta år skall ta slut. Det är total slöseri av tid. Jag har tagit mina promenader och jag dricker mitt söta vin. Neil Young försöker få mig i stämning. Få mig på humör.
Jag har försökt att skriva några avslutande textrader i en sång och jag försöker strukturera mina tankar, stukturera mina planer.
Jag går bet hela tiden. Istället fångar ett gammalt foto mitt intresse. Barnen som bygger sandslott medan solen går ner i havet. Vi har tillbringat hela dagen på Fort Myers beach. Året är kanske 2008? Vi vill inte åka därifrån. Eric är så liten där. Allt är så oskyldigt.
Jag tittar igenom denna sommarens kort från samma plats. Fort Myers beach är en återkommande favoritplats. Det är där jag vill vara just nu...
Det här året är snart slut och allt jag vill, vilar på drömmar och längtan från det förflutna.

Läs hela inlägget »

Reflektion

Jag reflekterar gärna ihop med min favoritgitarr Jag reflekterar gärna ihop med min favoritgitarr

Jag är en reflekterande människa. Är mån om mina minnen, men romantiseras inte av dem.
Det fanns en tid då jag fullkomligt älskade att problematisera, utveckla och hänge mig åt sentimentala händelser från det förflutna. Det är slut på det nu. Det har det varit länge. Nuet driver mig, den dagliga tillfredställelsen och lyckan. Dock kan man aldrig komma ifrån sitt förflutna och på någotvis så är tillslut det man minns, något som man har kvar, som man äger.

Det sista jag gör varje kväll innan jag somnar är att gå igenom hela min dag. vad hände? Vad var det bästa med dagen? Alltid kommer jag på någon ljusglimt, trots att jag från början tänkt att: "denna dag har varit en riktig skitdag". Det är de små sakerna som i grunden håller en i gång. 

De sista två veckorna har jag funderat en hel del på året som gått. Reflekterat, värderat, listat i mitt huvud allt bra som hänt, men jag har också tänkt och tagit fram det där som kanske var mindre bra. Jag har gjort ett bokslut över mitt år anno 2016. Det första som slår en när man går tillbaka, är vad lite man minns. Av årets 365 dagar så är det bara ett fåtal dagar som man faktiskt kan återge! Gårdagen minns man och om man tänker till; med viss möda dagen innan gårdagen. Sedan tar det stopp och man måste nästan ge sig på ett litet detektiv arbete och fuska genom att gå igenom sin kalender för att påminnas om resten av den senaste veckan.

Jag klarar av att få ihop lite drygt 20 dagar. Det är jag nöjd med. Jag återkopplar till speciella händelser som jag minns, försöker därefter komma på vad som mer hände den dagen och slutligen leta fram ett datum. Jag tror att dessa återblickar är nyttiga för mig, att det ger mitt liv en mening. Jag vill inte leva i det förgångna, men gårdagen ger mig bränsle och kraft att leva ytterligare en dag.

Läs hela inlägget »

Det tar sannerligen en tid att komma till ro. Tid för att ordna allt det där som måste ordnas. Det kräver några dagars ledighet. 
Denna jul är det minimalt med ledighet för de flesta. Jag har dock så att det blir över. Iallafall vil jag tro det, men innerst inne vet jag att dessa dagar snabbt blir fulla.
Jag vill ha "enspelagitarrheladagendag". Helst flera. Iallafall två. När man verkligen vill göra något så måste man göra det helhjärtat. Inget "utanför" får komma in.
Egentligen handlar det om "integöranågontingdagar", men det låter så destruktivt, även om det är just sådana dagar jag vill ha. Inget planerat, inga måsten.

Året fejdar ut. Ett bra år för mig personligen, ett dåligt år för världen. Har inte hunnit summerat allt ännu. Denna eftermiddag är dock vigd för reflektion. Det fungerar med fördel med en gitarr i knät.
Kanske tar jag ännu en promenad och värmer på glögg sedan. Denna onsdag skall förvaltas väl. Ännu finns det mycket tid för att göra ingenting.

Läs hela inlägget »
På  klubben har jag sett att det börjat så smått att tränats. Trots att det är stängt. Min son slutade aldrig utan fortsatte att träna och då framförallt i min fars gym. Min son går in för att hålla formen. Min far går in för att agera PT.
Själv gör jag absolut ingenting som skulle kunna räknas som fysisk handling och visst finns det en stor del inom mig som är fullkomligt nöjd med detta faktum, men den där andra delen mår lite halvtaskigt...

Jag ställer tillbaka min öl i kylen och jag avböjer de där två nattmackorna jag tänkt att ha till juniorhockeyn.
Är det något som jag verkligen kan tycka illa om hos mig själv är det just det här. Att bli medveten. Att bli medveten i absolut helt fel ögonblick.
Läs hela inlägget »

Det är väntan på en storm från Norge.
Södra Sverige och Västkusten gör sig beredda. Jag hör förtruppernas dån utanför. Det kommer i intervaller. Ibland lite starkare.
Annars tysthet. 

När kvällen kommer åker jag och min son till Torps kyrka för musikgudtjänst, men först gör vi en mellanlandning hos mina föräldrar.
Där är det mesta som det alltid har varit.

Väl uppe på kullen, slår det mig hur liten Torps kyrka är. Det var ett tag sedan jag var här.
Men dess värme är densamma och min bror tillsammans med för kvällen; Det Lilla bandet håller stämningen uppe. Det är en timma som slukas upp av Annandagens tema och vacker sång.

När min son sedan frågar om klocktornet, berättar jag om hur det är att befinna sig där inne när klockan slår. Om hur jag och en vän på slutet av sjuttiotalet smög oss in om natten och satte ljud i klockan.
På den tiden var kyrkan aldrig låst, så ej heller klockstapeln. Hur det är med den saken idag har jag ingen aning om.
Som barn var kyrkogården, kyrkan och dess torn ett spännande inslag i ett barns äventyr. I dag är det bara fridfullt.

Ellenö - det var här jag växte upp. Där jag lekte och brann. Trots alla år som gått, tror jag mig ändå känna till alla platser där och dess gömmor och vrår.
För det är väl så det är; Trots att du varit borta en evighet, så är platsen där du en gång växte upp som en upplyst skridskobana. Du behöver inte ledas för att hitta runt.

Läs hela inlägget »

Juldag skall bli Annandag och när jag bestämmer mig för att skriva några rader nås jag av beskedet att en av åttiotalets bästa och viktigaste röster har tystnat.
George Michael är död. Last christmas...

För en stund sedan såg jag den gripande dokumentären om Amy Winehouse på SVT. En del av detta inlägg skulle få handla om henne. Nu kan jag bara konstatera hur lyckligt lottad jag är som inte behövt leva med den press och  psykiska stress som följer när alla vill åt en, när media hela tiden ligger på och alla förväntningar från sina fans, sin familj och stab bryter ner en innefrån tills man inte orkar leva mer.

Då är jag så tacksam över att jag är en helt vanlig musikintresserad medelåldersman som får en stund värdefull tid tillsammans med den här damen. En ynnest att få sjunga och spela ihop med någon med en så fantastisk röst och känsla för god musik.
Och allt är på våra egna villkor.

Läs hela inlägget »

Power of Love

Fort Myers Beach 4th og July 2016 Fort Myers Beach 4th og July 2016












Det är julafton, men ännu är det långt kvar till afton.
Regnet öser ner. jag kan höra det tydligt i natten.
För det är långt till dag och ännu återstår det för mig att gå och lägga mig. Men jag dröjer mig kvar i natten, vill inte sova ännu. Det är tyst i huset. Bara regnet som hörs. Teven står på men utan ljud.
Jag försöker minnas förra julen och julen innan dess. 
Minnet sviker mig, men för fyra år sedan var det mängder av snö. Det minns jag. Jag minns kylan.

Nu är det jul igen. Så intensivt och bräckligt. 

Jag bläddrar bland bilder. Årets bilder. Hundratals, kanske tusentals från i somras. Fastnar vid ett. Den här bilden från Fort Myers beach. Det är familjelycka. Det är glädje blandat med frihet att bara kunna vara där och i det. Det är just den där känslan som man vill ha på jul, tänker jag och låter bilden bli blogginläggets foto. Det är Power of love.

Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love" i mitt blogginlägg.
Ingen skillnad i år.
Inte bara för att den är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att ses många gånger. Jag håller på traditionerna.

God jul!

Läs hela inlägget »

När ledigheten träder in, flyttar förkylningstiden in permanent och jag till sängs en större del av förmiddagen och följer upp efter några timmars bestyr med ännu mera vila.

Men

Nu är det uppesittarkväll för hela slanten och både adrenalin och julkänsla ligger i luften. Inte en så ovanlig kombination när man har en tonåring i hemmet.

Det är blåst och regnsmatter på rutan. Det är Oldsberg och julfärgfemma. Det är en timma innan midnatt. Det är en timma innan allt kan börja på riktigt.
Det är ännu en jul på ingång.

Läs hela inlägget »

I mitt barndomshem var det mycket musik mest hela tiden. Det var sjuttiotal, tidigt sådant.
Det var mycket rock´n roll och mycket country. Blues också förstås, men det var egentligen lillbrorsan som tog in bluesen ordentligt i det Widekärrska musikrummet. Det var han som lärde mig allt det där viktiga, den där grunden som jag i dag vilar på musikaliskt. Med åren har just det där innerliga i bluesen varit det som format mitt egna skapande, även om rock och country musik är det som jag lyssnar på om någon frågar.

Har i helgen skrivit en svensk text till John Mellencamps "Small town". I min tappning heter den Dalsland.

"Jag har inget mot världen utanför
Jag kan fortfarande imponeras över den stora stadens ackompanjatör
Men mitt hem finns här i Dalsland
och det är bra nog för mig"


John Mellencamp: en av de fyra... Med de fyra menar jag de artister som hängt med mig genom åren. De fyra som alltid funnits där, även om jag inte hela tiden lyssnar på dem längre. För så är det ju med musik och lyssnande. Det går i perioder...men så återkommer jag alltid till dem; John Mellencamp, Elvis Costello, Jackson Browne och John Hiatt. Det är där jag utgår ifrån. Jag har bluesen och dess giganter, sedan dessa herrar.
Visst, idag lyssnar jag mest på Kid Rock. Han är störst. Älskar George Strait, Hank JR och Neil Young. Det finns så förbannat mycket bra.
Föresten, vad är det som händer?
Förr spelade ungarna  i skolan Cash och Queen låtar på gitarren som ett sorts hippt nostalgiskt retrodrag. (De som alltså kommit i från stadiet med sönderspelade Smoke on the water riff och Iron man) Idag spelar de Heart of gold och andra Neil Young klassiker. Hur i helsike kom det sig att de började spela Neil Young?

Det är tisdag, det är grådis och hög fuktighet. Kanske mer regn? Jag greppar min Martin, kör det där riffet på Mellencamps klassiker "Small town" som jag nu döpt om till Dalsland. Sjunger några rader. Det sitter. Växlar om till Mellencampversion;

"Got nothing against a big town
Still hayseed enough to say
Look who's in the big town
But my bed is in a small town
Oh, and that's good enough for me"


Dricker en kopp kaffe sedan medan BB sjunger och spelar snyggt "Don't Answer the Door"
Vackert och äkta. Det är blues i Dalsland. Det är tre dagar innan jul och den rätta stämningen är kanske på väg ändå. Det är vackert.
Detta inlägg baserar sig på inlägget Dalsland (blues en tisdag som kom ut den 21 december 2015. Det inlägget kan ni läsa i sin helhet här http://www.tommywidekarr.se/2015/12/19/dalsland-(blues-en-m%C3%A5ndag)-29744247

Läs hela inlägget »

En skön kvällstund tillsammans med en nyinköpt gitarr. Vi är så där "snuskigt" samstämda. Ibland klickar det direkt. Inga krusiduller, inga omsvep. Jag sjunger och spelar Danny O´keefe-låtar. Det är

"Some got to win some got to loose, good time Charlie got the blues"

Och det är:

"Turn and walk away, across the desert of our hearts. Love turns to sand and we run out of time" (Quits)

Två av de finaste låtar som skrivits.

Natten är mild och innan jag vet ordet av har vi passerat midnatt och ännu en dygn påbörjas. Jag har saker att göra färdigt innan detta året är slut och allt jag vill är att det skall ske med en skön känsla. Inget skall få rubba mina cirklar nu.
 

Läs hela inlägget »

Var tog landet lagom vägen?
Jag kan inte påstå att jag en dag trodde att jag skulle sitta här och just längta tillbaka till det där lagom.
Så är nog fallet nu..

I går lyckades jag hamna i en diskussionstråd på sociala medier om hur saker och ting som man inte tycker är något direkt att prata om blåses upp och blir en stor sak som man måste bråka om, ja; t om hata om!
Det slutade med att jag lovade att jag idag skulle skriva ett inlägg om något som verkligen var viktigt och något att ta till sig och kanske "rasa om". jag hade bestämt mitt ämne; Julen och miljöpåverkan.
Dock när jag vaknade i morse hade jag inte alls någon lust att skriva om något som skulle kunna tjäbblas eller hatas om. Detta trots att jag vet att det är den absolut bästa metoden för att få extremt många läsare på sin blogg...

Men jag är så trött på allt det där! Jag är så innerligt trött på att det hela tiden måste stå två sidor mot varandra. Jag är så trött på det där extrema oavsett vilket håll det kommer ifrån. Att det hela tiden skall ta sig sådana extrema följder. Att aldrig saker och ting kan få vara som det är utan att det skall trasas sönder i både bokstavlig och bildlig mening.
Så där var det aldrig förr.
Så var det aldrig i mitt Landet lagom. Jag trodde dåatt "Lagom" var ett utryck för att inte ta ställning och att inte engagera sig. Tänk vad fel jag hade. Lagom var i själva verket ett utryck för att inte ta ihjäl varandra inom ramen av den demokratiska processen.

Läs hela inlägget »

Jag kommer tillbaka. Jag bryter bloggtystnaden och all annan tystnad också.
Den här veckan har jag slufört mina uppdrag. Sedan har jag sovit. Så här dags på året finns inte mycket energi kvar. Det är ett uppvaknande lagom till årssummering.

Årets 352e dag. Det tar på dem.
Det skulle vara enkelt  att säga att det är skönt att det snart är över. Ännu ett skitår. Hatet som exploderat, krig och elände som vuxit till astronomisk storlek.

Men,

Jag har haft ett gott år. Jag kan räkna mina personliga framgångar i pluralis.
Högst upp; Jag har varit frisk och jag har haft människor runt mig som jag tycker mycket om. Om jag ser på saker rent egoistiskt kommer detta år bli svårt att toppa. 

Det här är en helg i ensamhet. A jobbar och min son åkte till Stockholm i går. Jag ägnar denna tid åt att sova, men också åt att som här och nu; reflektera. 

Och

om en stund skall jag ta en promenad. Ut i det blöta och gråa. Fylla på med energi och aktivitetslusta.
Sedan blir det köttbullar för hela slanten. Ett gästabud skall förberedas.
Men först blir det lite mer kaffe.

Läs hela inlägget »

När träningsäsongen tar slut gör den det abrupt.
Allt är så intensivt, veckorna så fulltecknade med dessa föreningsaktiviter, men så en dag tar allt slut. 

Det är söndag kväll. Teven är på ganska högt.
En av de där få stunderna i denna tid med möjlighet för vila och lugn. 
Jag ägnar den med att tänka på det goda i livet. Som att få träna, coacha och motivera barn varje lördag morgon. Att hänga på klubben under veckorna och ibland få åka i väg på en och annan tävling. Att få umgås med alla de där människorna som jag tycker om så mycket.
Att vara delaktig, få vara en del av glädje och skratt, men också ibland smärta och gråt. 

Den här veckan har det varit det sista av allt
och i går; juligt terminsavslut och klubbmästerskap.
Alltid lika vemodigt, men också glädjefullt och en skön känsla. För jag får ju även vara med nästa år.

Min far, mina bröder, våra barn. Alla har vi utfört våra strider på den där mattan. Det är något speciellt att få uppleva och göra det här med sin familj.

På bilden ovan, jag tillsammans med min brorson som precis graderat sig till grönt bälte.
Det finns en ömsesidig stolthet över just den där graderingen.

Och

Det finns en stolthet hos mig att få vara med på just den där bilden.

Läs hela inlägget »

Allierad

Lördagskvällen går i trevlighetens tecken och avrundar en hektisk men underhållande dag.
Plats för kvällens skådespel är Uddevallas biostad. Film är bäst på bio. Ännu en gång påminns man av de där dukarnas magiska dragningskraft.

Jag och min son och våra polare tas med i en historisk tid om kärlek och svek - krig och världsherravälde.
Det finns ingen förskönande bild alls. Det finns inga hjältar. Det finns ingen romantik. Krig är ett elände.

Filmens huvudpersoner bosätter sig efter sitt giftemål  i Hampstead Heath i London för att leva lugnt familjeliv.

Men

som alltid hinner det förflutna snart ifatt dem. 

Det är ond bråd död i lördagsnatten och jag är förbannat glad för  att jag kan lita på de jag allierat mig med.

Läs hela inlägget »

Inställd afterwork på en torsdag. Livet får gå vidare.

Jag fyller mitt rum med musik och jag fyller mig med livets goda vatten och medföljande gåvor.

I kväll blir inga kloka ord sagda. I kväll stannar allt kvar inne i detta rum.

Min son frågar mig om jag vill vara med och laga mat. Till en tonåring i huset säger man inte nej när det föreslås att göra något tillsammans (även om jag anar att där finns en baktanke). 
En stund härligt häng med sin son, sedan är han tillbaka på sitt rum och jag går in till mig. Fortsätter där jag slutar.

Andersson Wiij nu. Den mannen vet hur man skriver texter! Det är stämning och lugn med en gnutta extas.
Ibland infinner sig bara den där känslan att ingenting är bättre än nu.

Snart sover alla våra hjältar en välförkänt sömn. Jag lär vara vaken halva natten. Någon gång hoppas jag att jag skall kunna sätta ord på allt det här.
Nu är allt på sitt vis bara inställt.

Men stämning är det. T om med en gnutta extas.

Läs hela inlägget »

Dagen efter


Efter bloggens 10-årsjubileum finns en vardag. Livet går vidare och bloggen med den. 
Tiden jag lever just ni i, är rätt så långt bort från kortärmat, näckrosor och rekration.
Ibland är det bästa att bara drömma sig tillbaka till morgondagen.
Ibland är det bästa att dricka några öl och lyssna på god musik. 
 Jag och Ray Lamontagne och några Millers. 
Nedstämt nu. Inget mer Kid Rock eller Hank JR.

"I ain't about to go straight
It's too late
I found myself face down in the ditch
Booze on my hair
Blood on my lips
A picture of you, holding a picture of me
in the pocket of my blue jeans"

Joline, Ray Lamontagne

Lamotagne är på sitt miserablaste humör, men jag stöttar upp. Greppar själv gitarren sedan och spelar och sjunger med till "Hannah". Gapar med i "How come", men där tar det slut. För jag behöver luft. Ibland känns det som att den där instängdheten kommer ta död på mig.
Ute är det minsann friskt. Nästan 10 minus. Inte kortärmsväder, men dock barmark. Jag tar min runda.

Vi är inne på årets sista dagar och allt jag vill är att detta året skall ta slut.

Läs hela inlägget »

10 år









10 år som bloggare. Nu är det ett faktum. Vem kunde tror det? Antagligen bara jag. Jag är uthållig som få. 

En dag när alla slutat att blogga och alla
följare har tröttnat på att läsa om okända människors oväsentligheter, tänker jag fortsätta att blogga och skriva mina obetydande rader. För en dag skall det forskas och som dagens arkeologer undersöker i jord och mark och letar, kommer denna generation
av historietörstande Indiana Jonasar att söka world wide, efter bloggar, facebookkonton och hemsidor. Då kommer jag finnas där: Färgelandabloggaren som registrerade sin nutid "Instant real life".

Jag har ett provocerande syn på livet förklarade någon för mig. Kanske en av framgångsfaktorerna till att folk fortsätter läsa mig...

Mina trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg.
Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad.

Tiden gick och inlägg per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I augusti 2008 låg jag stadigt över 300 besök och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skulle bli en liten besökssuccé. Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida.

Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Jag har aldrig haft bloggen som huvudsyssla och huvudsakliga inkomstkälla. Jag har alltid haft ett annat heltidjobb bredvid och det har heller inte varit mitt önskemål att ha det på något annat vis.
Bloggar man inte själv kan det vara svårt att föreställa sig hur mycket tid som faktiskt ligger bakom inläggen, bakom alla texterna och bilderna. För att inte tala om allt jobb som läggs ner runt omkring bloggandet som design, sociala medier, SEO, analyser, osv
Hur man får till den vardagen är värt ett eget inlägg.

Att blogga är inte ett jobb, det är en livstil. Det är så som jag ser på det.

Nu ser jag framemot ytterligare 10 år. Kul att du är med!

Läs hela inlägget »

Dan före dan

Två ljus och far och son.
Frukoststunden avslutas med kaffe och prat om årstiden.
Sol kämpandes med disig morgon. Minusgrader, men stillhet.
I morgon fyller min blogg 10 år. Jag hade ställt in mig på att det var idag. Hade förberett med tårta och allt. T om basunerat ut den stora dagen. Nu får jag hålla mig till tåls några timmar till.
Allt kommer till den som har tid att vänta.
 

Läs hela inlägget »

Energiboost

Jag behöver socialisera mig mer. Ägna mer tid åt de där jag älskar.
I går satt jag med min bror och vi samtalade, drack och skrattade tillsammans. Tiden gick och vi berörde och fastnade i livets viktigheter.
Det pratades musik, spelades upp våra nya sånger för varandra och pratades dåtid. Det finns många minnen från förr som de här två bröderna delar.

A påpekade att vi blivit högljudda på slutet. Antagligen en påverkan av ju mer vin vi drack och euforin steg.

Ovanstående story är inte något unikt i sig, utan hur det skedde. Jag här nere i mörka Dalsland och min bror i den kungliga huvudstaden. Den där tekniken har gjort det möjligt att kunna dricka ihop, trots 50 mil emellan.
Det är sånt här som jag måste ta tillvara på och göra oftare. Att man kan sitta och skåla med någon och se och höra varandra på avstånd är fantastiskt!

Idag efter träning och städdag på klubben, åkte jag och hälsade på vänner som jag inte suttit ned och pratat med på evigheter. Vi bor inte speciellt långt i från varandra. Ändå har vi aldrig tid att ses längre.
Det fanns en tid då dessa ständigt fanns runt mig. Då de var min trygghet och borg.
Det var som det alltid varit. Varmt och Hjärtligt. Det fanns mycket kärlek runt det där bordet.

Jag måste göra mer av det där. Umgås mer med min bror i fjärran Sverige, trots avståndet och jag måste träffa de där som jag älskar, men inte har tid att se.

I morse vid frukosten förklarade A att hon tyckte att det var bra att jag suttit med min bror i timmar igår (även om det blivit högljutt) och att jag skulle åka och hälsa på J och N i dag.

"Det är sådant där som ger en energi" sa hon.

Det är dags att ta sig den där tiden nu. Det är dags att fylla på energi.

Läs hela inlägget »

Ljusglimten

Fredag morgon. Mörker och kyla.
I går kväll överraskades jag med en present. Ett tack. Visad uppskattning.
När allt känns som värst finns där alltid ljuset. Glädje kan komma hastigt. Det är en skön känsla att känna sig uppskattad. Skön känsla att veta att man gör och gjort gott.

Den här världen är så galen och hård. Vi behöver alla le mera och göra gott. Det gäller att hålla ut nu.
Det gäller att hålla leendet på konsum vid liv som det står i den där visan (Paradise park).
Med eftertanke kanske Lundells bästa låt.

Nu jobb, sedan vila. Det går nog bra nu trots allt. I kväll skriver jag en låt om alltihop. Gör det där avslutet. Sedan kan jag börja träna, fokusera , le och leva igen.

Läs hela inlägget »

Torsdagar betyder afterwork. Dock inte i dag. Ibland behöver man tid för att retirera och omgruppera. Det görs bäst i hemmets lugna vrå. Glögg funkar dessutom bäst hemma.

Det har blivit december. Nu kan vi kalla det vinter på riktigt. 

Om tre dagar är det årsdagen då jag började blogga. 10 år som bloggare har det blivit. Som det känns nu kommer det bli 10 till. Jag behöver den här ytan för att andas och ventilera.
Den här bloggen är nog egentligen bara någon form av självterapi. Ett sätt att stänga ute kylan och apatin.

Jag uppskattar verkligen årets Blossa. Uppskattar det lite syrliga.

Min son åker och tränar. Nu för tiden blir jag kvar hemma. Det smärtar sannerligen när jag tänker på det. Tvivlar på att jag kan skylla det på åldern. Det är nog snarare så att jag tappat stinget. Har för mycket i mitt huvud. Det tynger hela min kropp. Som det kan bli. Det smärtar.

Men

Jag planerar ett storstilat återtåg. En revansch och en ny början. Jag behöver bara göra det. Ta tag i mig själv.
Det är dagar innan den stora revanschen.

Läs hela inlägget »

Solen går ner under min hemresa från jobbet och sedan blir allt bara svart. Innan dess bjuder årstiden på magi och njutningstund. Svårt att inte trollbindas av detta färghav.

Min son åker och tränar och jag blir kvar hemma med mina måsten och ...tröttheten.

Den där förbannande självömkan som sprider sig via mina fingrar till tangenterna och ut i världs-cyber-alltet!
Att stå positiv i höstmörkret utmanar.
Att vara svag tär.

Jag dricker te och vatten om vart annat. Försöker hålla mig vid liv. Tänder ljus och sätter på musik, försöker finna det där läget då allt går på autopilot. Eller då det iallafall känns som det.

Jag borde åka och träna.
Det finns hela tiden så mycket saker man borde göra...
Jag behöver bli stark igen, men allt bara rämnar.

Det är tisdag i paradiset, men jag känner mig långt, långt därifrån.

Läs hela inlägget »

" I hate mondays" på radion. Jag höjer.
Boomtown rats är en del av min musikaliska revolt. Det är tidigt åttiotal. Ett stycke musikhistoria i Tommys liv.

"The silicon chip inside her head
Gets switched to overload.
And nobody's gonna go to school today,
She's going to make them stay at home.
And daddy doesn't understand her,
He always said she was as good as gold.
And he can see no reasons
'Cause there are no reasons
What reason do you need to be shown?"


Tiderna förändras. Jag åker till jobbet i någon sorts eufori.

Jag tycker om måndagar.

Jag uppskattar det nya oskuldsfulla en ny vecka bjuder på. En måndag innebär oskrivna blad. Det känns spännande, även om jag är medveten om att allt kan gå åt helsike. Vissa dagar är sådana. Vissa dagar blir mindre bra. Jag är dock optimistisk lagd. Den här dagen skall bli bra och levas väl.

Läs hela inlägget »

Det är Herrens ankomst och den inledande perioden i det kristna kyrkoåret. Kyrkoårets första dag. Ett nådens år.
Det är julmarknad nere på torget och musikgudtjänst i min gamla kyrka i Torp i kväll.
 

Jag går på adventsgudtjänsten  under förmiddagen i Färgelanda som leds av min bror.
I den superba Felicikören sjunger min mor och den leds i sin tur av min svägerska. Förutom min familj sitter även min far och mina två brorsbröder i bänkraden.

Itś a family affair.

När mörker och kyla ligger kring vårt hus Då vill vi vänta på julen kring ett levande ljus
Låt det brinna (låt det brinna)
Låt det brinna (låt det brinna)
Ljuset som du tänt
Låt det brinna (låt det brinna)
Låt det brinna (låt det brinna)
Ljuset i advent

Det är en sista söndagen i november och allt känns så hoppfullt.

Läs hela inlägget »

Livets arena

Det är en tävlingshelg.
En stor judotävling, men denna gång inte så långt härifrån. En arena med människor som delar samma intresse som jag. Flera av dem har jag lärt känna och upplevt massor tillsammans med. Både på och utanför judomattan.

Jag har verkat i dessa sammanhang nu i 35 år...
Och så är det dessa atleter. Anledningen till detta skådespel i dagarna två.

Jag kommer till arenan lagom för kvällspasset. Anders från klubben skall tävla. Han är en riktig tuffing och står för allt det där som man vill förknippas med i föreningssammanhang. Ger alltid allt, stark lojalitet för klubben, engagemang och kämpaglöd. En sådan som man vill finnas vid sidan av.
Idag stannar jag dock hemma, men mina tankar är likt väl vid tävlingsarenan. Jag tänker på klubbens tävlande. Önskar allt gott. Hoppas på en bra tävlingsdag. Tänker på den där intensiteten och energin som finns där. Mitt hjärta slutar aldrig blöda för den här sporten och dessa människor.

Läs hela inlägget »

Dessa 33 år

Jag skriver dagbok. Har gjort det sedan 1983.
33 års anteckningar om livet och tid och rum.
Det har  blivit ofantligt massa böcker.
I somras när jag gjorde i ordning vårt förråd hittade jag hela denna ovärderliga skatt och de närmsta två timmarna därefter läste jag, skummade igenom, luktade på sidorna, luktade på böckerna, mindes och tänkte tillbaka.
Att läsa gamla anteckningar om sig själv kan vara smärtsamt, pinsamt och jobbigt, men också roligt, chockerande och underbart.  

Dessa böcker kommer med största säkerhet vara helt utan betydelse för framtidens generationer , men en guldgruva för mina kommande barnbarn och deras avkommor. För är det något jag har lärt mig som släktforskare är det att man hungrar efter den allra minsta information om en förfader. Om mig kommer det finnas mycket att läsa.

Läs hela inlägget »

Jag åker från jobbet direkt till judomattan.Inte utan att jag blir lite imponerad själv. Att känna att man åldras kan lätt göra en lite nojig, men jag tycks fortfarande kunna "hålla fortet". Om än med mer 
mogen touch.

I går kväll gick jag  igenom brev som jag fått från läsare. Mina bloggläsare. Ibland kan det dröja ett par veckor och ibland så tycks allt komma på en gång.
Jag försöker svara så gått det går. Ibland är det enkelt, ibland svårt.

Jag försöker svara så fort som möjligt, men ibland kan det dröja upp till en vecka. Alla skall få ett svar. Det är mitt löfte. Ofta snälla brev, från snälla människor, men ibland blir jag kritiserad. Ibland med all rätt. För jag är ju inte mer en människa ändå som har ett vanligt jobb, familj och drömmar och längtan, fel och brister.

 "Jag gör så gott jag kan" måste ibland vara fullt gott. 

Jag får höra att man lärt känna mig genom att följa min blogg. Det både från människor som jag inte känner, men även från människor som gör det, men på det här viset sett en annan sida av mig. Jag tänker ofta på det där. Att vara så utelämnade, att människor tror att man känner mig. Är det bra eller dåligt?
Mina slutsatser brukar vara föränderliga åt bägge håll. Jag följer själv flera bloggar med olika slags inriktning. Jag kan hålla med om att ibland känns det som man kommer väldigt nära människan som skriver. Man skapar sig en bild av denne, oavsett om man vill det eller ej.

 Och..jag har lärt känna människor genom deras blogg, utan att någonsin träffat dem. Vanliga människor, människor med en historia att berätta som intresserar just mig.
Huruvida det står till i verkligheten kommer jag antagligen aldrig få reda på.

För ett par, tre år sedan var jag på en mycket trevlig fest. Det var en temafest där film och bio stod i centrum. Jag fick bli Zorro för en kväll och natt.
En superhjälte som alltid är de svagas förste hjälpare, en person som i det mesta är ofelbar.
Jag försöker göra gott. Jag försöker att vara en god medmänniska. Ibland är jag det, ibland misslyckas jag. Jag gör en del bra saker, men ibland blir det fel, men jag försöker att leva det här livet så gott jag kan och alltid göra mitt bästa. Precis som jag tror att du gör.

Trevlig kväll på er !

Läs hela inlägget »

På mitt nattduksbord ligger tegelstenen som handlar om min släkt De Flon som kom till Sverige från Bordeaux, Frankrike tillsammans med Louis De Geer och familjen De Besche på 1620-talet.
På min mormors sida är det bra forskat.
En historieskrivning som återger hur min släkt genom att starta upp järnbruk i Sverige bidrog till både tekniskt kunnande och arbetskraftinvandring.

En av mina förfäder var Jean De Flon. Han var affärsman och långivare och Kung Karl XI speciella Frankrikekännare som hade uppdrag av kungen att främja handelsförbindelserna mellan Frankrike och Sverige. För detta blev han adlad (fick namnet Adlercrona) och dessutom mycket rik.
Nu sågs detta inte med blida ögon av alla och som alltid så är man som mest sårbar när man är på toppen.

Magnus Garbriel de la Gardie sägs vara den som hade det svårast med att Jean de Flon var nära vän till både Kung Karl XI och den franska kungen Ludvig XIV och dessutom hade ansenliga intäkter från vad hans kungliga uppdrag inbringade. Det var De la Gardie som tillslut lyckades övertala kungen att Jean De Flon var allt för influerad av Frankrike och inte såg till Sveriges bästa. Så Kung Karl XI kallade hem Jean De Flon Adlercrona till Sverige där han i sin onåd fråntogs alla sina gods och tillgångar i Sverige. 

Jag har aldrig tyckt om Magnus Gabriel De la Gardie. Man läste om honom i skolan, man besökte Läckö slott. Kanske beror det på att man som barn uppfattade honom som en krigsgeneral som hellre tillbringade sin tid med god mat och kvinnor på något av sina 30 slott, istället för att vara ute vid fronten.
Något som jag i dag inte kan klandra honom för. Dock har historieböckerna nu givit mig en ny mycket god anledning till "inte tycka om".

Ödets ironi är dock att De La Gardie själv ett par år senare hamnade i onåd hos kungen för att just föra en alldeles för Frankrikevänlig utrikespolitik (ja där ser man). Han förlorade alla sin slott (utan två), dömdes att betala 352 159 daler silvermynt i skadestånd och blev totalt isolerad både socialt och politiskt. Han dog 1686, ett år innan min förfader. I fattigdom.
Detta blogginlägg skrevs och publicerades för första gången den 21 november 2012 och hette då "Förbannade De la Gardie!" Orginalinlägget hittar du här http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/11/forbannade-de-la-gardie.html

Läs hela inlägget »

Jag blir äldre. Alltså lever jag.
Har haft en underbar helg. Slutet gott allting gott.

Domsöndag.
Inte kristlighetens mest mjukaste namn...
Förr "yttersta domen", men nu "kristi återkomst". Nuvarande tema känns på något sätt lite mildare. Det är kyrkoårets sista söndag.

Men

Långt i från min sista dag . Det är dags att placera sig inför det stora upploppet.  

Det regnar och när jag går till sängs smattrar det mot rummets fönster.
Det är novembermusik för hela huset.

Måndag.
Det där regnet ger sig inte. November håller allt i ett hårt grepp. 
Jag gillar måndagar. Jag gillar det oskuldsfulla, det orörda som en måndag bär med sig. Ett helt tomt blad att fylla på.
När jag vaknar känner jag mig pigg och stark. Kanske håller allting på att vända nu trots allt.
Jag bär med mig den där optimismen in i den nya arbetsveckan. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Jag har blivit äldre. Alltså lever jag. Livet är ingen lek, men både spännande och oförutsägbart på ett bra sätt. 
November skall snart rundas av och jag söker position i ledet inför det stora upploppet.

Läs hela inlägget »

Min dag

Det är min dag idag. Ovan - en bild som väcker minnen. En bild tagen i det förgångna. Från en annan tid, snudd på ett annat liv. Det finns glädje där. En bild ljuger aldrig. Det var min dag.

I dag är också min dag. Jag uppskattar födelsedagar. En egen dag är den finaste presenten. Många tycker att födelsedagar inte är värda att fira. Varför skall man fira att man blir äldre?
Det skall jag svara er på: Därför att man haft ynnesten att leva ytterligare ett år i detta ganska korta jordeliv. Det är värt att fira, även om livet långt ifrån är en dans på rosor, så är det värt att leva.

Jag förväntar mig inget av min dag, mer än att kunna få välja det som jag själv vill göra. En hel dag då man släpper alla måsten, tråkigheter och bara gör det som man tycker är roligt. Jag har inga förväntningar, men jag ser framemot att åka till klubben och hålla i träning. Jag ser fram emot en lång middagsstund tillsammans med familjen, kanske spela lite gitarr och något trevligt samtal.
När kvällen kommer hoppas jag på att Toronto vinner över Montreal och när slutsignalen ljuder, bege mig ut i natten och titta upp mot den där stjärnbeströdda himlen och återigen konstatera att allting är vackert.

Läs hela inlägget »

Jag avverkar Springsteens "One step up" och "The river" med frenesi och otålighet och tredje numret blir Costellos "What’s So Funny ’Bout Peace, Love & Understanding" - en brutal version.
Allt spontant rakt upp och ner.

As I walk through
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.
I ask myself
Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?


Sedan sitter jag bara där tyst, med gitarren fortfarande i knät - utmattad, svettig och ...ledsen.
Det är en grym värld vi lever i. 

Den här veckan har i sin helhet varit ett helvete. Jag känner tacksamhet över mitt skyddnät. Familj, vänner och kollegor. De har tagit mig genom.

Jag har det där skyddsnätet som är få förunnat. Det som inte är en självklarhet för alla. Jag känner mig ödmjuk inför det.
Den största delen av mig känner dock besvikelse, svek och ledsamhet. Ibland vill man bara gråta, skrika, eller sjunga en sång.. eller flera...
Allt för att döva den där smärtan. Allt för att släppa på det där förbannade trycket.

och i natt ber jag en bön om kraft till uthållighet. En bön om att aldrig bli likgiltig.
Den här världen har redan alldeles för mycket av sånt.

Now all them things that seemed so important 
Well mister they vanished right into the air 
Now I just act like I don't remember 
Mary acts like she don't care 

(The river)

Läs hela inlägget »

Buenos Aires

Det händer inte ofta, men det är stunder som de här när inspirationen omfamnar en som åter gnistan tänds och man vill bara hänge sig åt skapande och inlevelse.

När man minst anar det ramlar det ner ord, strofer och meningar  över en som bildar fragment till sånger och andra verk. Det är bara att ta emot, plocka till sig, sätta ihop som en enkel byggsats.
Alltid lika välkommet, men också alltid lika opassande...

För när det händer är man helt uppe i något annat av de där sakerna som kallas viktigt och måsten. Det slår aldrig fel och att försöka göra allt samtidigt brukar sällan bli en bra combo.

Så nu nu sitter jag här. Har tagit time out. Jag måste ta ett beslut. Den där ölen, gitarren och all inspiration, eller undvika att bryta deadlines och riskera att ställa till det för mig och faktiskt avsluta det som jag MÅSTE göra.

Inom mig växer den där låten till sig inom mig som skall kallas Buenos Aires.

Läs hela inlägget »

För 24 år sedan vann denna kvinna sin första SM-medalj. Jag var hennes coach. Det blev guld
I går jagade vi återigen SM-medalj tillsammans. Denna gång i veteranklass. Det blev guld nu med.
Vissa stunder i livet stannar kvar inom en. Denna kommer förstås vara en sådan. Den där anledningen till alla dessa år man lagt ner på föreningsliv.

En gemensam vän utryckte det med;
"Episkt, Legendariskt, Monstruöst".

Själv har jag svårt att sätta ord för det, men det fungerar som bränsle till att fortsätta lägga ner alla dessa timmar bland människor, i en klubb jag högaktar och älskar.

Läs hela inlägget »

Solen reser sig upp över skåneland, över Sverige och visar sin kärlek för vintern, det bistra, det förutsägbara.
Det har varit en intensiv helg många mil hemifrån, men en vacker dag som den här har jag åter glädjen att konfrontera allt det där som gör livet så värt att leva.

Allt är inte vackert, allt är ingen lek, men vi kämpar på.

Vilket musik passar bäst till en sådan här dag? Jag famlar i blindo mellan mina musikhjältar. Det är en kall dag i november och allt känns i det fina, ändå så långt bort...

November är evighetens moder.

Så jag fortsätter med att skriva egna sånger, fångar allt just nu och här.
Senare på min promenad lite längre in i landet, där fåglarna fortfarande sjunger, kommer verkligheten kollidera med dikten och allt förevigas.

Det är fars dag, det är en dag i november och vintern håller ett järngrepp om allt. Livet rullar på.

Läs hela inlägget »

On the Level



Jag kanske borde ansöka om en wild card till helgens tävlingar nere i Staffanstorp? Tanken slår mig när jag ser på min packning. Det är dags för veteran-SM, men nej, vissa saker bör man ha sunt förnuft att hålla sig borta ifrån.

Men,

Hade jag känt mig hel och i någorlunda i trim kanske...
Tävlingsmotivationen försvann för flera år sedan. Idag för stunden kändes det helt plötsligt annorlunda.

Arbetsveckan går undan och jag blickar åter söderut, men denna gång som coach på ett mästerskap och en av landets största judo-cuper.

Mitt liv återgår till det vanliga igen. Stänger ute distraktionen. De negativa krafterna. 
Om en stund är jag i väg. Det är ett uppdrag, ett jobb, en livstil. Framförallt något jag älskar och ser framemot.

Läs hela inlägget »

Årets värsta natt ..och den längsta 
Jag ser 7 mål ösas in bakom Torontos målvakter. Inget orkas in i Los Angeles Kings kasse.

Senare väljs en kvinnoförnedrare,  rasist och Putinvän till världens mäktigaste ämbete.
Vilka signaler det ger till mänskligheten.
Vilka signaler det ger till våra barn och ungdomar.
Ganska snart har vi ryssen i södra Sverige och Gotland annekterat. 
Jag har känt av en bättre stämning i min omgivning. Alla är påverkade av stundens allvar.
Det är dämpat, men ändå "Talk of the town"
Vår värld är en hemsk värld att leva i.
Onsdagen den 9e november gick allt snett.

Läs hela inlägget »

Jag undvek en älgkrasch med några centimeter denna morgon. Jag hade bråttom utan att fartsynda.
Älgen hade däremot inte bråttom. För någon sekund var det jag och den där tjuren. När jag tittade igen stod jag still och älgen hade nästan hunnit över vägen på andra sidan.
Det är kallt i vinterland. Vi är i början av november...
Allt är grått eller vitt. Jag försöker leva mitt liv i mer spännande färger.

Förutom vädret handlar allt bara om politik. En hel värld håller andan. Val-lokalena är öppna. Snart vet vi. Jag kommer alltid vara rädd för en amerikansk presidentkandidat som är vän med Putin.

Ute fortsätter det att snöa. Kylan står stilla.

Läs hela inlägget »
Ett lands bilburna invånare skottar fram sina bilar.
Veckan närmar sig sitt slut och för mig innebär det att jag skall tillbaka i vanliga rutiner.
Efter en vecka med sköna naturupplevelser, sköna fester och förlustelser så ligger allt öppet för upploppet. Den sista fjärdedelen. Den mest ansträngande.

Sedan nytt år, ny tid, nya utmaningar och kanske nya konventioner. Men först - rusa igenom november, sedan decemberspurta.

Jag var på den där toppen i veckan. Jag såg ner för branten. Jag smakade på dess vägg. Det är inte ens två månader kvar. Allt skall en dag sammanfattas och diskuteras.

Nu körs det sista loppet.

 
Läs hela inlägget »

Det är väntan på att ett regn skall komma och gå.
Det är avkoppling på en balkong många mil hemifrån. Allt ät lugnt. Allt är skönt. Allt handlar bara om avkoppling.
Om en timme fortsätter färden söderut ytterligare ett 50tal mil.
Det är ljummet och behagligt.

Läs hela inlägget »

Ett slottsliv

Det blir en kväll på slottet.
i en sådan här miljö frodas inspirationen.
Det har varit en lång dag som skall avslutas både med en slottsmiddag och en respektabel promenad på det.

Det pratas om femrätters.
Ett fint liv för en livsnjutare.

Läs hela inlägget »

Presidentval runt hörnet. Jag läser egna blogginlägg i ämnet.

Tisdagen den 7 april 2009 skrev jag ett inlägg om President William McKinley. 
En personlig favorit bland de där gubbarna.

Jag tycker om "ämnet" amerikanska presidenter. Det har jag alltid gjort.

William Mckinley, USAs 25 president.
Han påbörjade en politisk karriär likt ett antal andra presidenter efter att dekorerats efter tapperhet i strid under inbördeskriget.
 
McKinley var republikan och blev president någongång på slutet av1890-talet. Som en sann imperialist satte Mcinley djupa avtryck för den amerikanska staten. Han lyckades lägga under sig både Puerto Rico, Cuba och Fillipinerna. Dessutom annekterades Hawaii.

Under sin andra presidentpresiod sköts McKinley ihjäl.

McKinley anses vara en av de "viktigare" presidenterna i den amerikanska historien, men försvann antagligen i skuggorna av sin Vicepresident och mer historiskt kände; sin efterträdare Theodore Roosevelt.

Läs hela inlägget »
Jag utanför en av grindarna in till Vita huset Jag utanför en av grindarna in till Vita huset

Det exploderar i opionsmätningarna denna morgon och LA Times' presenterar en ledning för Trump med 5,4 procent. It ain't over til it's over
Om några dagar kan världen se lite annorlunda ut.

Jag har under mina tio år som bloggare följt amerikanska presidentvalen noga. Eller - egentligen i hela mitt liv.
Det har sedan jag var barn alltid funnits en fascination för det ämbetet. Faktiskt så mycket så att de där gamla gubbarna blivit ett stort intresse och inbringat en stor dos av nördkunskap i ämnet. Inför valet den 6 november 2012 hade jag en särskild presidentsvalsblogg.
(Dessa blogginlägg och även tidigare inlägg i ämnet finner du här och sedan sök på amerikanska presidenter.)

Presidenter som jag tycker lite extra om är William McKinley, Harry S Truman, Ronald Reagan, Bill Clinton.

Vilken partifärg de har spelar ingen betydelse för vad jag tycker om dem. I amerikanska presidentval handlar det så mycket mer om person framför partifärg.

Jag tycker George W. Bush var mycket bättre president än sitt rykte här i Europa.
Jag tror att John McCain hade blivit en mycket bra president och beklagar att han blev slagen av Obama 2008.
Jag hoppades på att Al Gore (D)skulle vinna 2000 mot George W. Bush och John Kerry (D) borde fått en chans 2004. Jag tror att dessa två hade blivit bra presidenter.

I alla tester som tidningar brukar göra "inför" blir jag ALLTID republikan.

Trump i vinnarhål nu.
Det gör mig rädd. Alltså allvarligt rädd.
Jag vill inte ha en amerikansk president som är polare med Putin.
Jag vill inte ha en amerikansk president som överlåter Europa åt Putin.
Trump som president innebär att Putin och Ryssland kommer få härja fritt i min närhet. 

Det är mycket galenskap nu och kanske har vi snart en person som är riktigt galen som ledare för världens främsta supermakt. För första gången känns ett amerikanskt presidentval mer skrämmande än spännande.

Egen bild på Vita huset
Egen bild på Vita huset
Läs hela inlägget »

Mot toppen

Jag på toppen.
Finns ingen skönare känsla.
Det går upp och det går ner. Ibland känns det som man ständigt är där nere. I min ålder når man en sorts balans.

För några dagar sedan i en livsmedelaffär:

Hon; "Hej, ursäkta att jag tränger mig på, men jag vill bara veta varför jag känner igen dig så och jag såg att du tittade på mig också..."

Jag; "Jo, jag känner igen dig också, men kan inte placera dig.."

Så där gick vårt samtal på. Hon direkt, jag mer trevande.
Hon kändes verkligen så bekant, så nära, men ändå så långt borta.

Hon frågade vad jag hette. Jag frågade vad hon hette. Det hjälpte oss föga, men jag gissade på gymnasietiden, men vi var inte lika gamla.

Sedan kom jag på det. Vi hade drama tillsammans under ett par år. En gång i tiden var jag en tonåring med teater-ambitioner. Största merit - en roll i en uppsättning på Lisebergsteatern. De drömmarna dog - 86. Trettio år sedan exakt. 

Tiderna förändras, men nya drömmar tar vid och även om allt idag tar sig helt andra utryck finns alltid den där känslan där, en önskan att vara en del i något. I ett sammanhang, få lyckas och bestiga nästa topp.
Att återigen få känna den där känslan -
Känslan av att Lyckas.

Läs hela inlägget »

Jag har gått hela dagen och liksom drömt mig tillbaka till Fiskemarknaden i Marsielle. Så här års skiner fortfarande solen i Provence. Det är liksom som bra svensk sommar.

Här i Dalsland är det allt annat än sol. Det finns få beröringspunkter.
Jag packar mina väskor nu. Snart så.

Skriver en ny låt innan avfärd. Allt skall hinnas med innan karusellen går. 

Kanske låter jag skägget växa vilt igen. Det är ju trots allt november. I så fall finns det ingen återvändo. 

Jag tittar på det där ett år gamla kortet från Marsielles gamla hamn en sista gång. Vieux-Port.
Nostalgitimman är över. Här kommer en man på nya äventyr.

Läs hela inlägget »

Det är en kaffekanna på bordet. Det är papper och skrivböcker. Snart är jag på väg.
Den där planen skall bara finjusteras först.

Fleetwood Mac i hela rummet. Stevie Nicks är obarmhärtig.

"Rock on gold dust woman
Take your silver spoon
Dig your grave

Heartless challenge
Pick your path and I'll pray"


För ett år sedan vid denna tid hängde jag bland fiskegubbarna i Marseilles gamla hamn. Solen sken och gubbarna var barärmade.
Här är det bara grått och kyligt.
Så här års behöver man verkligen klimatbyte av diverse karaktär.

Läser om alla som avskyr november. Twitter är full av sådant. En del av mig känner kränktheten frodas inom mig. Jag bad aldrig om att bli ett novemberbarn.

I morgon fyller brorsan. Vi delar båda det där vemodet.
Han är på väg till fjällen. Jag stannar kvar ett litet tag till i min "Gold dust women bubbla".

Läs hela inlägget »

Jag har sovit, skrivit sånger, jobbat, tränat och tagit långa promenader. Jag har till och med gett min kropp en Abhyanga-massage.
Nu är jag redo för bloggen igen. Sticka hål på den där tystnaden.

"Min producent" hör av sig gällande de där låtarna som jag spelade in för ett tag sedan. Mycket vatten har runnit under de broarna sedan jag gjorde mitt med dem.

Han; Sitter med dina inspelningar men får liksom inte 
till det.

Jag; Undra varför
Han; det låter som vanligt
Jag; Och? I så fall är det ju riktigt bra!
Han;  Jag skulle vilja få till det riktigt bra, men det blir               inga överraskningar
Jag; Jag har aldrig varit svag för överraskningar
Han; Ok, då blir det enklare

Vissa saker här i livet skall bara få vara som det är. En Tommy-låt är ingen rocket sciences 

När jag nu fått vila ut riktar jag blicken mot kontinenten. Jag måste ut på vägarna igen.  
Men denna gång skippa flyget och de där turistfällorna. Skippa de sköna ställena som regeras av kraftfulla naturkrafter.
Skalv och terror skall inte få stoppa mig.
Jag åker så fort jag blir klar med allt det där som väntar på att få min uppmärksamhet.

Dylandebatten avtar så fort som det visar sig att huvudpersonen själv tillslut kommenterar och tackar.
Och precis som jag sa så kommer han till Stockholm.
Sveriges "duktisar" som tror sig veta allt och tar sig rätten att döma över levande och döda, kan dra åt helvete!
Och så har vi de där som hellre sett Cohen få priset om det tvunget skulle gå till en sångare . Herregud - den mannen gav ut sin första dikt samling 1956 och bok -63. Första skivan kom först 1967. Med cirka ett 20-tal böcker borde Cohen med lätthet kunna kvala in som författare och poet.
Så mycket dumhet!

När jag åter igen sitter i styrposition ser jag allt så klart. Den här världen är så fylld med dumhet och för en kväll får jag möjligheten att vara på rätt sida om den.

Läs hela inlägget »

Val

I dojon pågår ett svettigt cirkelträningspass, men jag hamnar i Kafét med kaffe och tankar...
Jag borde gjort som min son - vara ombytt och en i gänget. 

Men

Jag på distans och utanför.

Jag är för trött för att träna, men det enda botemedlet är just att träna. Det där vet jag.
Jag känner mig förevigt förlorad och med det i tanken fyller jag på ännu en kopp kaffe.

Det är hög rytmisk musik som dunkar i hela huset. Det är en entusiastisk instruktör som manar på sin grupp. Alla ger hundra. Jag tar två stora klunkar kaffe. Klockan tjuter. Ny övning. Jag tömmer kaffekoppen samtidigt som jag observerar hur min son tar ut sig till det yttersta.
Det är tisdag i oktober och jag är starkt ifrågasättande till mina val här i livet.

Läs hela inlägget »

Det har regnat hela natten. När jag vaknade vid tretiden härjade höstvädret som värst.
När nu löven faller tappar årstiden sin färg och allt blir bara grått. När jag går den lövbeströdda vägen fram känns den gångna sommaren så långt borta. Hösten monterar ner.

Jag tar mig an söndagsbestyren på ett strukturerat sätt utan att varken stressa eller förta mig, men det är en hel del som skall göras för att man skall kunna börja på en vecka på bästa sätt.

Utanför fortsätter det att regna ...och blåsa. 
Säkerligen har vi snart också kylan och snön här. 
Jul är inte alldeles för långt bort. Si så där två månader från nu.
Jag lyssnar på Gretchen Peters version av "on a bus to St. Cloud" och drömmer mig bort till något annat.
Något annat än Dalsland, Något annat än Sverige.
Något annat än det där destruktiva som händer på den där bussen till ST. Cloud.

Något någon annanstans utan höstnyanser.
 

Läs hela inlägget »

Passion

Anders, jag, Thomas, Rino och LJ Anders, jag, Thomas, Rino och LJ

Det handlar om passion och kärlek.
Först träningspass med barngrupp på förmiddag, sedan Stenungsund och heja på Klubbens 16 personer starka trupp. 
Jag möts av glädje och förväntan.
Jag känner nervositeten, adrenalinet, fruktan, viljan och förhoppningen som inramar allt.

På mattan i dag finns han som jag tävlade tillsammans med år efter år, för samma klubb, för samma lag.

Där finns den där mannen som så olyckligt för precis ett år sedan i samma tävling bröt armbågen i första matchen och fick den dagens förhoppningar grusade. I dag skall han få revansch, få slutföra den här tävlingen.

Det handlar om vänskap och sammanhållning, allt det där som får mig att lägga ner över 20 timmar i veckan på den här klubben som alla de här människorna älskar och tillhör.

Det handlar om en historia, men också en ljus framtid.
Att vara delaktig och kunna vara med i ett positivt sammanhang.

Det handlar om passion.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter