2016 > 01

Det är 1983. Jag är femton och svårt förälskad. På Allhem i Färgelanda visar man fortfarande film en gång i veckan. Jag och hon den där vackra, glädjespridande och underbara flickan går och ser  En officer och en gentleman. Soundtracket med Up where we belong med Joe Cocker och Jennifer Warnes. Så vackert och rätt. Men det är inte den låten som fångar och totalt knockar mig. Nej, utan "Tunnel of Love"
Visst kände jag till Dire Straits vid den här tiden och visst hade jag haft mina stunder till debutalbumet som kom på 70-talet med samma namn som gruppen. Den där plattan så full med magi, Sultan of swing, down to the water line, six blade knife...för att nämna några.

Tillbaka till en officer och en gentleman, tillbaka till Tunnel of love. Tillbaka till Nordsjökusten och Whitley Bay, längs Cullercoats och Rockaway beach. Så här efteråt inser jag att det handlar om resan. Om den där resan som låten tar med mig på. Hur låten är uppbyggd.  Själva introt som är ett genialt arrangemang av Hammerstein och Rodgers  Carousel Waltz från musikalen Carousel. Tempoväxlingarna, Knopflers röst som aldrig varit bättre, det där gitarrsolot som måste vara bland de 20 bästa som gjorts och så outrot... Har det någonsin gjorts ett mäktigare outro inom populärmusiken?

2016 framträder fortfarande den där speciella doften från ett Allhem 1983 vars publik som förväntansfullt vill se Richard Geres rollfigur Zack Mayo kyssa Debra Wingers dito Paula Pokrifki. Jag kan känna hettan, jag kan känna min förväntan på kvällen som sträcker sig långt längre än biobesöket. Och så rysningarna varje gång den där Schecter Custom Stratocastern hörs.

Läs hela inlägget »

Stevie Nicks sjunger Leather and lace. Det är lördag eftermiddag. Jag smuttar på den där kalla och så här dags obeskrivligt goda ölen. Jag plockar upp gitarren. Slår an några toner. Låter bra. Jag hänger på. När det är dags för Don Henleys entré, tar jag över duetten och stämmer in i

"You in the moonlight
With your sleepy eyes
Could you ever love a man like me
And you were right
When I walked into your house
I knew I'd never want to leave
Sometimes I'm a strong man
Sometimes cold and scared
And sometimes I cry"


Gud vad jag älskar den där kvinnan! Det har jag alltid gjort. Sedan tonårens förvirrade ögonblick. Hon var det sexigaste som fanns. Ingen röst skulle någonsin kunna tala så till mig...
Jag antar dock att jag inte är den enda som fallit pladask. Jag tänker på hennes tidigare män; Lindsey Buckingham och just Don Henley. Kanske handlar denna låt om dem? Nicks och Henley tillsammans ett par år under slutet av 70-talet. Minns att jag tyckte att det var fantastiskt att just dessa två underbara artister fann varandra. Hörde en gång att Nicks skulle skrivit den här låten till Waylon Jennings som ville ha en duett som han kunde framföra tillsammans med sin fru Jessie Colter. Då det framkom att Waylon och Jessie planerade att skilja sig, ville Waylon göra den själv. Stevie Knicks lär då förklarat att det bara fanns fyra personer som skulle kunna framföra låten. Han och  Jessi Colter, eller hon själv och Don Henley. Antagligen rätt val. Tillfälligheter och stundens ögonblick blir musikhistoria. Stevie Nicks första hit efter uppbrottet med Fleetwood Mac, Don Henleys första hit efter uppbrottet med The Eagles. Skapliga egna karriärer efter tiden med supergrupperna.

Lördag eftermiddag och jag låter hela det där Stevie Nicks albumet  "Bella Donna" spela på. Ölet byts ut mot vin och jag tar mig an flera av de där göromålen som jag ligger efter med. Det handlar om jobb, det handlar om egna studier och det handlar om den där föreningen som engagerar mig. Ibland får jag känslan av att den där snaran som sitter tajt runt min hals, bara dras åt mer och mer, trots att jag hela tiden utvärderar mitt engagemang i livets skeenden och måsten och dessutom flitigt sållar bort sådant som jag inte skall hålla på med. Önskar att jag skulle kunna ägna mer tid åt sådant här; Att skriva, att sköta om min blogg. Jag önskar att jag spelat ännu mer gitarr och skrivit mer sånger. Jag önskar att jag skulle kunna dricka mer öl och vin...
Det är tiden. Jag befinner mig just nu i livets mest intensiva fas. De där åren från nu och fram till pensionen. Allt går i fortkörningsfart. Sedan tar det slut, det tystnar, "locket läggs på brunnen". Som pensionär sätter du in en aktivitet per dag och får det att för dig själv och andra att låta som att du har dagen fulltecknad. Inte alla pensionärer förstås, men en hel del som jag träffar låter mig förstå det. Om jag får vara frisk och leva kommer jag kanske själv bli en av dem. Känns avlägset just nu, men jag skall försöka minnas denna känsla just här och nu.

Leather and Lace...Den känslan vill jag också minnas.

I need you to love me
I need you today
Give to me your leather
Take from me
My lace

 

Läs hela inlägget »

Alison

Jag kommer från rep. Det börjar bli allvar nu. Om ett litet tag skall jag återigen tillhöra ett band, en ensemble, en grupp. Inte så mycket stök längre. Mer nedtonat. Inga tokiga idéer eller storslagna planer. Bara en liten turné.
Vi har precis kommit igång. Gått igenom låtarna. Jag messar till brorsan och meddelar var vi står. Han deltager på distans. Noterar, ger tips och är stand by. Han kommer ner när det drar ihop sig. Gör sin grej.
Tre Elvis Costello låtar på spellistan. Inte illa. Om jag skall få göra covers känns Alison som självklar. Låten som fångade mig och gjorde mig till Costello-fan för evigt. En låt som ständigt hängt med och som för mig haft en oerhörd betydelse. Den där nerven i låten som alltid haft förmågan att försätta mig i känslosvall .
Såg Costello på Cirkus -91 tillsammans med brorsan. Di leva och Jakob Hellman vara också där. Det var magiskt. Inget Attraction, utan med the Rude 5. Marc Ribot på gitarr och Elvis Presleys basist Jerry Scheff. Bland annat..
Alison framfördes och Dileva och Hellman dansade. Magiskt.
Det är sånt där man minns. Konstigt. När det kommer till vissa saker minns man helt plörsligt detaljer. Även om det var evigheter sen.
När man börjar spela igen så kommer de där minnena fram.
Jag skall göra ett gig, det är allt, men allt som en gång var stort är häftigt igen.

Läs hela inlägget »

Nikki Sixx tycker det är nog nu. "Jesus can the reaper please take break for awhile..". Alla de där rockgubbarna dör en efter en. Jo, jag kan hålla med, även om den tiden skall komma. Take a  break!
Tveksamt om det för mig funnits några viktigare musikaliska förbilder än Glenn Frey och Don Henley. Minns första gången jag hörde den där plattan Hotel California. Det var andra hälften av sjuttiotalet. Farsan hade lånat skivan. Han spelade den för oss barn och han var upprymd och entusiastisk. Han sa att det var bra grejor. Bara skivkonvolutet gjorde mig skitskraj. Men det som gjorde mig riktigt, riktigt skraj var att farsan älskade det. Det där var absolut inte vad vår far hade fostrat sina söner att lyssna på. Iallafall förstod jag det inte  där och då. Jag tog avstånd. Tänkte inte lyssna på sån där flummusik. Någon måste säga i från. En liten pojk mot en hel västvärld som tagit det där pojkbandet från kalifornien till sina hjärtan.
I all hemlighet älskade jag vad jag hörde och i hemlighet spelade jag den där plattan gång efter gång. Allt skedde i smyg. Min yngre bror Ronny fick absolut inte veta att hans bror och förebild kapitulerat så lätt. Hans far må falla, men inte hans storebror.
Fyra låtar på första sidan. Fem på den andra. Första låten; Hotel California. Detta mästerverk som skulle förändra en hel musikgeneration. Glenn Freys verk tillsammans med Don Henley och Don Felder. Felder som inleder det där klassiska gitarrsolot som sedan exploderar när Joe Walsh tar över. Kanske den bästa låt som skrivits. Nummer två på plattan; New kid in town. Vilken öppning. Bägge två blev ettor på Billboard top 100! Spår 3 Life in the fast lane. Även den högt på Billboard och sedan sista spåret på första sidan:Den sagolikt vackra wasted time. Allt det där minns jag utan att behöva kontrollera. Jag blir äldre och minnet sviker mig allt oftare, men vissa saker försvinner aldrig.

Läs hela inlägget »

Jag spelar gitarr igen. Spelar på riktigt. Visst, jag har dagligen spelat i flera år, men inte på det här sättet som jag gjort de senaste tre månaderna. Jag har roligt tillsammans med gitarren. Vi tycker om varandra jag och min Martin, men jag har inte velat säga något så här öppet tidigare, för jag har varit rädd för att det bara varit en tillfällighet, men så är det. Det är en förälskelse som gått över till kärlek.
 Jag spelar, sjunger och skriver. Och, jag sätter ihop en låtlista på ett gig som skall genomföras om några veckor. Evigheter sedan jag spelade inför folk. Det skall banne mig få bli startskottet på en mindre turné.... Jag är sugen på det där rockstjärnelivet, även om min reportoar halkat väl långt i från rock´n roll hållet.
Turné lät dock bra - så får det bli!


Så dagen har av förtåeliga skäl ägnats mycket tillsammans med min "kärlek", men jag har också fått tid ute i denna otroligt vackra vinterdag. Dock för dåligt klädd visade det säg, även om jag trotsat alla mina konventioner och klätt mig i både mössa och medföljande vinterutrustning. Vintern är hård i år (som det står i visan).

På tal på visa, så har det under helgen producerats en ny spellista; Midnight special. Den mest spelade låten hos mig i dessa dagar är sköna Kansas City med Otis Gibbs. Väl värt ett lyssnade om man är sugen på en skön låt med härlig feeling.
 

Läs hela inlägget »

Comeback

Det är tid för att återgå till det normala. Det normala som för oss flesta innebär inrutade veckodagar. Jag skall börja jobba. Jag skall börja lägga mig i tid. Jag skall sudda bort all den här lättjan inom mig och alla sådana där "vad som faller mig på" fasoner. Det känns som att jag varit ledig en evighet, men känner jag mig färdig? Fick jag gjort allt det där som jag hoppades på. Svar; Nästan.
Det är som en enda lång semester från mig själv...eller kanske är det semestern från mig själv som börjar nu? Gud vet! Hursomhelst, i morgon ringer klockan 05.45 och allt blir som innan..kanske...
Det är iallafall ok. Jag känner mig redo. Jag känner mig redo att ta hand om dessa vinterdagar oavsett om de är soliga och vackra som idag eller grådassiga och fula. Det blir ändå tillslut som det själv vill.
Det viskas om återkomsten, om min comeback till vardagen.
Läs hela inlägget »

Ibland kan jag bli så trött på min klocka. Visst, jag älskar allt den kan göra för mig, men vissa saker behöver man inte alltid konfronteras med. Jag har tränat på förmiddagen. Min klocka tycks nonchalera detta faktum. Jag ägnar mig åt att vara mycket aktiv när det gäller att vara social med mig själv som att dricka öl och spela gitarr, men det är just såna där saker som det där hälsoprogrammet "S Health" och min klocka fullständigt skiter i! Skall försöka hitta något annat. En ny app som tar hänsyn till den mentala hälsan -  punkt slut!

När det gäller aktivitet så finns det dock en liten sanning i vad min klocka basunerar ut. Det är nytt år och snart är det dags att börja jobba igen, dags att komma in i rutiner. Det kräver för min egna del - för mitt välmående och överlevnad; planering. Jobbet måste vara färdigplanerat, det mesta annat också. Mitt liv bygger på planering in i minsta detalj för att jag över huvudtaget skall ha en chans att ta mig igenom dagar och veckor. Under ledighet är det annorlunda. Då samlar jag energi och bara gör sånt som faller mig in, men under perioder med mycket jobb och projekt, måste det finnas en plan som jag följer. Veckodagarna ser ganska lika ut, dagar som kvällar. Även helgerna är inrutade, även om jag försöker hålla söndagarna ganska fria.

Årets första dag. Det är mulet ute. Jag har inte varit utanför dörren...än. Det är tyst i huset. Jag är ensam i mina rum. Ingen överdriven alkoholkonsumsion i går och det känns bra både i kropp och själ. Det finns en och annan där ute som idag vittnar om andra erfarenheter.
Det verkar vara tyst i många hem. Det verkar vara mycket hämtpizza.

Den här dagen på året sticker ut på många sätt. Mycket "görs mest" av idag. Tvtittande, pizza, sociala medier, vila, sömn, sex. Det gäller att inte tappa greppet. Snart skall alla förväntningar infrias, dina åtaganden skötas och livet levas. Det handlar om att hålla leendet på konsum vid liv (som det står i visan). Att inte tappa greppet, att gå vidare och hålla uppe de aktiva minuterna. 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter