2016 > 02

Engagemang

Jag ägnar förmiddagen på klubben för att köra ett pass med skön cirkelträning. Det gör mig slutkörd, men så här efteråt är det förstås en riktigt skön känsla. Klubben jag tränar på har fyllt 35. Jag var med från start. Det var judoträning som drog och än i dag är det det som fortfarande är min roligaste träningsform. Tänker tillbaka på alla dessa år. Det är lätt att både bli nostalgisk och engagerad, när man drar sig till minnes sakers händelser. Mestadels roliga saker. Det är väl det man minns.
Hittar den här bilden på klubbens facebooksida. Från igår. Jag fick denna underbara teckning från en härlig liten tjej som jag tränar på lördagsmorgnarna. Det behövs sannerligen inte mer för att man skall kännas att man rikligen belönas för sitt ideella arbete.

Om ett par veckor drar tävlingssäsongen igång för Färgelanda judoklubb. För egen del är tävlandet över för länge sedan, men jag får fortfarande upp samma puls som jag en gång fick inför att jag själv skulle gå upp på tävlingsmattan. Nu som coach bredvid. Den där nerven finns fortfarande där. 
Vi har alla åldrar som tävlar. Mitt fokus ligger på seniortruppen. Det är en brokig skara av yngre och äldre seniorer. Det finns erfarenhet i massor och det finns de som tävlat lite mindre. Var och en av dessa killar och tjejer har ett speciellt förhållande till. De står mig nära. Jag älskar ungdomligheten och allt det där som den gör så att det ser så enkelt ut på mattan, men jag älskar ålder också. Det finns något där hos 30 plussarna som inger respekt och styrka, något som jag kan identifiera mig med i dag, eller kanske skulle kunna identifiera mig med.

Denna säsong gör en av mina första tävlingstjejer som jag tränade, comeback på tävlingsmattan. Detta vid 39 års ålder. Där finns det mycket erfarenhet må jag säga. Det fanns en tid då vi ständigt åkte runt i sveriges olika idrottshallar och skördade triumfer tillsammans. Hon var duktig. Det var det dessutom fler från klubben som var då.
Hon finns med detta seniorgäng som jag tänker resa med i år. En extra ingrediens som ger extra smak för att se framemot att resa och tillbringa tid med detta lag igen.

På teckningen som jag får från den lilla tjejen i en av mina träningsgrupper står det; "Du är en bra tränare Tommy". Jag har grubblat på det där vad en bra tränare är. En viktig faktor när det gäller att träna barn är tveklöst engagemang. Ju äldre och kunnigare de blir måste man själv förstås också ha kunskapen därefter, men i de där viktiga barnåren då tränaren enligt forskningen är så betydelsefull att den ofta slår ut föräldrarna som förebild, är  engagemang  en viktig avgörande faktor för att barnet kommer fortsätta med idrotten. 
Jag är långt i från en förstklassig tränare, men jag är ok. Jag har dock något som jag är riktigt bra på och det är just engagemang. Förövrigt en ingrediens som hela den klubb som jag är verksam i, bygger på. Vi i Färgelanda judoklubb är engagerade. Vi bryr oss om varandra och vi ger det där lilla extra till klubben för att vi älskar det som den står för. Vi är inte bäst, vi har inte de bästa tränarna och ledarna, vi är ok. Men, vi har en strävan att hela tiden bli bättre, detta för att vi är starkt engagerade för något vi tror på och älskar.
På bilden är det en diamant. Antagligen det finaste och ädlaste som finns i en liten flickas värld. Den tanken får mig att vilja ta i ännu mer.

Läs hela inlägget »

Överaskande nog så bloggar jag igen med viss frenesi och en del innerlighet. Ibland behöver man få ur sig besten först innan man kan gå vidare. 
Närmare midnatt efter det att vi var på väg hem från biografen plingade det till i min telefon. Min son skickade videoklipp hemifrån farsan och morsan, där han spelar Gunfight saloon på guran.

För nästan 40 år sedan var det jag och farsan som spelade "gunfight" ihop. Sånt där väcker minnen onekligen.

Min son firar sin sista sportlovsdag med att ännu en dag umgås med farmor och farfar. Jag planerar kommande vecka, det fortsatta året, mitt liv. Jag börjar dagen med att skriva i min dagbok; På årets 57e dag bestämmer jag mig för att aldrig sluta dokumentera livets gång och dess skeende. 
 

Läs hela inlägget »

Det är ännu en kall, men vacker morgon och när dagen kommer värmer de där solstrålarna så pass mycket att man med ens fylls med välbehag. Och så fågelsången.... Tänk vad många månader man har väntat för att höra Gärdsmyg, blåmes och talgoxe. Men så en dag.. en dag då allt blivit ljusare och luften känns så där ren och fräsch, då..just då...i den stunden ger de hals. Och som de gör det.
Man vill inget annat än att vara utomhus. Jag är dock fast inne.

De enda stunderna som man var inomhus som barn var när man var 1. sjuk 2. Det var extremt dåligt väder 3. Spela gitarr. En av de absolut första låtarna jag lärde mig på gitarren var Junior Parkers låt Mystery Train, men hans version fick jag höra långt senare. Det var Elvis version som hänförde mig till den milda grad att jag i en period gick runt och ständigt nynnade;

" The train arrived sixteen coaches long
The train arrived sixteen coaches long
The girl I love is on that train and gone"


Tittar på den där videon där en av mina gitarrhjältar Vince Gill gör just Mystery train. Det tillsammans med riktiga gitarrlegender: Jame Burton och Albert Lee. De har så gott driv genom hela låten och jag vill bara vara med! 
Det där välbefinnandet som uppstår när man är just i den där musikupplevelsen är minst sagt svårslagen.
Jag har förstås aldrig fått spela tillsammans med dem, men en kväll fick jag tillsammans med brorsan möjlighet att prata en liten stund med just Albert Lee. Han hade ett gig på en mindre svensk scen långt bort i från världs-scenen med storheter som Ritchie Blackmore, Jimmy Page, Emmylou Harris Hot Band, Eric Clapton, The Everly Brothers. När Albert klev av scenen den där kvällen stod vi kvar när de andra hade lämnat. För några minuter fick vi antagligen uppleva musikögonblicket of the life. Den där lilla pratstunden skulle bli ett stort minne som jag förhoppningsvis föralltid kommer bära med mig lika klart.

Läs hela inlägget »

Ibland måste man få kalla saker sitt rätta namn. LUF:s Stockholms förslag att legalisera samtyckande incest och nekrofili är faktiskt idioti. Allt måste faktiskt inte bemötas med sakliga motargument även om Liberalerna alltid skall poängtera högt i tak och breda åsiktskorridor.
Att  kunna uttrycka sin inställning utan att gå i polemik med argumentation är faktiskt en rättighet långt viktigare än mycket annat. Detta förstår människor och det borde de liberaler som nu tar LUF:s Stockholms i försvar med motiveringen "att idéer och tankar alltid måste diskuteras i ett liberalt parti för annars är det inte särskilt liberalt", också fatta, För det handlar inte om att inte få diskutera, utan om att sätta saker så på sin spets att det faktiskt blir galenskap. Liberalismen i det här fallet tar sig sådana propositioner att det går ut över andra och då är det fel. Låt mig förklara vad jag menar;
 Var man än läser så möts incestförslaget med de medicinska komplikationer detta kommer få för fostret. Detta är inte bara ett korkat argument eftersom att man då förutsätter att sex är lika med barn, utan det tar också helt bort all fokus på det faktum att kvinnors utsatthet återigen blottas. Det borde vara en självklarhet att en 15-årig flicka INTE skall behöva uppvaktas av sin 18-årige bror hemma. En lagstiftning  måste ses som ett stöd för den svagare parten och kan hjälpa henne eller honom att säga nej till ett "frivilligt" umgänge.
Bland Zoofiler finns det en uppfattning om att de djur de har sex med känner samma njutning som de. Det finns i dag en debatt på olika nätforum för zoofiler där det ses som underligt att de som är emot "morallagar" i allmänhet inte tagit ställning mot det. Så med andra ord är inte den nu utskällde liberala profilen Carl B Hamilton helt ute och cyklar, när han frågar vilket förslag som kommer härnäst; Sex med flodhäst?

Det känns minst sagt korkat att komma med ett sådant här förslag i en tid då kvinnors utsatthet med en sådan tydlighet uppmärksammas. Liberalernas förnyelsestrateger borde i denna stund känna både oro och en stor dos av motarbetande. Jag gör det. För det är inte sådana här förslag som skall läggas fram och nötas och blötas, oavsett hur internt det än kan vara. Det vinner ingen på och framförallt inte de som redan är svaga.

Läs hela inlägget »

Det här med att samla tankarna och få ihop allting, är inte alltid det lättaste. Egentligen behöver jag ingen blogg, jag behöver inte det här desperata utrycksfönstret, inte de här tangenterna, den där tonen eller allt som följer i dess väg. Det fanns en tid före den här. Det fanns en tid då jag lät allt bara va för mina sånger. Ibland kan jag sakna det. Sakna hur jag skrev 10 låter per vecka. Ibland saknar jag det självklara och enkla, även om det inte alltid var det bästa för mig.
10 års bloggande. Antagligen borde jag stoppa här och nu. Men så tänker jag på de där jävlarna som tycker att det är det bästa idén jag kommit på på länge..Ibland kan det mest primitiva driva en vidare.
Jag behöver inga sociala medier heller. Jag behöver inga knäppgökar på Twitter och de behöver sannerligen inte mig. De här dagarna "vid sidan" av har på många sätt varit befriande. Facebook sparsamt och allt det där andra stängt. Borde stänga ner för resten av året, eller ta steget fullt ut; gone for good. Jag behöver mer tid för reflektion utan störande distraheringsverktyg. Jag behöver en penna och ett papper.

Läs hela inlägget »

Lotus Love

Hittar det perfekta frukostbordet. Ett fönsterbord ut mot torget. Trots att jag är här när de öppnar, är det redan liv och rörelse i matsalen. Rösterna avslöjar Hallänningar och smålänningar och en och annan skåning. Inte en Dalsländsk röst så långt jag kan höra. Lite som att komma till ett annat land.
Jag har hittat mina vrår att tillbringa tid i. Rum för reflektion, skrivbord att sitta vid och en skön soffa att både slappa och sova i.


Den 14 februari 278 e. Kr. avrättas prästen Valentine som senare leder till St Valentines Day. Om detta förkovrar jag mig om under de första morgontimmarna. I vårt land tycks denna dag nu nått sin höjdpunkt och firas nästa lika hårt som i de anglosaxiska länderna. Iallafall om man får tro de sociala medierna som denna morgon svämmar över med kärlek, Jag känner mig redan så trött på det, men innerst inne önskar jag att det skall hålla i sig många timmar framåt.... Det finns så mycket hat där ute...

Här i Varberg har de fått upp riktigt kärleksträd. Ett sådant borde finnas i alla städer.  Det finns förövrigt en hel del som Sveriges småstäder borde anammat från Varberg. T ex en levande statskärna. En fantastisk känsla att kunna promenera runt i en stad med människor i. 
Vackraste igår; att se människor stå med ansiktet mot himlen för att lapa i sig de värdefulla solstrålarna som skänktes Varbergarna.

I mitt hotellbadrum heter artiklarna Lotus love.  En serie produkter speciellt framtagna för sådana här "asia-inspirerade anläggningar" misstänker jag. Hela rummet luktar Lotus love och det gör jag med. Fint.

Det drar ihop sig för fikastund.Denna man behöver mer kaffe. Därefter en långpromenad i den för dagen soliga söndagsförmiddagen. Så här långt har mina timmar hemifrån bjudit på det där som man kan önska och då jag nu känner mig utvilad, skall eftermiddagen ägnas ått ytterligare ett skrivpass. Just nu mycket kärlek och Lotus love.

Läs hela inlägget »

Jag har haft det lite tufft en tid. Inget speciellt, bara livet som går lite intensivare än vanligt.
Det har iallafall inneburit att jag fått ta några viktiga beslut. 1. Att pausa mina åtaganden för en liten tid.
2. Komma bort i från stress och vardag.

I går kväll när jag kom hem från jobbet informerades jag om att jag hade ett blommogram att vänta. Därav denna bild med mig med det där vackra naturliga och en ask underbar choklad. Från vänner som uppmärksammat att jag varit lite tilltuffsad. 
Tänk vad blommor kan göra, en tanke och några skrivna rader. Det får en faktiskt att må bättre. Tack skall ni ha!

Nu sitter jag på ett mysigt kafe. Det har jag gjort sedan tidig morgon. Underbart med kafén med tidiga öppentider. 
Det snöade när jag åkte i morse. Stundtals mycket dåligt väglag på vägen söderut. Men i Kungsbacka möttes jag av hur solen majestätiskt sakta steg bortom skogspartierna. Det är mäktigt. Road trips är fantastiskt för själen. Avkopplande och energigivande. När jag nu tittar ut bjuder Varberg på grådis. Jag tar ännu en påtår. Ser att det finns öl i glaskylen. Det frestar. Kanske om någon timma. Skall äta något mer först. kanske något sött.

Det här skall bli en helg med reflektion och vila. Jag är här för att skriva och dricka vin. Men, behöver jag sova ett dygn så gör jag det. Kanske kolla in omgivningarna? Varberg är en sån skön plats att vara på om man behöver koppla av. Jag älskar dess stadkärna. Känner mig hemma här. Känner till alla dess vrån. Vet hur man roar sig här ..och kopplar av.

Mignon café börjar fyllas på. Det är liv och rörelse. Ett bord bredvid fullt av blommor och en flagga. Trångt runt bordet. Ett "födelsdagsbarn" som skall uppvaktas. Jag mumsar chokladbiskvi som delvis kletar in sig i mitt nu ovårdade skägg. Jag mår gott. Tänker på den där Coronan som jag såg stod så där vackert i kylen. En sådan -  sedan en liten promenad runt torget, sedan stadshotellet. Finns mycket som jag vill ägna mig åt där. Jag har med mig mycket som kan ses som förströelse för själen.  Kanske blir det sängen och timmar framför teven istället. Nåja, ta mig ner till baren skall jag nog orka. Det får bli som det blir.

Kafét nu fullt. Hög ljudvolym, men jag gillar det. 
Klockan blir precis 10.00 och jag inser att det nu är dags för den där ölen. En snabb kortlivad berusning och sedan ut i Varbergslördag.

Läs hela inlägget »

Bröder

På sociala medier i går - denna bild. Jag själv och mina två bröder stirrar mot mig. Det är Ronny, Sigge och jag. Minnen från det förflutna. Små pojkar och stora gitarrer. På Berga gård i Närke, hos våra kusiner. Det är 1980 eller 1981 -tror jag...
Idag kommer Ronny "hem". Direkt från huvudstaden som han nu kallar hemma. Tillsammans med Sigges fru Camilla skall vi spela i morgon. Vi har ett gig.
Jag och brorsan tillsammans på scen för första gången på evigheter. Då vi var
Guitar  & Girls och spelade instrumental gitarrmusik och spelades ganska frekvent på radion. Lokalradion förvisso, men ändå.
Brorsan fick spela på scen ihop med Janne Schaffer. Så långt räckte inte jag till. På senare år är det Beer drinking Boys som gällt, men då har brorsan haft rollen mer som producent och musikalisk andlig ledare. 
I morgon en annan sättning. I morgon ett annat kapitel. Livet rullar på och nya utmaningar hela tiden. Det är spännande.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter