2016 > 03

Syskonkärlek

Brorsan har mig! Bild tagen av Tony Wieslander. Brorsan har mig! Bild tagen av Tony Wieslander.

Påskhelgen var på många sätt skön, men nu är det skönt att gå vidare. I går kväll rullade träningen i gång igen och det var sannerligen härligt (även om bilden kanske signalerar något annat..)

Dagarna är så inrutade och fulla och inte sällan blir man så less på allting. Men, så får man de där dagarna ledigt, ett Powerbreak och vips längtar man efter att få vara igång igen.

På bilden ser ni mig som hamnat i ett minst sagt taskigt läge. Två sekunder efter denna bild togs sitter jag i ett halslås designat av min yngste bror som denna afton går hårt åt sin äldre bror. Jag är utom räddning. Det är på sitt sätt kärlek.

På tidigt 80-tal började jag och brorsan Ronny träna judo och det dröjde inte länge förän även vår far gjorde oss sällskap på mattan. Därefter kom Sigge, min yngste bror. Idag tränar våra barn också judo och jag och Sigge träffas varje vecka på träningarna och inte allt för sällan får vi möjlighet att fightas mot varandra. Tänk att faktiskt få dela ett intresse syskon emellan när man börjar krypa uppåt i ålder och dessutom få göra det tillsammans. För det känner jag stor tacksamhet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: judo

4 december 2006 skrev jag mitt första blogginlägg. Detta är sålunda ett jubileumsår. Snart bloggat i tio långa år. 10 år som bloggare. Det är nåt det. Jag har varit uthållig. Många är de som både börjat och slutat blogga under resan gång, men jag ångar på. 

Jag hade några riktigt bra  år mellan 2009 -2013 då jag stadigt låg på 4000 sidvisningar per dag. Sedan bytte jag plattform och mycket förändrades, men låg ändå kvar på respektabla 1200 sidvisningar per dag. 

Nu i påsk hamnar jag åter igen runt 4 och når nästan 5 000 på påskdagen. När allt kommer omkring är det bara siffror, men jag måste erkänna att det är häftigt att faktiskt kunna nå ut till så många.

För nya läsare finns det ett inlägg om ni trycker här som handlar om hur jag fick fart på min blogg.

Det känns som att jag är på gång igen!



 

Läs hela inlägget »

The man in me

Jag lyssnade på Lonnie Mack och mest på hans version när han gör den där Dylanlåten "The man in me". Det var så jag tillbringade större delen av de svarta timmarna.

Det finns något av ett reningsbad i att ägna sig åt nattvak. Som oftast uppskattar jag det, men i natt var det mest en plåga. 

Vuxna män spränger barn på en lekplats för att de avskyr dem. För att de var någon annans barn. Vuxna män som jag kan inte sluta att tänka på det. På den där grymhet som vi människor bär inom oss. Vi är sannerligen en hemsk art. Vi slutar aldrig. Vi är inte intresserade av att sluta. Vi kör på tills vi blir dödade för att sedan ersättas av nya gryma människor. Så där går det på. Så där har det alltid varit. Det blir inte värre och det blir sannerligen inte bättre. Vi har ägnat oss att döda sedan jordens födelse. Det som IS/Talibaner och allt vad de heter gör nu, gjorde blonda män med svärdet i sin högra hand och korset i den andra, redan på 1100-talet och förövrigt människor långt innan dess. Samma grymhet.

Nu väntan på ett nytt Hattin. En plats och ett sista slag.
Precis som när Saladins trupper 1187 drabbade samman med korsfararna i det blodiga slaget som skulle innebära början till slutet för korsriddarnas rike i det Heliga landet.
Kan vi få lite andrum sedan? Vad sägs om ett enda stort lugn i minst 200 år på alla fronter?

Jag har sett denna morgon födas. Jag har sett det ljusna och folk återgå till sina jobb. Jag har druckit te och försökt att ta mig samman. Även dags för mig att bryta upp. I bilen sedan hör jag nyheten om det kapade planet i Cypern. Hur är det möjligt att kapa ett flyplan anno 2016?

Läs hela inlägget »

Jag borde komma igång. Borde bryta upp och göra mig redo för en större arbetsinsats. Kanske träna? Kanske ta tag i det där som jag behöver få ordning på! Kan skylla på att det fortfarande är påsk. Kan skylla på det där hemska som hände på en lekplats i Pakistan i går och som fortfarande levererar mardrömsbilder på näthinnan ..
 

Jag är trött, lat och villrådig. Jag har strategier för sånt här, men när det verkligen gäller tycks jag totalt har kapsejsat.
 

Jag klarar inte av all frihet alla dessa lediga dagar innebär. Iallafall inte idag.
 

Men när det gäller mitt bloggande tycks jag åter vara på G. Tänk vad roligt allt blir bara man kommer in i det.
Google analytics bekräftar dessutom att jag verkligen är på G!
24 personer som just nu är inne på min sida och ...
Nästan 70 kineser som på någotvis hamnat här.  Har förvisso några vänner där borta, men sån här statistik kanske man trots allt skall ta med en nypa salt...

Läs hela inlägget »

Det finns en irritation hos mig att min Hemsideplattform är riktigt usel att blogga från. Så har det iallafall varit tidugare. Det har fått till följd att jag aldrig bloggar från telefonen och det är synd, eftersom att det är ett fantastiskt bloggverktyg. När jag tidigare låg på Blogger fungerade det fantastiskt bra och dessutom en gratissida. Hemsida 24 som jag nu använder, är varken direkt billigt eller har en bra bloggfunktion, men åandra sidan är det ju heller inte en ren bloggplattform. Förövrigt fungerar det ju bra.

Nu säger iallafall Hemsida 24 att de fått ordning på mobilappen och det är just det i skrivande stund som jag vill testa.

Jag måste få till mer kontinuitet i mitt bloggande. Jag vill få till det som det var förr.

Att blogga bilder görs bäst från mobilen. Just det skall jag prova på nu. Dessa foton är från Färgelanda och dagens promenad i det vackra annandagsvädret. Håll till godo. Nu hoppas vi och håller tummarna för att detta funkar.

Läs hela inlägget »

Hemligheten med att hinna med allt man måste göra är att gå upp en timma innan än planerat. Idag skall jag skriva musik. Det kräver lite inspiration ...och förberedelser.
Dagens starter; Cliffs of dover med Eric Johnson. Gitarrfrosseri utöver det vanliga. Konstateranden på twitter har återigen fått mig att fundera på den där ultimata listan på legendariska gitarrsolon. Jag tar det ett varv till och återkommer.

Ovanlig grå förmiddag. Sommartid har inte förmått att ändra denna dagsbild, så jag tar gitarren och tolkar några Thomas Andersson Wiij låtar. "Blues från Sverige" känns självklar, "du skulle tagit det hel fel" också. Sedan lite egen reportoar. Av förklarliga skäl spelar jag aldrig de där tidiga 80-talslåtarna jag skrev och det beror då inte på att jag har svårt att minnas hur de gick. En dag skall jag ta och sätta tänderna i de där låtarna och de må vara hur dåliga somhelst - utan dem hade det inte blivit något med något.
87 låtar på svengelska mellan åren 1983 -1985. Ett trevligt projekt vid 60?

Nu skall jag dock skriva nytt. Har en plan som är påbörjad. Allt jag behöver är lugn och ro och kanske lite vin. Jag lyssnar på Cliffs of dover en gång till. Låter de där tonerna fullkomligt bombardera mina sinnen. Den här påsken levererar. Det känns bra.

Läs hela inlägget »

En långfredag precis som när jag var barn. Gigantisk lång! Dagen har gått i snigelfart. Enda skillnaden är att jag idag uppskattar det. Jag har vilat en del, planerat semestern, gjort ett antal hotellbokningar, spelat monopol. Efter en och en halv timma var jag utslagen. Sånt händer, men trevligt så länge som jag fick vara med. 
I går var jag ute med en man som jag känt i över 30 år. Svårt att slå gammal vänskap. En del öl, men framförallt riktiga samtal. Vi bär våra historier, vi har många beröringspunkter.  Det är sånt som jag tänker på denna långa fredag. Allt medan jag lyssnar på Emmylou Harris och gör mina långfredags-sysslor.

Läs hela inlägget »

Världen fortsätter att explodera och människor är fortsatt galna. Min ambition för ett par dagar sedan att blogga om livsnjutning kom helt av sig. Svårt ämne i en sorgens tid. Ingen blogg.
Men nu väntar en påskhelg och för min del några välbehövda dagar ledighet. Hittar en bild i min telefon på mig tillsammans med min vän. Tillsammans med flera andra,  har vi haft en ytterst trevlig kväll. Jag ser nöjd ut - men trött. Symboliserar på ett bra sätt hur jag känner mig nu. Saker och ting faller på sin plats tillslut, även om jag känner mig slutkörd och färdig. Det finns med andra ord god anledning till att fira lite ledighet och uttrycka sin kärlek till allt det där som ändå är vackert i min tillvaro.

Läs hela inlägget »

Ingen quitter

Tommy goes bad temper Tommy goes bad temper

Mitt minst sagt svajiga humör påverkar mitt bloggande. Det och den här tröttheten som hela tiden håller mig fången och handlingsförlamad garanterar att jag är borta från det mesta. Jo, jag jobbar. För tillfället tycks det vara det enda som jag klarar av. 
"Svajiga humöret" är förövrigt mest dåligt. Att blogga känns idotiskt och även om jag skulle kunna skriva om all idioti i denna värld, väljer jag att se så gott som allt med ögon som tillhör en person som alltid ger upp för lätt. 
Alla känner vi så ibland. Uppgivenhet och meningslöshet.
Jag kan få för mig att jag tillhör den där gruppen som känner så ganska ofta. Men, så slår det mig hur ihärdig och uthållig jag alltid är i allt jag tar mig för. Min så kallade framgång i det som jag gör har sällan berott på talang eller större kunskap, utan att jag aldrig gett upp.  Att jag varit ihärdig, att jag tränat, att jag vågat misslyckas är faktorer som gjort att jag är den som jag är.
För ett tag sedan läste jag Petter Stordalens bok "Min hemlighet". En för mig fantastisk bok på många sätt, då den inbjöd till många kloka insikter. I ett kapitel berättar han om ett norskt komikergäng och hur de nått sin framgång. Samtidigt tog han upp flera exempel på människor som han träffat genom livet som aldrig fått den framgång de förtjänat. Bland annat tar han ett exempel på en komiker han känner som ondgör sig över det där nu heta "komikergänget" som får så mycket tid i teve  och hur mycket bättre han egentligen är, men att han aldrig fått visa det...
Och..
Det är just det det handlar om, Att vara ihärdig och att ligga i.
Det "norska komikergänget" hade satt upp flera olika shower innan de blev kända och jobbade stenhårt på att hela tiden arbeta och hålla igång en show som kändes uppdaterad och fräsch. De kanske inte var de roligaste som fann, men de förde arbetet vidare, de hade ett driv.  När så det norska tevebolaget behövde ett nytt gäng för en fredagskvällsatsning fanns det redan ett  färdigt alternativ att köra på. Det är så som framgångsformeln ser ut enligt Stordalen. Ihärdighet slår både talang och kunskap.

Själv varken är eller kommer jag bli någon stor entreprenör, eller något annat med dignitet heller för den delen. Jag är jag och det är gott nog för mig. Däremot vet jag när jag tänker efter, att ju mer jag ligger i, är ihärdig och hela tiden är öppen för att lära mig något nytt, så kommer jag att lyckas med det som jag företar mig. Att ge upp och inte se långsiktighet i det jag gör är ingenting för mig.

Och

Så har vi det här med denna gigantiska trötthet som ställer till det och uppe på det mitt minst sagt dåliga humör.

Ibland måste man bara gå till en tillfällig reträtt för att sedan kunna anfalla med ursinne och all kraft man har.
 

Läs hela inlägget »

I morse skrev jag ett blogginlägg medan tårarna föll. Ibland måste man låta dem komma. Det finns stunder då allt måste komma ut, oavsett i vilken form det är.
Sedan försvann min text. "Deletades" från cyberrymden. Inte med mening, men kanske fanns det en mening med det ändå...Allt behöver behöver inte spridas.  

En flicka på tio år lämnade i dag allt det som ett barn skall ha rätt till. Trygghet och säkerhet. Skickad tillbaka till det där landet som hon en gång kom i från när hon var mycket liten. Sedan dess har hon hunnit med att börja skolan, få kompisar, blivit en del i ett sammanhang. Hon var en glädjespridare på klubben där jag tränar. En solstråle som alltid mötte mig med ett leende när jag var på väg att dra igång mitt pass -  hon färdig och på väg att byta om.
I går ringde hon sin bästa vän, en annan liten 10-årig tjej på klubben för att säga farväl. Hon ringde från ett transitboende någonstans, för vidare avfärd mot ovisshet och osäkerhet.
Ingen hade fått veta något. I det ögonblicket, i de tårarna, klev jag innanför dörren. Där och då förstod jag att för några skulle den här stunden alltid leva kvar som en påminnelse om livets grymhet och människors obeslutsamhet.
   



 

Läs hela inlägget »

Seclusion

En snabb genomgång innan nästa match. Allt fokus på den. En snabb genomgång innan nästa match. Allt fokus på den.

Tävlingen igår sitter kvar i kroppen. Även att stå bredvid tar på krafterna. I väg tidigt på morgonen för en heldag i Karlstad och sedan hemma igen på kvällen. Inte i tid för mello. Men i tid för att koppla av en stund med en bok och ett stort glas mjölk. Det är inte alltid vin eller öl i mina glas. Med tiden har jag lärt mig vikten av att koppla i från och framförallt att göra det. Det är då jag läser, lyssnar på musik, släktforskar, spelar gitarr eller bara stirrar in i väggen.
Denna morgon betydligt lugnare. Frukost i ensamhet och tysthet. Skönt, även om jag är tveksam till att Nyhetsmorgon på fyran inte kan stampa igång för än klockan åtta på helgerna. Jag är smått beroende av att få nyheter serverade under morgonstund. 
Är på klubben innan 11 och kör en timmas cirkelträning. Så sköönt ...iallafall efteråt. 
Söndagar är då jag samlar krafter. Denna söndag inget undantag. Den får bli som den blir. Det är det som jag uppskattar. Alla andra dagar är så inrutade. Små chanser till överaskningar.
Det är te nu. Testund och planering. Allt därefter kommer aldrig någonsin dryftas.

Läs hela inlägget »
Jag, Daniel Anglen och Tim Örn på Judogalan förra helgen. Jag, Daniel Anglen och Tim Örn på Judogalan förra helgen.

Fick anledning till att promenera en bit i den kalla, men vackra morgonen. Solen lös så intensivt och tycktes göra sitt yttersta för att fylla på mig med energi, innan arbetsdagen skulle ta vid. Denna fredag kommer likt sina föregångare alltid lika hastigt inpå och jag är sällan tillräckligt förberedd för det faktum att allt som borde varit klart nu, måste få en ny deadline, om möjligt.

Förra helgen var det stor galahelg och jag fick tillfälle att på ett avslappnat och trevligt sätt umgås med alla judovänner som man lärt känna genom åren. Vi var dessutom ett stort gäng från klubben och det förstärkte den där känslan av harmoni. På bilden ser ni mig och min vän Tim tillsammans med Daniel Anglen som blev hela Sveriges tv-favorit ifjol i serien "Heja Sverige".
 Denna helg är det återigen judo som står på programmet, men denna gång i det mer intensivare slaget. Det blir tävling i Karlstad och min roll är att leda ett gäng som har rätt så stora förväntningar på sig själva, vilja, kunskap och ambitioner. Vuxna människor som hatar att förlora. Det är där som jag kommer in. Coachen, den där personen som skall få gänget att lyfta, entusiasmera och få "hjulen att rulla snabbt och säkert". Allt skall ju helst gå som på räls. 
Att vara ledare, att kunna coacha rätt och få ut precis allt det där i rätt ögonblick som krävs för en vinst är minst sagt en klurig uppgift. Ibland tycks man tro att vem som helst kan göra det och visst är det kanske så om man då inte har högre krav än att ha en hejaklack och någon som fyller på vattenflaskan för en. Att vara coach innebär att vara fullt fokuserad hela tävlingsdagen. Att ha koll på allting runtomkring, ha koll på förutsättningarna och framförallt vad som händer i dessa människors huvuden...

För det är under resan, väntan och uppvärmningen som den tävlande under tävlingsdagen skall vara precis lika fokuserad som under själva matchögonblicket. Det är här en stor av utmaningen ligger i att vara den presterade aktive och det är här en vaken coach kan göra stordåd.
En annan viktig sak är att jag som coach och den som skall tävla tillsammans är överens om målet med tävlingen. Att vinna alla matcherna och  t om hela tävlingen kan låta ganska rimligt. Varför inte sätta ribban högt och hoppas på att komma halvvägs? Det är sant. Man måste ha en tro på att det skall finnas en liten chans att vinna, även mot det på papperet mest överlägsna motståndet. Det mest överlägsna motståndet brukar vara en själv..
Jag minns att när jag tävlade och framförallt i början, hade svårt att sätta upp rimliga mål för mitt tävlande. I mina första sju tävlingar mötte jag motstånd som alla var överlägsna mig och jag förlorade således alla matcher, en del mycket snabbt. Jag visste att det var tufft motstånd, men ändå kändes det tufft att få stryk, att vara den som förlorade. Att jag inte vann kan man så här i efterhand se som ganska självklart. De var mycket mer rutinerade än mig, de hade hållit på längre och tävlat en hel del när jag stötte på dem. Om jag vunnit mot dem i det skedet, så skulle deras insats inte varit mycket att hurra för och i sanningens namn inte sporrat mig att fortsätta.
Jag upptäckte att det fanns andra sätt att vinna på, utan att vinna matcherna mot de där motståndarna just då. Att hela tiden försöka slå mig själv. Ju mer jag tävlade upptäckte jag att jag faktiskt blev bättre. Jag kände mig starkare och mina tekniker började så smått att fungera. Ibland kunde jag t om få in något kast och få poäng. Varje sekund längre mot just den där motståndaren som jag tidigare fått stryk mot räknade jag som ett segerpoäng som jag likt en trofé stoppade ner i min erfarenhetssäck. Denna säck med erfarenheter skulle jag sedan få stor användning för den dag då det tillslut var dags för mig att börja vinna. Att hela tiden försöka överträffa mig själv. Sekunder, blev minuter och tillslut stod jag där som segrare.
Det där blev en sorts livsresa och det lärde mig inte bara att ju mer jag tränade och tävlade, ju bättre blev jag, utan det gav mig också en högre insikt som jag burit med mig i livet; Om jag har tålamod och orkar att hålla ut, har jag möjlighet att nå allt det där som jag någonsin drömt om. 
Det är just det som är min största uppgift i morgon som coach; att följa planen, påminna om ett längre mål, att vara närvarande och upprätthålla rätt fokus.
 

Läs hela inlägget »
Jag tillsammans med Svenska judoförbundets ordförande Alf Tornberg. Jag tillsammans med Svenska judoförbundets ordförande Alf Tornberg.

Jag tog farväl av en person idag som har haft en stor betydelse för ett av de avgörande vägval jag tagit i livet. Det var stämningsfullt, värdigt, men också tårfyllt och svårt. Vissa personer får den där avgörande betydelsen på ens liv utan att ens bett om den, allra minst tänkt på det.
Tänk de där ögonblicken som fåt en avgörande roll i just ditt liv. Då du
t ex bestämde dig tillslut för att gå på den där festen, eller bestämde dig för att resa med en kompis till ett land du aldrig varit, började studera, eller i det här fallet; började träna den där nya sporten som kommit till den lilla kommunen där jag växte upp...
Man vet inte det då - man vet inte att det skall påverka en för resten av livet.
Och kanske inte bara en själv utan flera personer i den där omgivningen.


När jag började träna judo kunde jag aldrig tänka mig att det skulle ta så mycket av min fria tid i anspråk under i stort sett hela mitt liv från 12 års ålder och fram till i dag.
På bilden ser ni mig hålla upp en present som klubben fått av Svenska judoförbundet som en gåva för våra 35 år. Jag tillsammans med Svenska judoförbundets ordförande Alf Tornberg som besökte klubben i går i och med vårt årsmöte.

Den där personen startade den där klubben som jag så småningom skulle komma att kalla mitt hem. Den där personen var min första tränare och motiverade och inspirerade mig att både tävla och sedan bli ledare. Det var inte planerat. Det var egentligen en ren tillfällighet att jag gick på den där första träningen, men det blev ett avgörande val i mitt liv. Något som jag aldrig kommer kunna komma i från eller ta mig ur.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter