2016 > 09

Det blir ett träningspass då jag tillslut tar i och efteråt kan jag känna den där tillfredställelsen som man bara  har när kroppen efter fysisk ansträngning är slutkörd.
Äntligen!
Jag har haft det jobbigt på träningsfronten de senaste månaderna.
Det är nu eller aldrig. Det blir hela tiden jobbigare att utstå fysisk smärta.

Jag och musiken sedan. Jag skall skriva en låt. Helst flera stycken. Det finns verkligen saker att skriva om. Jag har min story. Det finns en historia att berätta. På ett sätt är det nu eller aldrig. Ibland känns det som att man kan erövra världen, ibland att man skall förlora det sista man har. Jag har varit så trött det sista. Men det finns ingen anledning att misströsta. Har förstått att det tycks vara en epedemi. 

Oktober tar snart vid. Novemberregnet och dess stormar har redan anlänt. En god tid för en konstnär, inspirationen flödar. Även det döda gläder. Men snart föds allt på nytt igen, men då är antagligen inspirationen borta.
Det är nu eller aldrig. Jag har en hel värld att erövra.

Läs hela inlägget »

Det fanns en tid då jag tog min tillflykt till naturen. Långt bort från allt mänskligt väsen, där jag ägnade mig åt att skriva brev till mig själv och andra.
Så här i nutid och med en känsla av att det var miljarder år sedan, låter det helt befängt. Faktiskt snudd på galet. Men, bara "snudd på", för jag vet att den där tiden var viktig och formade mig till den jag är i dag och hur det än är så  kan man inte ha det ogjort.

Jag har gjort många galna saker. Jag har varit en gränsöverskridare. Jag har hoppat och jag har upplevt fallet. Jag har inte alltid hamnat på bägge fötterna. Som oftast har det gjort ont. Jag har tagit smällarna.

Livet förändras. Nu befinner jag mig alltid i civilisationen, men ibland och inte sällan kan jag tänka tillbaka på den där tiden och då som positiva skeenden. Tänka tillbaka på letters from the wasteland." Tillflyktsplatsen, galenskapen och tillfälliga reträtter för att ladda om...
Jag är den jag är.

Läs hela inlägget »

Det regnar, blåser och bär sig åt. Jag vaknade i natt efter det att jag drömt om ett stort, stort höstträd där jag tycktes leva mitt liv.

Jag hade mitt hem där, mitt arbete och mina vänner. Trädet var ett vackert träd med vackra höstlövskiftningar, men det såg jag först när jag trillat ner..när jag låg där nere på marken och liksom hade trädet ovanför mig. Ett plötsligt, oväntat fall, som blev ångestfyllt när jag i hisnande fart föll. Jag kände aldrig fallet. Kände aldrig smärtan, utan istället rofullhet och kanske tillfredsställelse när jag sedan låg där på marken. Jag var varm, kanske svettades jag. Först när jag sakta höll på att somna in förstod jag att detta var min absolut sista tid. Att det var höst och skördetid, (ja höst betyder ju faktiskt "Skörd") och att jag nu var färdig med allt. Det var slut.
Drömmar känns ofta så verkliga och ni förstår nog att det var svårt att somna om sedan. Jag låg vaken och lyssnade på vinden utanför, på regnet och jag tittade på mörkret. Efter någon timma gick jag upp, gjorde the och plockade fram den där Selma lagerlöf boken som heter Höst och som skall vara den sista hon gjorde. Små korta noveller om liv, död och ungdomlig livfullhet. 
Natt blir till morgon utan att för den skull skifta färg. Höstlöven kan inte göra mycket åt det.
Detta blogginlägg publicerades för första gången den 25 september 2012. Alltså för precis fyra år sedan på denna blogg. http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/09/drom-om-hosten.html 

Läs hela inlägget »

Söndag.
Jag har fått gjort de där sakerna som jag så tvunget behövde göra. En skön känsla.
Men så dyker den där känslan upp att man också skulle kunna fått gjort ännu mer. Livets dilemma. 

Det gäller att hitta balansen. Ständigt denna kamp att 
lyckas vara framgångsrik i sitt arbete, den perfekta föräldern,  framgångsrik klubbledare, , en underbar partner och socialt kompetent.
Allting förstås samtidigt.  

Vackert väder och semifinal. Det där Europalaget  visar sig inte vara en enkel match. Ingenting är enkelt.
Annat var det i morse. Att uppleva solen gå upp är en ynnest. Då finns ingenting som är omöjligt.

Läs hela inlägget »

I natten

I dessa dagar lever jag med hockeyn. Sömn är en bristvara. Några få timmar de senaste två dygnen. Man får försöka ta vara på varje tillfälle som ges att vila.
1 1/2 vecka kvar.
Nu klassiskt möte; Tre kronor mot Finland. Jag är väl förberedd. Hoppas att mina landsmän är det också.

September brinner. Efter jobbet somnar jag utomhus. Det är fortfarande varmt och svettigt på eftermiddagarna i Dalsland. Den bästa tiden tycks vara nu.

En dryg timma till midnatt. I denna match händer inte mycket.
Sedan gör Tre kronor mål. Det vänder fort i hockey.
Natten har precis börjat och allt sätts på sin spets.

Läs hela inlägget »
Första träningspasset på evigheter och jag är svag och loj, men hostar inte och det känns som ett stort kliv framåt. På judomattan är det trångt och i dojon extremt svettigt. Sådant jag uppskattar.

I bilen på väg hem sedan, den där duetten med Mauro och Jill som bara väcker sentimentalitet och minnen från förr. Det är krossade drömmar och preskiberade romanser. Och det handlar om förlåtelse och en andra chans....

Men det handlar inte bara om tillintetgjorda kärleksaffärer, utan också om vänskap och alla de där vännerna som kommit och gått. Jag tänker på de där fina människorna på klubben som jag delat så mycket med, som sedan försvunnit, men nu är tillbaka igen och vi bara kör på som om de där åren emellan aldrig funnits. Det är vackert. Snudd på kärleksfullt

och

 längre neråt vägen finns det alltid alltid en ny chans.
Det känns förhoppningsfullt.
Läs hela inlägget »

Match

Gitarren och hockeyklubben var två viktiga saker som jag fick som barn som skulle komma påverka hela mitt liv.
Som barn tittade jag alltid på hockey med min far. 
Canada cup -76 sågs i svartvitt och den natten tillsammans med min far när Börje fick den där stående ovationen i Maple Leafs Garden, förstod jag att det där som jag såg på teven, det som utspelade sig just då, var något så speciellt och snudd på overklig, att jag antagligen aldrig skulle få uppleva något större.
Från den dagen var jag en Maple Leafs.

Med åren fortsatte mitt NHL-intresse att växa. Jag slukade allt jag kom åt. Oftast 3 dagar gamla matchresultat ur tidningen Bohuslänningens resultatbörs. NHL var inget i Sverige. Det pratades om det lite grann, men ingen tycktes egentligen veta något.

Själv hade jag aldrig sett en NHL-match när jag under tidigt åttiotal for fram på skridskor, med klubba och puck, på den isbelagda sjön hemmavid. Jag var alltid Rick Vaive. Inte för att jag visste hur han såg ut, eller att jag hade sett honom spela, men jag förstod att han var duktig, eftersom att han som oftast fanns i målprotokollet för Toronto Maple Leafs i de gamla matchresultat som jag kom över.

På nittiotalet började femman visa ett par matcher i veckan. Det var stort. Jag spelade in dem alla, så att jag kunde se dem om och om igen. Jag köpte NHL-tidningar från Nordamerika och jag prenumererade på ett par. Jag blev Proffs på NHL...

Idag kan jag se Torontos alla matcher direkt och det gör jag som regel. NHL finns i allas vardagsrum. Till och med sportskribenterna på Aftonbladet har blivit proffs på NHL.
Jag har massa människor att prata NHL med och alla kan sina spelare, sin egna hockeyhistoria.

Canada Cup blev med åren World Cup och idag går Tre kronor in i turneringen som kallas världens bästa.
Sverige är som vanligt uppskrivna. Tre kronor skall vinna!
Maple Leafs Garden har blivit Air Canada center, men världens bästa turnering spelas fortfarande i Toronto.

Det får gå som det vill för Tre kronor. Visst kommer jag heja på Sverige, men den här turneringen har bara riktigt bra lag. Chansen att vinna för Tre kronor  är ungefär lika stor som fyra, fem andra lag..

Jag ser framemot bra matcher. Jag kommer se dem alla. Bara de bästa spelarna på planen. En högtidstund för mig. Bara ren njutning.

Läs hela inlägget »

Mat är livet

Jag kommer aldrig att bli någon matbloggare, men anser att mat är en av livets främsta njutningar . Dessutom är själva måltiden, sällskapet och gemenskapen runt en måltid det bästa sättet att umgås. 

I dag en underbar middag med lax, sötpotatis, sallad, ost, melon, Svamp och cashewnötter. Fantastiskt gott!

Och bara tanken och vetskapen om att den bästa måltiden antagligen ännu inte är avsmakad av mig, gör mig upprymd och lycklig. Mat är livet.

Läs hela inlägget »

Ge aldrig upp

Visst är det lätt att ge upp?
Man kämpar så mycket för att uppnå något, men under resans gång börjar man känna tvivel på om "jag verkligen kommer kunna ro det här i land."

Uppgiften kan vara tuff och på vägen väntar ofta stora utmaningar. Att förverkliga sina drömmar är inget som är enkelt, men faktiskt inte heller något som är omöjligt.
Det handlar om att vara uthållig, vara målmedveten och framför allt medveten om att du med största säkerhet kommer få planera om och välja nya vägar när det uppstår saker som sätter käppar i hjulet för dig och du måste gå vidare på ett annat sätt som du först hade tänkt. Målet och fokus är dock detsamma.

Om jag tittar tillbaka på mitt egna liv så kan jag ganska snabbt konstatera att det är med uthållighet och målmedvetenhet som gjort mig till den människa som jag är idag. Att jag jobbar med det jag gör, varit aktiv i judo i 35 år, mitt engagemang i klubben, mitt dagbokskrivande i 33 år, mm.

Att jag hållit min blogg i liv i 10 år beror på att jag varit uthållig och i stunder då andra bloggare faktiskt givit upp och lagt ner så har jag fortsatt. Genom att jag satt bloggandet som prioriterat och något viktigt för mig, samtidigt som att jag ständigt satt upp nya mål för min blogg. 

Självklart har jag haft mina motgångar och stunder som jag i fråga satt mig själv som bloggare.

"Varför bloggar du Tommy? "

"Vad har du att säga som folk vill läsa?"


Dessa frågor surrar ständigt runt mig som två bålgetingar och ibland är det enkelt att svara på de där frågorna, men ibland är det kämpigare. Trots detta har jag aldrig övervägt att sluta, eller heller drabbats av den där klassiska "bloggtorkan som så många drabbas av och som så ofta innebär slutet på ett lovande skrivande.
Anledningen till att min uthållighet har fått energi och hållt i, är att jag alltid känt att bloggandet är något som är viktigt och att jag är redo att göra vad som krävs för att klara att fortsätta. Att faktiskt gå vinnande mot de där tunga stunderna och hålla sig till planen när det blåser tufft runtomkring, kommer resultera i en underbar skön känsla när jag tillslut hamnar rätt igen. Den där tillfredsställelsen över att övervinna det som för en stund sedan kändes omöjligt, är en helt obeskrivlig känsla och något som man kommer att bära med sig länge, länge.

Så det handlar om att aldrig ge upp både när det gäller stort som smått. Att fortsätta framåt med det som man prioriterar som viktigt i sitt liv. Att utmana sig själv och sätta upp nya mål. Det är det som håller min motivation vid liv och ger energi till min uthållighet. Det är det som får mig att aldrig ge upp.

Läs hela inlägget »

"Det är inte konstigt att du blir sjuk", säger A , medan hon plockar upp ur matkassar. Själv halvligger jag i soffan och exploaterar hela min sjukdomsbild. När jag med min bästa "vad menar du min" visar min fullständiga oförståelse till hennes konstaterande, svarar hon lätt i förbifarten på väg till nästa köks-syssla;
"Ja med det tempot som du har så..."

Och där förstår jag att hon menar att jag ständigt är på gång och alltid har kvällar och helger uppbokade och inte har någon tid för återhämtning. När jag väl är ledig tycker jag om att dricka öl, stämma av och gå på lokal. Det vet jag att hon också menar.

I själva verket är det inte mycket som skiljer mitt hektiska liv med A:s. Hon håller sig också alltid sysselsatt till bristningsgränsen och tycks trivas med det och är det inte så för oss allihopa som är där någonstans i den produktiva medelåldern att vi kör på rätt bra i några år? Inget är lagom i landet lagom...
Det liksom finns en tjusning i att jobba för mycket, engagera sig i fritidsaktiviteter och flänga än hit och än dit....

Jag flänger inte omkring alls just nu. Det är stopp. Jag ojjar mig över min olägligt påkomna förkylning och jag grämer mig i att varken kunna jobba, träna och dricka öl. För just de där tre ingredienserna är viktiga för mitt välbefinnande. Nu finns inte orken där, eller lusten. Allt är dämpat och lågt.

Men solen skiner minsann och det med något överdriven entusiasm. Det är högsommarvärme ute och väder vi inte såg här i Dalsland under hela juni, juli och Augusti.
September is the shit!

Jag pratar med min far i telefonen. Han vill prata om vädret. Han tror på klimatpåverkan säger han, men att det är så varmt just nu i september beror inte på det. "Nej Tommy, minns du september -75? Då var det minsann varmt långt in i oktober."
Jag säger "mm".
"Och så 58, men det minns ju inte du.."

Jag minns inte hur det var just i september 1975. Vad jag minns är att det alltid var sommar när det skulle vara sommar och vinter när det skulle vara det. Min far har en hästs minne.

Sedan pratar vi gitarrer . Våra gitarrer. Om det har jag mycket att säga. Vi har våra beröringspunkter jag och min far. Jämlikar.

Solen har för länge sedan gått ner. Ännu en vacker dag är förbi. Jag hostar inte längre. Kanske är det nog nu? Och kanske, kanske skall jag aldrig mer skriva om saker som uppkommer under förkylningsrus...

Läs hela inlägget »

Jag har en alter ego i Umeå som heter Michael. Hälften av de samtalen som jag får på en vecka är adresserade Michael.
Michael är förstås inte jag och inte ett alter ego heller, utan den person som haft mitt telefonnummer före mig. För ju mer som efterfrågar mobila abbonnemang, ju

färre nummerkombinationer i just den nummermodellen som operatörerna använder sig av finns kvar till nya användare.

Förr hölls ett nummer kvar långt efter det att det sagts upp. I dag tycks det redan nästa dag pytsas ut till någon ny abbonent. Man kan fråga sig om detta verkligen är etiskt riktigt, eftersom att jag får samtal från de mest olika håll och myndigheter.

På ett sätt känns det som att jag öppnat en dörr ofrivilligt till någon annan och nu bär på massa hemligheter, som egentligen inte tillhör mig.

Michaels nummer står också i cyberkatalogen. Om det inte varit för att olika adress stått med skulle man kunna tro att vi var tillsammans...

Ibland får jag också mess från Michaels vänner. I början svarade jag att de skickat fel, men tröttnade snart på det. I dag låter jag det bara vara. Hade jag varit tjugo, hade jag säkert skrivit tillbaka, låtsas varit Michael, busat. I dag som vuxen (och lite tråkig), låter jag det bara vara.
Michael har tydligen kopplingar till SSU. Det har jag dock inget problem med. Så länge som ungdomsförbund skickar meddelande till mig, tänker jag le mitt största leende, precis som om någon skulle få för sig att be mig om leg på systemet.

Not. Detta blogginlägg skrevs av mig och publicerades första gången den 2 juni 2013. Drygt 3 år har gått, men inte mycket har ändrat sig.

Läs hela inlägget »

Det råder total stillhet ute. Inte en vind. Fåglarna sjunger och alla väntar på att solen så småningom skall komma fram. Jag står på utetrappan och ser på hur resten av familjen lämnar huset. Jag blir kvar, men dröjer mig kvar där ute en stund. Vill ta in allt det där som man bara kan få utomhus.

Inombords är jag ockuperad. Min kropp är erövrad och slutligen annekterad av en kraftfull förkylning. För första gången på evigheter ser jag mig besegrad och har tillfälligt kastat in handduken. En sjukdag och en sällsynt frånvaro från min arbetsplats.

Sitter på balkongen sedan. Alvedon kan vara rena mirakelkuren. Dock för mycket luft verkar inte bra för min sjuka kropp.

Sängläge ganska snart igen. Drömmer om demoner som förökar sig och en fästning på ön If.
Jag tillsammans med Anselme. Ingen direkt spännande kombo. Sedan fylls ön av 3500 hugenotter.  Antagligen finns det flera ättlingar till mig bland dem. Fängelsehålor fyllda till bristningsgränsen och ett liv under vidriga förhållanden, men för de som kan betala finns det bekväma gemak i fästningens övre plan. Jag tillhör inte de sistnämnda.

Jag vaknar upp någongång efter att Edmond Dantès och Abbé Faria gör entré. De tycks dock inte längre vara interner utan snarare plågoandar och elakingar.
Ibland i stunden kan mardrömmar vara värre än den värsta sjukan.

Jag är ok, om än lite tilltufsad. Dessa feberdagar håller mig i ett järngrepp, men jag har det faktiskt trots det ganska bra. Just här är jag fri och trygg.

Läs hela inlägget »

Nora

En lång kväll och lite natt i stadshotellets restaurang. Så mycket stadshotell-känsla. Det är något speciellt med dessa gamla byggnader. Mycket själ och hjärta.
"En liten stad med två långa och räta gator, tre tvärgator och ett stort grönt torg. Husen av trä med en våning, dock snygga"
Detta sa Carl von Linne redan 1746. Fortfarande en klockren beskrivning enligt denna stunds betraktare.
Stadsrättigheter redan 1643. Den "lilla" stolta bergsprängaren som symbol för en hel bygd.
Det blir en härlig morgonpromenad i det för morgonen soliga vackra vädret. Klassisk Maria Lang miljö. Kanske Sveriges bäst bevarade trästad. Det är "Tre gummor" på väg till marknaden. Jag gillar kyrkan.
Sedan tillbaka till Linde igen. En gång i tiden bestämde man att dessa två samhällen skulle slås ihop. Av det blev det inget.
Just nu; dags för föreläsning om uthållighet av professor Michail Tonkonogi. I mångt och mycket ett kunskapsområde där jag som bloggare har svart bälte.

Läs hela inlägget »

Genom norra Dalsland
och
när vi når Värmland börjar morgonen. Först i Västmanland blir första kaffestoppet. Inget öppnar förrän åtta utmed vägarna genom skogslandskapen.

Incheckning och mingel klockan 9. 160 +  och likasinnade på ett enda stort kafferep. Sedan föreläsning med professor Michail Tonkonogi. Någon minut in i föreläsningen förstår jag att denna dagen kommer bli bra.

Läs hela inlägget »

Daydream

Det är morgon i Homstead, Florida och jag ser framemot en förmiddag vid poolen innan resan fortsätter ner i Florida keys Det är morgon i Homstead, Florida och jag ser framemot en förmiddag vid poolen innan resan fortsätter ner i Florida keys

Dagarna vandrar in i september och medan jag drömmer mig tillbaka till lata dagar i Florida, matas vi med uppgifter om hur Orkanen Hermine drar in i staten. Dess kust har plågats av kraftiga regnskurar under flera dagar, skolor har stängts och nationalgardet har kallats in.
Florida har inte haft en liknande påhälsning sedan 2005. 

Desto lugnare och vackrare var det för ett par månader sedan....

Det är fredag morgon och solen skiner och jag med den. Den här veckan har gått betydligt smidigare än sin föregångare. Jag antar att jag blivit mer kompatibel.
Det krävs tydligen en inkörningsperiod efter semester för Tommy numera.

God dag!

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter