2016 > 10

Jag har sovit, skrivit sånger, jobbat, tränat och tagit långa promenader. Jag har till och med gett min kropp en Abhyanga-massage.
Nu är jag redo för bloggen igen. Sticka hål på den där tystnaden.

"Min producent" hör av sig gällande de där låtarna som jag spelade in för ett tag sedan. Mycket vatten har runnit under de broarna sedan jag gjorde mitt med dem.

Han; Sitter med dina inspelningar men får liksom inte 
till det.

Jag; Undra varför
Han; det låter som vanligt
Jag; Och? I så fall är det ju riktigt bra!
Han;  Jag skulle vilja få till det riktigt bra, men det blir               inga överraskningar
Jag; Jag har aldrig varit svag för överraskningar
Han; Ok, då blir det enklare

Vissa saker här i livet skall bara få vara som det är. En Tommy-låt är ingen rocket sciences 

När jag nu fått vila ut riktar jag blicken mot kontinenten. Jag måste ut på vägarna igen.  
Men denna gång skippa flyget och de där turistfällorna. Skippa de sköna ställena som regeras av kraftfulla naturkrafter.
Skalv och terror skall inte få stoppa mig.
Jag åker så fort jag blir klar med allt det där som väntar på att få min uppmärksamhet.

Dylandebatten avtar så fort som det visar sig att huvudpersonen själv tillslut kommenterar och tackar.
Och precis som jag sa så kommer han till Stockholm.
Sveriges "duktisar" som tror sig veta allt och tar sig rätten att döma över levande och döda, kan dra åt helvete!
Och så har vi de där som hellre sett Cohen få priset om det tvunget skulle gå till en sångare . Herregud - den mannen gav ut sin första dikt samling 1956 och bok -63. Första skivan kom först 1967. Med cirka ett 20-tal böcker borde Cohen med lätthet kunna kvala in som författare och poet.
Så mycket dumhet!

När jag åter igen sitter i styrposition ser jag allt så klart. Den här världen är så fylld med dumhet och för en kväll får jag möjligheten att vara på rätt sida om den.

Läs hela inlägget »

Val

I dojon pågår ett svettigt cirkelträningspass, men jag hamnar i Kafét med kaffe och tankar...
Jag borde gjort som min son - vara ombytt och en i gänget. 

Men

Jag på distans och utanför.

Jag är för trött för att träna, men det enda botemedlet är just att träna. Det där vet jag.
Jag känner mig förevigt förlorad och med det i tanken fyller jag på ännu en kopp kaffe.

Det är hög rytmisk musik som dunkar i hela huset. Det är en entusiastisk instruktör som manar på sin grupp. Alla ger hundra. Jag tar två stora klunkar kaffe. Klockan tjuter. Ny övning. Jag tömmer kaffekoppen samtidigt som jag observerar hur min son tar ut sig till det yttersta.
Det är tisdag i oktober och jag är starkt ifrågasättande till mina val här i livet.

Läs hela inlägget »

Det har regnat hela natten. När jag vaknade vid tretiden härjade höstvädret som värst.
När nu löven faller tappar årstiden sin färg och allt blir bara grått. När jag går den lövbeströdda vägen fram känns den gångna sommaren så långt borta. Hösten monterar ner.

Jag tar mig an söndagsbestyren på ett strukturerat sätt utan att varken stressa eller förta mig, men det är en hel del som skall göras för att man skall kunna börja på en vecka på bästa sätt.

Utanför fortsätter det att regna ...och blåsa. 
Säkerligen har vi snart också kylan och snön här. 
Jul är inte alldeles för långt bort. Si så där två månader från nu.
Jag lyssnar på Gretchen Peters version av "on a bus to St. Cloud" och drömmer mig bort till något annat.
Något annat än Dalsland, Något annat än Sverige.
Något annat än det där destruktiva som händer på den där bussen till ST. Cloud.

Något någon annanstans utan höstnyanser.
 

Läs hela inlägget »

Passion

Anders, jag, Thomas, Rino och LJ Anders, jag, Thomas, Rino och LJ

Det handlar om passion och kärlek.
Först träningspass med barngrupp på förmiddag, sedan Stenungsund och heja på Klubbens 16 personer starka trupp. 
Jag möts av glädje och förväntan.
Jag känner nervositeten, adrenalinet, fruktan, viljan och förhoppningen som inramar allt.

På mattan i dag finns han som jag tävlade tillsammans med år efter år, för samma klubb, för samma lag.

Där finns den där mannen som så olyckligt för precis ett år sedan i samma tävling bröt armbågen i första matchen och fick den dagens förhoppningar grusade. I dag skall han få revansch, få slutföra den här tävlingen.

Det handlar om vänskap och sammanhållning, allt det där som får mig att lägga ner över 20 timmar i veckan på den här klubben som alla de här människorna älskar och tillhör.

Det handlar om en historia, men också en ljus framtid.
Att vara delaktig och kunna vara med i ett positivt sammanhang.

Det handlar om passion.

Läs hela inlägget »

På torsdagar går jag på aw. Så också idag, Men jag väljer att göra det i en lugnare tappning i kväll. Ibland är tystnaden och lugnet runtomkring minst lika tillfredställande som sejdelskålande i glada Vänners lag.
Jag drömmer mig tillbaka till fornstora äventyr. Det är hög tid att planera ett nytt kapitel. Det finns fortfarande drömmar i den här kroppen. Dags för en ny resa.

 Det regnar. Jag noterar att det är två av mina närmsta vänners födelsedag idag. Det fanns en tid då vi ständigt sågs, ständigt hördes av. Idag ses vi nästan aldrig och det händer alldeles för sällan att vi pratas vid. Men ändå är de några som står mig nära.
Det är märkligt det där med att bli äldre. Att blicka tillbaka och åter dras med i händelser som skedde för decennier sedan. Jag blir 48 om 30 dagar. Allt är annorlunda nu, men jag behöver fortfarande dessa vänner, även om de nu oftast är långt, långt borta. Precis som familjen är de en nödvändig säkerhetslina i den tuffa vardagen. 
Och detta säger jag trots att jag i kväll inte önskar något annat än att bara vara själv.

Läs hela inlägget »

Sleepwalker

Vissa dagar har man helt enkelt slut på energin. 
Vissa dagar blir svårare än andra, även om man faktiskt med tydlighet planerat något annat.
Ibland blir det för mycket att hantera och mer än man tål.  Det tycks vara livet i ett nötskal.

Jag klarar mig, lider bara av den där trötthetssjukan som alltid infinner sig så här års ...men jag har vänner som har det tuffare.
De tänker jag på i kväll, när jag i mitt mörka rum sitter och funderar på om jag kanske skall gå och lägga mig.

Jag känner mig dödenstrött, men mår bra förövrigt. Jag är fri från mina demoner och är privilegierad med att vara frisk och faktiskt kunna gå och lägga mig med en skön känsla inombords.

Det är tisdag kväll och det är godnatt världen.
 Innan jag somnar, tänker jag på de här och nu, som har det tufft och kämpar med sig själva, men har den där innerliga önskan om att bara få må bra. De som jag (om jag kunde), bara skulle vilja ge en annan verklighet.
Ge den där nyckelknippan till de låsta dörrarna.

Läs hela inlägget »

Jag dras in i nya handlingar varje natt. Så även denna natt. Och det är fantastiskt att drömma om just drömmarna är goda, eller som i dessa fall fulla med  sekvenser där jag får vara hjälte, vara räddaren, eller den som står i centrum. Med andra ord ofta ganska tufft att vakna upp och inse att det bara var en dröm...

Denna natt är jag en vild, uppskattad och livsfarlig Nascarförare.

Jag kör  NASCAR Sprint Cup,  alla 60 lopp och trots spektakulära avkörningar och krascher lyckas jag varje gång placera mig bra. Jag vinner flera lopp och jag ligger bra till för att ta hem pokalen.

Det är över 100 000 personer på läktaren och alla ropar mitt namn. Jag har kört 58 lopp. Två kvar.  Det näst sista loppet; Daytona 500. Det visar sig att den gamle 50-tals legenden Fireball Roberts helt plötsligt är med i startfältet. NASCAR-organisationen har bestämt sig för att man inte längre vill vara näst största tevesport i USA! Det är dags att gå om NFL och amerikansk fotboll. Att bli nummer ett! Då räcker det inte med en Mark Martin, en Ryan Newman, en Kasey Kahne, eller Tommy Widekärr vid startlinjen. Nä legenden Fireball Roberts skall dammas av. Det är spänning i luften. Det är sista tävlingen innan det är dags för Indianapolis Motor spedway och 315 000 galna fans på läktarna. Fireball Roberts ser galen ut. Jag känner mig för första gången osäker...

Vi kommer iväg, men jag lyckas få punktering på alla däck samtidigt. Mer nervositet. Däckbytet går fort och jag är snart ikapp alla utan Fireball Roberts. En vild duell utbryter och Fireball Robert är verkligen galen. Han kör totalt utan fruktan och jag kommer på efterkälken. Men ju mer tiden går, ju närmare kommer jag och tillslut är vi sida vid sida...Alla 100 000 skriker "Fireball" 
Nu..nu, alldeles strax skall jag visa alla...

Då vaknar jag och en av tidernas största "vakna upp ur en dröm besvikelser" är ett faktum.
En ny dag är här, men allt jag kan tänka på är det den där förbannade drömmen och vetskapen om att jag aldrig får veta om jag lyckades vinna i Daytona eller ej.
Detta blogginlägget publicerades för första gången den 16 oktober 2012 på min blogg. http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/10/det-ar-mycket-aktion-pa-natterna.html

Läs hela inlägget »

Betraktelser

Helgen kommer och går och jag summerar och gör avslut. Det vilar ett lugn runt omkring, men i dagar av allvar och hunger, behöver en sextitalist vara i ständig beredskap. 
När mina föräldrar kommer på middag pratas det om tidens händelser, skola då och nu ...och att flytta hemifrån. Vi pratar om när jag som sjuttonåring lämnade mina föräldrar och definitivt blev vuxen. Vi pratar om de där stegen i livet som måste tas. Vi berör inte allvaret i dessa livshändelser som formar en människa, men insikten finns troligtvis runt det där köksbordet.

Nu skall snart en ny vecka inledas och det utan som helst förberedelser. Ibland får saker och ting gå lite på improvisation hur illa jag än tycker om det.

Att Brynäs åter vinner är en lättnad, men förlusten mot Leksand senast känns fortfarande tungt.
Att Toronto i natt vann var en absolut nödvändighet för mitt fortsatta välbefinnande.

Utanför finns en hel värld som väntar på att Bob Dylan skall prata Nobelpris, samtidigt som det kan konstateras att det är en tid för clowner. Jag har dock inte sett någon clown på åratal, men det tycks enligt media bara vara en tidfråga.
I USA eldar Trump på. Hillary måste vara dopad säger han på ett så övertygande sätt som bara han kan. Sedan föreslår han att ett drogtest bör göras på henne inför nästa debatt. Tiden är ur led.
Det är hösten 2016 och allt tycks bara gå igen.

Läs hela inlägget »

Hösten är vacker, men blåsig och kall. Jag är ingen vän av årstiden, men har lärt mig att leva med den. 
Nu tända ljus, rött vin och totaltystnad i mitt hus. En skön stund för reflektion ...och bloggande.

I kväll måste Brynäs och Toronto slå tillbaka och vinna om den här helgen skall bli bra. Jag har återigen klätt mig i supporterdress.
I Toronto mycket snack om att Auston Matthews gjorde 4 mål i sin NHL debut. Hos mig bara frustration. Man förlorar inga matcher i dagens hockeyera om man gör 4 mål!

Mycket prat om att Trump är i blåsväder. Han lär nog klara sig.
Vad man inte säger är att de som verkligen är i blåsväder är republikanerna. Hur tänkte man när man släppte fram Trump? Nu ser det ut som att Paul Ryan och gänget kommer få slicka såren och vänta i minst 8 år till.

Therese Johaug Är förstås oskyldig. 

Märkligt att alla som ertappas för att använt förbjudna preparat alltid är oskyldiga.
För min egna del har jag alltid misstänkt att hela norska skidlandslaget hållit på med fuffens. Inget förvånar mig om att det nästa gång kommer riktas anklagelser mot Johaugs lanslagskollegor.
Av någon konstig anledning är alltid norska landslag immuna mot både anklagelser och misstankar.

Tänk er tanken om det hade varit en ryska, eller en finska som åkt fast. Hur skulle snacket gå då?
Hade vi funnit rubriker i tidningar som typ

"Beviset som stödjer Johaug-förklaringen"

Jag tror inte det.

Inga nöjen eller festligheter får äga rum under en månad och landssorg i ett helt år. Thailand vet hur man sörjer en kunglighet. Dessutom ett år med teve i svartvit. 

I mitt hem är det desto färggladare och muntrare. Det är spel med öppna kort. Jag vilar upp och förbereder mig för större åtaganden.

Men

först här,

bara

stillhet och lugn.

Läs hela inlägget »

Människor i dessa dagar beter sig märkligt. Jag tror att det beror på att man är rädd för den stora bokdöden. Man är rädd för att surfplattorna skall ta över universum.
Att det i dag inte finns någon annan som kommer i närheten av Dylan när det gäller att påverka det skrivna ordet pratas det lite om. 
Jovisst jag må vara partisk. Ingen annan artist har fått medverka så mycket i min blogg som Dylan. 
Oh Mercy från - 89 är favoritplattan. Daniel Lanois styr upp skutan och tiden som förband till Tom Petty är över.
Shooting Star är ett mästerverk.

Andra favoritlåtar är Forever Young, Hurricane och
tidslösa Don't think twice, it's allright. Bland annat..

Noterar att det verkar bara i Sverige som vi är"Dylanfierade". I andra länder råder ett mer samförståndsklimat.

Jag tänker att kunde Barack Obama få fredspriset för
stärkt internationell diplomati och samarbete mellan olika folkslag innan han knappt påbörjat sin presidentperiod, borde Dylan få Fredspriset för låten Hurricane.
Ett litteraturpris känns givet. 

Läs hela inlägget »

Tillsammans 

Jag tillsammans med två riktiga vänner som jag upplevt mycket tillsammans med. Inte tillsammans, utan från olika tider.
Så är det när man är äldre och åren går.
35 år har satt sina spår. Den stilige mannen vänster om mig har jag tillbringat mina senaste 15 år tillsammans med på judomattan. Åren där innan med gentlemannen och återvändaren höger om mig.
Vi har en historia tillsammans. Vi delar samma kärlek.
Nu sedan några månader är vi alla tre på mattan tillsammans som vuxna män.
Åren går, men jag trivs fortfarande så förbaskat bra i dessa mäns sällskap.

Läs hela inlägget »

Medan jag gör en hastig mellanlandning i hemmet mellan jobb och träning för att packa om, prata om dagen som gått med min son, snabbt få i mig lite mat - sjunger Kelly Clarkson tillsammans med Vince Gill den undersköna  låten
"Don´t rush".

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Och just då när Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart, funderar jag allvarligt på om inte just han är min största gitarrfantom. Inte Clapton, Inte Vaughn, inte Young...
Vince Gill finns ständigt där med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound. Vi har ett förhållande.

och samtidigt

är det vardagar som kommer och går
allt är inrutat in i minsta detalj.
Detta är livet som jag fick. Livet som jag tog.
Det där livet som jag älskar, men som ständigt utmanar.
Vuxenliv deluxe på speed. Jag och alla andra som kämpar med att få dagarna att gå ihop.

och jag är sugen på att ta Kelly på orden
låtsas att det inte finns något som jag måste göra.

Men

i nästa sekund är jag så tacksam över att kunna vara upptagen. Att få och kunna leva ett aktivt liv. 
På vägen till träningen sedan småpratar jag med min son, samtidigt som hela livet rasar där utanför vår bubbla.

Läs hela inlägget »
Jag framför Lincoln Memorial någon gång i slutet av 1900-talet. Jag framför Lincoln Memorial någon gång i slutet av 1900-talet.


Vi  Européer gör ofta samma misstag gång på gång när vi diskuterar amerikansk politik; Vi tittar mot det stora landet i väst med europeiska ögon. Självklart blir det svårt då och lika självklart blir nästan hela Europa Obama-anhängare eftersom att vi har så svårt att ta till oss saker som liberala vapenlagar, religiös fanatism, abortförbud och dödstraff.
Världens största och bästa levande rockartist; Kid Rock tillsammans med dito skådespelare Sean Penn gjorde för amerikanska publicservice en kortfilm inför 2012 års presidentval om vad som egentligen förenar amerikanen.  Penn och Rock spelar två typiska politiska stereotyper som under filmens gång blir vänner. Något som kan tyckas otänkbart eftersom att de är så olika och står för så olika saker. Sensmoralen är att "låt inte politiken dela landet - att tänka olika har gjort USA stort.
Ta er tid och titta på filmen när ni har tio minuter över. Om inte annat för att det är två riktigt sköna killar som spelar.
(Det här blogginlägget bygger på ett tidigare inlägg från 11 oktober 2012 som hette Americans. Det   inlägget går att läsa i sin helhet genom att gå in på denna länk http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/10/americans.html)

Läs hela inlägget »

Lovsång







Det är tacksägelse och lovsång.
Tid att lyfta blicken från det som gör ont och stör  och istället tänka igenom vad man har att tacka för. Det handlar om de där självklarheterna i vardagen, som man inte alltid ser, eller tänker på.
Och det handlar om underverk. Mitt underverk sitter bredvid mig på fotot ovan. Hela fotot är i egentlig mening ett underverk. Jag har haft tur. Jag har mycket att tacka för, samtidigt som jag allt för sällan visar det.

Jag lever mitt liv på speed. Jag växlar sällan ner. Inget är perfekt och jag har sannerligen mina fläckar. Jag lever livet som folk gör som mest. Ganska hårt och brutalt.

Ingen humble bragging, bara tacksamhet över att få finnas med i ett sammanhang där jag tror att jag fyller en mening. Det känner jag tacksamhet för i denna stund och det firar jag i kväll.

Läs hela inlägget »



En del lär sig aldrig.
I ett blogginlägg från 2011 påminns jag av människans dumhet. Och så finns det människor som envisas med att säga att man bara skall titta framåt.

Jag är ingen tillbakasträvare och jag går med raska steg framåt. I mångt och mycket är jag en nydanare, även om det säkerligen finns de som anser att den "här mannen" enbart vill ha det som det var förr.

Och det är till viss del sant; jag gör ofta tillbakablickar i mitt liv och jag är helt övertygad om att ständigt gå vidare är det mest korkade man kan göra.
För en förutsättning för att verka i framtiden är att ha med sig erfarenheterna från dåtid.

Blogginlägget som jag refererar till finns också här.

Läs hela inlägget »

Jag vaknar två timmar innan Nyhetsmorgon börjar. Inga engelska husköpsprogram på någon kanal. Det blir amerikanska komediserier på 3an.
Jag borde kunna göra annat, när huvudet och kroppen känns pigga. Men det är söndag morgon och någon ordning får det vara även i mitt liv.

Te istället för kaffe. Det senare får vänta någon timma.
Det finns också en nyhetstörst inom mig. Putin är förbannad på Robbie Williams. 1- 0 till Robbie. Alla konflikter känns inte meningslösa. 

Jag äter mina ägg rörda sedan, medan allt ljusnar och dagas. Detta huset är ett tyst hus. Inte ens Ebba Kleberg von Sydow kan ändra på detta faktum.

När jag öppnar upp dörren till frisk luft och oktobervindar, hör jag några fåglar prata. Det är en fuktig morgon. Det har kommit mycket regn under natten. Jag borde tagit på mig mina joggingskor istället.

Den där luften är oemotståndlig. Det är kängor och lövspark. En hel värld nu täckt av löv.
En söndag i oktober då alla fortfarande tycks sova. ..men inte alla.
 På andra sidan atlanten har Trump ett krismöte.

Läs hela inlägget »

Min vän

Jag har ett par av mina gitarrer hos gitarrdoktorn och jag har lånat ut min Martin till min far, som också har brist på gitarrer i sitt hem på grund av instrumentvård.

Kvar i hemmet är denna skönhet som varit med mig sedan 77. Hon är den som hängt med mig längst. Alltid funnits där. Varit med om alla dessa flyttar, spelningar både på lokal och gator och torg, resor runt jorden, sett så många hem...

Hon har aldrig behövt någon justering. Var perfekt från början ...och så nästan 40 år senare är hon fortfarande gudomlig att spela på.

Jag fick den av mina föräldrar när jag var nio. Farsan som den drivande. Det var alltid musik i mitt hem. 
Jag lärde mig att spela alla viktiga Elvislåtar på just den gitarren och när jag var på mitt femtonde år skrev jag mina första låtar på densamme. Så här flera år senare kan jag konstatera att det finns någon slags kemi mellan oss, en kärlek som aldrig kommer att svalna.

Trots att jag längtar nästan i hjäl mig efter mina andra "vänner", kan jag inte annat än att glädjas över att just den här vännen är min.

Läs hela inlägget »
Etiketter: gitarrer
Tre brorsbarn, två gudbarn Tre brorsbarn, två gudbarn

Jag bryter bloggtystnaden en lördag och låter bli bloggfällan att urskulda mig. Jag är en vuxen man med en fulltecknad agenda.

Men allt jag vill är att skriva. Allt annat borde få vänta.

Vackra dagar utan jacka, har övergått i vackra dagar med jacka och denna vecka har jag också insett faktum att det handlar om det tjockare slaget av ytterplagg.

Och det har börjat att blåsa och hålla på och om natten tycker A att det är rofyllt med vinden som rycker tag i allting, medan jag oroar mig för all skada den kan tillföra.
I Haiti och amerikas östkust har människor verkligen haft anledning till att fasa Orkanen Matthew som utan nåd lämnat förstörelse och död efter sig.

Hade det inte varit för en annan "orkan"; Donald Trump, så skulle just Matthew vara ensam på nyhetsfronten nu i dignitet. Orkaner har en förmåga att bli förstasides stoff. Det har Trump också och kanske och med min förhoppning är han körd nu. Det är slut i rutan för herr Trump.
Folk får ogilla den mannen av vilken anledning som helst, men som svensk och Europé har jag levt i skräck sedan han blev presidentkandidat. Med Trump som president har vi en Putin som får fritt spelrum i Europa och ett direkt hot mot Sverige.
Jag vill inte ha en president i USA som är kompis med Putin och samtidigt oljar på maskineriet så att IS får ytterligare energi till tillväxt. Det måste ta slut nu!

En hel vecka sedan har gått sedan min brors son Ingvar var nere i Dalsland på besök. På bilden ses två av mina gudbarn Hannah och Ingvar, samt mina två andra brorsbarn; Victor och Felix. Jag älskar dem mycket.

Den här världen tillhör våra barn och vi måste göra allt som står i vår makt för att de alla skall få ett drägligt och värdigt liv. Det är den här världen fortfarande alldeles för långt i från att kunna uppfylla.
Vi måste fortsätta tala om det, skriva om det, handla och hjälpa till. Vi får aldrig bli likgiltiga. Vi får aldrig sluta att prata om det.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter