2016 > 11

Solen går ner under min hemresa från jobbet och sedan blir allt bara svart. Innan dess bjuder årstiden på magi och njutningstund. Svårt att inte trollbindas av detta färghav.

Min son åker och tränar och jag blir kvar hemma med mina måsten och ...tröttheten.

Den där förbannande självömkan som sprider sig via mina fingrar till tangenterna och ut i världs-cyber-alltet!
Att stå positiv i höstmörkret utmanar.
Att vara svag tär.

Jag dricker te och vatten om vart annat. Försöker hålla mig vid liv. Tänder ljus och sätter på musik, försöker finna det där läget då allt går på autopilot. Eller då det iallafall känns som det.

Jag borde åka och träna.
Det finns hela tiden så mycket saker man borde göra...
Jag behöver bli stark igen, men allt bara rämnar.

Det är tisdag i paradiset, men jag känner mig långt, långt därifrån.

Läs hela inlägget »

" I hate mondays" på radion. Jag höjer.
Boomtown rats är en del av min musikaliska revolt. Det är tidigt åttiotal. Ett stycke musikhistoria i Tommys liv.

"The silicon chip inside her head
Gets switched to overload.
And nobody's gonna go to school today,
She's going to make them stay at home.
And daddy doesn't understand her,
He always said she was as good as gold.
And he can see no reasons
'Cause there are no reasons
What reason do you need to be shown?"


Tiderna förändras. Jag åker till jobbet i någon sorts eufori.

Jag tycker om måndagar.

Jag uppskattar det nya oskuldsfulla en ny vecka bjuder på. En måndag innebär oskrivna blad. Det känns spännande, även om jag är medveten om att allt kan gå åt helsike. Vissa dagar är sådana. Vissa dagar blir mindre bra. Jag är dock optimistisk lagd. Den här dagen skall bli bra och levas väl.

Läs hela inlägget »

Det är Herrens ankomst och den inledande perioden i det kristna kyrkoåret. Kyrkoårets första dag. Ett nådens år.
Det är julmarknad nere på torget och musikgudtjänst i min gamla kyrka i Torp i kväll.
 

Jag går på adventsgudtjänsten  under förmiddagen i Färgelanda som leds av min bror.
I den superba Felicikören sjunger min mor och den leds i sin tur av min svägerska. Förutom min familj sitter även min far och mina två brorsbröder i bänkraden.

Itś a family affair.

När mörker och kyla ligger kring vårt hus Då vill vi vänta på julen kring ett levande ljus
Låt det brinna (låt det brinna)
Låt det brinna (låt det brinna)
Ljuset som du tänt
Låt det brinna (låt det brinna)
Låt det brinna (låt det brinna)
Ljuset i advent

Det är en sista söndagen i november och allt känns så hoppfullt.

Läs hela inlägget »

Livets arena

Det är en tävlingshelg.
En stor judotävling, men denna gång inte så långt härifrån. En arena med människor som delar samma intresse som jag. Flera av dem har jag lärt känna och upplevt massor tillsammans med. Både på och utanför judomattan.

Jag har verkat i dessa sammanhang nu i 35 år...
Och så är det dessa atleter. Anledningen till detta skådespel i dagarna två.

Jag kommer till arenan lagom för kvällspasset. Anders från klubben skall tävla. Han är en riktig tuffing och står för allt det där som man vill förknippas med i föreningssammanhang. Ger alltid allt, stark lojalitet för klubben, engagemang och kämpaglöd. En sådan som man vill finnas vid sidan av.
Idag stannar jag dock hemma, men mina tankar är likt väl vid tävlingsarenan. Jag tänker på klubbens tävlande. Önskar allt gott. Hoppas på en bra tävlingsdag. Tänker på den där intensiteten och energin som finns där. Mitt hjärta slutar aldrig blöda för den här sporten och dessa människor.

Läs hela inlägget »

Dessa 33 år

Jag skriver dagbok. Har gjort det sedan 1983.
33 års anteckningar om livet och tid och rum.
Det har  blivit ofantligt massa böcker.
I somras när jag gjorde i ordning vårt förråd hittade jag hela denna ovärderliga skatt och de närmsta två timmarna därefter läste jag, skummade igenom, luktade på sidorna, luktade på böckerna, mindes och tänkte tillbaka.
Att läsa gamla anteckningar om sig själv kan vara smärtsamt, pinsamt och jobbigt, men också roligt, chockerande och underbart.  

Dessa böcker kommer med största säkerhet vara helt utan betydelse för framtidens generationer , men en guldgruva för mina kommande barnbarn och deras avkommor. För är det något jag har lärt mig som släktforskare är det att man hungrar efter den allra minsta information om en förfader. Om mig kommer det finnas mycket att läsa.

Läs hela inlägget »

Jag åker från jobbet direkt till judomattan.Inte utan att jag blir lite imponerad själv. Att känna att man åldras kan lätt göra en lite nojig, men jag tycks fortfarande kunna "hålla fortet". Om än med mer 
mogen touch.

I går kväll gick jag  igenom brev som jag fått från läsare. Mina bloggläsare. Ibland kan det dröja ett par veckor och ibland så tycks allt komma på en gång.
Jag försöker svara så gått det går. Ibland är det enkelt, ibland svårt.

Jag försöker svara så fort som möjligt, men ibland kan det dröja upp till en vecka. Alla skall få ett svar. Det är mitt löfte. Ofta snälla brev, från snälla människor, men ibland blir jag kritiserad. Ibland med all rätt. För jag är ju inte mer en människa ändå som har ett vanligt jobb, familj och drömmar och längtan, fel och brister.

 "Jag gör så gott jag kan" måste ibland vara fullt gott. 

Jag får höra att man lärt känna mig genom att följa min blogg. Det både från människor som jag inte känner, men även från människor som gör det, men på det här viset sett en annan sida av mig. Jag tänker ofta på det där. Att vara så utelämnade, att människor tror att man känner mig. Är det bra eller dåligt?
Mina slutsatser brukar vara föränderliga åt bägge håll. Jag följer själv flera bloggar med olika slags inriktning. Jag kan hålla med om att ibland känns det som man kommer väldigt nära människan som skriver. Man skapar sig en bild av denne, oavsett om man vill det eller ej.

 Och..jag har lärt känna människor genom deras blogg, utan att någonsin träffat dem. Vanliga människor, människor med en historia att berätta som intresserar just mig.
Huruvida det står till i verkligheten kommer jag antagligen aldrig få reda på.

För ett par, tre år sedan var jag på en mycket trevlig fest. Det var en temafest där film och bio stod i centrum. Jag fick bli Zorro för en kväll och natt.
En superhjälte som alltid är de svagas förste hjälpare, en person som i det mesta är ofelbar.
Jag försöker göra gott. Jag försöker att vara en god medmänniska. Ibland är jag det, ibland misslyckas jag. Jag gör en del bra saker, men ibland blir det fel, men jag försöker att leva det här livet så gott jag kan och alltid göra mitt bästa. Precis som jag tror att du gör.

Trevlig kväll på er !

Läs hela inlägget »

På mitt nattduksbord ligger tegelstenen som handlar om min släkt De Flon som kom till Sverige från Bordeaux, Frankrike tillsammans med Louis De Geer och familjen De Besche på 1620-talet.
På min mormors sida är det bra forskat.
En historieskrivning som återger hur min släkt genom att starta upp järnbruk i Sverige bidrog till både tekniskt kunnande och arbetskraftinvandring.

En av mina förfäder var Jean De Flon. Han var affärsman och långivare och Kung Karl XI speciella Frankrikekännare som hade uppdrag av kungen att främja handelsförbindelserna mellan Frankrike och Sverige. För detta blev han adlad (fick namnet Adlercrona) och dessutom mycket rik.
Nu sågs detta inte med blida ögon av alla och som alltid så är man som mest sårbar när man är på toppen.

Magnus Garbriel de la Gardie sägs vara den som hade det svårast med att Jean de Flon var nära vän till både Kung Karl XI och den franska kungen Ludvig XIV och dessutom hade ansenliga intäkter från vad hans kungliga uppdrag inbringade. Det var De la Gardie som tillslut lyckades övertala kungen att Jean De Flon var allt för influerad av Frankrike och inte såg till Sveriges bästa. Så Kung Karl XI kallade hem Jean De Flon Adlercrona till Sverige där han i sin onåd fråntogs alla sina gods och tillgångar i Sverige. 

Jag har aldrig tyckt om Magnus Gabriel De la Gardie. Man läste om honom i skolan, man besökte Läckö slott. Kanske beror det på att man som barn uppfattade honom som en krigsgeneral som hellre tillbringade sin tid med god mat och kvinnor på något av sina 30 slott, istället för att vara ute vid fronten.
Något som jag i dag inte kan klandra honom för. Dock har historieböckerna nu givit mig en ny mycket god anledning till "inte tycka om".

Ödets ironi är dock att De La Gardie själv ett par år senare hamnade i onåd hos kungen för att just föra en alldeles för Frankrikevänlig utrikespolitik (ja där ser man). Han förlorade alla sin slott (utan två), dömdes att betala 352 159 daler silvermynt i skadestånd och blev totalt isolerad både socialt och politiskt. Han dog 1686, ett år innan min förfader. I fattigdom.
Detta blogginlägg skrevs och publicerades för första gången den 21 november 2012 och hette då "Förbannade De la Gardie!" Orginalinlägget hittar du här http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/11/forbannade-de-la-gardie.html

Läs hela inlägget »

Jag blir äldre. Alltså lever jag.
Har haft en underbar helg. Slutet gott allting gott.

Domsöndag.
Inte kristlighetens mest mjukaste namn...
Förr "yttersta domen", men nu "kristi återkomst". Nuvarande tema känns på något sätt lite mildare. Det är kyrkoårets sista söndag.

Men

Långt i från min sista dag . Det är dags att placera sig inför det stora upploppet.  

Det regnar och när jag går till sängs smattrar det mot rummets fönster.
Det är novembermusik för hela huset.

Måndag.
Det där regnet ger sig inte. November håller allt i ett hårt grepp. 
Jag gillar måndagar. Jag gillar det oskuldsfulla, det orörda som en måndag bär med sig. Ett helt tomt blad att fylla på.
När jag vaknar känner jag mig pigg och stark. Kanske håller allting på att vända nu trots allt.
Jag bär med mig den där optimismen in i den nya arbetsveckan. Det gäller att smida medan järnet är varmt.

Jag har blivit äldre. Alltså lever jag. Livet är ingen lek, men både spännande och oförutsägbart på ett bra sätt. 
November skall snart rundas av och jag söker position i ledet inför det stora upploppet.

Läs hela inlägget »

Min dag

Det är min dag idag. Ovan - en bild som väcker minnen. En bild tagen i det förgångna. Från en annan tid, snudd på ett annat liv. Det finns glädje där. En bild ljuger aldrig. Det var min dag.

I dag är också min dag. Jag uppskattar födelsedagar. En egen dag är den finaste presenten. Många tycker att födelsedagar inte är värda att fira. Varför skall man fira att man blir äldre?
Det skall jag svara er på: Därför att man haft ynnesten att leva ytterligare ett år i detta ganska korta jordeliv. Det är värt att fira, även om livet långt ifrån är en dans på rosor, så är det värt att leva.

Jag förväntar mig inget av min dag, mer än att kunna få välja det som jag själv vill göra. En hel dag då man släpper alla måsten, tråkigheter och bara gör det som man tycker är roligt. Jag har inga förväntningar, men jag ser framemot att åka till klubben och hålla i träning. Jag ser fram emot en lång middagsstund tillsammans med familjen, kanske spela lite gitarr och något trevligt samtal.
När kvällen kommer hoppas jag på att Toronto vinner över Montreal och när slutsignalen ljuder, bege mig ut i natten och titta upp mot den där stjärnbeströdda himlen och återigen konstatera att allting är vackert.

Läs hela inlägget »

Jag avverkar Springsteens "One step up" och "The river" med frenesi och otålighet och tredje numret blir Costellos "What’s So Funny ’Bout Peace, Love & Understanding" - en brutal version.
Allt spontant rakt upp och ner.

As I walk through
This wicked world
Searchin' for light in the darkness of insanity.
I ask myself
Is all hope lost?
Is there only pain and hatred, and misery?


Sedan sitter jag bara där tyst, med gitarren fortfarande i knät - utmattad, svettig och ...ledsen.
Det är en grym värld vi lever i. 

Den här veckan har i sin helhet varit ett helvete. Jag känner tacksamhet över mitt skyddnät. Familj, vänner och kollegor. De har tagit mig genom.

Jag har det där skyddsnätet som är få förunnat. Det som inte är en självklarhet för alla. Jag känner mig ödmjuk inför det.
Den största delen av mig känner dock besvikelse, svek och ledsamhet. Ibland vill man bara gråta, skrika, eller sjunga en sång.. eller flera...
Allt för att döva den där smärtan. Allt för att släppa på det där förbannade trycket.

och i natt ber jag en bön om kraft till uthållighet. En bön om att aldrig bli likgiltig.
Den här världen har redan alldeles för mycket av sånt.

Now all them things that seemed so important 
Well mister they vanished right into the air 
Now I just act like I don't remember 
Mary acts like she don't care 

(The river)

Läs hela inlägget »

Buenos Aires

Det händer inte ofta, men det är stunder som de här när inspirationen omfamnar en som åter gnistan tänds och man vill bara hänge sig åt skapande och inlevelse.

När man minst anar det ramlar det ner ord, strofer och meningar  över en som bildar fragment till sånger och andra verk. Det är bara att ta emot, plocka till sig, sätta ihop som en enkel byggsats.
Alltid lika välkommet, men också alltid lika opassande...

För när det händer är man helt uppe i något annat av de där sakerna som kallas viktigt och måsten. Det slår aldrig fel och att försöka göra allt samtidigt brukar sällan bli en bra combo.

Så nu nu sitter jag här. Har tagit time out. Jag måste ta ett beslut. Den där ölen, gitarren och all inspiration, eller undvika att bryta deadlines och riskera att ställa till det för mig och faktiskt avsluta det som jag MÅSTE göra.

Inom mig växer den där låten till sig inom mig som skall kallas Buenos Aires.

Läs hela inlägget »

För 24 år sedan vann denna kvinna sin första SM-medalj. Jag var hennes coach. Det blev guld
I går jagade vi återigen SM-medalj tillsammans. Denna gång i veteranklass. Det blev guld nu med.
Vissa stunder i livet stannar kvar inom en. Denna kommer förstås vara en sådan. Den där anledningen till alla dessa år man lagt ner på föreningsliv.

En gemensam vän utryckte det med;
"Episkt, Legendariskt, Monstruöst".

Själv har jag svårt att sätta ord för det, men det fungerar som bränsle till att fortsätta lägga ner alla dessa timmar bland människor, i en klubb jag högaktar och älskar.

Läs hela inlägget »

Solen reser sig upp över skåneland, över Sverige och visar sin kärlek för vintern, det bistra, det förutsägbara.
Det har varit en intensiv helg många mil hemifrån, men en vacker dag som den här har jag åter glädjen att konfrontera allt det där som gör livet så värt att leva.

Allt är inte vackert, allt är ingen lek, men vi kämpar på.

Vilket musik passar bäst till en sådan här dag? Jag famlar i blindo mellan mina musikhjältar. Det är en kall dag i november och allt känns i det fina, ändå så långt bort...

November är evighetens moder.

Så jag fortsätter med att skriva egna sånger, fångar allt just nu och här.
Senare på min promenad lite längre in i landet, där fåglarna fortfarande sjunger, kommer verkligheten kollidera med dikten och allt förevigas.

Det är fars dag, det är en dag i november och vintern håller ett järngrepp om allt. Livet rullar på.

Läs hela inlägget »

On the Level



Jag kanske borde ansöka om en wild card till helgens tävlingar nere i Staffanstorp? Tanken slår mig när jag ser på min packning. Det är dags för veteran-SM, men nej, vissa saker bör man ha sunt förnuft att hålla sig borta ifrån.

Men,

Hade jag känt mig hel och i någorlunda i trim kanske...
Tävlingsmotivationen försvann för flera år sedan. Idag för stunden kändes det helt plötsligt annorlunda.

Arbetsveckan går undan och jag blickar åter söderut, men denna gång som coach på ett mästerskap och en av landets största judo-cuper.

Mitt liv återgår till det vanliga igen. Stänger ute distraktionen. De negativa krafterna. 
Om en stund är jag i väg. Det är ett uppdrag, ett jobb, en livstil. Framförallt något jag älskar och ser framemot.

Läs hela inlägget »

Årets värsta natt ..och den längsta 
Jag ser 7 mål ösas in bakom Torontos målvakter. Inget orkas in i Los Angeles Kings kasse.

Senare väljs en kvinnoförnedrare,  rasist och Putinvän till världens mäktigaste ämbete.
Vilka signaler det ger till mänskligheten.
Vilka signaler det ger till våra barn och ungdomar.
Ganska snart har vi ryssen i södra Sverige och Gotland annekterat. 
Jag har känt av en bättre stämning i min omgivning. Alla är påverkade av stundens allvar.
Det är dämpat, men ändå "Talk of the town"
Vår värld är en hemsk värld att leva i.
Onsdagen den 9e november gick allt snett.

Läs hela inlägget »

Jag undvek en älgkrasch med några centimeter denna morgon. Jag hade bråttom utan att fartsynda.
Älgen hade däremot inte bråttom. För någon sekund var det jag och den där tjuren. När jag tittade igen stod jag still och älgen hade nästan hunnit över vägen på andra sidan.
Det är kallt i vinterland. Vi är i början av november...
Allt är grått eller vitt. Jag försöker leva mitt liv i mer spännande färger.

Förutom vädret handlar allt bara om politik. En hel värld håller andan. Val-lokalena är öppna. Snart vet vi. Jag kommer alltid vara rädd för en amerikansk presidentkandidat som är vän med Putin.

Ute fortsätter det att snöa. Kylan står stilla.

Läs hela inlägget »
Ett lands bilburna invånare skottar fram sina bilar.
Veckan närmar sig sitt slut och för mig innebär det att jag skall tillbaka i vanliga rutiner.
Efter en vecka med sköna naturupplevelser, sköna fester och förlustelser så ligger allt öppet för upploppet. Den sista fjärdedelen. Den mest ansträngande.

Sedan nytt år, ny tid, nya utmaningar och kanske nya konventioner. Men först - rusa igenom november, sedan decemberspurta.

Jag var på den där toppen i veckan. Jag såg ner för branten. Jag smakade på dess vägg. Det är inte ens två månader kvar. Allt skall en dag sammanfattas och diskuteras.

Nu körs det sista loppet.

 
Läs hela inlägget »

Det är väntan på att ett regn skall komma och gå.
Det är avkoppling på en balkong många mil hemifrån. Allt ät lugnt. Allt är skönt. Allt handlar bara om avkoppling.
Om en timme fortsätter färden söderut ytterligare ett 50tal mil.
Det är ljummet och behagligt.

Läs hela inlägget »

Ett slottsliv

Det blir en kväll på slottet.
i en sådan här miljö frodas inspirationen.
Det har varit en lång dag som skall avslutas både med en slottsmiddag och en respektabel promenad på det.

Det pratas om femrätters.
Ett fint liv för en livsnjutare.

Läs hela inlägget »

Presidentval runt hörnet. Jag läser egna blogginlägg i ämnet.

Tisdagen den 7 april 2009 skrev jag ett inlägg om President William McKinley. 
En personlig favorit bland de där gubbarna.

Jag tycker om "ämnet" amerikanska presidenter. Det har jag alltid gjort.

William Mckinley, USAs 25 president.
Han påbörjade en politisk karriär likt ett antal andra presidenter efter att dekorerats efter tapperhet i strid under inbördeskriget.
 
McKinley var republikan och blev president någongång på slutet av1890-talet. Som en sann imperialist satte Mcinley djupa avtryck för den amerikanska staten. Han lyckades lägga under sig både Puerto Rico, Cuba och Fillipinerna. Dessutom annekterades Hawaii.

Under sin andra presidentpresiod sköts McKinley ihjäl.

McKinley anses vara en av de "viktigare" presidenterna i den amerikanska historien, men försvann antagligen i skuggorna av sin Vicepresident och mer historiskt kände; sin efterträdare Theodore Roosevelt.

Läs hela inlägget »
Jag utanför en av grindarna in till Vita huset Jag utanför en av grindarna in till Vita huset

Det exploderar i opionsmätningarna denna morgon och LA Times' presenterar en ledning för Trump med 5,4 procent. It ain't over til it's over
Om några dagar kan världen se lite annorlunda ut.

Jag har under mina tio år som bloggare följt amerikanska presidentvalen noga. Eller - egentligen i hela mitt liv.
Det har sedan jag var barn alltid funnits en fascination för det ämbetet. Faktiskt så mycket så att de där gamla gubbarna blivit ett stort intresse och inbringat en stor dos av nördkunskap i ämnet. Inför valet den 6 november 2012 hade jag en särskild presidentsvalsblogg.
(Dessa blogginlägg och även tidigare inlägg i ämnet finner du här och sedan sök på amerikanska presidenter.)

Presidenter som jag tycker lite extra om är William McKinley, Harry S Truman, Ronald Reagan, Bill Clinton.

Vilken partifärg de har spelar ingen betydelse för vad jag tycker om dem. I amerikanska presidentval handlar det så mycket mer om person framför partifärg.

Jag tycker George W. Bush var mycket bättre president än sitt rykte här i Europa.
Jag tror att John McCain hade blivit en mycket bra president och beklagar att han blev slagen av Obama 2008.
Jag hoppades på att Al Gore (D)skulle vinna 2000 mot George W. Bush och John Kerry (D) borde fått en chans 2004. Jag tror att dessa två hade blivit bra presidenter.

I alla tester som tidningar brukar göra "inför" blir jag ALLTID republikan.

Trump i vinnarhål nu.
Det gör mig rädd. Alltså allvarligt rädd.
Jag vill inte ha en amerikansk president som är polare med Putin.
Jag vill inte ha en amerikansk president som överlåter Europa åt Putin.
Trump som president innebär att Putin och Ryssland kommer få härja fritt i min närhet. 

Det är mycket galenskap nu och kanske har vi snart en person som är riktigt galen som ledare för världens främsta supermakt. För första gången känns ett amerikanskt presidentval mer skrämmande än spännande.

Egen bild på Vita huset
Egen bild på Vita huset
Läs hela inlägget »

Mot toppen

Jag på toppen.
Finns ingen skönare känsla.
Det går upp och det går ner. Ibland känns det som man ständigt är där nere. I min ålder når man en sorts balans.

För några dagar sedan i en livsmedelaffär:

Hon; "Hej, ursäkta att jag tränger mig på, men jag vill bara veta varför jag känner igen dig så och jag såg att du tittade på mig också..."

Jag; "Jo, jag känner igen dig också, men kan inte placera dig.."

Så där gick vårt samtal på. Hon direkt, jag mer trevande.
Hon kändes verkligen så bekant, så nära, men ändå så långt borta.

Hon frågade vad jag hette. Jag frågade vad hon hette. Det hjälpte oss föga, men jag gissade på gymnasietiden, men vi var inte lika gamla.

Sedan kom jag på det. Vi hade drama tillsammans under ett par år. En gång i tiden var jag en tonåring med teater-ambitioner. Största merit - en roll i en uppsättning på Lisebergsteatern. De drömmarna dog - 86. Trettio år sedan exakt. 

Tiderna förändras, men nya drömmar tar vid och även om allt idag tar sig helt andra utryck finns alltid den där känslan där, en önskan att vara en del i något. I ett sammanhang, få lyckas och bestiga nästa topp.
Att återigen få känna den där känslan -
Känslan av att Lyckas.

Läs hela inlägget »

Jag har gått hela dagen och liksom drömt mig tillbaka till Fiskemarknaden i Marsielle. Så här års skiner fortfarande solen i Provence. Det är liksom som bra svensk sommar.

Här i Dalsland är det allt annat än sol. Det finns få beröringspunkter.
Jag packar mina väskor nu. Snart så.

Skriver en ny låt innan avfärd. Allt skall hinnas med innan karusellen går. 

Kanske låter jag skägget växa vilt igen. Det är ju trots allt november. I så fall finns det ingen återvändo. 

Jag tittar på det där ett år gamla kortet från Marsielles gamla hamn en sista gång. Vieux-Port.
Nostalgitimman är över. Här kommer en man på nya äventyr.

Läs hela inlägget »

Det är en kaffekanna på bordet. Det är papper och skrivböcker. Snart är jag på väg.
Den där planen skall bara finjusteras först.

Fleetwood Mac i hela rummet. Stevie Nicks är obarmhärtig.

"Rock on gold dust woman
Take your silver spoon
Dig your grave

Heartless challenge
Pick your path and I'll pray"


För ett år sedan vid denna tid hängde jag bland fiskegubbarna i Marseilles gamla hamn. Solen sken och gubbarna var barärmade.
Här är det bara grått och kyligt.
Så här års behöver man verkligen klimatbyte av diverse karaktär.

Läser om alla som avskyr november. Twitter är full av sådant. En del av mig känner kränktheten frodas inom mig. Jag bad aldrig om att bli ett novemberbarn.

I morgon fyller brorsan. Vi delar båda det där vemodet.
Han är på väg till fjällen. Jag stannar kvar ett litet tag till i min "Gold dust women bubbla".

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter