2017

Det är nära nu.
Ännu ett år som är på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg. År 2000. Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men förhandlingarna strandade, eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsand och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Det är nära nu. Ännu ett år är på väg bort.

Läs hela inlägget »

Killgissa

Idag blev Nyordslistan 2017 offentlig. Alltid lika spännande. Min bror gick noggrant igenom den medan jag, min son och mina föräldrar med nyfikenhet lyssnade och fick förklaring av de nya orden. 

Bland dessa 38 ord har följande blivit små favoriter hos mig; 

Döstäda
Rensa ut och sortera personliga tillhörigheter för att undvika att anhöriga ska behöva göra detta efter ens bortgång.

Expresskidnappning
Kidnappning som inte varar längre än den tid som krävs för att tömma en persons bankkonto.

Framtidsfullmakt
Fullmakt som börjar gälla först när fullmaktsgivaren inte kan ta hand om sina personliga och ekonomiska affärer.

Killgissa
Påstå något på ett sätt som gör att det verkar som att man vet vad man pratar om fast man egentligen bara gissar.

Plogga
Jogga samtidigt som man plockar skräp, oftast i grupp.

Sekundärkränkt
Upprörd av en kränkning riktad mot en annan person.

Serieotrohet
Det att se ett avsnitt av en tv-serie utan att ens partner, som följer samma serie, får vara med.

Spetspatient
Patient som har god kunskap om sin sjukdom och som därför själv får ta vissa beslut om behandlingen.

Källa; https://www.svt.se/ 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nyordslistan 2017

1949

Jag älskar den där bilden ovan. Tagen av farsan kanske 1972. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg.
Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv.
Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mamma i 22års ålder. Ett stort leende. Solen skiner.
Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Mamma föddes den 27e december 1949. Kriget var slut sedan några år och en förhoppning om något nytt, något bra spred sig i de svenska hemmen. Köttransoneringen upphörde detta år och inte långt efter det även ransoneringen på socker och bildäck. Det blev t om ok att köpa Wienerbröd igen. Något som varit förbjudet under krisåren.

Min mamma fick växa upp i ett nytt förortsområde; Solberga. Det var i förorter som Solberga där framtiden fanns.
Men trots att kriget var slut var människor fortfarande rädda. Så rädda så att amerikaner, kanadensare och ett gäng europeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato. "Förbundsrepubliken Tyskland" (Västtyskland) bildas 1949 och strax därpå "Tyska demokratiska republiken" (Östtyskland). 
Sovjetunionen provspränger sin första atombomb och Kommunisterna erövrar Shanghai.  Ganska snart därefter kan Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina.

Det är minst sagt en orolig tid och misstänksamheten är stor. T om bland sina egna. I USA råder kommunistskräck och några av landets största kändisar som Orson Welles, Frank Sinatra, Katharine Hepburn, Danny Kaye och Charlie Chaplin pekas ut som kommunister.

I Sverige har de stora flyktingströmmarna från Polen och Östtyskland blivit ett sånt stort problem så att det flitigt debatteras i riksdagen. Dessutom diskuteras yrkesmässig flyktingtrafik som man misstänker är påtaglig från dessa länder in till Sverige. Känns detta igen?

I Grekland är iallafall år av krig slut då kommunisterna som ena part i inbördeskriget ger upp.
Segern för Greklands kung Paul kommer senare innebära att Grekland blir medlem av NATO.  
I Nederländerna undertecknar man en lag som gör Indonesien självständigt och Frankrike ger Laos begränsat självstyre.
Irland har tröttnat så totalt på Brittiska samväldet så att södra Irland lämnar och bildar Republiken Irland, medan Nordirland fortfarande tillhör Storbritannien.

Min mor Yvonne föds samtidigt som datorn ENIAC presenteras för världen och den svenska enhetsskolan införs. Joe Louis och Vilhelm Moberg är de som är på allas läppar. Joe för att han själv avsäger sig världsmästartiteln i boxning efter 12 år och Vilhelm efter bokläppet av romanen Utvandrarna.

Medan Bertil Boo sjöng Hjärtats saga och Lars Lönndahl Tangokavaljeren, såg min mor dagens ljus och fick antagligen ganska omedveten uppleva de sista dagarna av 1949.

Läs hela inlägget »

Oh helga natt

Vissa saker sliter bara tag i en, ruskar om och berör så djupt, långt in i ens innersta minsta vrå och framkallar den där totala sinnesstämningseuforin - crash, boom, bang!
Under midnattsmässans predikan berättade min bror om vår Farfars julberättelse - min familjs julberättelse
Han berättade om hur mina farföräldrar uppmanades lämna ifrån sig sitt nyfödda barn och att hon - vår faster Febe, som de sa; bara skulle klara överleva i några timmar. Men min farmor vägrade att lämna i från sig henne.
Timmar blev dagar, som blev månader, som blev år...

När vår farfar levde och vi samlades hela släkten för att fira faster Febe på juldagen berättade han om det där som ingen hade trott på, det som ingen hade räknat med det som gett vår familj så mycket glädje, så mycket tacksamhet.
Idag fyller faster Febe 64 år.


Den där mässan gav mig så mycket styrka och energi och så här efteråt känner jag bara uppriktig glädje och tacksamhet för att jag får vara där jag är just nu, både i sammanhang och tillhörighet.

I kyrkan träffade jag på min gode vän Lars som dagen till ära hade klätt sig i sin bästa slips. Vi tillsammans med en nästintill fullsatt kyrka fick vara med om att avsluta dagen på bästa sätt med helt outstanding solosång som tillsammans med en fantastisk pianist och kör, framförde Oh helga natt i en klass helt för sig själv.

Livet är gott!

Ett tillfälligt fel har uppstått med Instagramflödet. Var vänlig försök igen senare.

Läs hela inlägget »

Power of love



Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love". Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att se många gånger. 

Och..

medan jag sitter och smuttar på min heta glögg tänker jag på just "Power of love" och det där ultimata kärleksbudskap som den där låter förmedlar.  

Och..

Jag tänker tillbaka på förra julen. Hur regnet öste ner och jag minns julen 2012 då det var kallt och snöade.  Och julen innan dess, alltså 2011 års jul som var mild och solig. Men tro nu inte för guds skull att jag trånar efter en vit jul. Det får gärna vara som 2011 eller som det är i dag för min skull. 

Tillbaka till nu. Tillbaka till julaktiviteter  som för mig just nu innebär att sitta här och dricka het glögg och någonstans långt bort kan jag höra "Frankie" sjunga och jag faller in i kanske den vackraste refrängen som skrivits:

"The power of love
A force from above
Cleaning my soul
Flame on burn desire
Love with tongues of fire
Purge the soul
Make love your goal"

Läs hela inlägget »

Tillsammans

Jag hittar ett sex år gammalt foto från en uppesittarkväll i vårt hus.
Bror och syster fotas på bild i ett engagerat ögonblick framför Bingolottos uppesittarkväll.
Idag får lillebror klara sig själv med sina föräldrar, då hans syster för första gången inte är med vid detta ögonblick. Ja, faktiskt inte är med under hela julen och det känns minst sagt konstigt.
Vissa saker, oavsett vad man tycker om dem skapar traditioner som man föralltid vill skall bestå.

Jag har ägnat mig åt lättja idag. Precis som om hela jag stängt ner. Men all vila och avkoppling har absolut inte fått mig att så här i kvällstid känna mig som en ny människa, redo för ett långt kvällspass rätt in i julafton.
Allt är tyst. Julmusik som spelas svagt från någonstans förstås, men annars bara tyst. Här råder ingen julstress, ...här råder bara tysthet och lugn.
och
​​​​​​​Jag tittar på det där kortet igen och känner  
saknad över att vi inte allihop är tillsammans över jul.

Läs hela inlägget »

Jag är redo

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
Och nu, i denna stund så dyker den där fantastiskt befriande låten Don rush med Kelly Clarkson upp, där hon i duett med Vince Gill lyckas få mig i en euforisk trans.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"


Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"

 
Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är onsdag kväll och några få dagar kvar till jul.
Och trots att jag nog är i obalans med det mesta, är det ok för allt att bara komma.
Jag är redo.

Läs hela inlägget »
Tredje advent och en vecka kvar till dopparedagen. Kylan har bitit sig fast och jag noterar minus 11 grader. Snövallarna utanför mitt fönster blir allt högre och på tevenyheterna är den stora frågan om man skall våga hoppas på en vit jul.
Och småbarnsföräldrarna traskar till pulkbacken och jag värmer på med glögg och tittar ut genom mitt fönster.
Det är en fin dag, men tillsynes kall.
Huset är tomt och jag skulle kunna dricka vin hela dagen och spela på den där gitarren som ger mig så mycket tillfredställelse och kanske är det så det få bli, men först skall jag smutta på den där glöggen och höra Jason Isbell sjunga om de där trakterna där jag befinner mig i mina drömmar.
Det är finstämt så att det förslår och den där plattan "Nashville sound" har verkligen fångat mig dessa dagar.

"If I get out of this hole I'm going to Tupelo
There is a girl out there that will treat me fair
You get about a week of spring and the summer is blistering
There ain't no one from here that will follow me there
No there ain't no one from here that will follow me there"


Och vid min ålder har jag inte tid med att vänta. Det blir så uppenbart att det är så mycket saker jag behöver göra nu.
Det är tredje advent och när den där låten Tupelo klingar ut är det bara tyst och tomt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: jason isbell, advent

Det där leendet är äkta. En förmiddag och lite mer därtill på klubben. Det är julavslutning och klubbmästerskap och trots stundtals otroligt hårda kamper där en förlorare är oundviklig att kora, tycks glädjen finnas där. Det där är svårt. Jag har själv levt med det där under en stor del av mitt liv. Med tävlingen och den kicken det ger, men också nervositeten, besvikelsen och rädslan för att förlora, att inte räcka till..
Jag har varit där och jag kan inte låta bli att känna den där oron varje gång en match avgörs. Den bubblande glädjen, men kanske också, den översvämmande besvikelsen. Det finns alltid två sidor.

Och nu i kväll efter att jag funderat på det där, spelade jag och skrev om just att förlora, om besvikelse och tillintetgjorde förväntningar.
Men någonstans där finns tanken om att resa sig, att komma igen, att lära sig av tiden och stunden och att gå vidare.

Och natten känns mer välkommen än någonsin.
Just här och nu finns känslan om att ingenting är omöjligt.

Läs hela inlägget »



 I bilen den här morgonen sätter jag på den där spellistan med de där låtarna, som Spotify säger är de mest spelade av mig under 2017. Det är en skön blandning av säkra Tommy-låtar. Inte mycket till överaskning ...tills att en ny låt spelas upp och jag lyssnar intensivt på de första tonerna, på inledningen, på gitarren och tycker att det känns så bekant, men ändå inte...

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass"


Och då minns jag.
Caitlyn Smith och den där lidelsefullt ljuvliga låten som jag lyssnade på i timmar i början av året.
Det var därefter som jag bestämde mig för att ett återseende av Nashville måste ske snarast.
Därefter har jag tänkt tillbaka på mina tidigare besök och börjat planera för återbesöket. För jag älskar verkligen den där staden och det fanns en tid då jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv.
Jag skulle bara bli klar i södra Georgia först, sedan låg musikstaden för mina fötter...
Det blev Färgelanda, Dalsland istället för Nashville, Tennesse den där dagen jag lämnade Macon, Georgia. Säkerligen rätt beslut, men drömmen finns fortfarande kvar.
På tal på dröm så drömde jag för en tid sedan att jag levde och verkade i just Nashville. Jag var en countryartist och tydligen en framgångsrik sådan och jag levde ut precis de där drömmarna som jag en gång hade som ung. Och när allt det där "perfekta livet" spelades upp med berömmelse, rikedom och lycka hände det där avgörande som satte allt på sin spets. Då när allt kastas om och man måste ta just det där viktiga beslutet...

Caitlyn Smith sjunger:
"Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in"


Och jag kan verkligen känna det där förbannade vemodet som ibland kan göra så ont så att man nästan går isär ...och sedan den där romantiken...
Romantiken som är så träffsäker och rätt på så att man bara vill vara just där, fast att man vet att den kommer förgöra en.
Samtidigt är just detta (hur konstigt det än låter), en förutsättning för hela mitt livsberikande. Jag andas, känner och njuter av den där smärtan.

Caitlyn sjunger vidare;
"This town is killing me, this town is killing me"
och nu kan jag se henne framför mig där hur hon sitter på den där lilla scenen, med bara sin Gibson, framför en oengagerad publik och hon blottlägger hela sig, det finns inget privat.
Bara nakenhet och ärlighet.
"I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn"


Det är på riktigt och jag tittar framåt och planerar min återkomst.

Läs hela inlägget »

2002

Året är 2002.
Min son föds och inget kan vara bättre än just där och då.
Etta på Billboard Hot 100 den vecka när han föds är Lose yourself med Eminem och förutom honom är det Coldplay, Creed och Avril Lavigne som ligger högt på listorna det här året...blandannat
Eddie Meduza och Waylon Jennings är ett par av de artister som går bort.

Postkontoren i Sverige försvinner eller ombildas till Svensk Kassaservice.
Brev- och paket får man nu hämta i affären samtidigt som ett annat statligt bolag; Telia går samman med finska Sonera och blir TeliaSonera
I Europa och inom EU införs Eurosedlar och -mynt och den sommaren, (några månadar innan vår son föds), bilar vi i familjen runt i Frankrike och Italien i en Ford Mondeo.


Fadime Sahindal mördas av sin far och hedersmord blir ett begrepp som nu alla talar om.

Det är Olympiska vinterspel i Salt Lake City och fotbolls-VM i Sydkorea/Japan, vinner Brasilen efter att man slår Tyskland i finalen med 2-0.

I världen räds vi terrorismen som nu blivit det största hotet för civilisationen.
USA:s invaderar Afghanistan och USA:s president George W. Bush låter både USA:s kongress och det amerikanska folket veta att världen nu kommer bli tryggare. Dessutom skall Al Qaidas försvagats kraftigt då deras träningsmöjligheter försvagats under kriget mot terrorismen.

Till allt detta föds min son Eric den 14e december, drygt ett par veckor innan året skall ta slut.
Världen känns mer otrygg än någonsin, men i vår familj känns bara hoppfullhet.

Läs hela inlägget »

Det är den tiden på året då då allt skall avslutas och summeras.
Det är sista officiella träningspasset för året. Det är alltid något speciellt.
Innan passet passar jag på att föreviga även denna dag, detta tillfälle för eftervärlden.
Jag i mitten tillsammans med brorsan Sigge  och min vän Tim. Två riktiga FJKare som varit klubben trogen i nästan en livstid.
Jag segar mig sedan igenom passet. Det mesta gör ont, jag känner mig svag och jag gör minst sagt en blek insats.
Det finns säsonger som jag slutat på bättre sätt.
Men jag är där och jag har roligt och är dessutom fast besluten att kommma tillbaka för en ny säsong.
Min 37e i ordningen.
Och förhoppningsvis känner jag mig då återigen full av energi, stark och oslagbar.

Läs hela inlägget »

Jag tänder två ljus i advent medan snön yr ner och vinterlandskapet förbereder för en vit jul.
Och jag tillbringar förmiddagen med arbete och en del av eftermiddagen också. Det är såna där tider då allt skall bli färdigt innan jul...

Och jag går på mysig julmarknad på hemmaplan och jag får besök av en god vän sen.
Bilarna sopas fram och det bär iväg på adventskaffe och trevligheter därtill.
Allt därefter handlar om väntan på en plogbil, en möjlighet att flytta bilar och få ren parkering för att på så sätt förbereda för en någorlunda bra morgon i det förväntade snökaoset.

Läs hela inlägget »

I kväll har vi varit på en mycket mysig glöggafton hos familjen Bäcker, där vi blev serverade mycket god mat och dryck.
Tänk att jag och den där mannen på bilden har hängt ihop i trettio år.
Våra familjer är för alltid förenade.
 

Läs hela inlägget »

11 år





 11 år som bloggare.
Dagens bild är på mig och är det första fotot som publiceras på min blogg. Jag är uthållig som få. 

Idag är det 11 år sedan jag började blogga.  Idag har jag haft all anledning att tänka tillbaka på hur allting började.

Jag börjar, men jag slutar aldrig.
För en dag när alla slutat att blogga och alla
följare har tröttnat på att läsa om okända människors oväsentligheter, tänker jag fortsätta att blogga och skriva mina obetydande rader. För en dag skall det forskas och som dagens arkeologer undersöker i jord och mark och letar, kommer denna generation
av historietörstande Indiana Jonasar att söka world wide, efter bloggar, facebookkonton och hemsidor. Då kommer jag finnas där: Färgelandabloggaren som registrerade sin nutid "Instant real life".

Jag har ett provocerande syn på livet förklarade någon för mig. Kanske en av framgångsfaktorerna till att folk fortsätter läsa mig...

Mina trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg.
Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad.

Tiden gick och inlägg per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I augusti 2008 låg jag stadigt över 300 besök och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skulle bli en liten besökssuccé. Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Men min blogg mådde bra av uppståndelsen och nu var det plötsligt flera tusen varje dag som läste min blogg.

Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning.
Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Jag har aldrig haft bloggen som huvudsyssla och huvudsakliga inkomstkälla. Jag har alltid haft ett annat heltidjobb bredvid och det har heller inte varit mitt önskemål att ha det på något annat vis.
Bloggar man inte själv kan det vara svårt att föreställa sig hur mycket tid som faktiskt ligger bakom inläggen, bakom alla texterna och bilderna. För att inte tala om allt jobb som läggs ner runt omkring bloggandet som design, sociala medier, SEO, analyser, osv
Hur man får till den vardagen är värt ett eget inlägg.

Att blogga är inte ett jobb, det är en livstil. Det är så som jag ser på det.

Läs hela inlägget »

Invandrarna

Nu gör sig julen påmind mer och mer för var dag som går.
Och när jag kommer hem denna kväll hamnar jag hastigt ute i ett julföråd där alla nödvändigheter som krävs för att kunna fira en så bildriktig jul som möjligt, plockas fram.
Min son försvinner in i biblioteket med gitarren och jag lyssnar avundsjukt på medan han slår an de första ackorden och sjunger, eller kanske snarare rappar.
Dörren stängd och jag utanför med en kartong i famnen med alla de tomtar som tillfälligt fått uppehållstillstånd i vår boning. Det finns något speciellt med den här tiden, något speciellt med att plocka fram tomtar och andra jultillbehör, men jag önskar mig ändå bort i ensamhet med en sång och en gitarr.

Läs hela inlägget »

För första gången på riktigt länge känns det som att jag sovit riktigt skönt.
Och även om läggdags blev en sen historia, har jag känslan av att vara utvilad.
Jag och min son äter en sen frukost, småpratar och planerar dagen.
Utanför köksfönstret är himlen blå och solen skiner sina bästa strålar över alltihop.
Det är något annorlunda med den här dagen. Det brukar vara kallt och grått, alternativt regn. Iallafall om man bor här i södra Dalsland. Ett adventsfirande i svårmod. Men inte idag.
Dagen tycks bli något annat.
Och jag tittar på när min son tänder det första ljuset, men gör det i smyg där jag står vid spisen. Han har blivit så stor och minnen far förbi som en odyssé genom livet och jag hamnar där när han bara är några år och tjatar för att få tända de där ljusen...
Som förälder konfronteras man ständigt med frågan "var tog alla år vägen?"

Han lämnar bordet först. Jag bli kvar. Jag hör hur den där svenska rapmusiken nu dånar inne i det stängda rummet. Tonårsrummet som numera blivit husets hemligaste rum.
Och medan jag tänker på allt det där kallnar mitt kaffe och jag dricker det sedan på det viset, medan jag nu står vid fönstret och stirrar ut.
Det är första söndagen i advent och allt känns lite mer hoppfullt, lite mer förväntansfullt.

Läs hela inlägget »

Jag vet inte varför, men när jag sitter där med gitarren dyker bara den där vrålstarka New Radicalslåten "I dont wanna die anymore" upp i skallen och jag spelar och sjunger de första raderna i versen och när jag tillslut landar i refrängen, I själva klimax tar ett sorts glädjeeufori över...
Det är jag, min Martin och denna fantastiska sång...

"I don't wanna die anymore
I want to live it up
Don't want this high anymore
But I can't give it up
I won't live a lie anymore
I need to give you up"


Det är så fantastiskt med musik, vad det kan åstadkomma med en.
Och för en timma sedan stod jag nere på ICA och hade inte fått något ICAkort med mig, utan skulle som jag gör ganska ofta uppge Anettes personnummer....

Jag hade glömt bort det....

Hur jag än tänkte, fick parkera mitt köp för att gå åt sidan för i lugn och ro komma på det, så gick det inte. Tillslut fick jag ringa och fråga.

Men en låt som jag egentligen glömt bort, med en text jag inte sjungit på evigheter bara dök upp så där ur tomma intet och liksom sjöng sig själv.

När jag senare låter låten strömma ut i mitt rum och jag själv byts ut med Gregg Alexander på sång kan jag stilla konstatera att den här lördagskvällen är rätt skön.

Läs hela inlägget »

Sista dagen i november. 
Säsongens första glögg. 
Det är mörker och kyla och det är inte mycket mer med det 
Och i min dagbok denna kväll kommer jag skriva om obeslutsamhet och hopplös timing.
Om det där att man faktiskt måste ge upp ibland och att man inte skall se det som ett misslyckande i sig. Snarare ett avslut för att kunna påbörja något annat.
Men jag kommer också skriva om hur svårt det kan vara att släppa, att gå vidare och sedan försöka återgå till något normalt sinnestillstånd efter det att man under tid verkat i en berusningsbubbla.
Att hoppas på något så mycket och sedan inse att man haft fel är svårt, oavsett hur man än väljer att formulera det.
Och man kan förbanna hur man ibland missbedömer livets skeenden...
Det är då man är glad över att det mesta kan botas med god musik och vin.

"play that piano
Let every song reach into our hearts
Play that piano
And let us forget who we are"

Läs hela inlägget »

Det närmar sig advent och när jag i kväll kommer hem efter att tillbringat en dag på en judotävling har hela mitt hem förvandlats.
Det är väntan på julens ankomst och nästa helg är det 1a advent.
Det är städat och det är fräscht och en sån här helg när allt varit så hektisk, är det inte utan att man känner stor tacksamhet för det.

Ännu en vecka är strax slut och nu är det minsann inte många dagar kvar på det här året. November kommer strax skifta om till december och jag kommer skifta om till...ja vadå?
Det blir en stund i stillhet och just det där är vad som kommer uppehålla mitt sinne den närmsta timman; "vadå".
Jag låter lämplig musik strömma ut ur systemet och inte överaskande blir det George Strait.
Hela mitt liv kan man beskriva genom George Straits låtar.

"I'm not the hero, who will always save the day
Don't always wear the white hat, won't always know the way
I may not even be the dream, you wanted to come true
But, I'll always be the man in love with you"


Söndagen slutar lite som den varit hela veckan. Lite vemodigt, lite romantiskt, lite ovisst..

I'm Going Through Changes.

Läs hela inlägget »

Det har varit en heldag på klubben.
I morgon skall vi ha en tävling och nu är allt iordningställt.
Även om det innebär en del jobb och tid, älskar jag den där gemenskapen och allt vi gör tillsammans för ett högre syfte. För barnen, ungdomarna och sporten.
Det är vackert.

Efter en sen lunch hamnar jag i fåtöljen i biblioteket och lägger upp benen så där skönt på fotpallen och låter skön musik få strömma ut från mediasystemet.
Det borde vara Kid Rocks nya platta, men det känns lite överspelat. Jag känner mig trött, men ändå spänd och behöver komma ner i varm.
Så..
Tift Merrit får stå för underhållningen och redan det första nedslaget, den så nakna och självutlämnande; Heartache Is An Uphill Climb slår an tonen, stämningen, sanningen.

"How does the scar forgive the knife?
How does the pride forget the fight?
The one that laid it down so low
The one still throwing tall shadows"


Vinet är fylligt, sött och perfekt tempererat. Jag spelar den där låten en gång till och tittar mig runt i rummet.
På väggen hänger några gitarrer, men just den som jag nu vill ha, i denna stund, hänger inte där, utan står i sovrummet. Jag smakar på vinet igen. Därefter en rejäl klunk in i munnen och sedan sväljer jag och reser mig för att hämta det jag söker.
Jag blir kvar där en stund sedan tillsammans med gitarren. Vi förstår varandra. Vi blir som en enhet.
Det är en lördagkväll i slutet av november och jag dricker vemodet ur det mörkaste mörka.

Läs hela inlägget »

Visst ser det härligt ut när man får in ett litet fat sådär med färsk oliver?
Jag har under ett flertal år försökt att lära mig att älska oliver av just den där anledningen, men varje gång gått bet.
Av "olivälskare har jag hört att jag valt fel oliver, så jag har prövat vidare...

Se hur mitt senaste försök gick då jag satt på en soldränkt uteservering i Madrid.

Läs hela inlägget »

Jag är en sån där bloggare.
Jag skriver om mig själv och min omgivning. Mina betraktelser. Mitt livsdokument. Jag började 2006. Alldeles snart 11 år sedan. Det där känns. Tidens vingslag. Ett levande och pågående projekt utan slut, kanske...
Visste egentligen inte då 2006 vad blogg var, men det verkade spännande på något sätt. Man fick skriva fritt och mycket tycktes det och folk uppskattade det. Alla skulle blogga. Kändisarna bloggade. Jag började tidigt, men först efter den stor bloggexplosionen. Minns att det då 2006, startades tiotusentals bloggar varje dag. Jag hängde på, men hade varken en plan eller en idé om hur det skulle bli. Jag var ganska dålig och mina egna trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg. Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad. Tiden gick och inläggen per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt dåvarande engagemang i judoförbundet drog till sig läsare.

I början av 2009 låg jag stadigt över 300 besök per dag och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skule bli en besökssuccé.
Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning. Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Besökare till min blogg blev bara fler och fler ju mer kontroversiell jag verkade. "Skandalerna i Färgelanda" som rikskända mobbingfall och Björnhuset, blev "bra" för bloggen. Jag skrev på. Jag gjorde mina egna tolkningar och betraktelser. Bloggen ökade med flera hundra per dag. Under 2010 låg jag stadigt över 4000 besökare under 2013 bröt jag ett flertal gånger 6000-barriären.
Under 2014 lämnade jag Googles plattform och gick till Hemsida 24. Något som gav mig större möjligheter, nya läsare och så här i efterhand (och med hårt arbete) ännu fler läsare.

Det är med ödmjukhet och massor av tacksamhet som jag kan konstatera att efter snart 11 års bloggande är det mer människor än någonsin som vill läsa om vad jag gör, tycker och ställer till för tokerier. Och jag tycker fortfarande att det är lika roligt att blogga.

Läs hela inlägget »

Dagen börjar i strålande sol och slutar i snökaos.
Och den här morgonen är vi ute före sju. Det handlar om att ta vara på dagarna man får.
Vi möter hundratals Madridbor som uppenbarligen tycks vara på väg hem från nattens uteliv.
Själv vandrade jag hem vi elvatiden igår kväll.

Det är ännu en  solig dag i Madrid, men hemma i Färgelanda skall det nu har snöat. Funderar på det där en stund. Funderar på om det är i snöoväder som vi skall behöva åka från Landvetter hem till Dalsland?

Dagen blir fin och öm. Ännu en vacker födelsedag i mitt 49-åriga liv. 
Men på Landvetter möter vi det där "snökaoset".
Vi cirkulerar uppe i det blå tills att landningsbanan är plogad.

PÅ vägen hem stannar vi till hos mina föräldrar och äter en fantastisk middag. Mamma berättar den "obligatoriska historien" om den dagen jag föddes. Om hur hon åkte ensam in till sjukhuset med taxi, om pappa som låg någonstans i skogarna runt Skövde i full beredskap på grund av Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien.
Det var inget tal på permision.
Min pappa sitter bredvid och nickar och inflikar där det behövs.
Och sedan föds jag en minut över halv tolv...

Läs hela inlägget »

1968


Året är 1968.
”kärleken blir fri”  och vänstermänniskor delar sommarhus med varandra och kör rostiga Renault 4 L och äter chili con carne med råris. ( Det är så det påstås)

I Sverige införs 5 dagars vecka för skolan och Vilgot Sjömans film; ”Jag är nyfiken blå” har premiär.
Mina föräldrar har hyrt ett hus på en gård som ligger 3 kilometer från närmsta granne. Där kommer jag leva mina närmsta 10 år. Det är idyll, ordet problem finns inte och solen är alltid stor och gul på en blå himmel.

Men ute i världen stormar det.
Martin Luther King och Robert Kennedy blir ihjälskjutna och i Tjeckoslovakien lovar kommunistledaren Alexander Dubcek att införa omfattande demokratiska reformer.  Dubceks planer på socialism med ett mänskligt ansikte gillas inte av Sovjetunionen och tillsammans med de andra "vännerna" i Warzawapakten invaderas Tjeckoslovakien.

Johnny Cash spelar in sitt klassiska album
"At Folsom Prison" i just samma fängelse i Kalifornien och Jimi Hendryx släpper sitt tredje studioalbum, klassiska ”Electric Ladyland”.
1a på Billboard den vecka jag föds är Hey Jude med Beatles och andra klassiska låtar från 1968 är Black magic women, I heard it through the grapevine , Delilah, Streets Of London, The Good, The Bad And The Ugly, Mrs. Robinson, If I can dream...
för att nämna några.

I Sverige införs postnummer och den första damserien i fotboll startar. Det är sommar-OS i Mexico City och Richard Nixon blir USAs president.

Det händer alltid mycket på ett år. 1968 är inget undantag.
Jag har alltid hört att det är något speciellt med året 1968. Att det var en speciell tid, att allt var så mycket annorlunda då.
Så här på dagen 49 år sedan jag föddes, sitter jag på ett hotellrum i Madrid och funderar på just det där. Försöker sätta mig in i hur det var att leva då, vilka drömmar man hade  1968 och just det där att det nog kanske bara är det man vill minnas som man minns.

Läs hela inlägget »

Vi har hängt i rum 12,14, 15 och 29 och studerat och värderat de Kungliga porträtten som gjorde Velasquez berömd. De är så levande och personliga.
När alla andra har gett sig i väg dröjer jag mig kvar vid ”Las Meninas” i rum 12 och tar in det stordådiga märkvärdiga. ”La familia de Felipe V” är för alltid odödliga.
När jag skall ta ett kort sedan blir jag abrupt avbruten och nästan fråntagen min mobil. Så blev det med det ”förevigandet” (Men jag lyckades trots allt ta en bild från sidan)

Sedan Goya.
Spaniens plågade själ i en skepnad.
Ingen lämnas oberörd här.
De svarta målningarna från Goyas senare konstnärliga period skakar om och skrämmer.
Den gamla mästarens mörka visioner är något helt speciellt i sig.

Efteråt på en Tapasbar utanför Reina Sofia sitter jag och funderar på om just namngivet museum kan komma upp i samma klass som Pradomuseet?

Läs hela inlägget »

Studerar barockarkitekturen inne i det som skall vara Madrids enda katedral, men den är å andrasidan helt överväldigande fantastisk. 
Nyklassisk på utsidan och nygotisk på insidan gör hela katedralen både spännande och originell.

Det är ännu en soldag i Madrid och efter drygt en timma inne i svala Catedral de la Almudena är det härligt att komma ut i värmen igen. En fin dag i november.

Läs hela inlägget »

Palacio Real

Monarkin avskaffades 1931, men Palacio Real stor kvar med sina enorma utsmyckningar.
Det är guld, marmor och sammet. Inget saknas.
Med sina 3000 rum och all överdådighet överglänser det alla andra palats i Europa. Iallafall var det säkert det som var spanjorernas plan en gång i tiden.

Och närliggande Plaza oriente är en härlig oas med sin vackra park med dessa grönska och gamla arkitektur.
Medan solen skiner på en nästan molnfri himmel njuter jag av allt det härliga och gläds över möjligheten att kunna vara här.

Läs hela inlägget »

Under solen

Det är som en varm svensk sommar. Jag svettas och kisar mot solen.

Självklart har jag klätt mig för varmt. 

På en bänk av sten på Plaza de Oriente har vi uppsikt över det kungliga slottet som ligger  åt väster, kungliga teatern åt öster och i norr reser sig den enorma katedralen.

Vi går upp till Plaza de Rameles sedan för förfriskningar. 

Anette säger " bara du är med i stunden är allt bra". Jag nickar och skriver detta inlägg.

Läs hela inlägget »

På vägen hem på Calle Mayor kände jag av den där totala lyckan som allt för sällan infinner sig. Klockan hade passerat midnatt och berusad av allt vin, alla intryck, men framförallt av flamencon liksom dansade jag tillbaka till hotellet.
På Madrids främsta flamenco-scen bjöds det på stor underhållning utöver det vanliga.
Tänk vad man kan åstadkomma med bara en gitarr!
Vad man kan åstadkomma med dans, handklappningar och fötter!
En kväll som kostade mer än resan hit (säger kanske mer om flygpriserna numera) gav tillbaka tiofalt.  
Och för några dagar sedan skrev jag att ”Det kommer en tid då jag inte skall bo mer i det här landet så här års”
Nu vet jag att jag då skall skall hänga på flamencobarer och dricka vin från Andalusien.

Läs hela inlägget »

På väg

Det är kvällen innan. 
Dagar utan förutsägbara händelser är på väg.
Och i min dagbok skriver jag; "låt allt komma". 
Jag må vara oförberedd,  men det här är något jag kan.

Om några timmar är jag på väg.

Läs hela inlägget »

I morse låg den första snön i Färgelanda city . 

Vägen till jobbet var slirig och hal.

Nu är det snart midnatt och en grad kallt enligt termometern. Jag tittar ut, men det vita snötäcket är för länge sedan borta. Gatubelysningen lyser upp natten.

Jag sätter mig i soffan igen. Tänker igenom den dag som kommit och gått. Fullt program från tidig morgon till sen kväll.

En dag kvar, sedan andrum. Söderut skiner solen. Jag har förtröstan.

Det kommer en tid då jag inte skall bo mer i det här landet så här års.

För jag kommer aldrig vänja mig med vinter och kyla. 

Läs hela inlägget »

De senaste dygnen har mina tankar varit hos en vän som var med i en mycket otäck trafikolycka. Det han och hans fina familj har fått gå igenom dessa dagar är inget man önskar någon.

I början av januari 2007 var jag själv med om en allvarlig trafikolycka som påverkat mitt liv ordentligt.

Efter vägraset vid Småröd 20 december 2006, leddes  den tunga trafiken mot Norge om till väg 172 från Uddevalla och upp genom Dalsland och över den norska gränsen.

Det var en regnig kväll och jag stod som andra bil och väntade vid ett tillfälligt rödljus som satts upp i nivå med Lanegården. Jag var på väg hem från jobbet.
Via handsfree pratade jag i telefon med dåvarande Vice ordförande i Svenska Judoförbundet och det där som han senare skulle få höra måste varit en total chockartad upplevelse i sig.
Jag minns att jag hörde en bil som bromsade. Kraftig inbromsning och sedan en smäll....
Min bil flög fram och krockade bilen framför...sedan blev det bara tyst... En bil i 170 km rätt in i mig som stod stilla.
Någon airbag hade inte lösts ut, men däremot hade förarsätet knäckts.
Jag minns den där första minuten då jag funderade på om jag kunde röra mig? Var jag förlamad?
Först fingrarna. De rörde sig, men axeln hängde och jag förstod att den var ur led eller något ännu värre.
Tillslut tog jag mod till mig att röra lite försiktigt på fötterna. Det gick!
Försökte öppna dörren, men det gick inte och jag började känna av smärta både i huvud och i min högra axel. Sedan slocknande jag.

Nästa minne jag har är att någon från räddningstjänsten pratar med mig. Jag kan höra mig själv sluddra. Ett konstant blinkande sken tvingar mig att blunda, men jag kan inte stänga ute rösterna, skriken, slamrandet, sågandet..... Det är högljutt.

Nästa minne jag har är jag hög på morfin och ser mig själv färdas i en tunnel tillsammans med massa röda smådjävlar med eldgafflar och hemska flin. De gör hemskheter med min familj och jag kan bara ligga där orörlig och se på när det händer.
Så här efteråt förstår jag att jag måste befunnit mig i en datortomografi och att morfinets inverkan varit hemsk.
Tyvärr är det där fortfarande något som återkommer i mina drömmar och som hängt med nu i snart 11 år.

Jag hade tur. Det hade kunnat gå mycket värre. Jag slapp undan med att operera min "titanaxel" för tredje gången samt en wiplash. Jag var borta från jobbet i drygt en månad, men behandlades för min nacke i över ett år. Efteråt har det kontaterats att jag har en 30 procentig rörelsenedsättning i nacke och 40 procentig nedsättning i höger axel.
Dock är det värsta rädslan som aldrig försvinner. Rädslan att t ex stå still vid ett stoppljus, att alltid försöka att "synas". T ex sätter jag numera alltid på varningsblinkers när jag blir stående i någon situation som skrämmer.

För killen som missade att stanna och att hålla 170 km på en 70-väg sas det ha gått mycket sämre för. Han fick skäras ut ur sin vita Volvo.

Det här inlägget har varit extremt jobbigt att skriva, eftersom att det fortfarande gör ont på någotvis. Jag tänker på min vän och hans familj. Jag tänker på det helvete de har gått igenom. Jag kan inte känna deras smärta, men jag kan förstå hur det är.

Bild från Bohusläningen som visar den bil som körde in i mig-
Läs hela inlägget »



Jag och Eric hos mina föräldrar.
I det hus som min far byggde och som vi flyttade in i 77/78.
Mamma har lagat min favoriträtt och tillsynes även min sons numera. Han äter liksom jag med välbehag och lassar på mer när det tar slut på tallriken. Jag noterar att pappa och mamma bytt plats runt bordet. Det stör mig lite. Jag påtalar det och visar demonstrativt ut var pappa och mamma brukade sitta och var jag, Sigge och Ronny satt. Jag satt bredvid pappa som satt längst in mot fönstret och väggen, min mamma mittemot med Ronny bredvid sig. Sigge som var minst fick sitta vid kanten av bordet. Pappa tar lätt på det och min son grymtar till som om han liksom hört den här historien förut...
Jag försöker inte göra en stor sak av det, men kan inte för mitt liv förstå att man i deras ålder kommer på att byta platser runt köksbordet!

Det eldas i spisen som det alltid gjorts så här års och medan min son hjälper min mor i köket sätter jag och pappa oss i rummet för konversation. Det är härligt varmt i rummet. Det vilar en härlig stämning över hela situationen och trots den olyckliga omplaceringen i köket (som fortfarande stör mig) är allt bara bra.

Läs hela inlägget »

Jag och min son kollar på filmklipp från i somras och munterhet uppstår när vi ser på detta korta klipp. 
Att ständigt ha en pappa som skall dokumentera allting är kanske inte alltid roligt...
Min son har huvudrollen och hans min när han ser att jag filmar är minst sagt "priceless"

En av världens folktätaste platser, en av de absolut populäraste...
Ingen annanstans på Manhattan tas det mer selfies.

Första gången jag var på Time Square var 1990. Då såg det inte riktigt ut så här. 
Det var först på senare delen av 90-talet som  korsningen gjordes om till det ljus-och arkitekturspektakel det är idag.

Några år senare åkte jag dit ensam. 
Jag var jetleggad och hade mitt hotell i närheten. Efter en promenad vid Times Square stannade jag till hos John’s Pizza och åt antagligen den godaste pizza jag någonsin ätit.
Och...den största.
Krispig tunn yta. napoletansk, färska råvaror och ganska olik den traditionella amerikansk-italienska varianten. Jag drack en flaska rött vin till maten. Mycket gott och prisvärt.
Det är sådana där minnen man kommer ihåg.

Ett par år senare, på samma plats hamnade jag i ett mycket intressant samtal som pågick i timmar.
Det var först då jag fick veta att New York Times en gång i tiden haft sitt huvudkontor här och det var så korsningen fått sitt namn. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: timesquare, newyorkcity, nyc

Daddy

Det är en kall men solig morgon och jag överaskas med frukost och presenter och just där och då är allt som finast. Min son väcker mig och det bjuds på bananpankakor med tillbehör. Efter att jag druckit mitt te, blir jag ändå kvar vid bordet en stund. Det är precis som att jag vill hålla kvar det här ögonblicket...
Det är november, men det känns som en ljus dag i april.

Läs hela inlägget »



Jag har det senaste dygnen återigen påmints om hur bräckligt livet är och att man ALDRIG vet hur nästa timma av sitt liv kommer bli.
Jag har påmints om det värdefulla livet, om mina nära och käras betydelse, men också att inte vänta med något som jag önskar göra eller säga.
Att aldrig få säga det "där" till den där personen som man länge tänkt säga, att upptäcka en dag att det är alldeles försent...
Så får det inte bli.

Jag sitter på lokal och samtalar. Inser betydelsen av att ha den där komunikationen med sin tonårson. Det är en perfekt atmosfär här inne.
Musik flödar ut ur musiksytemet.
Och precis i det där fantastiska kraftfulla sticket stannar jag upp, tar in, sjunger med (men tyst)

"We're lost in a cloud
With too much rain
We're trapped in a world
That's troubled with pain
But as long as a man
Has the strength to dream
He can redeem his soul and fly"


Låten som Walter Earl Brown specialskrev till Elvis 1968 för den där TV-showen NBC gjorde och som från början skulle vara en julspecial. Showen skulle egentligen avslutas med "I'll Be Home for Christmas", men det tyckte inte Elvis och så blev det If I can dream.

Låten som min far gjorde nästan lika bra som Elvis, låten som andas hopp om att, om vi verkligen försöker så kan vi tillsammans göra den här världen bättre...
Låten som alltid gett mig känslan av hoppfullet och gett mig styrka.
Och nu när jag känner mig något tilltufsad och bräcklig stärks jag ännu en gång och tillsammans med mitt sällskap tror jag på;

"Strong winds of promise that will blow away the doubt and fear
If I can dream of a warmer sun
Where hope keeps shining on everyone"

Läs hela inlägget »

Tidigt denna morgon på väg till jobbet. Jag är febrig och het.
Vid Ellenö stannar jag till vid rastplatsen strax efter Kink, öppnar bildörren, stänger av radion och studerar hur solen är på väg upp över Östersjön. Fuktig kyla tränger sig in i bilen och blandar sig med billens värme och jag dricker svart, hett ur min termosmugg och begrundar utsikten och tänker på stunder jag tillbringat i, runt och på den där sjön.
Just i den där stunden är allt annat oviktigt. Jobbet får vänta...


Jag är på jobbet en kvart innan jag börjar och förser mig med ett nytt par alvedon och klistrar på mitt bredaste leende. Någon större nattsömn har det inte varit tal på och jag känner mig egentligen dödens trött. Jag är sällan sjuk och ytterst obekväm med denna ömklighet.
Någon träning denna vecka har det inte varit något tal på. Jo, ett lugnt pass i måndags, men sedan föll allt. Den där abstinensen jag nu känner handlar dock mindre om behov av fysisk aktivitet och mer om den sociala faktorn. Att inte vara på klubben, att inte vara med i det där sammanhanget med människor som betyder så mycket för mig.


Det är torsdag kväll, men någon after work är det inte tal på. 
Ibland är valet så enkelt. 
Och även om min sjuka bara är temporär och förhållandevis mild, så är det enda jag vill i denna stund att bli frisk.

Läs hela inlägget »

Månvak

Ett antal minuter innan jag skall åka till klubben. 
Jag nynnar på en ny melodi samtidigt som jag låter mina fingrar fara över gitarren. 
Jag har blivit någon form av mästare på melodier. Jag har det dock svårare med att finna texterna. Numera så poppar melodier upp mest hela tiden.
Förr var det tvärtom. Jag hade texter i mängder, men hade ibland svårt att få till melodin.
Nu sitter jag här med en melodi, "lite" text och en deadline på torsdag.

Några timmar senare.
Efter både träning och nattlig utflykt.
Månen är fortfarande full och natten kall.
Ibland finns inget bättre än sena promenader för att bota rastlöshet och komma till något slags beslut.

Och när jag väl kommer in igen, skriver sig texten till den där melodin, nästan av sig själv...

Och

Natten är tyst, timman är slagen och alla ser på när månen ändrar skepnad.

Läs hela inlägget »

New York

Jag tittar på videoklipp från New York som jag tog i somras.
I just denna stund saknar jag den där pulsen, livligheten och framförallt anonymiteten på 6th avenue. 
Man är med, men ändå inte.

30 sekunder på film, ett ögonblick som fängslar och väcker längtan.

Så mycket myter och historier om den där staden och när man väl är här upptäcker man att allt är sant. Här finns allt och lite till.

Det är staden som aldrig sover, känslan av att glida runt på gatorna, slinka in på en diner, promenera i Central park, besöka Moma, Metropolitan och Guggenheim och så Broadway...

Att känna sig som en äkta New Yorker...

Första gången jag var här förstod jag att det inte skulle bli den sista. Det har blivit några återbesök sen dess.

Jag tittar ut genom fönstret och studerar ett grått Färgelanda, men i mina tankar är det ljust i ett soldränkt Central Park där jag i drömmen befinner mig.

Läs hela inlägget »

Minnenas helg

Det är minnenas helg.
En helg då vi minns de som inte lever bland oss längre, men också en påminnelse om döden. 
Jag går upp till Färgelanda kyrka tillsammans med min son. 
Det är fantastisk körsång, solosång och fantastiska instrumentalister.
Och det är min bror som leder oss genom alltihop och min svägerska som anvarar för den vackra musiken.
I min bänkrad sitter förutom min son, också min far och mina två brorsöner.

För många där och då en extremt känslosam och viktig stund. Alla de som har mist sina nära och kära.
Man kunde känna alltihop. Det fanns i luften. Saknaden, förtvivlan, sorg, men också kärlek, minnen och försoning.

För egen del kändes det så bra att finnas där med mina nära. Tillsammans med mamma och pappa..
Det har varit ett ganska jobbigt år då de varit sjuka och det varit långt i från självklart att en sådan här kväll skulle vara självklar.
Det är jag så tacksam för.

Läs hela inlägget »

Det är lördag och en pigg och stark Tommy som tar sig an denna lite mulna dag.
Vin och sömn igår har verkligen fått mig tillbaka till mitt sanna jag.
Och efter två härliga judopass på morgonen väntade en mycket god banankaka på mig hemma. Denna gjord av min son.

Igår fick jag ett nytt bokpaket från ett förlag och detta skall nu öppnas och ägnas tid åt. Det skall läsas, struktureras upp och skrivas om.
Ett fint sätt att arbeta på. Ett trevligt sätt att få använda sina tankar, åsikter och sitt skrivande till.
Några timmars enskild avstämning innan det är dags för kvällens minnesgudtjänst.

Det här är en fin dag.

Läs hela inlägget »

Jag på gång.
En bild på Tommy i farten.
Det känns bra att få gjort allt det där som man annars inte hunit med.
Men nu är det slut med det, för det här är en vilodag som snabbt måste varvas ner. 
Jag har lovat mig själv vin och sömn och så får de nu bli.

och så lite skön musik...

"Something in you brought out something in me..."

Och jag tänker "Precis så är det".

Dagar av total förvirring och märkligheter som aldrig annars korsar mina inre gränser har allt förlänge haft fri passage.
Det är märkligt vad man kan tillåta sig.
Och inte kan man förereda sig för det precis, utan allt blir på någon form av improvisation - ogenomtänkt och trevande. 

Och kanske skall jag vara tacksam, 
tacksam över att känna och uppleva...

Och Stevie Nicks sjunger och jag lyssnar intensivt.

"Something in you brought out something in me
That I've never been since
That part of me that was only for you
That kind of romance
Comes only once, that kind of love
That kind of fever dance
That you love because you've become someone else
In an instant"

Det är så intensivt och så innerligt. Nästan naturligt.

Kvällen tillhör de lyckliga
...och det är bara du som vet.

Läs hela inlägget »

Vin och sömn

Tidig morgon i Dalsland.
Det är allt som skall bli gjort innan man kan slå sig ner och skriva detta inlägg. 
Det är ännu en usel hockeynatt och snart kommer jag inte klara av mer förluster. Med det sagt så förstår alla att vara en Maple Leafs älskare fortfarande är något av det jobbigaste som finns.

Igår svor jag att jag idag bara skulle sova och dricka vin. Den där planen har blivit något reviderad i dagens ljus.

Men i eftermiddag så, i eftermiddag....

Läs hela inlägget »
Etiketter: torontomapleleafs

1971

Året är 1971 och min bror Ronny föds. På bilden ser ni honom sitta i vår pappas knä.
I och med att han föds får jag inte bara en bror utan också en person som skall komma stå mig mycket nära genom livet.
Det finns så många stunder som bara vi delar.
Det finns historier som bara vi delar.
Det fanns en tid då det bara fanns han, jag och våra låtsaskompisar Lally och Ballty.

Inte sällan har musiken varit en förenande faktor mellan oss.
1971 var ett stort musikår.
Montreux Casino i Schweiz brinner ner under en konsert med Frank Zappa. Deep Purple befinner just då där och händelsen och deras upplevelse blir till deras största hit hit Smoke on the Water.
1971 är förövrigt fyllt med klassiska låtar som Proud Mary , Take Me Home, Country Roads
 What's Going On, Mercy Mercy Me, Black Dog, Stairway to Heaven,  Imagine, Brown Sugar
och  Maggie May, för att nämna några...

Filmerna Utvandrarna och Emil i Lönneberga  har premiär och Thorbjörn Fälldin väljs till Centerpartiets ordförande. Det är Almstrid i Kungsträdgården mellan polis och demonstranter.
Gösta "Fåglum" Pettersson vinner Giro d'Italia och Stellan Bengtsson, blått 18 år är bäst i världen.

och

På tal på bordtennis åker ett amerikanskt bordtennislag till Peking och det leder till "islossning" i relationerna mellan Kina och USA. Den såkallade  pingpongdiplomatin.

Östpakistan utropar sig självständigt från Pakistan och byter namn till Bangladesh.  Inbördeskriget i Pakistan utvecklas till krig mellan Indien och Pakistan, där Pakistan kapitulerar och resulterar i att Bangladesh blir självständigt.

Kina väljs in som medlem i FN och Taiwan utesluts och österikaren Kurt Waldheim väljs till FNs nya generalsekreterare.

Vietnamkriget rasar för fullt och det är i mångt och mycket en värld i krig.
Men i Håmule, Dalsland föds en liten pojk den 2 november som är helt omedveten om världens tillstånd och han kommer de närmsta åren få växa upp i en kärleksfull trygg miljö tillsammans med mig och med en vetskap om att allt är möjligt.

Läs hela inlägget »

Jag påverkas av det hemska som hände på Manhattan i går kväll.
På någotvis finns det en tillfredställelse i det. Att man inte avtrubbas. Att man inte låter det bli en axelryckning, att man låter det bli ett ständigt inslag i vardagen.  
Och  i somras gick vi precis där.
Knappt 10 minuters gångväg från Ground Zero. Korsningen mellan Chambers och West.

Så många människor som går förbi och så BOOM...råkar man vara på fel plats vid fel tid...
För drygt ett år sedan och två timmar innan det hände, gick jag precis på den plats där terrordådet i Stockholm inträffade. Jag fick reda på allt på tåget hem. Jag var en av tusentals den dagen som gick förbi där som hade ...tur.

När World trade center - tornen föll befann jag mig tryggt i mitt hem.
Men inte så långt innan befann jag mig uppe i en av de där skyskraporna.
Det tänkte jag på då när allt det hemska spelades upp där hemma på teven.

Och idag har det funnits anledning att tänka tillbaka på sommarens besök vid Ground zero. Så mycket känslor som fortfarande utspelar sig där. En plats som inte lämnar en oberörd.

Och jag tänker på allt hat och den där kampen mellan det goda och det onda som hela tiden utspelar sig. 
Om hur jag föraktar både religion och politik - höger och vänster om det handlar om kamp, om att splittra och förgöra. 
Och det känns bra att jag fortfarande gör det. Att jag fortfarande bryr mig, även om det känns så förbannat jobbigt varje gång den där kampen måste utspela sig.

Läs hela inlägget »

1988

Året är 1988 och mina föräldrar tillsammans med mina två yngre bröder åker på sin första chartersemester. Färden går till Rhodos. På bilden ser vi mina bröder Ronny och Sigge och min mamma Yvonne. 
Jag har vid den här tiden sedan ett par år tillbaka flyttat hemifrån, jobbat ett par år på SAAB, men är nu i färd med att börja studera igen. Jag har läst en två-årig gymnasieutbildning som då var högskolegrundande, men som sedermera inte är det då det ändrats till att kräva tre år.
Så jag sätter mig i skolbänken för att plugga ytterligare ett år. Samtidigt flyttar jag från Uddevalla till förmån för Ödeborg, Dalsland och jag ser ljust på min framtid.

Det är säldöd i Kattegatt  och Hallands väderö och Ericsson lägger ner sin telefontillverkning i Sverige. Det är den uppmärksammade styckmordsrättegången och  på teve gör "Fräcka fredag" en skandalomsusad premiärsäsong. 
Det är trippelmord i Åmsele och Ebbe Carlsson-affär.

De 15:e olympiska vinterspelen invigs i Calgary och i tennis är Mats Wilander bäst i världen. Han vinner dessutom tre av 4 möjliga grandslamturneringar under året.
Wimbledon vinner dock Stefan Edberg.
Ben Johnson vinner 100-metersfinalen vid olympiska sommarspelen i Seoul före Carl Lewis och Linford Christie. Två dagar efter segern skall det visa sig att Johnson är dopad och en av OS största skandaler genom tiderna är ett faktum.

Irak anfaller kurdiska bergsbyn Halabja 
med nerv- och senapsgas och cirka  5 000 kurder dödas och 70 000 såras.

I oktober väljs Michail Gorbatjov  till Sovjetunionens president och månaden därpå väljs Republikanen George H.W. Bush till USAs president.

Året är 1988 och mina föräldrar och bröder åker på charter. Ett minne för livet.
Jag är inte med, men har "stora" saker på gång på mitt håll, samtidigt som en hel värld runt om oss lever på som den alltid gjort.

Läs hela inlägget »












För några dagar sedan började jag läsa en bok som skakat om mig rejält, men också gett mig en förståelse för hur vanligt psykisk ohälsa faktiskt är. 
Att 1/4 av oss någon gång i livet kommer att behöva medicinsk hjälp för den och att så gott som varenda människa känner någon som är eller har varit psykiskt sjuk.
Det handlar om smärta förstås, om kaos, men också om hopp och stöd som faktiskt finns där.

Författaren Christian Dahlström tar mig med i boken genom att berätta om sin egna uppväxt. Om hur han växer upp med sin mamma som lider av schizofreni, om hur han blir omhändertagen och hamnar hos fosterföräldrar, om den första panikattacken och depressionen och fram till idag. Detta så känslosamt och omskakande att jag vid flera tillfällen får stanna upp, ta en paus, för att sedan läsa vidare.
Och
mellan denna livshistoria får jag vetenskapliga konstateranden och intervjuer med kändisar som bl a Linus Törnblad, Cissi Wallin, Therése Lindgren som har egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Detta snyggt involverat i själva storyn.

Och jag lär mig direkt "Fosterbarnstricket" och rycks tidigt med i handlingen i dramatiken när han "kidnappas" av sin egna mor då Fostermamman tillsammans med unga Christian skall möta henne utanför Pubhuset.
Om hur julen alltid hade sina kritiska moment och hur man som barn tacklar sin biologiska förälders oberäknelighet. 
Om att arbeta, göra lumpen, första kotakten med försäkringskassan, psykatrin, mediciner  ...allt.

Boken är stundtals så ingående och utlämnande att man inte kan låta bli att beröras och ryckas med.
Men i allt det känslosamma kaos man som läsare dras med i, finns det ett ljus, ett hopp och en tro som överväldigar mig.

Och någonstans i mitten av boken skriver Christian om sin sjuka mor;

"Jag hoppas att hon känner att jag älskar henne. Att hon inser att jag inte är bitter eller lastar henne för någonting längre. Hon är bara en vanlig mamma. En vanlig mamma med en ovanligt aggressiv sjukdom."

Det är kärlek och inga ögon torra.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter