2017 > 02

Balans

Det handlar om att vara stark både på längden och tvären och på alla sätt. 
Judo är bra både för själen och kroppen. 
Efter ett par extra träningspass så här i slutet av veckan, känner jag mig åter redo för att ta mig an en ny arbetsvecka.
Det har verkligen varit tufft den sista tiden på många sätt. En stor anledning har varit arbetsbelastning. Det känns märkligt hur snedbelastad arbetsmarknaden och människor i sysselsättning är. Det är så många som jobbar så mycket och så finns det de som inte jobbar tillräckligt, men som vill jobba mer.
Hur ofta hör man någon säga att "jag jobbar helt lagom mycket och har helt lagom med arbete för min arbetstid"?
Med den funderingen går jag in i söndagen och dess ganska stora förberedelser inte bara inför en ny vecka, utan för en ny tid, ett nytt kapitel.
Det handlar om ett liv som skall levas.

Läs hela inlägget »

Återtåg

Det där första träningspasset efter ett långt uppehåll är något speciellt.
Aldrig årets bästa, men ändå ett kvitto på att du har tagit första steget mot att ta dig tillbaka.
I går kändes det mycket tufft. Dålig teknik och noll timing. Dessutom en känsla av att känna sig svag och skör. 
Det kommer ta ett tag, men jag har verligen viljan att ta mig tillbaka igen. Idag har jag dock fått tillbaka de onda i halsen..

Det handlar om att aldrig ge upp.

Läs hela inlägget »

Denna morgon är det snö på min balkong, snö på min sköna solstol som jag satt så skönt i igår. Jag dricker mitt kaffe stående därför, men den friska luften är ändå så pass härlig att andas in, så att man ändå vill stå där några minuter och bara vara. 
Det är en ny morgon, en ny dag.
Sedan följer en promenad runtom i samhället och solen skiner, men fåglarna och de unga föräldrarna med barnvagnar tycks för tillfället tagit timeout. Det är blåsigt och i ärlighetens namn lite kallt i vinden.
Det gäller att hålla uppe tempot.

Jag tar några kort på min promenad, som jag så ofta gör. Alltid vyer som jag redan dokumenterat 100-tals gånger innan. Det kan tyckas märkligt, men om man tittar på korten senare och jämför, uppstår spännande nya upptäckter om förändringen i ens landskap. Det skapar iallafall för mig tillräcklig spänning för att jag skall fortsätta att göra det.

Jag planerar för ett återtåg på träningsmattan. Jag känner mig frisk och någorlunda stark. När man inte rört på sig i någon fysisk större utsträckning på över 3 veckor uppstår den där smått desperata känslan av att äntligen få komma igång igen. Det känns i huvudet. Det känns i hela kroppen. Det finns helt klart förväntning i luften.

Detta...
Trots snö, lite mer kyla och i stort sätt motvind hur man än står.

Läs hela inlägget »

Jag har spaning på livet. Mestadels det som varit.
Under de senaste veckorna har jag konfronterats med bilder från förr. Riktigt gamla saker, men ändå från vuxentiden. Vissa av de där sakerna som bilderna förmedlade hade jag glömt, men det mesta kom nog tillbaka allteftersom att nya bilder dök upp. Detta tillsammans med saklig information från olika minnesbärare.
Den där Messangergruppen med vänner från förr som en dag helt plötsligt fanns där har tagit med mig på en tidsresa till något som för mig var helt borta. Jag gillar gamla bilder och visar dem gärna. De här kommer dock få vila där de är. 

1994 och 1995 var ett par ruttna år. De sämsta åren i mitt liv så här långt. Dock finns det vänner där som jag både saknar och gärna träffar igen. Och visst fanns det stunder och visst fanns det skratt. Allt det där ihåliga var inte bara ett fördärv. 

Nu sitter jag här med minnen från förr, men med blicken stadigt fäst framåt och ännu en gång kan jag konstatera att det är bara det som man vill minnas som man minns.

Läs hela inlägget »

Hopp

Det är det första inlägget i år som skrivs utomhus. Det är en hel förmiddag med utomhusaktiviteter.
Allt i ren njutning.
Och någonstans här och nu fylls jag med nytt hopp om en ny tid med njutning, ljus, värme och lycka.
Jag börjar till och med så smått att fundera över det vackra igen.
Och fåglarna sjunger och småbarnsföräldrarna hittar ut med sina vagnar och när jag blundar så där med solen i ansiktet och hett kaffe i min kopp som jag håller med bägge mina händer, tror jag åter på lyckan, kärleken och på livet. 
Det är fortfarande bara februari, men allt känns redan så mycket lättare.

Läs hela inlägget »

Jag städar bort de dåliga vibbarna. Självömkan är som bortblåst, trots att jag inte tycks bli bättre. Det har varit en bra helg trots allt, även om jag fått vara på åskådarplats. Nu gäller det att hitta bra musik för att komma i den rätta stämningen.
Vad passar på en måndag en mulen dag i februari som den här?
Det rockiga, det lite skitiga får vänta.

Shelby Lynne och den tidslösa låten You don´t have to say you love me, åker på som så många gånger förr.
Den där låten som egentligen är italiensk från början, men som Dusty Springfield gjorde till en hit. Jag har dock alltid föredragit den med Elvis, men så spelade Shelby in den och har varit så förknippad med henne sedan dess.

"No, you don't have
To say you love me
Just be close at hand
You don't have
To stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can't help but love you
And believe me
I will never tie you down"


Det är vackert så att det förslår.
Musik är absolut ett av det viktigaste som finns och när februari nästan tycks kunna ta livet av en, är det det enda man har kvar.

Kaffe i kombination till allting senare, men inte till alkohol. Där är jag inte. Men tedrickandet är över för den här gången och när det är nog är det nog.
Det finns en värld där utanför galnare än någonsin, men här inne sjunger Shelby för mig. Låt efter låt.
Som en fristad.

Läs hela inlägget »

Livet Deluxe

Denna helg är början på mitt fysiska återtåg med start i morgon och ett för mig späckat träningsschema kommande vecka. Livet deluxe har dock tydligen satt sina spår med tuffa arbetsveckor, ihärdig förkylning och uppbokade sena kvällar. När jag skall ta det där morgonträningsfotot en vanlig lördag som denna, uppenbarar sig en helt annan man än den jag vill vara. 
Den här mannen behöver sannerligen en total make over.
Så jag ägnar resterande dag åt att vila. Det är sängläge, sömn och lite bok.
Det är en dag i februari...




 

Läs hela inlägget »

Smitta

På klubben är det en desarmerad styrka. Den här sjukan i februari far fram som en lightvariant av digerdöden. Inte dödlig som tur är, men snabb och effektiv som en kobra, smittsam värre en den värsta farsot. 
Jag är inne på den andra veckan utan träning, men jag kan inte hålla mig borta från klubben ändå. Som en av de "pestsmittade" sitter jag utanför dojon och tar in allt som sker i den vid det här laget stekheta träningslokalen. Till helgen händer det roligheter här. Till dess MÅSTE jag bli frisk!

På sociala medier gör man allt för att bekämpa mig. Senast en attack på Facebook där "jag" gillat ett antal turkiska sidor med minst sagt tvivelaktigt innehåll. Det är förstås inte jag som gillat dessa sidor, men jag blir själv uppmärksam om det när en vän skickar ett meddelande till mig och frågar vad det är för turkiska sidor som jag gillat som dyker upp i hans flöde. Jag ändrar lösenord igen och hoppas att det skall sluta.
Det är ett otyg med dessa intrång. Den vrede som dyker upp inom mig är obeskrivbar.

Jag önskar att alla vänner genast hör av sig och berättar när något ovälkommet och oväntat dyker upp i flödet. Vi måste alla hjälpas åt att hålla de sociala medierna rena från sån här "pestsmitta".

I dag är det torsdag. En dag som på något sätt för mig är helig och vigd för kloka samtal, god mat och dryck. Jag har inte varit på krogen på två torsdagar i rad. Ibland kommer andra saker i livet emellan.
Det skall bli ett försök, även om jag istället kanske borde vila. Därför att detta är så viktigt för mig och får mig att må gott. Det är så viktigt att fylla livet med de där bra sakerna, skapa oaser i vardagen för reflektion, men också gemenskap och erfarenhetsutbyte. Att ibland verkligen kunna känna efter och säga att jag mår gott. 

Så jag trotsar allt. Som en rebell om natten som smider planer om morgondagen. Ingen smitta skall få stoppa mig. Inget skall få mig att hålla igen.  För livet måste levas och levas väl.

Läs hela inlägget »

Jag lyssnar på Caitlin Smith och låten This Town Is Killing Me.
Den har blivit en riktig favorit.

Den handlar om hur man kan försaka det som är viktigt i livet, genom att man ägnar sig åt massa andra saker. Fel saker.
Något som jag själv ägnat mycket tid till.
Jag är en engagerad människa och tror på att ge allt man har om man ger sig in i något. Det har jag alltid gjort, men det har inte alltid visat sig att det varit rätt.

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass

Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in
I gave you my soul
Cause I wanted it so bad and now I just wanna go home
This town is killing me
This town is killing me"


Caitlin sjunger så distinkt och naket.

Jag behöver lära mig att säga nej oftare. Jag måste bli mer noggrann i mitt val av saker att inte göra.
Det mesta går på rutin. 
Rutiner är uppbyggda av mönster. Mönster som jag skapade i det förflutna. Det jag nu skall bryta.

Det är måndag. En sista ansträngning. En vecka fylld av måsten. Men också en vecka fylld av möjligheter.
Och det är jag som skall ta till vara på dem. Det känns bra.

Läs hela inlägget »

Tillförsikt

Jag vaknade av fågelkvitter denna morgon och efter mitt kaffe, följt av en promenad till en kanin som jag i dessa dagar tittar till, bestämde jag mig för att det nog är dags att raka sig ändå. Trots att det är grått och trist ute och några grader minus.
Jag tror på vikten av att bryta mönster, även om jag vet att just det kan jag ha svårt för.

Så i februari månad rakar jag mig...minst två månader för tidigt. Längtan till april är oändlig.
 

Jag tittar till min paj i ugnen och jag sätter på en kanna med kaffe till. Utanför mitt köksfönster är allt balsamerat trist, men någonstans där finns ändå det där som jag älskar med den här orten, samhället, det där som får mig att stanna kvar.
Jag har ändå svårt att sätta fingret på vad det kan vara. Idag har jag i och för sig svårt att "sätta fingret" på det mesta. Kanske beror det på att jag fortfarande känner mig beroende av alvedon. Att jag vaknar med halsont och huvudvärk igen, efter det att jag nu trodde att jag var så gott som frisk. Det är i sanning en trist tid.

Men

Jag har rakat mig och jag har hört den första fågeln sjunga. Tecken goda som något att en ny tid snart är här. Det handlar om att ha tålamod och tillförsikt. Motsatsen innebär undergång.

Läs hela inlägget »

Den här helgen ägnar jag mestadels själv, då A jobbar mycket och min son är på konfirmationsläger.
Innan han åkte i går tog vi den här bilden. En far och hans son.
Så efter sedvanlig morgoninstruerande på judomattan har jag ägnat tid idag i min absoluta ensamhet. Något som kan vara något av det absolut bästa som finns. Detta under förutsättning då att man inte är själv till vardags. Det är något helt annat. 
Så när de där "måste sakerna" blir klara, lyssnar jag på skön musik och därefter plockar fram den där underbara filmen om Gitarrfantomen; Hank Garlands liv.
En film producerad av en annan gitarrlegend: Steve Vai. Det är en sån där måste film oavsett om du gillar musik eller ej. Jag såg den för ett par år sedan. Nu ser jag framemot att se den igen.

Två timmar senare sitter jag här igen. I rummet hörs musik och det är filmmusiken till Elvisfilmen Follow That Dream som Hank Garland spelar gitarr på och som skulle bli det sista han gjorde på den stora scenen. Under Follow that dream-inspelningen är Garland inblandad i en bilolycka, han hamnar i koma under en veckas tid, blir återställd, men inte tillräckligt för att kunna återvända till musikens värld.

Tänker på det där. Tänker på de där ögonblicken som förändrar ens liv på bara en kort sekund. Jag tänker på min son. Tänker på hur jag saknar honom i denna stund och skulle vilja ha honom nära och höra honom fråga "skall vi titta på någon match i kväll pappa? Spelar inte Toronto i kväll?"

Läs hela inlägget »

Rentré

Jag kör i väg min son till träningen. Själv får jag åka tillbaka hem igen. Min comeback på träningsarenan har fått göra ett tillfälligt uppehåll. Samma visa igår. Någon form av sjuka har tagit plats i min kropp och det yttrar sig i både feber och frossa. Jobbade i går, jobbade i dag, men har direkt när jag kommit hem bara sovit.


Men,

Jag kommer tillbaka. Precis som jag gjorde med mitt bloggande. Jag är tillbaka igen och ackompanjerad av Lyle Lovett och John Hiatt skall jag återta världen (iallafall på ett kosmiskt sätt) .
Det är två män tillsammans med massor av gitarrer och jag som låter fingrarna dansa rytmiskt över tangenterna. Det finns mer än blogginlägg som skall skrivas. Det finns förövrigt massor av historier inom mig ännu och jag är långt i från klar. 
I mina pauser (och det blir i detta tillstånd några stycken) dricker jag te och funderar på morgondagen. Någon gång måste vinden avta och kylan dra sig tillbaka. Februari kan vara jobbig i sin litenhet.

Jag är tacksam för att just du läser mina rader. Någonstans där strax innan en "comeback" kommer osäkerheten smygande. Kommer någon nu vilja läsa det jag skriver? Du kom tillbaka. Jag är otroligt glad för det.

Dagarna innan allt "kappsejsade" gick allt så bra. Jag nådde en sorts "besökspeak" just här. När inlägg börjar delas går allt så fort och plötsligt hade jag mer än ett par tusen mer visningar än genomsnittet det sista året.
Det här att blogga är att söka bekräftelse. Påstår man något annat så ljuger man.

Det är dags för mig att nu ta mina tabletter. Det blir inget sjungande med Lyle och John i kväll. Den här sjukan har ett sätt att hålla mig på plats, men tystnar gör jag inte. Aldrig!

Läs hela inlägget »

Surgubben

Under sommaren 2011 var min vän från Luleå; Kent Nilsson en uppskattad gästbloggare här hos mig. Han skrev blandannat inlägget "Surgubben", ett inlägg som idag känns mer aktuellt än någonsin.

Som flitig läsare av Tommys blogg har det givetvis inte undgått mig att Färgelanda har tagits över av ett gäng ungdomar som terroriserar bygden kvälls- och nattetid. I flera blogginlägg har Tommy skildrat sin frustration över att få sin kvällsro och nattsömn störd. På samma gång som jag sympatiserar med Tommy, kan jag inte låta bli att skratta inombords. Min gode vän håller nämligen på att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe.

Under min uppväxt hade jag förmånen att stöta på ett flertal surgubbar. Jag minns särskilt en som var extra tacksam att reta. Denne hade av någon anledning stört sig på att några få barn spelade fotboll på en liten gräsplätt framför hans balkong som låg på bottenplan. I sann surgubbsanda hade han skällt ut barnen och bett dem att omedelbart avlägsna sig platsen. Det var det bränsle som barnen behövde. Snabbt sammankallades fler och innan surgubben visste ordet hade spelet omvandlats från två-manna till fulla elvamannalag med avbytare. Resultatet blev självfallet att surgubben blev ännu argare. Vartefter utvecklades fotbollsspelandet till ett mer systematiskt och renodlat terroriserande, vilket möjliggjorde att även de som inte var idrottsintresserade kunde delta. Som mest vill jag minnas att vi var över 50 barn som alla bar på den där speciella glöden i våra ögon. Klimax nåddes när ett av barnen vågade sig ända fram till surgubbens balkong och väl där lyckades dra på en så hård spark att plåten, som jag vill minnas, skälvde i flera minuter efteråt. Eftersom surgubben alltid hade persiennerna neddragna var spänningen olidlig. Satt han där inne och tryckte eller var han inte hemma? Han var hemma och han observerade hela händelseförloppet. Det som sedan skedde tillhör ett av de starkaste minnen jag har från min barndom relaterat till surgubbar. Mannen valde nämligen att göra det största misstag en surgubbe kan göra - han försökte att fånga barnet som utdelat sparken. Resultatet blev dock inte vad han hade tänkt sig. Han snubblade nämligen när han skulle häva sig över balkongräcket och stöp i backen med full kraft. Därmed var kampen över och vi barn stod som segrare. Även surgubben blev något av en vinnare på kuppen, eftersom all terror upphörde efter incidenten. Jag antar att alla inblandade kände att det hela nu hade gått för långt. Det som sedermera skedde var att jag och de andra barnen växte upp, medan surgubben genomgick en metamorfism och återuppstod som en snäll pensionär vars huvudsysselsättning blev att mata duvor i parken.
Min erfarenhet av just denna surgubbe är till stora delar symptomatisk för den process genom vilken en mansperson övergår från att vara ljuv ungdom till surgubbe för att därefter omvandlas till en fridfull person med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning. Den relativt begränsade kunskap som ännu så länge finns inom området har dock inte lyckats fastställa en entydig förklaring till vad som gör att några av oss utvecklar denna unika förmåga, medan andra inte gör det. De flesta är emellertid överens om att förutsättningen för att kunna bli en surgubbe är att man någon gång i sin ungdom själv har terroriserat en. Det handlar alltså om en form av genealogisk evolution som i princip är omöjlig att stoppa. En mer noggrann litteraturgenomgång visar också att det finns fem typiska kännetecken på att en mansperson med ungdomligt patos håller på att omvandlas till en surgubbe. Dessa är:

• Personen har helt upphört med att titta på ZTV och MTV (han har helt enkelt inte tid, eftersom han tillbringar den största delen av dygnet vid fönstren) 

• Personen söker stöd och sympatier från sin omgivning för de oförrätter som upplevs äga rum (omgivningen ber dock mannen att lugna ner sig och dra sig till minnes hur det var när han själv var ung - vilket personen i fråga givetvis inte kan komma ihåg)

• Personen kliver alltid upp ur sängen vid minsta oljud i närområdet (detta kan även vara ett tecken på att mannen dras med sömnproblem till följd av ökat åldrande) 

• Personen har alltid en kikare, ett anteckningsblock och en kamera i närheten av ett fönster (för att därigenom kunna dokumentera buset utifall att polisen gör en razzia och den hårt under-cover-arbetande mannen kallas in som åklagarens främsta huvudvittne)


• Personen talar ofta om vilka aggressionshandlingar han skulle kunna utföra om han valde att fysiskt konfrontera buset (men ingen fysisk konfrontation sker, eftersom manspersonen då upphör att vara surgubbe och skulle i så fall övergå till att bli en fridfull äldre herre med hög toleransnivå för ovälkomna händelser i sin omgivning)

För mig överensstämmer i princip tre av de fem kännetecknen, vilket gör att jag för närvarande befinner mig någonstans mellan ljuv ungdom och surgubbe i processen. Inom de närmsta åren räknar jag dock med att utvecklas till en fullfjädrad surgubbe i likhet med vad Tommy redan är på god väg att bli. Slutligen bör också nämnas några ord om hur framtiden ser ut för surgubben. I takt med vår ökade användning av IT, förespår många, däribland jag själv, att framtidens surgubbe kommer att ge buset den stimulans de ute efter genom att nyttja sociala medier. Detta är också något som redan förefaller ha påbörjats på vissa mindre orter runt om i vårt avlånga land :-)

Det var allt från mig som gästbloggare för den här sommaren. Hoppas att ni läsare får en fortsatt trevlig sommar. Själv börjar jag arbeta på måndag, vilket faktiskt ska bli roligt.

Detta inlägg publicerades för första gången den 11 augusti 2011 och är skrivet av Kent Nilsson, Luleå.

Läs hela inlägget »

Thunder road

Crash Boom Bang och jag slår tillbaka!
Jag återvänder efter 21 dagars frånvaro. Även om det känns så förbannat ofrivilligt, var det ändå självvalt.
En söndag som den här sprids ett virus som en löpeld på Facebook. Jag smittas av en fransk judovän. Sedan har jag förpestat alla mina facebookvänner.

Där någonstans förstår jag att här är det slut. Folk kommer aldrig mer klicka på mina länkar.
Förödande för någon som jag som byggt hela mitt personliga varumärke kring sociala medier. Jag stänger ner Facebook, Instagram och Twitter och undergången känns nära...
Där tar det slut.

Tiden efteråt har varit långt från en lättnad. jag har visserligen skrivit ett antal låtar i ren vrede, men förövrigt har inte denna "vila" varit angenäm.

I torsdags då jag på sedvanligt manér satt på en av Uddevallas barer för några timmars skön reflektion och kloka samtal, gick det upp för mig att jag måste tillbaka igen. Jag är den jag är och jag ger aldrig upp. Ibland måste man bara komma till insikt till vissa saker.

Så här är jag igen. Lite grinigare än tidigare, men full av revanchlusta. 

Efter en mycket givande AW i torsdags tillsammans med en gammal god vän fick jag detta meddelande. Då förstod jag att jag helt enkelt måste tillbaka.
Efter en mycket givande AW i torsdags tillsammans med en gammal god vän fick jag detta meddelande. Då förstod jag att jag helt enkelt måste tillbaka.
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter