2017 > 05

Säsongens sista officiella träningspass.
Jag på " bänken".
Trist att inte få vara med i "finalen"
Inställt på grund av skada.
Men jag var där! En inställd träning är också en träning.

Nu tänker jag ta nya tag. Det måste bli bättre än denna vår. Till höstpremiären tänker jag komma i bra form och fri från skador.
Men först skall jag ta ledigt i två veckor. Sedan så...

Torsdag snart.
Det betyder mat och dryck på lokal med trevligt barhäng. Behövs sannerligen i dessa tider.
Jag kör med leendet på - trots allt.
Här krävs det att hålla ställningarna.
Så det är vilja och adrenalin. Allt annat får vänta.

Läs hela inlägget »


Idag har varit en riktig skitdag. Bortsett från att jag fick umgås med min son ett par timmar, har allt varit kasst. Jag är så förbannat trött på...så mycket.
Och jag är trött rent fysiskt.
Kanske är min sinnesstämning en följd av det.

Vad är det egentligen som händer inom en när allt bara faller isär och saker plötsligt ställs på sin spets? 
Det drabbar oss alla. Ingen undantagen. Glada - griniga, unga - gamla, fattiga och rika.
En oväntad händelse på morgonen kan bli ödesdiger för hela dagen. En olycka kommer aldrig ensam,

Det är en jobbig tid för många. Det mesta suger.
Det i en tid då vi blir äldre, vi är friskare, jobbar mindre, är bättre utbildade, har lägre kostnader för inköp av t ex mat på grund av bättre produktivitet...och mycket annat. Vi människor får det generellt bättre .
Ändå tycks vi bara må sämre, vara argare, ledsnare och sjukare.

I kväll försöker jag fokusera på bra saker och inte ge upp, även om det är så det känns ibland. 
Jag tänker på den här sommaren, på grönskan , på förväntningar och drömmar. 
Och jag tänker på syrener. 
Det är svårt att inte tycka om den där lövfällande busken som så här års lyser upp vardagen och frestar med sin söta, milda doft. 
Jag somnar så och drömmer om att morgondagen blir annorlunda.

Läs hela inlägget »

Konfirmation

Nattvard och min son får hjälpa till.
En oförglömlig bild tillsammans med sin mor, sin syster och sina två farbröder. Snart skall de få ta del av nattvarden som han hjälper till att servera. 

Det blev en fin dag med fullsatt kyrka, fint program och trevlig avslutning tillsammans med den närmsta släkten för förtäring och gemenskap.
En mycket nöjd grabb och två minst lika nöjda föräldrar.

Läs hela inlägget »

En stor dag

Det är innan klockan slår nio slag.
Fåglarna sjunger frenetiskt, det är sommar, värme och förväntningar i luften. 

På balkongen följer jag hur en snart konfirmerad pojke promenerar med sin syster ner mot centrum. Antagligen för att inhandla något gemensamt till sin mor. Jag ser att de samtalar, gör avstämningar om livets skeenden.
Jag hör dem sedan komma in igen, hur de. Samtidigt säger:  "Grattis på morsdag mamma".
En lycklig mor i en lycklig stund tillsammans med sina två barn.

Jag observerar från balkongen. Jag ser inget, men hör och känner de kärleksfulla känslo-yttringarna där innefrån. 

Nu ringer kyrk-klockorna.
Om drygt en timma skall jag och resten av familjen sitta i en fullsatt kyrka och bevittna en konfirmation.
Dags för "The Grand finale" för min son och hans komfirmationsvänner som under månader har förberett sig.
Det är en stor dag och från och med nu får galenskapen i denna värld ta det lugnt en stund.
Läs hela inlägget »

Jag sitter ute en stund. Kvällsluften svalkar.
Det har varit en hektisk dag och varm...
Jag funderar på det där en stund. Funderar på konfirmationsförberedelser och det faktum att nu är vi här..
Allt går i 180. Hela tiden är det något som  är på gång.

Jag spelar Uncle Kracker, Sheryl Crow och Fleetwood Mac. Precis i den där ordningen.
Nu blir det bara Fleetwood resten av kvällen, tänker jag samtidigt som jag känner en rysning fara genom kroppen. 
Jag är avkyld nu. Det är dags att gå in. Stevie Nicks, hennes musikaliska vänner och vinet får följa med in i biblioteket. Där sitter jag sedan omringad av böcker med en av favoritgitarrerna nära till hands. En Seagull Maritime. 
Stevie sjunger, Christine också ibland och när inte Lindsey Buckingham koncenterarar sig på sången, konstaterar jag att just han måste vara en av de mest underskattade superkända gitarristerna i denna värld.

Jag tänker också på ett Youtube-klipp jag såg tidigare under dagen med Knopfler, Clapton, Sting och Phil Collins på samma scen, traktera sina instrument.
Det där skulle man kunna kalla en supergrupp.

Jag tar gitarren och spelar de först tonerna i gypsy.

"So I'm back to the velvet underground
Back to the floor that I love
To a room with some lace and paper flowers
Back to the gypsy that I was
to the gypsy that I was."


Det där gitarrsolot som Buckingham gör sedan i den där låten ger sannerligen mersmak.

så där rullar kvällen på.
Jag är fast med vinet,
med mina hjältar,
mina tankar
och ett liv på speed.

Läs hela inlägget »

Bröder

Min bror Ronny kommer hem från Stockholm och på väg hem från jobbet kör jag in till mina föräldrar för att hälsa på honom och hans familj som nu är inkvarterade där i fadershuset. 
Även min yngsta bror Sigge med familj är  där och det blir ett av de där få mötena på året då vi alla tre bröder är samlade.
En kort avstämning och samtalande innan vi tar den här bilden och jag är tvungen att åka vidare hem.

Det är ännu en fredag. Det är ännu en helg att se framemot. Tiden går minsann inte saktare. Den här helgen är vigt åt konfirmation ...och en del annat .

Solen skiner, länder krigar, folk är elaka, världen brinner och människor lider. I allt detta konstaterar jag att med mig är allt rätt bra. Det är som det är.

Läs hela inlägget »

Det blir tidig frukost ute med ägg, rostat bröd, hallonmarmelad från "Den gamle fabrik" och förstås massvis med kaffe.
Min son klagar på att det är tidigt, men efter lite småprat och diskussion om den svenska rapscenen är han på gång. Han frågar:
"Har du lyssnat på Sarah"
"Med Fleetwood Mac?"
"Nej, Ken Ring!"

Min son ger mig den där "hopplösa" blicken, men håller inne det han nog egentligen känner i just denna stund. Det blir en stunds tystnad, sedan säger han att han måste gå in och jag ber honom stanna en stund till, men då förklarar han att han suttit ute tillräckligt. Han måste ta en powernap säger han.
En ansträngande frukost med sin far tänker jag och tittar på klockan och kan notera att han varit vaken i exakt 30 minuter.
Jag försöker minnas tillbaka till mina egna tonår. Hur var jag? Var jag någonsin så där trött?

Min son kommer ut med mer kaffe till mig, samt en hemmagjord isglass som han själv komponerat. Den är kall och läskande i den nu stekheta frukostplatsen. Det är en fin pojk jag har, tänker jag samtidigt som jag säger tack, men det är osäkert om han hör för han har snabbt lämnat uteplatsen igen.

Jag är ensam lämnad, men långt i från själv. Runt omkring mig sjunger diverse fåglar, som då och då prövar sina vingar och gör sina dykningar och seglingar i luftrummet. 
Det tycks bli ännu en fin dag. Passar bra på en ledig dag.

Kristi himmelsfärdsdag.
40 dagar efter uppståndelsen lämnar Jesus jorden genom att han lyfts upp i luften av ett moln. Det var sådana kunskaper man fick till sig i 70-talets svenska skola. Hur det är nu har jag ingen aning om.
Men det var just sådana där berättelser som skulle stanna kvar hos mig resten av livet.

Det är 10 dagar till Pingst, men några få dagar till att min son skall konfirmera sig.
Mitt största minne av min egna konfirmation var att alla bar träskor. Det var sådana tider då. Det där är förstås ett efterarrangerat minne. 
Jag har sett konfirmationsfotot i efterhand och noterat att alla bär svarta träskor. Eller inte riktigt alla. Själv hade jag till dagens ära klätt mig i ett par vita. Det var så det var.

Det är helgdag och ledighet, men i morgon är det som att detta inte existerat.
Här är det inte tal på klämdagar.
Tid att njuta när tid är.
Tid att ta hand om dagen som flyr.

Läs hela inlägget »

Tvivel

Det är en soldag.
I morgon skall det bli regn igen, så när jag kommer hem, tar jag med mig en bok och sätter mig ute i solen. Jag lär ha somnat inom en minut och när jag vaknar är jag vimmelkantig och slö. Efter två glas iskallt vatten bär det av till klubben för ett träningspass. Bilen är het och min son fyller den med svensk rapmusik.
Klimatanläggningen jobbar på och efter tre kilometer och väl framme är allt nu temporerat. 
Jag är redo!

Jag har besvärligt med att hålla tempo, men kämpar på. Det känns som att jag aldrig lär komma i form. Ibland tar det inte bara emot, utan det känns dessutom lönlöst...
Tvivel är något av det värsta som finns!

På vägen hem slås jag av all den där grönskan som nu omger oss. Att all väntan nu är över och att vi nu äntligen kan njuta av det vackra och sköna. 
Som jag har väntat på det här.
Väntat på att återigen kunna plantera hemma, att kunna sitta ute och läsa en bok och ta sköna promenader i sommarlandskap.
Ibland har jag tvivlat på att det mörka och gråa aldrig skall ta slut. Att dagen aldrig mer skall dagas.
Men nu är vi här; åter en sommar, åter en tid för hopp och förlustelser.
Och
Jag kämpar på! 

Läs hela inlägget »

Seven Wonders

Det är tuffa tider för de med allergi.
Det gula mjölet lägger sig som ett täcke över allting. Bilarna, utemöblerna, allt.
Det är lä på min balkong och en stund där med solen i ansiktet fyller på med både energi och välmående. 
Annars är det inte speciellt "sommarbehagligt" ute. Det är förvisso mestadels sol, men vinden är både stark och kylig.
Jag tar det dock med jämnmod. Jag tar min promenad (för dagen gör min son mig sällskap) och  jag hänger upp tvätt och plockar ner den. 
I dessa tider är det mycket att tänka på. Mitt jobb får den mesta tiden. Det är "högsäsong" och det är ingen hejd på vad som skall hinnas med innan det är dags för semester. Det innebär att denna söndag faktiskt går åt till aktiviteter kopplade till arbetet. Inte en alltför sällsynt söndagssysselsättning för de som jobbar inom mitt yrke.

Jag lyssnar fortfarande på Fleetwood Mac. Bara på Fleetwood Mac, men efter gårdagskvällen och natten bluesiga sejour, har jag nu hamnat efter 1977.
Det är mycket Lindsey Buckinham nu och så Stevie Nicks förstås. 
De är så många begåvade musiker som kommit och gått i det bandet genom åren.
Jag kan konstatera att Buckingham är en av de mest underskattade gitarristerna genom tiderna.
Nu spelas Tango in the night - plattan. 
Ett av de absolut bästa albumen som gjorts. Inte en dålig låt. Så många odödliga spår där.
Förövrigt var 1987 ett fantastiskt musikår.

Nu fantastiska Seven wonders. Man tröttnar aldrig på Stevie Nicks röst. 

Det blev svensk seger mot finnarna igår och  snart skall det bli final.
Söndagar är allt fina ändå. Att i egen takt ta sig an dagens uppgifter känns helt okej. Att dessutom avsluta med ett gott vin och lite dramatik gör livet absolut fantastiskt att leva.

Läs hela inlägget »

Det är Fleetwood Mac som gäller denna eftermiddag.
Det är timmar innan den där semifinalen i hockeyVM mellan Sverige och Finland.


Nu handlar om en man som har precis det där han kan önska sig, bortsett från en liten detalj.....
Han saknar någon att dela allt det där med, en följeslagare genom livet...

Året är 1969 och Peter Green är i högform och skriver denna fantastiska låt "Man of the world" och han passar på att sjunga den själv.
Det är innan LSD-intaget och schizofrenin tvingar honom lämna bandet och det är under den period då bluesigheten är konstant.
Efter 1970 byter liksom bandet skepnad. Allt är lite annorlunda innan plattan Rumours slår ner som en bomb 1977 och blir en av rockhistoriens bäst säljande album.
För det är när paret Stevie Nicks och Lindsey Buckingham blir medlemmar i bandet som det stora kommersiella genombrottet kommer.
Vid det laget har man lämnat bluesmusiken bakom sig och spelar istället en välarrangerad melodisk pop.

Även om flera av mina favoritplattor med Fleetwwod Mac faktiskt har gjorts senare, så finns det någon form av oskuldfullhet och renhet över de här låtarna som jag älskar. Just de där som görs mellan 1967-1970.

Kanske är det just för att jag har någon form av romantisk förhållningssätt till hur de där musikerna och framförallt gitarrhjältarna under just den där tiden avlöste varandra i diverse olika band.

Peter Green som tar över efter Eric Clapton i John Mayall's Bluesbreakers då Clapton bildar Cream och hur Peter Green i sin tur ersätts av Mick Taylor, som sedan går vidare till The Rolling Stones.

Green lämnar Bluesbreakers och bildar sin egna grupp med Mick Fleetwood och John McVie. Han väljer att kalla gruppen Peter Green's Fleetwood Mac. Det blir Albatross, Black Magic Woman, Oh Well och Man of the World. Bland annat...

Det är några få timmar innan den så viktiga semifinalen i ishockeyVM mellan Sverige och Finland. Tills dess matchen börjar tänker jag vara riktigt bluesig och lyssna på Peter Greens Fleetwood Mac. Matchen hoppas jag dock blir mer i Buckinghams och Nicks tappning; I mer "välarrangerad melodisk pop"-stuk.

Läs hela inlägget »
Mikael Girnus och jag, förra veckan när han kom och hälsade på. Mikael Girnus och jag, förra veckan när han kom och hälsade på.
Fredag kväll.
Jag har varit på klubben och tränat och följt upp det med en räksmörgås. Nu i all stillhet i biblioteket.
Tänker på att det är en hel vecka sedan jag hade besök av en vän jag inte träffat på många herrans år. Mötet blev glädjefyllt och hjärtligt. Vi gick en hel den den där eftermiddagen. Precis som vi ofta gjorde förr. 
Och vi pratade.

Det fanns många år att ta igen. Många luckor att fylla.
Han var en av de där barnen i min första barngrupp jag ledde. För inte så länge sedan fyllde han 40.

Jag vill tro att jag var en sån där viktig vuxen med engagemang (även om jag inte var 20 år fyllda). 
Med åren byggdes en djupare vänskap fram, som senare utmanades då han flyttade från vår hembygd och sedan jag när jag försvann till USA. Vi hördes inte av på alla de där åren.
Inga hard feelings. Bara livet som tog oss med till olika platser och skeenden i livet.

Vi träffades för några år sedan i en stad nära mig. Vi satt ner och samtalade. Inget djupare - mer i vänskapligt mak. Sedan inget mer på flera år.

Vi hördes av för några veckor sedan då han gett ut den där boken. Jag ville ha ett signerat ex. Det fick jag. Lycka.

Vi har båda fantastiska historier att berätta. Vi har båda våra ok att bära. 
Jag kan inte annat än att  fascineras av dessa levnadsöden. Av vad livet gör med oss.
 Den mannen har sannerligen en historia att berätta och jag är tacksam över att få lyssna, ta in, reflektera och diskutera. Att han ville dela med sig till mig.
Så här mitt i livet skördar man livets frukter med en stor portion erfarenhet och förtröstan.


 
Läs hela inlägget »

Eriksdagen

Min son Eric till vänster och Karl till höger i bild. Min son Eric till vänster och Karl till höger i bild.

Igår
Jag säger: " nä i morgon blir jag hemma. Jag orkar inte med after work, även om det är nog så trevligt".
A svarar; "Du har väl ingen att gå ut med?"
Hennes replik kommer omgående och distinkt, uppriktigt och med en känsla av konstaterande.
Jag blir tyst en liten stund. Hon har rätt. Denna torsdag har jag faktiskt ingen som tycks vara lika sugen på öl och god mat och flera timmars avstämning som jag.
Detta erkänner jag också.
Men,
Å andra sidan finns det en stor del av mig som verkligen behöver ha den där kvällen i hemmets lugna vrå. Torsdagar är faktiskt den enda dagen under arbetsveckan som jag inte är uppbokad med annat. Det är en dag som jag vigt åt avstämning på lokal. Jag vet inte hur många torsdagar i rad som jag ägnat mig åt detta nöje. Nu är jag trött och sliten. Det har varit en riktigt jobbig vecka. Likaså veckan innan den här och veckan där innan.
Faktum är att detta är den tiden på året som jag i mitt yrke har som allra mest att göra. Det känner jag sannerligen av nu. Känner mig ...sliten, trött och ..gammal.

Idag
Vindarna är varma. Det är garanterat årets varmaste dag. Iallafall där jag håller till. Äntligen!
Torsdagar kan vara tuffa på jobbet. Det är mycket att göra, men idag flöt allt på riktigt bra.

Chris Cornell meddelas gått bort.
Jag är tveksam om så många egentligen förstår vilken betydelse han haft för framförallt grungen och Seattles musikscen.
En stilbildare och ikon. Soundgarden med superalbumet Superunknown. En musikalisk milstolpe från 1994. Johnny Cash gav senare Chris Cornells Soundgarden nytt liv genom covern på "Rusty Cage". Allt igenom kvalité.


Jag gissar att min son är omedveten om att det är hans namnsdag.
Jag hittar ett gammalt kort på honom och hans polare som har några år på nacken. Minns den där stunden. Minns deras glädje. Minns min glädje över att få vara med i det där sammanhanget.

Jag har jag ägnat tid till att gå igenom min sons snart femtonåriga liv. Och sedan fortsätter jag med att fundera över vad jag gjort under denna tid. Ja ni vet;  "tiden går så fort" och allt det där. 

Och min farfar; Eric Sr far också förbi i mina tankar och någonstans inom mig är det något som säger att Erikdagen en gång i tiden var helgdag, men det var i så fall för väldigt länge sedan. 
Jag sätter på kaffe och frågar min son om han vill göra mig sällskap och fika på balkongen. Jag ser att han har andra planer, men han säger
 "okej, en liten stund då, jag måste ut sen".
Jag känner tacksamhet.

På balkongen över den där kopp kaffe får jag möjlighet att gratulera honom på sin dag, vi samtalar, jag berättar saker ifrån när han var liten. Vi har en fin stund där ute i den milda kvällen.
Sedan måste han abrupt gå. Min tid är ute.

Jag blir kvar, 
tänker mer på min grabb. 
Sedan funderar jag på det där med Eriksdagen igen.
Kunde det i så fall vara Erik den Helige som firades i kalendern?
Det kommer jag dock inte ta reda på nu, utan istället fortsätta reflektera, lyssna på fågelsång och invänta regnet som de säger är på ingång.
 

Läs hela inlägget »

Det är idag två år sedan BB King dog.
Det är så många av "mina" musikhjältar som gått bort de senaste åren och idag känner jag faktiskt saknad, trots att musiken lever kvar.

Det mesta jag lärde mig om rock, country och blues fick jag från farsan. Men inte BB. Det var min lillebror Ronny som lät mig förstå den lirarens storhet.
Och även om jag aldrig var eller ej heller blev den gitarrvirtuos som brorsan är, så förstod jag storheten. I nutid en av de musiker jag lyssnat allra mest på. Ingen har kunnat förmedlat blues till mig som han. 

Så idag lyssnar jag på BB och blir rakt igenom bluesig. Jag tar dessutom hjälp av Slash, Ron Wood, Derek Trucks och inte allra minst Simply Red; när jag brister ut i en blues....

The king is dead - long live the king!

Läs hela inlägget »
Jag tillsammans med Rose-Marie Tell, Färgelanda judoklubb som vann bronsmedalj under helgens Nordiska mäterskap i judo. Jag tillsammans med Rose-Marie Tell, Färgelanda judoklubb som vann bronsmedalj under helgens Nordiska mäterskap i judo.

Och så är söndagen där och det är dag två i tävlingsarenan för Nordiska mästerskapen i judo. Det är själva finalen på all den där tiden av olika förberedelser för både aktiva och ledare.

Det finns inga lätta matcher, eller lätta motståndare, även om det ibland kan se ut och verka så.
I en av de sista finalerna för dagen och kanske en av de som drog mest intresse kring sig trodde nog jag med flera andra att detta skulle bli en riktig jämn och gastkramande tillställning. Detta eftersom att dessa två herrar gått en mycket jämn match tidigare under dagen i själva gruppspelet.
Nu blev det aldrig så. Små tillfälligheter, tur och en dos skicklighet satte punkt på matchen efter bara några få sekunder. 
Så är judo.

För klubbens tävlande blev det en riktigt tuff tävling.
Det var vi alla medvetna om att det skulle bli.
Min målsättning var två medaljer varav ett guld.
Riktigt dit nådde vi inte, men medalj blev det i form av ett vunnet brons.
Det är riktiga krigare i det här gänget.
Jag är så grymt stolt och imponerad över hur de kämpar och genomför turneringen.
Det handlar om att våga, aldrig ge upp och att kämpa till sista andetaget.
Det finns mycket att säga. Det finns sekvenser och detaljer. I morgon skall jag sammanfatta allt det där, men just nu tänker jag bara njuta av en väl genomförd tävlingshelg och föra reflekterande samtal med mig själv.

Det här avslutar NM-bloggen. Tack för att ni följt med och tagit del av vad som händer i min skalle dagarna innan och under en stor tävlingsdag.

Läs hela inlägget »

Jag börjar dagen med en tidig morgonpromenad. Finns inget bättre än att börja en dag med frisk luft i lungorna.
Det är grått och trist och regnet duggar lätt.
Inget av det där bekommer mig en sån här dag då allt fokus nu ligger på Nordiska mästerskapen och tävlingsdag 2. 
Idag tre tävlande från klubben. Deras kategori börjar 1300, men jag kommer vara där en bra stund innan.

Det är extremt tufft motstånd, men jag är nöjd med lottningarna, även om det här inte finns några lätta matcher. Jag har fortfarande en härlig känsla i kroppen och stämningen är bra i vårt lag. 
Alldeles strax åker jag till arenan.

Jag skall avsluta detta inlägg och tittar på fotot jag tänker använda här. Det ser extremt grått ut.
Nej - det går inte!
Bland de olika filtrerna i mitt fotoredigerarprogram finner jag den här "flashen" rätt upp i ansiktet som lyser upp allting. BRA! Det är ju så jag känner det.
Nu kan dagens show börja!

Läs hela inlägget »

Tävlingsdag

Lördagen är kall och mulen. Det är tur att man har "innejobb"
Den här bilden är episkt minst sagt.
En bild säger mer än 1000 ord. De som känner mig vet precis vad jag menar. Ni andra -ha tålamod med mig. Vissa saker bör inte sägas.

Jag har under en tid varit den ständiga observatören.
Jag pratar om min roll på och bredvid judomattan. Som coach är en av mina viktigaste egenskaper att just observera. Jag använder gärna inspelningsfunktionen på min armbandsklocka för att göra muntliga anteckningar. Efter ett träningspass skriver jag gärna ner mina observationer. Där någonstans analyserar jag vad det är jag ser. Därefter följer förslag och prioriteringar på det jag har sett. Gärna ihop med den aktive.
Tillslut att ta ett beslut på vad som måste tränas på mer.

Det här är en enkel och vanlig pedagogisk modell, men ofta är det lätt att man glömmer bort/ eller åsidosätter något moment. Jag brukar alltid därför ha den i min absoluta närhet.

Enkel pedagogisk modell som alltid fungerar

1. Observation
2. Analys
3. Prioritering
4. Beslut


Det är tävlingsdag. För vissa att likställa med en examen. Målet med alla förberedelser och träning.
Jag ser det ofta som ett prov där du visar upp dina egenskaper och ser vad du måste träna mer på. Detta "Prov" är gemensamt både för coachen och den aktive.

​​​​​​​Snart är vi där.

Läs hela inlägget »

Det händer saker nu.
Det märks verkligen att det är nära.
I dag ackreditering, invägning för de aktiva och coachmöte. Allt Intensifieras.
Jag är så grymt taggad och har den där speciella känslan i kroppen som man har när man vill att allt bara skall börja redan nu.
Det är fredag kväll och en hel helg att se framemot. jag längtar till morgondagen.

Jag tänker på min uppgift.
Att coacha är att förlora sig själv för en stund.
Det handlar om att vara 100 procent närvarande tillsammans med den tävlande.

Det finns så många olika coachingmetoder och modeller. Allt från målinriktad prestationsutveckling, andlig vägledning, till djupare terapeutiskt arbete.
Jag har min egna modell som bygger på erfarenheter på vad jag själv ville ha av en coach.

I morgon börjar Nordic Judo Championchip.
Precis som klubbens aktiva kommer jag och min coachkollega göra vårt yttersta för att detta skall bli en fantastisk helg, oavsett hur det resultatmässigt kommer gå.
Nu kan allting börja!
 

Läs hela inlägget »



"When I passed you in the doorway, You took me with a glance
I should have took that last bus home, But I asked you for a dance"


Bilen är het, jag är ohet, men jag sjunger med i de där raderna, samtidigt som framrutorna åker halvvägs ner. Det är här som min dag börjar, även om jag är på väg hem från jobbet. Kanske för att det är först nu som jag känner mig medveten. Halvvägs in på dagen...
Medvetande och närvaro och hemresa för att fira helg. 

Jag har planer för kvällen och jag nynnar fortfarande på den där Thin Lizzy låten på radion som jag sjungit till i bilen.
Thin Lizzy; ett sånt band, Phil Lynnot; en sån röst, entertainer, artist...

"Now we go steady to the pictures, I always get chocolate stains on my pants
My father he's going crazy, Say's I'm living in a trance"


Jag minns inte många låttexter längre, men den sitter. Konstigt..trodde inte ens att jag kunde den. Nu har mörkret lagt sig som en täcke över natten. Jag tänker på morgondagen, tänker på att nu är det Nordiska mästerskapen i judo som gäller.
I mitt hus är allt tyst och genom fönstret ner mot city syns just ingen aktivitet alls. Det är lugn och det är en måne. Jag dansar. Inte galet. En lugn stilla dans i månens sken.
Orginalet till denna bloggtext skrev jag fredagen 11 april 2014. Det går att läsa i sin helhet här http://tommywidekarr.blogspot.se/2014/04/dancing-in-moonlight.html

Läs hela inlägget »


Två dagar kvar.
Allt jag kan fundera på i dessa timmar är den stundande helgen. Drabbningarna.
Jag iklädd rollen som coach. 
Min roll är att leda ett gäng som har rätt så stora förväntningar på sig själva, vilja, kunskap och ambitioner. Vuxna människor som hatar att förlora. 
Det är där som jag kommer in. Coachen, den där personen som skall få gänget att lyfta, entusiasmera och få "hjulen att rulla snabbt och säkert". Allt skall ju helst gå som på räls. 

Att vara ledare, att kunna coacha rätt och få ut precis allt det där i rätt ögonblick som krävs för en vinst är minst sagt en klurig uppgift. Ibland tycks man tro att vem som helst kan göra det och visst är det kanske så om man då inte har högre krav än att ha en hejaklack och någon som fyller på vattenflaskan för en. Att vara coach innebär att vara fullt fokuserad hela tävlingsdagen. Att ha koll på allting runtomkring, ha koll på förutsättningarna och framförallt vad som händer i dessa människors huvuden...

För det är under resan, väntan och uppvärmningen som den tävlande under tävlingsdagen skall vara precis lika fokuserad som under själva matchögonblicket. Det är här en stor av utmaningen ligger i att vara den presterade aktive och det är här en vaken coach kan göra stordåd.

En annan viktig sak är att jag som coach och den som skall tävla tillsammans är överens om målet med tävlingen. Att vinna alla matcherna och  t om hela tävlingen kan låta ganska rimligt. Varför inte sätta ribban högt och hoppas på att komma halvvägs? 
Det är sant. Man måste ha en tro på att det skall finnas en liten chans att vinna, även mot det på papperet mest överlägsna motståndet. 

Det mest överlägsna motståndet brukar vara en själv..

Det är just det som är min största uppgift återigen då jag som coach; skall se till att följa planen, påminna om planen, att vara närvarande och upprätthålla rätt fokus.

 Det skall blir ännu en dag på tävlingsarenan och det som jag framförallt kommer vidhålla är att ha kul. Då kommer man fortsätta och ge sig själv nya bra chanser till personlig utveckling.

Läs hela inlägget »

Efter kvällens träning har jag en riktigt skön känsla i kroppen. Allt känns bra efter våra förutsättningar.
Det är en positiv stämning i laget och när jag kommer hem gör jag lite egna anteckningar, funderar på veckans träningar, individuella detaljer och vad som väntar nu så här i elfte timman.
Det här gänget har verkligen jobbat hårt och jag är imponerad över hur de hanterat de sista veckorna.
Jag känner mig lugn och i morgon skall jag ta en ledig kväll. Det är mestadels vila som återstår nu. Både för mig och de som skall tävla. 
Tankarna kommer förstås handla om helgens drabbning. Både för dem och mig.
I sig tufft.

Läs hela inlägget »

Hackad

Jag får ett mess från bankens säkerhetsavdelning.
Verkligheten tycks kommit i kapp mig. Det är väl bara pengatvätt och liknande de håller på med?

 Jag lyder deras meddelande och ringer upp.
Med ens förstår jag att jag säkerligen blivit lurad. Det här är någon som är ute efter mina kontonummer. Signaler går fram. I mitt huvud nu är det full aktivitet. Om jag bara kunde få dem att avslöja sig och helst kunna få dem att träffa mig...
Öga mot öga är de chanslösa inbillar jag mig. Förvisso med åldern något långsammare, lite väl tung, men där känner jag mig oövervinnelig ....
Jag menar; jag håller mig iallafall i gång flera gånger i veckan.

En röst, en presentation, en fråga, jag är tyst.
"Hallå"
Jag ger mig till känna. Erkänner att jag inte är bekväm med samtalet. Hur vet jag att han jag pratar med är den han är. 
Han ber om referensnummret, förklarar att han inte kommer fråga efter mitt kontonummer.
Jag tvekar, men ger honom sedan det han vill ha.
Han är tyst. Känns som att det går flera minuter. Jag känner mig otålig.

"Vad händer säger jag?"
"Vi tror att du blivit hackad. Försökte du precis göra ett köp på 39 kronor?"
 "Nu? Idag"
"Ja"
"Nej!"
"Vi misstänkte det."


Vårt samtal fortsätter så där och det visar sig att jag har flera småköp, alla under 100 kr.
Under en period på 3 månader.
Jag hade råkat lindrigt undan, "så här långt" som det betonades.
De här tjuvarna tar sällan mer än några tior åt gången. Näst intill omöjligt för mig att lägga märke till. Inte lusläser jag mina transaktioner varje dag.

1997 kr svindlade. Gone. Kanske "gone forever". Kortinnehavaren ansvar och allt det där. 
Utredningen fortsätter.

"Sådär då är allt spärrat. Ditt nya kort bör komma på fem arbetsdagar."
"Mitt kort" säger jag. "Vad har ni gjort med det?" Har ni spärrat det?"
"Ja", men ett nytt bör komma...."
"Om fem arbetsdagar"
, fyller jag i.

Vi avslutar samtalet. Mannen på säkerhetssavdelningen med ännu ett väl utfört uppdrag. Mission accomplished!
Jag själv funderande på hur jag skall göra nu.

I morgon skall jag på krogen, tänker jag.
Inte ens barer är intresserade av kontanter längre (om jag nu skulle haft det).
Jag tänker på hur det står i visan, den när polaren Pär är hos socialen och sedermera träffar sin handläggare på lokal.
Kan ej den ena, får någon ann' betala
-Det gör detsamma vem som blir finansiär
Men skål för kapitalet! sa polaren Pär!

Läs hela inlägget »

Det känns i luften. Det känns att det är riktigt nära nu.
I går kväll tog vi ett lagfoto på de tävlande, samt coacher. Alla i full "stridsutrustning".
Träningen sedan var lugn och allt såg bra ut. Den största oron som coach dagarna innan tävling är skador.
En skada kan helt och hållet omkullkasta förväntningar och de mål som den tävlande satt upp.
Jag förebereder mig mentalt i några dagar.
Visst har mitt fokus och mina tankar varit där under varje träning, men de i mitt lag har varit där hela tiden.
När de äter, när de känner sig krassliga, när de haft en dålig träning, när de planerat veckan, helgen, fritiden med sin familj...
En hel del uppoffringar som på själva tävlingsdagen kan innebära kvittot på att det var värt allt det här, eller besvikelse...

Det är här jag kommer in. Att finnas till hands, kunna ge de bästa tipsen, peppa, vara trygg, att kunna se till att den tävlande bara kan koncentrera sig på sina matcher.

Så jag går igenom deltagarlistan en gång till. Vilka är motståndarna? Gör anteckningar. Pluggar in alla hålltider. Fokuserar på programmet. Ser till att allting är klart och färdigt.
Nu andas även jag tävling dag som natt.

Läs hela inlägget »
En av de första teckningarna min son gjorde efter det att han kom ut som Penguins-suporter En av de första teckningarna min son gjorde efter det att han kom ut som Penguins-suporter

Det närmar sig upplösningen och finalserie i världens bästa hockeyliga. Mitt lag Toronto Maple Leafs åkte ur slutspelet redan i första rundan. Min sons lag däremot hänger sig kvar. Han älskar Pingviner från Pittburgh. Det blir med andra ord mycket Pittburgh-matcher för mig nu.

Men det fanns en tid då Eric höll på samma lag som sin far. 
Jag läser ett äldre inlägg från 30e september 2011. Min son skulle strax fylla nio år och inför den stundande NHL-premiären ville jag hitta på något roligt tillsammans med honom, som både han och jag skulle kunna uppskatta.

Jag beskrev kommande konversation så här;

Om en vecka är det NHL premiär och det ger mig en ordentlig känsla av välmående. Det föranledde att jag kom på den perfekta planen.

(Jag) Eric, vi åker och ser på NHL-premiären nästa helg.
(Eric) till Canada? ( Eric lite misstänksam)
(Jag) Nej till Stockholm, Rangers gör sin premiär där. Hade varit häftigt att se dem igen. Det verkar ha fått ihop ett bra lag i år.
(Eric ännu mer misstänksam) Pappa, vi gillar bara Toronto. 
( Jag) jo du har rätt, men man kan tycka att det är bra hockey ändå.
(Eric nu övertygad) Nähä pappa, du gillar bara Toronto, du hatar alla andra lag.
(Jag som nu börjar bli lite lätt otålig) Ok, Hursomhelst, jag tänkte att vi skulle bo hos Ronny och så åker vi tidigt på lördag morgon.
(Eric) skall mamma med?
(Jag) Nejnej, hon jobbar och jag tänkte att du och jag skulle ha en " pappa/son helg " Vi kommer få det jättekul.
(Eric nu övertygat negativ) ok pappa, vi får se. Jag skall tänka på det.


Kanske var det just där någonstans som min son började sin självständighet från sin far och valde att själv välja vilket lag han framöver skulle hålla på...

Läs hela inlägget »
Rose-Marie tillsammans med Johan Fredriksson Rose-Marie tillsammans med Johan Fredriksson

Idag börjar min NM-blogg där jag varje dag kommer skriva om förberedelser, tankar och känslor inför NM i judo denna helg. 

Första inlägget bygger på ett gästblogginlägg som Rose-Marie Tell skrev i min blogg, torsdagen den 22 mars 2012. Det beskriver på ett bra sätt vad det innebär att vara ideell tränare och coach äevn idag.
Rose-Marie kommer vara en av deltagarna från Färgelanda i årets nordiska mästerskap.


(Av Rose-marie Tell)
Jag har aldrig riktigt förstått vitsen med att träna Judo utan att tävla, jag har ju alltid tränat för att lyckas på tävlingar. Jag har alltid haft ett mål med min träning.
Det var det som motiverade mig till att gå dit och det var tävlingarna som gjorde att jag höll på så länge. Men så fick jag frågan om jag ville vara hjälptränare för barngruppen och det svarade jag självklart ja till. Detta var nog när jag var runt 12-13 år och efter ytterligare några år hade jag hand om en grupp själv. Jag tyckte det var riktigt kul och plötsligt började jag förstå Tommys glädje med att träna barn och ungdomar, glädjen att följa med på tävlingar och känslan man fick när det gick bra för dem. Jag fick också en annan syn på detta med att vinna och förlora.

Jag trodde att jag gjorde andra besvikna om jag gjorde dåligt ifrån mig på tävlingar. Jag trodde att andra tyckte jag var dålig om jag inte vann. Speciellt trodde jag att Tommy blev besviken. När jag tex kom in på Judogymnasiet var alla så stolta över mig så när jag efter ett tag kände att jag inte trivdes där så vågade jag inte säga detta, jag var rädd att alla skulle bli besvikna. Att säga detta till mamma och pappa var ju en sak men att säga det till Tommy kändes fruktansvärt. Jag blev därför väldigt förvånad när han med öppna armar mottog mig på träningarna i Färgelanda Judoklubb igen. Ingen besvikelse här inte.

Efter detta tävlade jag inte lika mycket utan tränade och hade hand om barngruppen och tyckte detta var riktigt roligt. Att barnen inte alltid kom på prispallen var inte det som räknades förstod jag nu. Det som var roligt var att se hur de på tävlingar peppade och stöttade varandra, hur de tillhörde ett lag och jag kände mig stolt över att "mina elever" var så fina lag kamrater. Jag kände mig också stolt över att de såg upp till mig, jag var en förebild för dem och jag insåg då att för dem är jag vad Tommy var för mig. Det var en riktigt smickrande känsla och jag fick minst lika bra självförtroende i detta som när jag lyckades på tävlingar. Att få stå på avslutningar och dela ut pris till årets Judoka och få tacka för terminen var jättestort. Att föräldrarna kom fram och sa att man var en duktig tränare och hade så bra hand om deras barn gjorde mig så stolt.

Men det krävdes en hel del tid och när jag flyttade ifrån Färgelanda, fick jobb och familj så hann jag inte med detta längre så jag slutade. Det var först då jag förstod hur mycket tid Tommy lagt ner under alla år och ändå hade han inte gett upp. Än idag lägger han ner massa tid på judon och han har familj och jobb precis som jag hade när jag slutade. Jag åkte ändå inte så långt bort med de barn och ungdomar jag tränade som Tommy hade gjort med mig och det var heller inte lika ofta. Jag kan aldrig mäta min insats som tränare mot Tommys men det gjorde nytta av att få gå i hans fotspår ett tag, Jag fick en helt annan förståelse över vad som drivit honom under alla dessa år. Jag fick även en inblick i hur otroligt mycket tid man lägger ner som tränare och jag kan därför säga att Tommy med all rätt blev utsedd till årets tränare 2011 fast jag skulle viljat ändrat titeln till "tidernas tränare" eller något liknande. För 2011 är bara en liten del av alla år han funnits där. För mig har han funnits där i 28 år och jag känner mig alltid lika uppskattad och välkommen när jag kommer till Judon oavsett om jag vinner, förlorar, har gjort uppehåll och som nu när jag kommer någon gång i veckan. Det spelar ingen roll för jag vet att jag alltid är lika välkommen tillbaka. Även om Tommy inte är min tränare idag så kommer han för mig alltid vara det, min tränare Tommy!
Blogginlägget "i Tommys fotspår" skrev första gången torsdagen den 22e mars 2012.Du kan läsa det i sin helhet här http://tommywidekarr.blogspot.se/2012/03/i-tommys-fotspar-av-varbloggare-rose.html 

Läs hela inlägget »

Han var ett av de där barnen som tränade i den där första judogruppen som jag kallar min första egna.
Jag var en ung ledare som vid sidan om min egna träning och tävlande fick ha hand om en egen träningsgrupp.
Han var flitig på judomattan och missade mycket sällan något träningspass.
Med åren som gick åkte vi runt på tävlingar ihop och flera läger. Redan som mycket ung berättade han om sina författarplaner, Han skrev små berättelser och skrev dikter. Vi kom varandra nära och jag vill tro att jag blev en sån där viktig vuxen som är så betydelsefull för barn och ungdomar som växer upp och en dag skall bli vuxna.
Där har idrottsrörelsen en ytterst viktig uppgift, men också ett stort ansvar.

För en tid sedan gav han ut sin första bok och den finns bland annat att köpa här.

Själv kom boken i min ägo tidigare i veckan. Signerad av författaren själv.

Där stod det följande:

Till Tommy Widekärr: För alla samtal och goda minnen. Tack för allt stöd.
Du var min idol och är det ännu.

De där raderna gör mig fortfarande tårögd och är mer värt en alla pengar i världen. Det är sånt man vill vara rik på. Tillit, förtroende och vänskap.

I slutet av den här veckan som vi nu skall påbörja, har vi bestämt att ses.
Sitta ner, samtala och kanske ta en promenad som vi gjorde förr i tiden. Det har vi inte fått möjlighet till på många år.
Vi har levt våra liv på olika håll. Skapat oss vår egna vardag. Så som livet är.

Jag är stolt och glad över att han lyckats förverkliga en dröm.
I dag fyller denna man 40 år och jag är glad över att kunna räkna mig till en av hans vänner.

Läs hela inlägget »

En riktigt skön kväll i maj. Jag sitter delvis ute och under en dag som förutom sina ljusglimtar också haft botten-napp, väljer jag att fokusera på det bra, det sköna och vackra.
I morgon skall solen återigen vara borta säger de som vet.
Det handlar om att ta vara på de fina stunderna.

Det är ett regn på väg in. 
Det är aldrig i den här del av landet varmt och soligt i lika många dagar som när det regnar och bär sig åt.

När solen går ner över taken sätter jag på musik och hela det där lilla spejset där jag slaget mig ner för att avsluta kvällen och möta natten i, blir levande och majestätiskt. 
Det är Midnight train to Georgia. Först med Aretha Franklin och det där gunget och det det tempot som för ovanlighetens skull får mig att överväga om jag borde dansa.

Det lugnar dock snabbt ned sig när Gladys Knight gör sin mer raka, men ack så känslosamma version.

När flaskan är tom och vinet abrupt visar sig vara slut, hoppar jag över att öppna en ny, utan brygger en kanna te och medan jag dricker den heta smakfulla drycken, tänker tillbaka på de år när jag bodde i Georgia. Solen sken alltid och jag kan inte minnas att det någonsin regnade.
Ofta är det bara det man vill minnas som man minns, men på den punkten, när det gäller just det minnet, är jag övertygad om att jag har rätt.

Ibland tror jag inte att Dalsland är för mig. Att vi två helt enkelt inte är bra för varandra. Regn är det definitivt inte, men det finns annat också. Sånt som är bra.
Jag försöker att fokusera på det i denna stund.

Natten går in i Färgelanda och jag tänder ljus och önskar att jag aldrig mer skall tvivla på att välja den ljusa förstående vägen.

Läs hela inlägget »

Peptalk

Om en vecka är det Nordiska mästerskapen i judo.
Jag känner mig lyckligt lottad och previliegad som får vara med där och leda ett gäng från Färgelanda. 
Jag och Rose-Marie har gjort det här förut. Senast blev det veteran SM-guld. Vår första tävling tillsammans var för över 30 år sedan. Hon tillhör den där "exklusiva" träningsgrupp som jag kan kalla min första egna. Vi har gjort många resor ihop, sett många idrottsanläggningar.

Många medaljer har det blivit. Många glada stunder, men också de där mindre roliga då det inte gick riktigt som förväntat.

Om detta pratar vi inte under vår långpromenad i ett för dagen mycket efterlängtat solsken.
Det handlar istället om tävlingsdagen. Om matcherna som skall göras. Om föreberedelser, dagsform och fokus.  Den här kvinnan har aldrig varit mer vältränad, men som alltid är det ändå hennes fokus och envishet som är hennes största tillgång. Det där att klara att fokusera, att inte ge upp när motgångarna kommer (för de kommer alltid), att kunna se förbi skador på vägen (som också alltid kommer) att vara stark och bäst när det gäller...

I det gäng som jag skall få leda nästa helg är alla rutinerade och jag har fått möjlighet att coacha dem och följa dem under flera år. Mitt fokus är nu med dem. Hela den här veckan som kommer, kommer jag finnas med dem. 
Jag är glad och stolt att jag återigen skall få ge mig ut till tävlingsarenan med dessa härliga individer som jag även kan få kalla mina vänner.

Läs hela inlägget »

Pole position

Jag missade återigen bussen hem. Det kan tyckas att jag inte har koll under mina utekvällar.
Det vill jag dementera, men däremot har jag all anledning att ha större tålamod med mina kära och nära om de skulle "göra fel" någon gång.

Det blev en fantastisk utekväll. Precis så som jag vill ha det.
Idag skall jag ha en fantastisk arbetsdag som jag skall följa upp med någon timma judoträning.
De där fredagspassen kan kännas jobbiga, som om man inte har något kvar att ge så där i slutet av veckan. Efteråt känns det dock alltid skönt att ha gjort det. Man känner sig som en vinnare.

Tänkte just på det där igår; att känna sig som en vinnare. Funderade ett slag på vad lite som egentligen krävs för att man själv skall kunna ge sig en klapp på axeln. Samtidigt vet jag att det finns så många människor som känner att de har ett berg att bestiga för att nå den där lilla unsen av självtillfredställelse.
Livet är långt ifrån rättvist, men för stunden känns det i allafall som att jag är med  och har chans till pole position.

Läs hela inlägget »









 Igår
Jag är på träningsmattan för tredje dagen i rad den här veckan.  Hade inte varit något speciellt med det om det inte varit för att jag och den här kroppen känner av dessa år som gått. Detta träningspass kommer inte gå till historien som mitt bästa. Jag var slö och oengagerad i min egna träning.
Men jag var där och jag var med. Ibland måste sådant också premieras.

Torsdagar betyder som oftast för mig after work. Enda kvällen i veckan som jag inte hänger på klubben.
Man måste ha de där vattenhålen.
God mat som t ex ryggbiff eller något liknande och till det rikligt med Gammeldansk och öl.
Men utan det där kloka samtalet är det inte så mycket värt.

Att i lugn och ro få samtala om livets väsentligheter och försöka tänka klokt kring livets skeenden en gång i veckan är balsam för själen för mig.

Det är viktigt att ta vara på ljusglimtarna i livet. Om de inte finns där, måste vi skapa dem.

Läs hela inlägget »

Topsad 

Efter jobbet gick min färd direkt till Centrumhuset i Färgelanda för att förkovra sig i det senaste inom släktforskning - DNA.
Nu skall mina undersökningar om mina rötter få en extra skjuts. 

Efter en intressant redogörelse om hur det går till, var jag först ut av de som  längtade efter att få skicka sitt saliv till ett labb i Texas. 
Snart finns lite av mig i en databas som alla människor i hela världen kommer ha fri tillgång till.
Strax står det var och en fritt att att jämföra sig med mig.

Framförallt är jag sugen på att få mer information från farmors sida. Den gren i min forskning som är minst utforskat. Minst fyra veckor kommer min väntan bli.

Jag förväntar mig inte bara att hitta nya, nu levande släktingar. Här skall kartläggas släktgrenar innan skriftliga källor ens fanns.
Faktum är att man idag kan få reda på hur ens förfäder förflyttat sig till nutid från ursprunget i Afrika för hundratusen år sedan.
Idag har jag kommit till 1600-talet.
Nu ser jag framemot min resa tillbaka tusentals år.

Jag håller er informerade.

Läs hela inlägget »

Första maj och det innebär vissa förpliktelser. Bland annat att möta dagen med shorts och kortärmat.

Solen skiner och det är rätt behagligt, men ingen sommar-temperatur.

Maten tillagas och äts ute och jag och min son får en trevlig stund tillsammans. Jag spanar ner mot samhället.
Det finns för ett ögonblick en förhoppning om att få se ett demonstrationståg.

Jag har aldrig gått i ett demonstrationståg. Det närmsta jag har kommit var när jag och några vänner i början på 90-talet vilade i Margaretegärdeparken i Uddevalla, efter en extremt blöt utekväll.
Det var en sådan där fantastisk solig och skön första maj och jag och mina vänner jobbade på att dosa/sova bort huvudvärk/illamående och kanske en dålig utekväll.

Jag måste somnat hårt, för helt plötsligt stod de där bara några meter ifrån och jag minns att just den där uppmärksamheten, det där ljudet var det som jag absolut inte behövde då. 
Närmre än så har jag aldrig kommit.

Nu ser jag på hur nazisterna demonstrerar i Falun. Det blir fler med åren. Det blir motdemonstranterna också. Alla hatar. Det pågår en kamp därute och sanna mina ord, så kommer den kampen en dag innebära krig och undergång.
De kloka människorna tycks snart vara ett minne blott.

Det finns något sjukt i allt det där med att "antingen hatar man extrem högern eller så hatar man extrem vänstern".
Med lite sunt förnuft skulle man inse att båda de där formerna av extremism är lika farliga och lika osunda.

och så har vi de där nazisterna som är lika mycket extrema åt höger som åt vänster, men det fattar de inte och även om de är korkade så får man nog säga (till deras fördel i det fallet) att egentligen är det väl så att när man "gått varvet runt" är allting fascism.

Dårar klarar inte av att tänka själva, utan är beroende av ett elitstyre, en reglerad ekonomi, mytiska symboler och ett militariserat politiskt liv.
Givetvis med en positiv syn på våld som medel att uppnå målet och förstås då inbegripande heroism och manschauvinism.
Lägg därtill nationell rening och ett ledarskap som drivs av personkult, så blir det glasklart att alla de där sinnessvaga individerna i grund och botten hänger sig till samma -ism...

 Det "livestreamas" och jag tittar och det skickas kommentarer i en strid ström bland alla utryckssymboler som tummen upp och hjärtan.
Kommentarerna är råa och omänskliga. Ingen skillnad på dess kvalité beroende på vilket läger de tillhör.
De är onda människor oavsett om de inte har förmåga att utrycka sig bättre, eller att de försöker på nätet verka tuffa och hårda.

När skall vi vanliga normala människor sätta ner foten och säga i från? Vi som förstår att oavsett vilken av dessa "ismer" du säger dig företräda, är det åt helvete fel!

Jag påverkas och botar med att spela in en sång om att tycka om.
Senare i kväll tänker jag kramas särskilt kärleksfullt på judomattan i det mattkampsmoment som jag ser framemot.

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter