2017 > 07

I arla morgonstund läses tidningen och vår närvaro på Uddevallakalaset har resulterat i ett uppslag.
Vi "tröstäter" går det att läsa och efter langos blir det mer mat. Jag tittar på mig själv på bilden och kan konstatera att den där mannen inte fått för lite mat den här sommaren. Det han däremot fått för lite av är riktigt skönt sommarväder.
Men å andra sidan kanske man har för höga krav. Vad mer skall man kunna kräva av vårt kalltempererade barrskogsklimat?
Jag skriver det här från balkongen och det är stundom väldigt blåsigt och grått, men då och då spricker solen lite igenom för att liksom "egga" en. Det retas och det luras.
Det är sista dagen i juli och den här sommaren kom liksom aldrig igång som jag önskade.
Nu följer några hektiska dagar innan det åter är dags att jobba igen. Ja, där sa jag det; "dags att jobba". När man väl sagt det, vet man att det är nära..

Läs hela inlägget »

Jag och min son sjunger och spelar tillsammans.
Precis som jag och min far en gång i tiden gjorde. Två gitarrer och sång.
Men nu skall det tilläggas att det är mycket rap på reportoaren.. Min son rappar och jag spelar med. Det finns inget som förenar som musik. Det finns inget mer avslappnande och engagerande som musiken. Oavsett genre, så farscinerar den alltid.
Jag mår gott och finner ro. Min son mår gott.
Och i den där gemenskapen skapar vi ögonblick som jag önskar att min son skall minnas länge, länge och en dag kanske föra över till sina barn.

Läs hela inlägget »

Det är en heldag i Uddevalla.
Jag börjar bli en riktig "Uddevallabloggare" vid det här laget.
Uddevallakalas med dåligt väder, men trevligt innehåll.
Vi kommer för maten och för musiken i första hand.
Den lokala morgontidningen fångar oss redan när vi kommer.
I Langos-kön. I spöregnet. 

Vid scenen senare frågas det om Beer drinking boys.
Det finns ett sug kring det bandet.
Dagens band går dock inte av för hackor de heller. Black House Hill och Sjömila. Helt i min stil.

Och kvällen tillhör Uddevalla och alla människor som besöker detta evenemang, men jag kommer åka hemåt.
I kväll tänker jag själv greppa gitarren. Min son säger att han vill vara med.
Regn tycks vilja göra oss tyngda och nere, men i Uddevalla vet jag att det kommer trotsas.
Precis som det kommer göras hemma hos mig.

Läs hela inlägget »
Pappa och jag kommer precis ut från föreställningen Pappa och jag kommer precis ut från föreställningen







Det är jag och min far.
Vi ser en föreställning om hur detta välfärdssamhälle byggdes. En viktig del i Uddevallas historia. En viktig del i vårt lands historia.
 För några dagar sedan i samband med att Varvspelet hade premiär beskrev jag i ett blogginlägg mina minnen av varvet. Det i perspektivet som barn till en varvsarbetare. Det inlägget hittar ni här.

De där minnena växte sig nu ännu starkare och nya poppade upp under föreställningen, men också under de samtal som jag och pappa hade i bilen dit och på vägen hem.
För jag växte upp med de där historierna. Pappa berättade gärna om det hårda arbetet, de våghalsade manövrarna som krävdes för att kunna utföra sitt jobb och om människorna som jobbade där. De med de starka personligheterna.
Han berättade om båtarna och jag lärde mig att vara svetsare var ett av de viktigaste yrkena som fanns.

Pappa i den långa kön på väg in i maskinhallen för att se föreställningen Varvsspeletr Pappa i den långa kön på väg in i maskinhallen för att se föreställningen Varvsspeletr


Han visade mig var porten varit och vaktkuren och alla andra platser med intresse runtomkring som nu inte längre finns kvar.
Han berättade att han gått precis här för 31 år sedan. Ut genom porten. En sista gång och aldrig återvänt.
Han blev kvar till nedläggningen 1986. Hans arbetsplats i dryga 20 år.

1986 blev ett oroligt år för Uddevalla, grannkommunerna och ...Sverige. Vår statsminister skjuts ihjäl på öppen gata och allt känns plötsligt så ovisst.
I Uddevalla råder fortfarande "vad är Uddevalla, utan varvet?" och alla tycks vara eniga om svaret; "ingenting".
Men jag är ung och har precis gått ut gymnasiet och börjar under hösten att jobba i Trollhättan. I Trollhättan finns jobben. SAAB går på högtryck och de tar in vem som helst...
Och det är den amerikanska rymdfärjan Challenger som exploderar, Fermentaaffär och Refaat El-Sayed och en falsk doktorshatt och det är kärnkraftolycka i Tjernobyl...

31 år senare, 31 år efter varvsnedläggningen, får jag tillsammans med min far möjlighet att komma tillbaka till den plats som betytt så mycket för så många människor. Vi bjuds på en praktföreställning (som förståss är utsåld) och vi är efteråt eniga om att denna storslagna föreställning kommer vi minnas länge, länge.

Läs hela inlägget »

Juli snart också slut.
Jag känner ett visst vemod skall medges.
Vemod för att sommaren är på väg bort och ersättas av något som jag verkligen tycker illa om.
Jag är inte vän av hösten. 
I kväll när vinden hade  mojnat och kvällsolen gjorde allt för att glädja, satt jag hemma hos en vän och pratade om livet. Vi satt ute och kisade mot solen och dess mäktiga strålar.

Det var berättelser, skeenden och påverkan.
Vi kom in på de där avgörande ögonblicken  som i efterhand kan ses som skiften och början på något nytt i livet.
Han berättade om ett sådant personligt skeende, hur det påverkade honom och vilken inverkan det fick på hans liv sedan.
Jag hade inte hört den historien förr och det ryckte tag och berörde.
Och det är så det är i livet. Alla vi människor har vår historia att berätta. Oavsett hur oviktig och obetydlig som vi själva tycker den är.
Det är den kraften vi bär på. Det som vi har i vår resväska genom livet. Det som gör oss unika och starka.

Läs hela inlägget »

Lyin' Eyes

Det är utfrågning i försvarsutskottet och allt sätts nu på sin spets kring IT - skandalen i Transportsyrelsen.
Förhör i justitieutskottet väntar och det var längesedan det här landet hade en liknande kris, (även om det förekommer rätt som det är.)
Jag ser det på två sätt. Om statsråden inte informerat sin kompis och chef statsministern  (som i och för sig känns otänkbart) tyder det så tydligt på inkompetens och försummelse så att man blir riktigt orolig. Å andra sidan känns det så orimligt att man faktiskt inte berättat en sådan här sak och om det skulle vara fallet far man med lögner.
Så, antingen är man inkompetent eller så ljuger man.
Ja, man får själv välja vad man tycker känns minst hemskt.

Förövrigt är det också en dag då "Arbogakvinnan" inte bedöms vara psykisk sjuk och kan därmed dömas för mord och i Södra Frankrike fortsätter det att brinna, samtidigt som Justin Bieber ställer in sin turné och över 100 000 kunder i vårt land drabbas när företaget Babs paylink, som har hand om kortbetalningar över hela Sverige får tekniska problem. 

På andra sidan Atlanten är Kid Rock i full färd med sin kampanj för att bli Borgmästare i Detroit och enligt dagens siffror leder han överlägset.
Allt kan hända i dessa Trump-tider.

Jag tar dock allt med ro och har fyllt en termos med ett utsökt svart härligt kaffe, samt några flaskor Budweiser och förflyttat mig till en en skön plats där jag kan ägna mig åt beskådande. Eagles spelar och sjunger  "Lyin eyes" och allt är så uppenbart i denna stund och tid.

Läs hela inlägget »

Varvsspelet

I dag gör en vän till mig debut på den stora scenen. Idag är det premiär för varvspelet

En föreställning om varvsepoken i Uddevalla och hur vårt välfärdssamhälle växte fram. Jag var en del i detta. Inte som arbetare på varvet, men som barn till en varvsarbetare. Jag växte upp med de där historierna. Jag hörde om människorna, om båtarna och allt om svetspinnar.

Min far jobbade kvar tills nedläggningen.

20 långa år. Jag fick höra de historierna också och lära mig allt om vad osäkerhet var. Varvet fanns inte mer och min far visste inte vad som skulle hända. 

Vi barn konfronterades för första gången med otrygghet.

Men tiderna var goda och det var Uddevallapaket och framtidstro och min far började plugga och gjorde det målmedvetet och bra och allt ordnade sig.

Nu sitter jag med det där fotot jag letat fram. Min far på någon av alla dessa båtar. Han ser så ung ut. Han är så mycket yngre än vad jag själv är nu. Jag vet att han trivdes där, även om han aldrig skulle säga det.

På torsdag har jag biljetter till föreställningen som jag köpt till mig om min pappa.

En far och son grej. Det känns så rätt.

Och på scenen kommer jag också få se en polare som betyder en hel del för mig.

Kan inte bli annat än en kanonkväll!

Läs hela inlägget »

För den törstige.

Läs hela inlägget »
Etiketter: öl

Det här med att mobilblogga är inte 100.

Efter några dagar på väg, inser man det och blir irriterad.

Ibland funkar det som det skall, ibland inte och då blir man ändå tvungen att göra om/ redigera inlägget efteråt, när man kommer hem.

Och hela det här inlägget är egentligen tänkt som ett test, för att se om jag får det att fungera nu.

Inom kort kommer jag hela tiden vara på resande fot och då behöver det fungera problemfritt ! 

Som bloggare vill man som folk i allmänhet ha det så smidigt som möjligt.

I detta fall bara kunna skicka i väg ett inlägg när som helst och var man än befinner sig.

På hemsida24 är de verkligen service-minded. De är trevliga, snabba och hjälpsamma. 

Dock har de ännu inte lyckats hjälpa mig.

Förenklat skulle man kunna säga att det varit bättre med det motsatta, men i ärlighetens namn är frågan om man pallar att några dryga människor på en support som tar all den där semesterenergin.
Nej hellre lever jag på hoppet att de tillslut kommer kunna hjälpa mig...

Läs hela inlägget »

Några fler bilder från dagens bilande vid kustbandet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: semester, smögen

På Smögen

Solen skiner och vi åker ut till kustbandet för att kolla in alla gamla fiskehamnar.

Läs hela inlägget »

Nu är det väntan på ett regn.

Väntan på att lägret skall vakna till liv.

Det är frukost i det fria.

Det är inte sol och värme idag.

Ett nytt väder är på ingång.

Sjön har börjat röra sig. Det är lite vind nu.

Men allt är fortfarande njutningsfullt. 

Jag säger till barnen när vi sitter och äter;

" Det är det här vi skall tänka på då långt in i mörkaste november när allt bara känns tungt och svart."

Barnen nickar. De är med på vad jag menar.

Läs hela inlägget »

Vid en sjö

Jag är ett med naturen.

Finns inget bättre än att sitta vid en sjö.

Det är jag och goda vänner.

Massa god mat har vi och så alla de där  historierna..

Berättelser ur livet.

Jag har inte badat, men det har de andra.

Jag hade koll på lägret. Någon måste göra det också.

Det är torsdag kväll och all härlighet finns runtomkring oss.

Kvällen är ljum och skön.

Läs hela inlägget »

Idag firas Margareta-dagen återigen i Färgelanda.

"En mötesplats där alla kan känna glädje och sam­hörighet", som min bror Sigge säger

I självaste prästgårdsträdgården bjöds det åter igen upp till marknad.

En gång i tiden just där vid Färgelanda kyrka låg Dalslands äldsta marknad.

En mycket populär sådan under Medeltiden.
 

Dagen började med gudstjänst. Så som det sägs börjat också under medeltiden.

Men nu utomhus. Hur det var då låter jag vara osagt.

Av någon anledning förbjöds denna marknad 1645. Ingen har funderat på att återinföra den igen förrän min bror blev kyrkoherde här.

Min bror bidrar till att Färgelanda lever upp igen. Det är gott.

Färgelandasonen, eller mer specifikt "ödeborgssonen" Anders Piltz läste sin egna översättning av legenden om Margareta.
En historia som fortfarande fascinerar och skrämmer.
Ack så aktuell än idag.

I det stora hela en dag med njutning. En dag med glädje och samhörighet.
En dag när Färgelanda är som bäst, men också en dag då vi tänker på dem som har det som värst.

Läs hela inlägget »
Etiketter: margareta-dagen

En dag på stranden.

Jag och min son ...och några till. 

Det här är "min badplats". Här var jag som barn, här har jag bott och levt.

En gång i tiden bara ett par hundra meter från stranden. I ett rött hus med vita knutar. Inte långt från föräldrahemmet förövrigt.

Det är sånt jag tänker på när jag sitter här och lapar sol.

Det är vackert och skönt.

Det här skrivs med mycket romantiska undertoner. 

När det gäller den här platsen har jag lätt för romantiserande. 

Läs hela inlägget »

Min bror skrev en gång om medelåldersmän med gitarrer.
Han har rätt.
Det är något speciellt med dem.
Precis som denna man som tar selfie med sig själv och en av sina favoriter.

Och dessa magiska sommarnätter som håller en kvar ute länge, länge, ackompanjeras av en Seagull Maritime och när jag tillslut kommer in tar Atlanta Rythm Section över och för er som inte hängt med i svängarna har jag nu tagit mig förbi Big Bill Broonzy, tagit mig förbi Lightnin Hopkins, lämnat bluesen för en stund för att helt och hållet hamna i sydstatsrockens skitiga värld.
Här är det nu 1976 mest hela tiden.

Året innan jag flyttade till Georgia på nittiotalet, hamnade det där bandets sångare Ronnie Hammond i bråk och sköts av en polis. Detta riktigt allvarligt. 
Detta i Macon som senare skulle bli den stad där jag bodde.
Historien levde kvar när jag kom dit och ett par år senare, såg jag den avskedsshow som Atlanta Rythm Section hade för Ronnie Hammond.
I Macon, på mäktiga klubben Whiskey River.
Ronnie var fortfarande inte helt återställd efter skottskadan (och blev nog så aldrig), men jag minns att jag tyckte att det där bandet var riktigt häftigt! 
Och nu anno 2017 är det Atlanta Rythm Section som gäller, eller om man så vill; ARS.
Jag är ett fan.

Natt blir till morgon och där någonstans när en ny dag gryr spelas Champange jam en sista gång för de närmaste kommande timmarna.
Jag greppar återigen gitarren och kan inget annat än att hålla med om att det är något speciellt med medelålders män och deras gitarrer.

Läs hela inlägget »

Jag skriver låtar igen
Eller de skriver egentligen sig själva.
Ibland är det som att de bara kommer till mig och allt jag behöver göra att ta hand om dem, ge dem kärlek, få dem på pränt. 
Med åren har mitt låtskrivande utvecklats.
Som ung tonåring kämpade jag med att få till låtarna.
Från början jobbade jag inte alls på inspiration. 
De där låtarna behövde bli klara, så att jag och mitt  band kunde spela upp dem för resten av världen...


Sedan fick jag tillslut inspiration. Med tiden och om man kan hålla intresset uppe kommer det där också.
 En blandning av hårt arbete och inspiration tog sedan vid.


Idag kan jag sätt mig ner och bara skriva. Göra det på beställning. Göra det som ett jobb.
I vintras jobbade jag så. Jag hade en idé om ett album jag ville göra. Det handlade om ett tema, en grundidé som jag ville skriva alla låtarna efter.
Några kom av sig själv, men långt i från alla.
Jag hade en del tankar och idéer som jag ville få med.
Resultatet blev jag nöjd med, men det tog sin tid.


Just nu ligger jag egentligen lågt.
Det är vid sådana tillfällen som skrivandet brukar slå till.
Jag satt där med gitarren och bara hade lite feeling.
och så kom den.
Det där är en speciell känsla vill jag lova.
Alla som skriver musik vet precis vad jag pratar om.


Det här är en så kallad kommersiell hitlåt.
Jag brukar inte ägna mig åt att skriva kommersiella hitlåtar.
Nu är dock ett undantag.
Man måste ta emot när det kommer till en.
Och just nu vill jag bara dra ut på det, behålla den där känslan så länge som möjligt. Inte göra klart allt inom femton minuter. Jag menar inte att krångla till det, försöka mig på svåra stick att stoppa in, utan bara dra ut på det.
För känslan är skön vill jag lova.
Den där känslan när man har något där framför sig som är så gott, men man vill dra ut på den där känslan, vill att den skall stanna kvar för alltid, eller iallafall i en evighet.
Så jag skriver det här inlägget, lägger ifrån mig gitarren.
Är här och nu och just nu mitt inne i en euforisk bubbla.

Läs hela inlägget »

Idag träningsdag.
Jag kör varannan dag vin, varannan dag vatten så här i semestertider.
På klubben i kväll bjöds det på ett blandat pass med kettlebells och Pilates. Jag fick ta i. Skönt! Det gäller att inte tappa greppet även om det är semester.
För min del är det också en social grej. Det har det alltid varit. Det är på klubben som jag haft mina polare. Det handlar så mycket mer om bara träning. Att vara med i ett sammanhang där man är en del av något, bland människor som delar samma intresse, människor som jag tycker om.
Idrott förbrödrar och skapar band för livet.

Läs hela inlägget »

Sam Patch

Mycket av min tid dessa dagar handlar om tankar kring den kommande roadtripen till Kanada.
Som barn lärde jag känna Niagarafallen via Rickard Rättrådig. Denna superserie som jag älskade som barn.
Men jag hörde också historier om människor som försökte åka utför de mäktiga fallen.
Äventyrare eller galningar om man så vill som byggt olika sorters anordningar för att skydda sig med, i sin färd nedför fallet.
Ofta var det tunnor. 
Jag är inte säker på om jag visste hur framgångsrika äventyr det där var, eller snarare inte var, men det var en fin story som jag gärna hörde mer om. Det kittlade, fascinerade och skrämde lite grann. 
Det var minst sagt få som överlevde en sån färd.
Det är på detta sätt som jag tillbringar söndagsaftonen; en god bok om historiska våghalsar och äventyrare.

Det var Sam Patch som satte standarden för alla andra efterföljare då han hösten 1829 skrev in sig för evigt i historieböckerna genom att i en specialbyggd tunna rutscha utför Horseshoe Falls och överleva fallet. 
Strax därefter hoppade han från en klippa bredvid fallet och landade i vattnet nedanför och överlevde.
Mycket mer än så blev det dock inte för Sam som i november samma år, fredagen den 13e hoppar vid Upper Falls i Rochester och slår ihjäl sig.

Idag kan jag inte säga att de där historierna kittlar och triggar igång mig något nämnvärt. Åldern har gjort sitt.
Men den där historien om Sam Patch kommer vara viktig att ha med sig när det är dags för oss att utforska och ha äventyr i Niagara Falls.

Läs hela inlägget »

En regndag har sina fördelar.
Att planera äventyr är bra sysselsättning en sån här dag.
Jag letar efter gamla bilder, men bestämmer mig för att bilderna få vänta tills där och då.
Nu är bra tid för att studera kartor. 
 Det är tre fall som skall beskådas: American Falls, Horseshoe Falls och Bridal Veil Falls. 
De är långt i från världens högsta vattenfall, men utan överdrift kan man nog påstå att de är de mest välbesökta och berömda ändå. Faktiskt bara hälften av fallhöjden som Victoriafallen har.
Det unika ligger i bredden. Horseshoe falls är över 900 meter...

Som barn kom jag i kontakt med Niagarafallen via Rickard Rättrådig. Som barn visste man också att Niagarafallen också var väldigt bra om man ville åka nerför fort i en tunna.

Som barn älskade jag just den där serien Rickard Rättrådig som i orginal hette The Dudley Do-Right Show. jag minns att den visades i Arne Weises program "Vår fantastiska värld."
Rickard Rättrådig var en kanadensisk ridande polis som försökte fånga sin ärkefiende; skurken Snikne Ville.
Det går aldrig särskilt bra för Rickard och serien brukade sluta med hur han ser Snikne Ville försvinna bort med mäktiga Horseshoe fall bakom sig.
Det är iallafall så jag minns det.

Vi skall bo på den kanadensiska sidan. I Niagara Falls, Ontario bor drygt 80 000 människor. Tvillingstaden på andra sidan; Nigara Falls , NY, bor det 50 000. 
Jag funderar på det där, försöker dra mig till minnes, samtidigt som jag stänger ned Wikipediasidan med de där siffrorna.
Sedan sluter jag ögonen, lutar mig tillbaka i fåtöljen som jag nu så skönt sitter i ...sedan slår det mig! Youtube! Rickard Rättrådig måste finnas på Youtube!

och mycket riktigt så gör han det.
Rickard, sin ständige fiende Snikne Ville och hjältinnan Nell ..I Niagara falls...

Läs hela inlägget »

En resa gör sig påmind. 
I Min "ungdom" tågluffade jag.
Vi pratar åttiotal.

I slutet av nittiotalet gjorde jag comeback på de europeiska tågen. 

Under kvällen utbröt en liten fundering mellan mig och mina bröder om när det var.
Min bror Ronny trodde 1999, jag 1997 och Sigge 1998.
Sigge var nog den som hade rätt. -99 fanns jag inte i Europa.

Så 1998 gjorde vi tre den där resan ihop.
Den första i sitt slag och säkerligen också den sista.
Tre bröder tillsammans ute i den stora världen.
Vi visste alla om det då.
Att det var nu eller aldrig.
Att vi behövde göra den här resan tillsammans. 

Allt därefter är historia.
Vi fick de där veckorna tillsammans och jag lovar att ingen av oss kommer glömma dem.
Ett äventyr och mer därtill. 
Det finns stunder som folk säkerligen skulle kunna vara utan.
Men jag håller dem nära, tätt intill.

"Good Times, bad Times."
Jag är så glad att vi gjorde den där resan.
Att vi fick se Europa ihop med våra ögon.
Vissa stunder i livet stannar alltid kvar.

Läs hela inlägget »

Ibland har man lite mer anledning till att vara tacksam.
De kommentarer som strömmade in för inlägget som jag skrev igår gjorde mig både glad, men också generad. Det finns så mycket kärlek trots allt.
Nu är dock kommentarsfältet stängt.
Det innan de negativa yttringarna dyker upp.

När man mobilbloggar följer kommentarsfältet upp automatiskt. Jag har inte lärt mig ännu hur man tar bort den funktionen där.

Just det där med att läsare kan kommentera, tar död på många bloggar. Vi bloggare hungrar så efter bekräftelse, men när vi väl får det blir det ofta ödesdigert.
Vi är ju bara människor som vill ha kärlek och omtanke. Inte massor av påhopp och förödmjukelse .
Jag kunde ha slutat att blogga där i slutet av 2009. Min blogg var "het", framförallt på grund av det politiska klimatet i Färgelanda. Jag var rakt på, sparade inte på krutet.
Det resulterade i både mordhot och polisbil som parkerades utanför vår bostad. 
Att stänga kommentarsfältet blev ett måste.
Där och då togs min bloggoskuld och allt togs in på en ny nivå.

I slutet av året har jag bloggat i 11 år. Det är en lång tid och jag är medveten om att inte många bloggar är så gamla. Jag har aldrig funderat på att sluta.
Så tack alla som följer mig; både snälla och elaka. Det är ni som gör den här bloggen.

...elaka?  Ja, för självklart finns det de som vill läsa om andras tokerier och önska all olycka.
Det är därför det inte är svårt att bli någorlunda framgångsrik som bloggare. Det finns alltid en nyfikenhet om vad som är på gång nu...

Bland mina följare finns säkert lika många "olyckskorpar" som de där trevliga människorna som bemödar att skriva fina saker i kommentarsfältet.

Om ni ändå vill komma i kontakt med mig, går det bra att skicka email direkt till mig. Ni hittar den länken här på min hemsida.

Jag önskar er alla en fin dag. Själv tänker jag nu njuta av den här underbara och läskande jordgubbsdrinken. 
Hurra för att det är sommar!

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogga

Mitt musikval är för nu cementerat.
Här handlar det inte om mycket nyanser.
Och när jag tar gitarren och spelar själv blir det ännu mer uppenbart. Jag är tillbaka till rötterna. 

När man är bluesig skall man sjunga en sång.
Det har jag lärt mig.

Och där tar ännu en arbetsvecka slut för de som jobbar, men många tycks också göra sin sista arbetsdag för nu.
Sociala medier svämmade över ett tag idag av alla dessa "semester-eufori-uttryck.
Jag svämmade tillfälligt över av kärlek till sol och den klara himlen.
Men det var under tidig morgon. 
När det var dags för promenad strax efter nio blev det mulet och grått. 

Just nu njuter jag av en fantastisk fin kväll. Jag har tagit mig ut och  lämnat gitarren för en stund.
Det är sådana här sommarkvällar man skall ta hand om, njuta av och minnas långt in i januari. Oavsett hur bluesig man kan vara.
Det finns alltid en gräns.
Men när fåglarna tystnat skall jag samtala med
Lightni´n Hopkins och Bill Bill Boonzy och tillsammans kanske vi spelar på de där gitarrerna som för stunden får oss i rätt stämning.
Kanske beror det på den där boken jag läste om Big Bill, eller så är det en semesterdepression, eller rent av romantisk dravel...

Nu är jag iallafall här - blottad och naken.
Solen sveddar min kind röd 
och inombords bor en man som är ensam och fördömd.

Läs hela inlägget »

Jag planerar den där resan. Den skall fyllas med innehåll. 
Det börjar bli riktigt bråttom.
En roadtrip genom tre amerikanska delstater innan vi når Kanadensiska gränsen. Därtill i världens huvudstad NY några dagar. 
Innan dess finns önskemål om Gettysburg millitary park/battlefield, The Pennsylvania Amish of Lancaster och kanske Ŕocky's steps..


I Kanada skall vi njuta och leva kring fallen.
Men ett bra boende skall först hittas runt den kanadensiska staden Niagara falls. 
Det är viktigt att betona just det där med kanadensiska, för det finns två städer med samma namn. På andra sidan ligger Niagara falls, NY. 


Vi måste ha ett boende för första natten. Sen kan det mesta gå på autopilot.
Letar runt omkring Binghamton och Suracuse.
Tillslut bestämmer vi oss för Scranton, 
Bara ett par timmar från flygplatsen. Det blir bra.
Bara fyra timmar till kanadensiska gränsen därifrån.


Det här är är vägar som jag delvis åkt på tidigare.
Men det var längesedan nu.
Det känns som något nytt, fräscht, oupptäckt.
Tre delstater. 
Tre delstater till vi når Ontario.
Genom New Jersey, genom Pennsylvania, genom New York.


Saker och ting börjar ta form.
Det är alltid just det här som är bäst.
Planerandet, sökandet, funderandet och att komma till något slags beslut.
När man väl är på väg brukar saker bli hursomhelst ändå.

Läs hela inlägget »

Klockan är nio.

Balkongen är soldränkt.
 

Expressen  lovar sol och värmebölja, men först nästa vecka. Expressen vet alltså något som min tevemeteolog inte visste i går kväll...
 

Sensationsblaskorna kämpar på för att sådana som jag skall känna något sorts hopp.
 

Det är tillsynes ingen dålig start på dagen och lägg där till att mitt brev till Bohusläningen där jag berättade om mitt missnöje med att få tidningen klockan tre på eftermiddagarna tycks tagit skruv, för i morse låg den där så fin och efterlängtad. 
 

Det är tidig morgonpromenad och det är kaffe ute. Det gäller att göra solen sällskap så länge som den behagar stanna.
 

I eftermiddag skall jag träna, men innan dess hoppas jag på att jag hittat och bokat lite justa boenden på den där roadtripen som tillslut skall ta mig till Ontario,Kanada.

Tre delstater skall korsas. New jersey, Pennsylvania och New York.

Helst lite sömn  någonstans runt Binghamton och Suracuse. 
 

Så här ser min dag ut. Inte så illa ändå.

 

Läs hela inlägget »
Etiketter: sommar, usa, roadtrip, väder

Yesterday

Det är tidigt nittiotal. 

Jag och min mor på en roadtrip till Dalarna. 

Till morfars barndomstrakter.
 

Morfar finns inte i livet när denna bild tas. Han är borta sedan några år, men släkt finns där ännu.


Vilka minnen ett foto frambringar. 

Likaså sanningar.

Jag har svårt att se mig själv i den där unga man som är på den där bilden med sin mor. 

Min mor är yngre på den där bilden än vad jag är nu. Hon är vacker.

Jag hälsade på henne och min far i dag. Det borde jag göra oftare. 


När allt kommer omkring går allt i en så fasansfull fart.

Det är först när man ser bevis, ) i detta fall i form av ett kort) som man inser det.

Läs hela inlägget »

Det tycks inte riktigt bli ordning på den här sommaren.
Eller så är den där svenska sommaren bara en legend, något som vi minns som kanske aldrig fanns?

Långa ljusa soldränkta dagar som aldrig tog slut.
Jag vet inte om jag minns det..
 

Och musiken står Big Bill Broonzy för.
Det är bluesens tid.
Sångaren, den gudabenådade gitarristen och låtskrivaren.

Den där mannen är äkta.

Året är 1938 och Big Bill är i storform.
Inget känns mer rätt nu.

Big Bills mor var slavinna, men hon överlevde allt.
102 år blev hon. Dog 1957, ett år innan Big Bill.
Antar att hon fick uppleva en och annan dålig sommar.
 

Det är bluesens tid.
 

Allt det där står i självbiografin "Big Bill Blues".
Det är de där onlinebutikerna som räddar en för att inte dö semesterdöden.
 

Regnet håller kvar sitt grepp. Håller greppet om kvällen som nu skiftar till natt.
Jag har egentligen inte så mycket säga. Meteologen sammanfattar det bäst.
'Vi går nu in i en ostadig tid".

Läs hela inlägget »

Nystart

Jag har raderat och gott vidare.
En total återställning av min mobiltelefon. Tillbaka till fabriksinställingarna. Det var min sista utväg.
Det drar med sig en del arbete.
Det tar liksom tid att komma tillbaka igen efter något sådant. Utan de häftiga apparna, inloggningarna och inställningarna är man inget.
Och då pratar jag om så mycket mer än att bara beställa nytt bankid och komma ihåg lösenordet till twitterkontot..

Min son berättade att han raderat så gott som allt i sociala medier. Nu pratade han inte om att rensa bland följarna. Han hade t ex tagit bort alla sin gamla bilder på sitt instagramkonto. Han förklarade det med att han vill göra en omstart. Som en omstart av sitt liv.

Till det där känner jag mig tveksam. Jag har sparat alla gamla bilder och de åker tryggt tillbaka in i mobilen igen, efter min återställning. Det mesta åker förövrigt tillbaka. Till och med gamla appar som jag egentligen aldrig använder...

Nu verkar den fått nytt liv. Den hänger sig inte, den låter inte konstant och den tappar inte batteritid från 100 till 0 på 10 minuter..

Nu funderar jag åter på det där med en omstart. vad kommer det sig att en ung man i mitten av sina tonår vill ha en "omstart"?
På något sätt kittlar det lite grann.
Det känns spännande. Jag funderar på det där, medan fingrarna dansar över tangentbordet (nästan av sig själv) och skriver dessa rader. Tänk om jag skulle radera allt just nu och här och börja om.. Vart skulle det ta mig?

Läs hela inlägget »

Jag och Twitter.
En lugn stund...eller vänta!
Plötsligt börjar det komma konstiga tweets från folk i Stockholmsområdet. "Hesa Fredrik" ljuder och ingen vet vad som händer. Minuterna går. Folk blir mer och mer desperata. Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps webbplats meddelas ha slutat fungera, liksom Polisen.se.
Jag känner står olust. Kanske är det nu det sker. 
Så mycket underliga saker händer just nu och vem skulle egentligen bli förvånad om Ryssarna tagit Gotland, Fanns i vår huvudstad...
Inte de så kallade "Sverigevännerna" då förstås. De hade fått stå där och digga Putin med byxorna nere.
Eller förresten, de är ju säkerligen i maskopi...
Femtekolonnare. 

Nåväl,

det visar sig vara falskt alarm och nu sitter jag här upprörd. Upprörd över att det tar 11 minuter för krisinformation.se att få ut det. Dessutom inget på textTV sida 100 som det sig bör, och ingen "faran över" 
Twitter och DN verkar vara där som man får information från numera. 
Att rubbas i sin säkra världsbild ibland är kanske bra, men ikväll mår jag dåligt.

Läs hela inlägget »

Semester-mood

Söndagar är alltid de bästa bloggdagarna.
Lördagar de sämsta.
Däremellan finns en verklighet som handlar om helt andra saker än Likes, följare och en värld på låtsas.
Ändå är det enda jag tänker på att min blogg lever.

Min semester går vidare. Det är fester, det är morgonträningar och så sover jag.
En ganska osammanhängande trippel. Det är jag helt på det klara med.
Nu kanske ändå den bästa av världar.
Semestertid är en försvinnande tid.

Någon gång där i augusti kommer jag vakna upp och inte fatta någonting.

När man närmar sig mitten av juli blir allt så klart för en.
Att saker och ting går mer och mer in i varandra. Ena dagen försvinner in i den andra och dagar blir veckor som blir en månad...
Jag vet att jag inte minns längre hur länge jag har varit ledig. Jag räknar inte dagar längre. jag räknar inte veckor.
Det är ständig kväll.

Läs hela inlägget »

Jag skulle dammsuga.
Istället blev jag kvar i en sång.
Det är Bud och Browne.
Jackson Browne - denna ständiga följeslagare.
Och regnet faller ner som aldrig förr och det blir nog inget mer ute för mig idag. Iallafall inte annat än här, här på min balkong.

Och som ni förstår mobilbloggar jag för fullt. Det är hög spontanitet. Precis som jag vill ha det.
Och så infinner sig den där förnöjsamheten inom mig. Jag kan äntligen mobilblogga..!

Om en stund skall jag dammsuga, men först lite mer Bud och Browne.
Jag känner lugnet.

Läs hela inlägget »

Jag har börjat läsa.
Det är en god semestersignal.
En lugn plats i all stillhet med en god bok.
En skön känsla.
 

Jag är på jakt.
På jakt efter den sköna känslan. 
 

Min morgonpromenad blev i spöregn och där och då funderade jag över var denna sommaren är på väg. Eller kanske snarare; vad blir det av med den?
Och just det kan jag förstås själv påverka, vädret till trots, men de där begränsningarna känns jobbiga.
 

Och min son väcks enligt honom själv för tidigt och hela denna boning fylls därefter med rapmusik och ungdom. Själv längtar jag efter att få stämma av med Fleetwood Mac, men tänker inte ge mig in i något krig nu. Tänker inte utmana min son i vem som har bäst musikspelare, vem som kan spela högst. 
 

Så jag blir tillsynes också hip-hoppare. 
 

Jag har tillslut lärt mig att blogga från mobilen.
Jag gjorde det jämt förr, på min gamla plattform, sedan tog det stopp när jag började blogga på hemsida24.

Jag fick det aldrig att funka.

Har nu visat sig att det berott på mig själv...
Jag har helt enkelt inte satt mig in i det.
Allt blev tydligt för mig när jag för ett par veckor sedan hörde av mig till supporten då jag misstänkte att hela min sida blivit hackad.

Jag fick snabb hjälp och proffsigt bemötande. Det visade sig att jag ställt till det själv.
I går hörde jag av mig till supporten igen. Denna gång angående mobilbloggande.

Jag hade uppenbarligen inte läst instruktionerna först.. 
 

Så nu sitter jag här och just mobilbloggar och inom kort skall jag publicera, för att sedan återgå till min egna vrå i världen.
En lugn plats i all stillhet med en god bok.
På jakt efter den sköna känslan. 

Läs hela inlägget »
19726981_10155045946173371_1498224024_o

Jag är grinigare än på länge och kanske är det ett gott tecken. Ett tecken på att jag är tillbaka igen.
Att jag börjar må bättre.

Jag går en dust med måsarna som nu tror att de äger min balkong och nedanför kör gräsklippartraktorn över det tidigare grönområdet som om det vore långt ...och grönt! Jag skriver "Det tidigare" eftersom att det nu var ett tag sedan gräsmattan var både lång och grön. Efter blåst och torka är den numera växlande gul och brun.
Jag har inget problem med det, men jag har problem med att störas av en gräsklippare på förmiddagen när jag försöker läsa en bok, av en gräsklippare som inte borde vara där !

Hur kan man komma på idén att klippa en gräsmatta som inte växt en millimeter på veckor och som dessutom håller på att brännas bort?
Är det välanvända pengar för ett kommunalt bostadsföretag? 
Jag betalar.

Och så är det det där med måsarna och deras hemska ungar, en familj som är skvatt galen, dom börjar skrika klocka fyra på morgonen och sedan aldrig slutar....
De bor på taket ovanför mig och använder min plats, min "spot" i världen som både toalett och rekreationsplats.
De är aggressiva, men det är jag med. 
Kampen fortsätter. 
Det är jag eller de nu!

Jag börjar gilla kaffe igen (ytterligare ett gott tecken) och i cybervärlden har min "gråtvals" verkligen nått ut.
Inlägget jag skrev i går då jag berättade som det var, lite "tycka synd om", en passande rubrik och ett passande foto gick igenom. 
Alla ville läsa det. 
Min sjuka blev cybervärldens sjuka och det blev förstås sidvisnings- succé.

Det är ännu en soldag och med det gläds jag och om jag bara för vara i fred tänker jag både hänge mig åt att läsa och lyssna på sommarprat.
Om jag nu slipper att störas.

Läs hela inlägget »

Jag är inte på topp.
Mår inte bra helt enkelt, men nu hoppas jag på att jag skall vara tillbaka igen.
Iallafall på väg.
Det förstör mina planer minst sagt.
Dessutom är tiden det viktigaste man har. Allra helst under semestertider.
Allt skall ju vara toppat precis nu och här.

Jag har med åren lärt mig att ta mig samman.
Det som sker det sker.
Ibland blir allt bara så dramatiskt och intensivt.
Så jag tar det lugnt nu.
Ligger lågt.

Som bloggare kan man sällan ligga lågt.
Du behöver alltid finnas, du behöver alltid synas.
Det är alldeles för lätt att försvinna där ute.
Med åren har jag lärt mig att "förproducera inlägg".
Detta i händelse för hård arbetsbelastning, sjukdom eller kris.
Det är där jag är nu.

Så jag "ligger" på min bank av nya inlägg och jag har mängder av gamla inlägg som jag kan publicera på nytt. Det fungerar alltid.
Att förpublicera inlägg är en specialité.
Fusk? Knappast.
Jag är jag och det är mina texter.
Nu vill jag bara bli av med den här sjukan och gå vidare.

Det är egentligen ingen fara med mig. Allt blåser över och jag är i grunden frisk och stark.
Jag gnäller nu, men snart tänker jag ryta som ett lejon igen.

Läs hela inlägget »
Etiketter: blogga, bloggtips

Ett helt lastbilslast med björkved dumpas av hos min far och jag och min son får möjlighet att jobba, ta i lite grann och känna den där speciella känslan av att jobba fysiskt, men samtidigt kunna kombinera det med några timmars riktigt trevliga samtal.
Min far, min son och så jag.
Ett mission, några ganska sällsynta timmar tillsammans vi tre. Timmar som säkerligen i framtiden kommer betyda ännu mer i form av minnen och återblickar.
Vi gör det där och vi snackar en massa och vi fikar och det är skratt och glada tillrop.
Sedan vill min far att vi tar kväll. Det är nog för i dag.
Jag tvekar och tänker tillbaka på när jag var i min sons ålder. Om hur jag och brorsan var med farsan i skogen. Vi var 14-15 år och det sista vi hade lust med var att vara fast i skogen med mygg, knott och ett uppdrag som aldrig tog slut...
Tiderna förändras och vi säger ok,
och vi säger; Vi kommer tillbaka i morgon, så fortsätter vi då. Farsan nickar.

Väl hemma börjas det förberedas för lite 4th of July firande.
Ifjol var vi på plats.
Det firades på Fort Myers beach. 
Bättre ställe att fira nationaldagen på finns knappast.
Näst bäst kommer vara här hemma i kväll.

Det skall frossas i en riktig barbecue.
Texasbiffar, Revbensspjäll med bbq-sås, hamburgare med coleslaw, chicken cajun med grillade grönsaker, grillade majskolvar med hickorysmör.

Samtidigt som detta skall tillagas, skall jag lyssna på lite härlig amerikansk musik och varför inte då två har de bästa 4th of July låtarna som någonsin gjorts?
Detta förstås på repeat.

För ett år sedan spelade vi in en liten videohälsning till alla amerikaner. Ren glädje!

Läs hela inlägget »

Jag gör färdigt de där fantastiska baconmackorna, så att de bara är att lägga på grillen sedan och jag spanar ut för att ha koll när posten behagar komma. Jag är väl medveten om att idag , på en måndag kommer den sällan förre kl 1400.
Detta innebär också att min "morgontidning" förhoppningsvis dyker upp i brevlådan. Jag skriver "förhoppningsvis" som ni ser eftersom att den allt för ofta uteblir än att ligger i lådan.
Bohuslänningen har varit fiffiga och färdigställt en knapp på sin hemsida som det bara är att trycka på, samt att fylla i datum när tidningen uteblivit. Detta under förutsättning att man är inloggad och det har fått till följd till att jag ännu inte skrivit det där "widekärrbrevet", eftersom att det är så förbannat enkelt att bara göra de där två klicken och sedan skicka iväg..
Nu uteblev tidningen i lördags så idag kommer jag skriva det där brevet.

En del i det tråkiga i det hela är att jag aldrig lär mig. För några år sedan sa jag upp tidningen med buller och bång och svor att jag aldrig mer skulle läsa den, en mindre köpa. Nu har jag gjort båda. Detta eftersom att jag gick på ett erbjudande att få tidningen nu under min semester för under 100-lappen.
Nu visar det säg att den där knappa "hundralappen" skapat mig mer besvär än nytta, en total energitjuv som snor mycket av min tankeverksamhet och goda humör.

Så vag jag således behöver för att piffa upp tillvaron är de där baconmackorna, för att sedan skriva det där "vad håller ni på med brevet".
Jag har som plan att vara sansad och saklig.
På mätt mage är jag alltid mindre stridslysten.

Läs hela inlägget »
Av alla klokheter som Fleetwood Mac har förkunnat för mig är kanske;

"Thunder only happens when it's raining"det främsta.

Jag tycks aldrig ta mig ur detta "Nicksmood"



Now here you go again
You say you want your freedom
Well, who am I to keep you down?
It's only right that you should
Play the way you feel it
But listen carefully to the sound
Of your loneliness


Jag spelar Rumoursplattan om och om igen. Kanske det bästa de gjort.
1977 och John McVie och Mick Fleetwood är antagligen mycket nöjda över att de fått med Nicks och Buckingham i bandet ett par år tidigare.
De står på toppen av sin karriär. De har aldrig varit större och Rumoursplattan är en succé.
I dag den 8e mest sålda plattan genom tiderna.

Stevie Nicks - the hottest singer of all time

Sådär rullar min söndag på.
Det är dagar fyllde av uppsluppenhet och när jag sedan sätter mig för att skriva dagens text infinner sig den där känslan av att just nu i denna stund är allt som vackrast.
Läs hela inlägget »

150

Att sitta en sådan här dag på Sloppy Joes är inte fel. Långa lata dagar med Key Wests sol och bad förenat med dess härliga kvälls och nattliv.
Det har jag haft ynnesten att göra flera gånger.
Men detta år längtar jag mig istället norrut, på andra sidan gränsen, till Leafsland och det trendigaste resmålet 2017, utsett av självaste Lonely planet.
Kanada tycks ligga helt rätt i tiden i dessa tider om man vill ha sin lilla del av Nordamerika, men inte åka till Trump-land.
Canada here we come!

Idag är det Canada day, nationaldag och firande av de första 150 åren som en nation. Jag följer Freeagent-öppnandet i NHL-cirkusen, samtidigt som jag sitter ute i solen, dricker öl och funderar lite på Kanada.
Om inte en så lång framtid bär färden dit för nya upptåg i mitt och min familjs liv. 
Så skål Kanada och lycka till med de kommande 150 åren!
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter