2017 > 10

1988

Året är 1988 och mina föräldrar tillsammans med mina två yngre bröder åker på sin första chartersemester. Färden går till Rhodos. På bilden ser vi mina bröder Ronny och Sigge och min mamma Yvonne. 
Jag har vid den här tiden sedan ett par år tillbaka flyttat hemifrån, jobbat ett par år på SAAB, men är nu i färd med att börja studera igen. Jag har läst en två-årig gymnasieutbildning som då var högskolegrundande, men som sedermera inte är det då det ändrats till att kräva tre år.
Så jag sätter mig i skolbänken för att plugga ytterligare ett år. Samtidigt flyttar jag från Uddevalla till förmån för Ödeborg, Dalsland och jag ser ljust på min framtid.

Det är säldöd i Kattegatt  och Hallands väderö och Ericsson lägger ner sin telefontillverkning i Sverige. Det är den uppmärksammade styckmordsrättegången och  på teve gör "Fräcka fredag" en skandalomsusad premiärsäsong. 
Det är trippelmord i Åmsele och Ebbe Carlsson-affär.

De 15:e olympiska vinterspelen invigs i Calgary och i tennis är Mats Wilander bäst i världen. Han vinner dessutom tre av 4 möjliga grandslamturneringar under året.
Wimbledon vinner dock Stefan Edberg.
Ben Johnson vinner 100-metersfinalen vid olympiska sommarspelen i Seoul före Carl Lewis och Linford Christie. Två dagar efter segern skall det visa sig att Johnson är dopad och en av OS största skandaler genom tiderna är ett faktum.

Irak anfaller kurdiska bergsbyn Halabja 
med nerv- och senapsgas och cirka  5 000 kurder dödas och 70 000 såras.

I oktober väljs Michail Gorbatjov  till Sovjetunionens president och månaden därpå väljs Republikanen George H.W. Bush till USAs president.

Året är 1988 och mina föräldrar och bröder åker på charter. Ett minne för livet.
Jag är inte med, men har "stora" saker på gång på mitt håll, samtidigt som en hel värld runt om oss lever på som den alltid gjort.

Läs hela inlägget »












För några dagar sedan började jag läsa en bok som skakat om mig rejält, men också gett mig en förståelse för hur vanligt psykisk ohälsa faktiskt är. 
Att 1/4 av oss någon gång i livet kommer att behöva medicinsk hjälp för den och att så gott som varenda människa känner någon som är eller har varit psykiskt sjuk.
Det handlar om smärta förstås, om kaos, men också om hopp och stöd som faktiskt finns där.

Författaren Christian Dahlström tar mig med i boken genom att berätta om sin egna uppväxt. Om hur han växer upp med sin mamma som lider av schizofreni, om hur han blir omhändertagen och hamnar hos fosterföräldrar, om den första panikattacken och depressionen och fram till idag. Detta så känslosamt och omskakande att jag vid flera tillfällen får stanna upp, ta en paus, för att sedan läsa vidare.
Och
mellan denna livshistoria får jag vetenskapliga konstateranden och intervjuer med kändisar som bl a Linus Törnblad, Cissi Wallin, Therése Lindgren som har egna erfarenheter om psykisk ohälsa. Detta snyggt involverat i själva storyn.

Och jag lär mig direkt "Fosterbarnstricket" och rycks tidigt med i handlingen i dramatiken när han "kidnappas" av sin egna mor då Fostermamman tillsammans med unga Christian skall möta henne utanför Pubhuset.
Om hur julen alltid hade sina kritiska moment och hur man som barn tacklar sin biologiska förälders oberäknelighet. 
Om att arbeta, göra lumpen, första kotakten med försäkringskassan, psykatrin, mediciner  ...allt.

Boken är stundtals så ingående och utlämnande att man inte kan låta bli att beröras och ryckas med.
Men i allt det känslosamma kaos man som läsare dras med i, finns det ett ljus, ett hopp och en tro som överväldigar mig.

Och någonstans i mitten av boken skriver Christian om sin sjuka mor;

"Jag hoppas att hon känner att jag älskar henne. Att hon inser att jag inte är bitter eller lastar henne för någonting längre. Hon är bara en vanlig mamma. En vanlig mamma med en ovanligt aggressiv sjukdom."

Det är kärlek och inga ögon torra.

Läs hela inlägget »

Det är en fantastisk fin dag och jag kan konstatera att hösten kan vara rätt vacker ändå.

och jag åker och hälsar på en vän som det var alldeles för längesedan jag träffade och vi kan konstatera att åren har gått.
Vi pratar framförallt musik och medan vi dricker det heta kaffet slår det mig ännu en gång alla beröringspunkter vi har på det musikaliska planet.
Jag pratar om mitt låtskrivande, varför jag skriver de där låtarna, hur det har förändrats med tiden och vad det betyder för mig. Han lyssnar och tar in. 
Så här har jag aldrig klätt in det tidigare. Aldrig berättat varför.
Och som om det vore den största självklarheten i världen berättar jag att mitt skrivande inte bara är ett sätt för att få utlopp för någon form av inre behov att få sätta ord på sina känslor, utan framförallt att göra mig själv odödlig. Genom mina sånger, texter, blogg, dagböcker, kommer jag alltid finnas kvar, generation efter generation...

För så är det antagligen. Jag har aldrig hungrat efter att ha en stor läsekrets. Däremot att veta att de avtryck som jag lämnar efter mig, kommer med största sannolikhet att alltid finnas där.

Jag åker hem till mina föräldrar sedan och min mor står i köket och bakar. Min son hjälper henne
...och oktober sjunger på sista versen och allt känns lugnt och skönt.

Läs hela inlägget »

På fotot sitter jag och min son på en diner någonstans vid den kanadensiska gränsen och håller på att avsluta frukosten.
Det är ganska tidigt och om en stund skall vi påbörja de dryga 700 kilometerna ner till Lancaster, Pennsylvania.
Idag när jag och han tvättade fönster tänkte jag på det där. Tänkte på alla de där resorna vi gjort tillsammans, men också det faktum att det kanske inte blir några mer. När det kommer omkring har han kommit dit nu när han inte finner något större intresse av att åka med oss längre. Att åka med sina föräldrar är ett minne blått.

Själv vill jag vara på väg. Just nu är den känslan starkare än någonsin. Bort från tristessen, det gråa och det tråkiga. Möta en ny dag från en diner någonstans i världen. Att få uppleva just det där ögonblicket innan man ger sig iväg.

Läs hela inlägget »

Glad

En rätt igenom bra dag.
Hur kan det vara det?
Bra fråga. För egentligen har inget hänt åt det positiva hållet för att just den känslan skall uppenbara sig.
Faktiskt ingenting. Utan sånt där bara dyker upp...idag..
Här går man i dagar för att hitta rätt sköna mood och så plötsligt händer det!

Jag har precis kommit hem från klubben.
Min lilltå värker!
Att en sån där liten del på kroppen kan samla ihop till så mycket smärta.
Och den där "lilla olyckan" häromdagen då jag skar upp min tå och klöv nageln och lät det under välla upp, har idag blåst upp från att kännas bättre igår till att idag konstant göra sig påmint. Just nu konstant smärta och vetskap om att jag inte skulle ställt mig på judomattan idag. Det blev verkligen bara ..patetiskt och värre...

Men

Humöret är av någon konstig anledning på topp och allt där utanför får vänta till en annan dag.
Nu skall det njutas.

Läs hela inlägget »

1975

1975 var året då min mor och far för första gången (och enda) kom i väg själva utan oss barn.
De åkte till Norge för att upptäcka grannlandets fantastiska natur och säkerligen för att välförtjänt kunna umgås på tu man hand och bara ge tid åt sig själva och varandra.
Min far som heter Willy ser ut att må riktigt bra på det här kortet som min mor tagit.
Pappa är 27 år gammal 1975 och jag är 7 och om två år kommer han bygga det hus där han och min mamma än idag bor i. Om ytterligare 2 år skall han bli far till ännu en son då min yngsta bror ser dagens ljus.

Under 1975 får vi svenskar en ny regeringsform där Kungens roll blir symbolisk. Det fastslås också att Kommunerna har rätt till självstyre. 
Det blir lag om att alla i bilens framsäte måste använda bältet under färd, men bara om de fyllt 15...

Västtysklands ambassad i Stockholm sprängs av terrorister ur den västtyska Baader-Meinhof-ligan och Anders Gärderud sätter världsrekord på 3 000 meter. Karl-Bertils julafton sänds för första gången och det är första gången som Sverige med Björn Borg i spetsen vinner Davis Cup.

Suezkanalen öppnas igen, efter att ha varit stängd sedan Sexdagarskriget 1967 och i april faller Saigon till FNL efter ett nordvietnamesiskt anfall och de sista amerikanska soldaterna ger sig av.
Det innebär slutet för Vietnamkriget.

Och min far och mor kommer till Norge och som förälder förstår jag den där känslan och lyckan de måste känna att ha sina barn i tryggt förvar hos farmor och farfar och i denna stund bara kunna gå upp i varandra.

Läs hela inlägget »

Skön känsla

Denna vecka på klubben är rosa.
Vi uppmärksammar rosa bandet-kampanjen och stöder insamlingen.
Jag var bara ”blå” när jag kom, men som alltid när jag kommer dit känns allt så mycket bättre. Härliga vänner och skön träning är den bästa medicinen mot grinighet och irritation.
Det där leendet tänker jag hålla kvar långt in i morgondagen.
Det bara måste bli så.


Läs hela inlägget »

Det är en regndag.
Jag och min son tillbringar förmiddagen stundom inne, stundom ute. Vi har våra projekt.
Eftermiddagen är dock inomhus och jag försöker göra allt det där som jag skulle gjort förra veckan, men hinner förstås inte med det nu heller. Men, jag har gjort ett fösök och kommit en bit på väg...
Det måste ändå räknas.

Och
jag lyssnar på musik..riktig Tommymusik, blandannat favoriten Thomas Andersson Wiij. Känns otroligt roligt att han nu är med i så mycket bättre. Fler behöver få upp ögonen för hans musik.
Jag såg på det där programmet igår och det lovar gott. Jag gillar Uno och jag gillar Pengabrorsan med och hon den där Ddumba känner jag inte till, men hon imponerade med sin röst. Kikki förstås och de andra har tid på sig att imponera på mig. Det blir bra.
För inte så länge sedan alls var ju Uno här i Färgelanda. Videon finner ni längre ner.

"Guitar town"nu och Steve Earle är kaxig och rätt på och därefter kommer John Hiatt och låten "Feels like rain".
Den där mannen vet hur jag känner det, även om han säkerligen tänkt sig en annan innebörd med den där texten!

Jag öppnar fönstret och låter inte bara frisk luft komma in utan även blåst och regn. Hiatt sjunger vidare. jag tittar ut genom fönstret, men allt är svart.

Den här veckan har inte varit något vidare.
Vecka 43 får banne mig bjuda upp till lite bättre dagar om oktober skall kunna bli uthärdlig.

Läs hela inlägget »

1953

Översta fotot; Min mormor,  min morfar och min mor.
Min mormor hette Doris och min morfar Bror.
Året är 1953 och en tillsynes lycklig förortsfamilj poserar framför kameran. De har likt många andra Stockholmare lämnat stan för att flytta ut i en alldeles ny fräsch lägenhet i Solberga.
Min mor inne på sitt fjärde år och dagen till ära har hon en rosa klänning som hon fått av sin morbror.
Morbror Sixten har köpt klänningen i Amerika. Han är sjöman och reser på de sju haven och Amerika är Amerika. Inget mer specifikt.

1953 är året då första charterresorna från Sverige inleds och först ut är Mallorca.

När bilden tas har Josef Stalin varit död i ett par månader och i USA har Dwight D. Eisenhower tillträtt som USA:s 34:e president. Som sin Vicepresident har han den unge Kalifornienpolitikern Richard M. Nixon.

Sverige går på högvarv och inom kort skall vi fullgjort resan från att vara ett av världens fattigaste länder till att bli det rikaste.

Min morfar skulle i år varit 100 år om han levat. (Född 1917)
Tyvärr gick han bort alldeles för tidigt. Jag minns fortfarande väldigt tydligt den där tidiga morgonen i maj 1977, då min far väckte mig och berättade att det inte blev någon resa till Dalarna för att fira morfar som fyllde 60. Det är 40 år sedan nu.
I dag har jag av någon anledning tänkt väldigt mycket på min morfar.

Läs hela inlägget »

Fredag kväll och jag är i full färd med att slutföra kvällens middagsfix.
Jag lyssnar samtidigt på lite god musik, samtidigt som bilder från teven visar nyhetssändningar från en orolig värld.
I mina "bloggnedstamp" den senaste tiden från min uppväxt, nämner jag tidens konfliker och grymhet.
Från nyhetssändningen kablas det ut bilder som visar på att det knappast är en bättre värld nu...

Och
samtidigt kommer Kid Rock och låten Care ut ur högtalarna och det är precis som om någon där visste vad jag tänkte på, för just i den där stunden så smälter allt liksom samman.

"Cause I can't stop the war
Shelter homeless, feed the poor
I can't walk on water
I can't save your sons and daughters
Well, I can't change the world and make things fair
The least that I can do
The least that I can do
The least that I can do is care"


För ensamma kommer vi inte kunna förändra den här världen, men tillsammans och åtminstone om vi alla börjar bry oss är jag övertygad om att vi kan göra det bättre.

För i denna tid skall vi helst leva som om man själv hade ett syfte med sitt liv.
Inte konstigt att syftena varierar och att marknaden fylls av böcker som ska ge oss svaret.
Att vi skall förverkliga oss själva, att vi skall samla fantastiska upplevelser, att njuta...

Jag har funderat en hel del den sista tiden om det är rätt sorts svar. Kan man finna eget välbefinnande och ett meningsfullt liv på så sätt?
I dag kan vi överallt höra hur vi skall ägna vårt liv åt att finna maximal egen njutning.
Jag undrar verkligen om ett överdrivet fokus på en själv är ett bra sätt för att bli lycklig.
Istället borde det vara att engagera sig i andra människor och omvärlden. 

Jag tänker på att vi ofta ger nyårslöften trots att vi så gott som sällan håller dem håller dem. Ofta handlar det om att sluta röka, gå ner några kilon, börja motionera eller något annat som oss själva.
Jag tror att vi istället borde fundera på hur vi kan bidra till att göra världen något ljusare och iallafall "stanna upp, reflektera och bry oss mer.

Lyssna på låten. Den är både bra och har ett viktigt budskap. 
Trevlig helg!

Läs hela inlägget »

Torsdagars begivenheter börjar klockan 3.

Lite andrum mellan tistlar och förgätmigej. 

Det här är en fristad.

Stevie ray bjuder på Mary had a little lamb och allt är eufori och förnöjsamhet. 

Och kvällen är min kväll

Läs hela inlägget »

1979

Året är 1979. Jag går i femteklass, trivs med tillvaron, trivs med att gå i skola i Ödeborg och allt vad skolgång innebär. 

Jag hade det inte speciellt lätt för mig, men det skapade inga hinder, eller byggde upp murar. För även om jag var svag i både matte och svenska, så var det inget som jag tänkte på värst mycket. Kanske därför att tiden var sån för en grabb som växte upp på landsbygden i Dalsland? Det var ingen "big deal".

Saker och ting började också ändra sig. Bilder på de stora socialistförebilderna hade börjat plockats bort från väggarna i klassrummet (vi fick en ny lärare) och även om det var oroligt i världen så tonades den där "kampen" ner. Något som jag uppskattade och välkomnade , då jag inte kände mig speciellt bekväm med de där skrämmande tänkbara scenarierna om världsherraväldet som alldeles för ofta basunerades ut i klassrummet.
Domedagen var nära och den yttersta striden var kommen (dock utan någon som helst religiös innebörd).

Björn Borg och Ingemar Stenmark var bäst i världen och Ayatollah Khomeini och Margret Thatcher var de alla pratade om.
Elakingar som Pol Pot och Idi Amin fick på käften och Torbjörn Fälldin blir ny statsminister efter Ola Ullsten.

I slutet av året minns jag starkt hur Sovjetunionen invaderar Afganistan. Jag följer radio och teve -sändningar med spänning.
Att homosexuxualitet strax innan stryks som psykisk sjudom från socialstyrelsens lista får jag reda på nu så här i efterhand.
Vissa saker minns man så väl. Andra saker som att det aldrig funnits.

Läs hela inlägget »

Det är tidig morgon. Jag är ensam i bilen.  Plötsligt flödar "On the bus to St. Cloud" ut ur högtalarna och jag skruvar upp lite till. Denna gång med Jimmy LeFave. Jag älskar orginalet med Gretchen Peters, men har aldrig lyckats motstå LeFaves lite raspiga, starka röst.

Jag har skrivit den här historien förut. Om det där vemodet. Nu är det annorlunda...men ändå inte.

Låtens historia rullar på. Den är tragisk, men kan säkert tolkas på olika sätt. Det är så som jag gillar att skriva mina egna texter. Att de kan få vara fria för att skapa sig sin egna berättelse.

Lästa någonstans att Trisha Yearwwod blev förvånad när hon i samband med att hon spelade in låten fick höra av Gretchen Peters att den handlade om självmord.
Själv hade hon tolkat in något annat...
Jag tänker på mitt bloggande. Att jag själv ofta låter er läsare läsa in er egna berättelse om vad jag skriver, om vad jag tänker, lever och mår. På så vis finns det aldrig riktigt något rätt eller fel eller ...sant eller falskt.

Läs hela inlägget »

Oktober och Lelångebanan. 
Här for en gång i tiden mina förfäder fram.
1964 var det dock slut med det och rälsen försvann snabbt därefter.
Idag är banan cykelled och vandringsled, eller som här i Ellenö; en fantastisk promenad bland sjöar och hyggen. 


När min farfar fortfarande var i livet berättade han om att han och hans bror brukade åka här på väg till Uddevalla. Så också hans far och min farfars farfar.
Det där tänker jag på den här höstkvällen som jag promenerar i området. Det här är en känd plats för mig. Här har jag som barn utforskat varje centimeter. Det här är i mångt och mycket hemma för mig.
Jag bor inte här längre, men ändå spelas ett helt liv upp för mig  just här och nu.

Läs hela inlägget »

Det är andra söndagen på rad med judotävling och det slår mig vad jag saknat detta.
Att vara i tävlingsarenan. Att få vara en del av glädje, massor av känslor och adrenalin.

Denna gång också med klubbens barn.
Det handlar om att lära sig och finna glädjen i att tävla.
Kanske den viktigaste perioden i en individs tävlingskarriär. Att lära sig samspelet mellan coach och tävlande, tillit, men också finna glädjen i det man gör. Att lära sig, att få snabb återkoppling och få en förståelse för sporten och varför man tränar på vissa saker.

I min klubb har vi flera duktiga ledare, något som jag känner både stolthet över, men också känner stor tillfredställelse i att få finnas i den samverkan.

Det är detta som får mig att åka till Mellerud en söndag i oktober. Underbara och duktiga barn och mina fantastiska ledarkollegor.

Läs hela inlägget »

Jag hade planer för dagen.
Det fanns en del saker jag planerat att göra.
Men..
efter en förmiddag på klubben och därefter en fantastisk lunch, tog  all energi liksom slut. 
Jag hann med att spela och sjunga på den där låten som jag just nu håller på med att försöka att få färdig, sedan...vilade jag...länge.

Vaknade upp till den där låten som Kelly Clarkson tillsammans med Vince Gill gör så underskönt
"Don´t rush".

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Och just då när Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart, funderar jag allvarligt på om inte just han är min största gitarrfantom. Inte Clapton, Inte Vaughn, inte Young...
Vince Gill finns ständigt där med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound. Vi har ett förhållande.

och samtidigt

tänker jag på alla de här helgerna som kommer och går
och alla de där vardagarna som är är inrutade in i minsta detalj.
Detta är livet som jag fick. Livet som jag tog.
Det där livet som jag älskar, men som ständigt utmanar.
Vuxenliv deluxe på speed. Jag och alla andra som kämpar med att få dagarna att gå ihop.

och jag är sugen på att ta Kelly på orden
låtsas att det inte finns något som jag måste göra framöver.
Att bara vara, bara göra ingenting 
och låta hela livet rasa där utanför min bubbla.

Läs hela inlägget »

När jag var barn var mamma hemma, vi hade ett finrum, en bil och huset var alltid olåst
Att ringa var dyrt. Att ringa ”lokalt” var ok, men ringa ”riks” var riktigt dyrt. Något som ständigt gjorde sig påmint, då de flesta av mina släktingar bodde långt från Dalsland.
I juli månad ”stängde” Sverige och pappa, mamma, min bror och jag åkte på bilsemester i Sverige. Jag lärde mig Närke, Dalarna och Stockholm. Det var där som vi hade släkt. Så mycket mer fick jag aldrig se av vårt avlånga land.

Det var mycket radio hemma och där pratades det om Oljekris, en miljörörelse på frammarsch, men också en urstark vänsterrörelse.

Jag minns Watergate, när USA lämnade Vietnam, den Iranska revolutionen och hur Pinochet tog makten i Chile. Det var sånt man snappade upp från nyhetssändningarna på radion.

Men framförallt minns jag klädmodet.
Det skulle vara mönster. Mycket mönster. Randigt, blommigt, batik och leopard och det gärna i färger som gult, orange, brunt och grönt. Jag var inte klädmedveten, men förstod att detta var något helt unikt.
Av allt det där som hände under mina första 10 år, är nog just det där jag minns allra mest; Färgerna, mönstrerna och all manchester.

Läs hela inlägget »
Etiketter: 70-talet

Det finns inget bättre än när det vänder.
Gårdagens blogginlägg och mitt poserande skapade mer-känsla. Helt plötsligt ville alla ta en bild tillsammans med mig!

Eller...riktigt så var det kanske inte..., men min vän Rose-Marie ville absolut i kväll ta en bild ihop med mig efter träningen. 
Efteråt kom vi att beröra vad hon skulle göra nu. Vad var hennes nästa mål?

Jag var med henne på sin första judotävling någon gång i mitten av 80-talet, genom hela hennes karriär (som blev framgsrik) och när hon ville satsa på veteranklassen för ett par år sedan var jag fortfarande där. Minst sagt har vi upplevt mycket tillsammans. Några sorger, men massor av glädje, lycka och eufori.
Inför Nordiska Mästerskapen var hon trots att hon dragits med skador under hela sin uppbyggnadsperiod, i mycket bra form. Vi satsade på guld.
Guldet blev ett fantastiskt brons, men trots det visste jag att hon inte var nöjd. Att hon var väldigt besviken. Hon sa efteråt att hon var nöjd, men jag visste att hon inte menade det då. jag känner henne så väl.
För sådan är hon. En vinnarskalle utan dess like som hatar att förlora. Idag vet jag dock att hon känner sig ganska nöjd med sin prestation och sin bronsmedalj och det skall hon vara.

Efter NM har hon legat lågt. En kropp som ännu inte vill läka så pass mycket så att hon kan köra på för fullt.
Vad gör man då? Vad finns kvar när tävlingskarriären tar slut? Vem är man då?
Rose-Marie har alltid styrts av mål som hon satt upp för sig själv. Sedan har hon gått "all in", aldrig sviktat, utan bara kört på fram till "Dagen D".
Som hennes tränare har det aldrig varit svårt att motivera henne, för den där inre drivkraften har alltid funnits där.
Men vad gör man den dagen man inte har den? Den dagen man inte har något nytt tävlingsmål?
Är man slut då?
Själv fann jag glädjen i att lära andra. Dela med mig av mina kunskaper och när jag inte kunde tävla mer, så kunde jag gå över på "heltid" i min tränarroll.
Men alla vill inte förverkliga sig själv genom andra. En del ser själva tävlingsmomentet som den yttersta drivkraften. Att själv kunna påverka sitt öde..

Idag hade vi ett spännande samtal. Vi berörde framtiden, Rose-Marie hade ideer och tankar som gjorde mig glad och  förväntansfull. Nya mål, men denna gång kanske inte ett direkt tävlingsmål. Ett helt nytt tänk. Något spännande och kittlande.

Det där hade jag väntat på, eller kanske mer längtat efter att det där tillslut skulle komma.
och allt jag kunde säga var;
"låt mig få följa med på ännu en resa"

Jag som stolt får hålla upp bronsmedaljen efter prispallen på Nordiska msterskapen.
Jag som stolt får hålla upp bronsmedaljen efter prispallen på Nordiska msterskapen.
Läs hela inlägget »

Det är roligt att känna sig uppskattad. Sådana här statusuppdateringar som ni ser på bilden blir man aldrig trött på.
Det gör liksom hela ens dag...
Och jag planerar för nya tider och oktober är kall och snart har vi vintern här.
Jag spelar de där låtarna som minner om värme och ljus och det fungerar alldeles utmärkt.
Det är arbete, möten och sedan närvaro när min son gör läxor. Han är på sista etappen av sin resa mot vuxenlivet. Först göra klart de här sista månaderna på ett bra sätt. Sedan väntar gymnasiet och en helt ny tid som skall ta sin början. Jag hoppas att han kan avverka de här månaderna med ett lugn. Att han skall kunna tygla den där inre hetsen. Det där hetsiga humöret som han fått efter mig. Att han skall kunna ”släppa saker” på ett bättre sätt än vad jag lyckades med i hans ålder. Vad jag lyckas med nu....
Och...
Jag planerar för nya tider och jag gläds över allt det där ”lilla” som för mig är ”stort” och jag jobbar på att fokusera på det som är viktigt...; Goda vänner, en son som tycks vara nöjd med tillvaron och fridfullhet

Läs hela inlägget »

I morgon

Härlig träning i kväll.
Och kanske är det något sådant som vill till efter en knepig dag?
Att kunna köra sig totalt slut, för att inte sedan orka tänka och bry sig om de där tokigheterna som just nu händer. 
Kanske står jag vid ett vägskäl? Antagligen borde jag göra något annat i mitt liv. Ta det där steget nu. Ni vet hur det är; ibland har man kommit till vägs ände, man har kört allt det där några varv och när det dessutom visar sig att det blåser andra vindar, att det vankas andra tider...då är det dags att gå vidare. Allt det där vet jag och jag borde göra det nu..
Det finns ett annat liv, en annan tid.

Så jag är glad att jag har träningen och alla mina vänner där på klubben. Där blir jag kvar ett tag till. Det finns inget bättre medel mot mentalt missmod än att få anstränga sig fysiskt och det gärna till max.

Ikväll får jag posera med Karl. Han är ung, hungrig på livet, hungrig på det mesta...
Så där det skall vara när man är tonåring.
I jämförelse är jag gammal och ...trött.
Men det är minsann inte över ännu. Fortfarande har jag massor kvar att ge.
I morgon, i morgon...

Läs hela inlägget »

Sådär, 
Precis som det ser ut på den här bilden, var mina dagar när jag växte upp som barn kring den där sjön.
Kanske sken inte alltid solen, men det spelar mindre roll, för det var så som jag minns det.
Mycket av vardagen när jag växte upp kretsade kring sjön. Bad och fiske var återkommande inslag under vår, sommar och höst. På vintern åktes det skridskor där. Ofta utspelades tuffa hockeybataljer mellan barn och föräldrar på sjön och det var där som jag kunde ”låtsas” vara mina idoler Rick Vaive, Peter Ihnacak och Börje Salming.

Igår när jag satt tillsammans med morsan på en bänk där nere vid sjön kom alla de där minnena tillbaka. Riktigt gamla minnen. Helmérs brygga, första gången jag provade vassdrag i vassen, den osjunkbara flotten som just var ”osjunkbar”, men också ”ofarbar”...
Alla skratt förstås, den första kyssen, men också krok i läppen och krossade förhoppningar.

En gång i tiden utspelade sig hela mitt liv i och runt den där sjön.

Läs hela inlägget »

Idag judotävling i Trollhättan.
9 stycken entusiastiska barn från klubben som alla gjorde sin första tävling utanför klubbens dojo.
Härlig start på denna dag.
Kanske är det just där - på tävlingsarenan som jag trivs allra bäst.


Och på någotvis har årstiden visat sig på bästa sätt. Den där hösten som jag misstror så.
Ännu en solig dag och jag som får åka till föräldrahemmet och sedan gå längs hoppetsväg tillsammans med min mor och samtalen är mer kvalitativa än någonsin.
Där nere vid sjön sedan, jag och hon på en bänk och ansikten riktade ut mot sjön. Det är blått och så vackert...

Och 

Nu tänker jag skriva på den där låten som malt och malt inne i mitt huvud i strax 3 dygn. Det är dags att släppa ut den och låta orden forma sig själva.
För i just denna stund är ingenting omöjligt!


Läs hela inlägget »






Middag hos mina föräldrar.
God mat och fina samtal.
Efter all sjuka känns det bra att kunna samtala och samvara som vanligt.

Hemma i mitt rum, ensam och jag kan konstatera att det  här blev en toppenkväll.
Tänker på alla gamla kort som mamma visade. Kort på oss barn när vi var små, men också bilder på både mamma och pappa som barn, som unga, bilder från längesedan.

Och jag fyller rummet med musik, men ändå ganska tyst och jag tar gitarren samtidigt och tänker på min far som sa att han var less på att spela.
Efter nästan 60 år med gitarren var han less på att spela...!
Jag tittar på min gitarr. Jag slår an strängarna, jag greppar några ackord och jag spelar på den där nya melodin som jag tidigare kom på idag.
Och
jag tänker ”gud låt mig aldrig tröttna på att spela”
För vem är jag då?
Det här är en fin kväll, vemodig, men fin.

Läs hela inlägget »

LOVE

Det finns många anledningar till att uppskatta 6e avenyn på Manhattan.
Pulsen och mängden människor kan kännas outhärdlig, samtidigt som det kan skapa befriande anonymitet.
NHLs megabutik förstås och  inte att glömma: mysiga Bryant Park där man gärna stannar till för att bara känna New York— pulsen och hänga ett tag med en kaffe i handen.

och the Wallflower gör 6th Avenue Heartache och självaste Jacob Dylan sjunger så där inlevelsefullt som att han bott ett helt liv på just den där gatan...

” the same black line that was drawn on you
Was drawn on me
And now it's drawn me in
6th Avenue heartache”


Men,

Det som jag tänker på mest i denna stund när det just gäller 6e avenyn, är den där LOVE skulpturen som helt plötsligt dyker upp där bland alla människor, stress, stök och skeenden.
En plats att stanna till vid, reflektera och tänka efter...
Den här världen har alldeles för få såna här skulpturer!.

Läs hela inlägget »

Vänskap

Idag fyller den där mannen bredvid mig med den snygga blåa skjortan år. Vi har hängt ihop i 30 långa år. Vi började träna på samma klubb 1981, men det var först 1987 som vi började umgås. Jag var 19 och vi var ett helt gäng grabbar som flitigt umgicks utanför judomattan.
Nu sitter vi där med våra leenden. 


Våra familjer är för alltid sammankopplade. Vänskap och tillit har genom åren varit kittet mellan oss.
Det finns en gemensam historia att berätta. 


Idag för våra jämnåriga söner vänskapen vidare. De har hängt ihop sedan födseln. 
Bara två veckor skiljer dem åt och de har ständigt varit tillsammans från dag ett,


30 långa härliga år - och jag hoppas på 30 till!

Läs hela inlägget »
Mitt kaffe efter jobbet dricker jag ute och solen värmer och laddar på med ny energi. När det gäller det där med ”energi” är det nog förresten mer en önskan och förhoppning att det skall kicka in inom en inte för lång framtid. Just nu är det tömt.
Ute är det fortfarande väldigt grönt. Det kommer upp för mig nu när jag ser på bilden jag precis tagit.  Fågelsång förekommer och om det här nu är höst, måste jag medge att det är rätt fint ändå..

Och kvällen planeras att njutas i lugnets tecken. Kanske ute här på balkongen, kanske i ett skönt rum med både tystnad och sång. Oavsett, är det från och med nu helg och jag ber att den skall bli långsam och ljus.
Läs hela inlägget »

I morse skrapade jag rutorna på bilen.
Man tycks alltid vara lika oförberedd på den första frostnatten för säsongen.
Nu gäller det att ha koll på sina handskar och skrapor.

Och nu är kvällen här och natten i antågande och jag har varken tränat eller varit på krogen...Jag stannar till och tar in just det jag skrivit; ”Varken tränat eller varit på krogen”.
Och jag tänker ; ”Ibland bör jag nog göra något annat än det... Som i kväll t ex då jag sovit, tittat på youtube, sett på teve och skrivit ett brev till en vän.”

I morse ”damp ett längre meddelande ner” från en vän jag inte pratat med på ett tag. Jag är lyckligt lottad som haft möjligheten att lära känna så många fina människor kring livets väg. Några har blivit vänner för livet. Vänskap som är viktig att vårda.

Natten tillhör Dixie Chicks och jag ser på både intervjuer och framträdanden och innan uppladdningen av gårdagskvällens Sjömila-uppträdande kommer ut på youtube, hinner jag lyssna på Dixie Chicks-Natalie tillsammans med Stevie Nicks och låten ”To far from Texas".
Det är oktober, mörker och kyla, men ändå så mycket ljus och värme.

Läs hela inlägget »

I natt blir det inte mycket sömn.
Tänk att jag fortfarande inte kan missa en Maple Leafs - premiär.
Man väntar en hel sommar, väntar lite till och så är den plötsligt där....

Dags för en ny NHL-säsong och denna säsong är just den där säsongen som Toronto Maple Leafs inte bara kommer ta sig till slutspel, utan också vara en av ligans bästa lag.
Som jag väntat.
Nu kan showen börja!

Läs hela inlägget »
Etiketter: nhl, torontomapleleafs
Henrik Åberg, Ulf Wadenbrandt, och den formidabla orkestern Henrik Åberg, Ulf Wadenbrandt, och den formidabla orkestern

Gala i Färgelanda sporthall.
Enastående framträdanden och fint inramat. Känns så bra att vi kan ha ett sånt här arrangemang i Färgelanda.
Det är en ynnest att ha så engagerade människor som är beredda att lägga ner tid för ett gott ändamål. Ett stort tack till dem.
Det är folkmusik, visa, pop och rock om vartannat och det på en riktigt hög nivå nivå.
Jag berördes av felicikören tillsammans med barnkören Melodika som inledde med en minnesvärd version av Goliat. 

Och.. 

Det var häftigt att få några sköna låtar med favoritgruppen Sjömila...
och så en mastodontavslutning utan dess like av Henrik Åberg. 
Jag har aldrig tänkt på det tidigare, men Henrik Åbergs röst är stundtals skrämmande lik ”The king” själv. 
Tyvärr är ljudet under kvällen inte det bästa och det drabbar främst kvällens duktiga körer. Det är verkligen något man måste ta tag i till nästa år. Ett perfekt musikarrangemang måste vila på  en perfekt ljudbild. 
Oavsett så kommer den här kvällen säkerligen vara med bland de främsta hos mig, när det är dags att summera mitt 2017.

Härlig folkmusik framförd och grymma musiker!
Sjömila
Felicikören och barnkören Melodika
Och allt fick jag uppleva tillsammans med den här härliga polaren. Priceless!
Läs hela inlägget »

Landslide

Dixie Chicks gör Landslide och natten är oskyldigt blå...
Och jag vet att det är förändringarnas tid och att det en gång måste komma, oavsett hur allt kommer sluta eller vara bestående. 
"Smashing" gjorde så att den där låten fick någon sorts revival för tre, fyra år sedan, men Emily, Martie och Natalie gör den till sin på något sätt som ingen annan kan än Stevie Nicks...
Så jag lyssnar på den där låten i Dixie Chicks tappning, tar in och gör mig redo...
Finalen står Stevie och Lindsey för och allt är bara ett enda stort fyrverkeri av känslor...

 
Läs hela inlägget »

Jag har haft många favoriter genom åren . ”American girl” förstås. ”Even the loosers” en ständig följeslagare. 
”Southern Accents” plattan kanske det främsta av mästerverk och på början av 90-talet var det inte en förfest med dignitet som jag besökte som inte spelade ”In to the great wide open” plattan på repeat.


Mitt egna förhållande till Tom Petty föddes på mitten av åttiotalet då jag kom i kontakt med hans musik för första gången. ”Southern accents” förstås, men det var ”Damn the Torpedeos” som knockade mig. Öppningsspåret ”Refugee” som senare ständigt skulle vara med mig musikaliskt var jag än gick, låt 2 på samma platta; ”Here comes my girl” som till och med kunde få mig att vilja dansa.. Sådär kan jag hålla på i en evighet...Jag, en av de största Tom Petty fan som funnits på denna jord. (Det är precis så det känns nu i denna stund.)


Det fanns t om en tid då jag var avundsjuk på Petty. Att han kunde ha en sånt band som The Heartbreakers...Det skulle ju vara jag som skulle åka runt med världens tajtaste rockband...


Och nu spelar jag Breakdown...på repeat...
Som jag gjort så många gånger förut, men denna gång är det tveksamt om jag kommer sluta...


Tom Petty är död och ännu en av mina musikaliska förebilder är borta.
Alla mina levande musikhjältar är 60+. De flesta ännu äldre. 
Det där ger perspektiv och ett uppvaknande om att jag själv inte längre är ung.

Läs hela inlägget »

Central park

Det är första dagen i oktober.
Det känns som att jag numera räknar dagarna.
Till vad och varför vet jag inte, men någonstans inom mig tror jag mig känna just det där att något nytt är på ingång och det bara är frågan om när...

Och

När jag går runt omgivningarna där jag bor känner jag att kallare luft är på väg in. Höstblåsten är stabilt pågående och solen har bestämt sig för att inte titta fram.
Det finns ett vemod i det där som jag inte kan förlika mig med. Tror inte att jag någonsin skall säga att det finns något vackert i den här tiden som har sin början nu. Det må vara färgglatt stundom, men snart kommer det en dag då all den där färgprakten tvärt är borta.

och där på min promenad i kända Färgelandaomgivningar går jag bort mig i minnen från sommaren och jag hamnar i Central park, New York som tar sin början vid Central park Zoo med slutmål Lennon memorial, Strawberry Fields och Dakota building.

Vi går The Mall fram, men stannar till för vila och glass/dricka -inköp. Vi korsar Terrace drive. Stannar till vid Bethesta Terrace, Bethesta Fontain och tittar sedan på hur folk roar sig med en liten roddtur på The Lake.
Det är en varm och solig sommardag och det är jag som slagit mig ner i gräset kisades mot solen.
Inget kan bli så mycket bättre än där och då. Jag i en grön oas i världens bästa stad och allt jag behöver fundera på är: när det är dags att traska vidare.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: new york, central park

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter