2017 > 12

Det är nära nu.
Ännu ett år som är på väg bort.
Och jag kan inte låta bli att tänka på när jag gick i mellanstadiet, kanske i fjärdeklass när vi pratade om det nya årtusendet som var på väg. År 2000. Kan inte minnas att man då pratade om millenium...men just den där berättelsen om att vi närmade oss år 2000 kändes så märkligt avlägsen.
Det var i slutet av 70-talet och det låg så många år fram så att jag knappt kunde räkna så långt.
Vi fick en uppgift minns jag. Att vi skulle räkna ut hur gamla vi skulle vara då. 
32 år.
Då kändes det ännu mer avlägset. Äldre än vad min pappa var. Så gammal kunde man liksom inte bli.

Det har nu gått många år sedan vi fick uppleva skiftet mellan 1900-tal och 2000-tal.
Då i slutet av 1999 bodde jag i USA och jag hade dagarna innan helgerna kommit hem för att fira jul med min familj. Jag hade tillbringat några dagar i Las Vegas och på min mellanlandning i Memphis minns jag hur jag övervägde mina alternativ. Om jag skulle ta det där planet till Göteborg, eller om jag helt enkelt skulle hoppa på ett plan till någon annan plats. En ny plats för Tommy att börja om på.
Om det nu var Millenium eller något helt annat som hade försatt  mig i just den där situationen av rastlöshet och uppbrott låter jag var osagt. 
Det var för mig en brytningstid och det där nyåret firade jag i Högsäter. Jag valde att ta planet till Göteborg tillsynes. Världen fick vänta.
Där och då försökte jag konfrontera och ställa till rätta. Visa att jag faktiskt kunde göra allt det där som krävdes av mig och till och med flytta tillbaka till Sverige igen.
Men förhandlingarna strandade, eller kanske mer bokstavligt; Det kraschade och jag visste då att jag inte hade någon framtid här.
Års-skiften kan ha en konstig påverkan på oss.
Ett par dagar senare satt jag på planet tillbaka till Georgia och jag visste med säkerhet att jag aldrig skulle tillbaka hem till Sverige igen.

Man kan räkna timmarna nu om man vill. Så nära är det. Och jag befinner mig i Dalsand och tillsynes i Sverige. Saker blir liksom som de blir.
Jag tar en bild på mig själv och studerar de där årsringarna jag bär. Att ta ta kort på sig själv är det ultimata tidsdokumentet. Man tror att man inte ändrar sig ett dugg...jösses!

Det är nära nu. Ännu ett år är på väg bort.

Läs hela inlägget »

Killgissa

Idag blev Nyordslistan 2017 offentlig. Alltid lika spännande. Min bror gick noggrant igenom den medan jag, min son och mina föräldrar med nyfikenhet lyssnade och fick förklaring av de nya orden. 

Bland dessa 38 ord har följande blivit små favoriter hos mig; 

Döstäda
Rensa ut och sortera personliga tillhörigheter för att undvika att anhöriga ska behöva göra detta efter ens bortgång.

Expresskidnappning
Kidnappning som inte varar längre än den tid som krävs för att tömma en persons bankkonto.

Framtidsfullmakt
Fullmakt som börjar gälla först när fullmaktsgivaren inte kan ta hand om sina personliga och ekonomiska affärer.

Killgissa
Påstå något på ett sätt som gör att det verkar som att man vet vad man pratar om fast man egentligen bara gissar.

Plogga
Jogga samtidigt som man plockar skräp, oftast i grupp.

Sekundärkränkt
Upprörd av en kränkning riktad mot en annan person.

Serieotrohet
Det att se ett avsnitt av en tv-serie utan att ens partner, som följer samma serie, får vara med.

Spetspatient
Patient som har god kunskap om sin sjukdom och som därför själv får ta vissa beslut om behandlingen.

Källa; https://www.svt.se/ 

Läs hela inlägget »
Etiketter: nyordslistan 2017

1949

Jag älskar den där bilden ovan. Tagen av farsan kanske 1972. Vi i skogen. Vi brukade alltid vara där så fort det blev helg.
Det är så som jag minns det. Vi fikade, farsan eldade, det grillades korv.
Just den där bilden har fångat allt det lyckliga. Mamma i 22års ålder. Ett stort leende. Solen skiner.
Jag fast i min fantastiska "kikare". Minns ni dem? När man kikade i den och skruvade lite på den så ändrade sig innehållet i den. Färgerna förändrades. Fantastiskt för ett barn som fötts i slutet av sextiotalet.

Mamma föddes den 27e december 1949. Kriget var slut sedan några år och en förhoppning om något nytt, något bra spred sig i de svenska hemmen. Köttransoneringen upphörde detta år och inte långt efter det även ransoneringen på socker och bildäck. Det blev t om ok att köpa Wienerbröd igen. Något som varit förbjudet under krisåren.

Min mamma fick växa upp i ett nytt förortsområde; Solberga. Det var i förorter som Solberga där framtiden fanns.
Men trots att kriget var slut var människor fortfarande rädda. Så rädda så att amerikaner, kanadensare och ett gäng europeiska stater bildade försvarsorganisationen Nato. "Förbundsrepubliken Tyskland" (Västtyskland) bildas 1949 och strax därpå "Tyska demokratiska republiken" (Östtyskland). 
Sovjetunionen provspränger sin första atombomb och Kommunisterna erövrar Shanghai.  Ganska snart därefter kan Mao Zedong utropa Folkrepubliken Kina.

Det är minst sagt en orolig tid och misstänksamheten är stor. T om bland sina egna. I USA råder kommunistskräck och några av landets största kändisar som Orson Welles, Frank Sinatra, Katharine Hepburn, Danny Kaye och Charlie Chaplin pekas ut som kommunister.

I Sverige har de stora flyktingströmmarna från Polen och Östtyskland blivit ett sånt stort problem så att det flitigt debatteras i riksdagen. Dessutom diskuteras yrkesmässig flyktingtrafik som man misstänker är påtaglig från dessa länder in till Sverige. Känns detta igen?

I Grekland är iallafall år av krig slut då kommunisterna som ena part i inbördeskriget ger upp.
Segern för Greklands kung Paul kommer senare innebära att Grekland blir medlem av NATO.  
I Nederländerna undertecknar man en lag som gör Indonesien självständigt och Frankrike ger Laos begränsat självstyre.
Irland har tröttnat så totalt på Brittiska samväldet så att södra Irland lämnar och bildar Republiken Irland, medan Nordirland fortfarande tillhör Storbritannien.

Min mor Yvonne föds samtidigt som datorn ENIAC presenteras för världen och den svenska enhetsskolan införs. Joe Louis och Vilhelm Moberg är de som är på allas läppar. Joe för att han själv avsäger sig världsmästartiteln i boxning efter 12 år och Vilhelm efter bokläppet av romanen Utvandrarna.

Medan Bertil Boo sjöng Hjärtats saga och Lars Lönndahl Tangokavaljeren, såg min mor dagens ljus och fick antagligen ganska omedveten uppleva de sista dagarna av 1949.

Läs hela inlägget »

Oh helga natt

Vissa saker sliter bara tag i en, ruskar om och berör så djupt, långt in i ens innersta minsta vrå och framkallar den där totala sinnesstämningseuforin - crash, boom, bang!
Under midnattsmässans predikan berättade min bror om vår Farfars julberättelse - min familjs julberättelse
Han berättade om hur mina farföräldrar uppmanades lämna ifrån sig sitt nyfödda barn och att hon - vår faster Febe, som de sa; bara skulle klara överleva i några timmar. Men min farmor vägrade att lämna i från sig henne.
Timmar blev dagar, som blev månader, som blev år...

När vår farfar levde och vi samlades hela släkten för att fira faster Febe på juldagen berättade han om det där som ingen hade trott på, det som ingen hade räknat med det som gett vår familj så mycket glädje, så mycket tacksamhet.
Idag fyller faster Febe 64 år.


Den där mässan gav mig så mycket styrka och energi och så här efteråt känner jag bara uppriktig glädje och tacksamhet för att jag får vara där jag är just nu, både i sammanhang och tillhörighet.

I kyrkan träffade jag på min gode vän Lars som dagen till ära hade klätt sig i sin bästa slips. Vi tillsammans med en nästintill fullsatt kyrka fick vara med om att avsluta dagen på bästa sätt med helt outstanding solosång som tillsammans med en fantastisk pianist och kör, framförde Oh helga natt i en klass helt för sig själv.

Livet är gott!

Ett tillfälligt fel har uppstått med Instagramflödet. Var vänlig försök igen senare.

Läs hela inlägget »

Power of love



Varje år sedan 2006 har jag på julafton haft med Frankie Goes to Hollywoods video till låten "Power of love". Inte bara för att den låten är julens bästa, utan också för att videon ger den riktiga julkänslan. Värd att se många gånger. 

Och..

medan jag sitter och smuttar på min heta glögg tänker jag på just "Power of love" och det där ultimata kärleksbudskap som den där låter förmedlar.  

Och..

Jag tänker tillbaka på förra julen. Hur regnet öste ner och jag minns julen 2012 då det var kallt och snöade.  Och julen innan dess, alltså 2011 års jul som var mild och solig. Men tro nu inte för guds skull att jag trånar efter en vit jul. Det får gärna vara som 2011 eller som det är i dag för min skull. 

Tillbaka till nu. Tillbaka till julaktiviteter  som för mig just nu innebär att sitta här och dricka het glögg och någonstans långt bort kan jag höra "Frankie" sjunga och jag faller in i kanske den vackraste refrängen som skrivits:

"The power of love
A force from above
Cleaning my soul
Flame on burn desire
Love with tongues of fire
Purge the soul
Make love your goal"

Läs hela inlägget »

Tillsammans

Jag hittar ett sex år gammalt foto från en uppesittarkväll i vårt hus.
Bror och syster fotas på bild i ett engagerat ögonblick framför Bingolottos uppesittarkväll.
Idag får lillebror klara sig själv med sina föräldrar, då hans syster för första gången inte är med vid detta ögonblick. Ja, faktiskt inte är med under hela julen och det känns minst sagt konstigt.
Vissa saker, oavsett vad man tycker om dem skapar traditioner som man föralltid vill skall bestå.

Jag har ägnat mig åt lättja idag. Precis som om hela jag stängt ner. Men all vila och avkoppling har absolut inte fått mig att så här i kvällstid känna mig som en ny människa, redo för ett långt kvällspass rätt in i julafton.
Allt är tyst. Julmusik som spelas svagt från någonstans förstås, men annars bara tyst. Här råder ingen julstress, ...här råder bara tysthet och lugn.
och
​​​​​​​Jag tittar på det där kortet igen och känner  
saknad över att vi inte allihop är tillsammans över jul.

Läs hela inlägget »

Jag är redo

Det fanns en tid då Vince Gill var den stora gitarrhjälten på countryhimmelen. Det var alldeles innan Brad Paisley blev countryns svar på hårdrockens Yngwie Malmsteen. 
Jag hade väldigt lätt för att ta till mig Vinces välpolerade gitarrsound, hans röst, hans låtar...
Och nu, i denna stund så dyker den där fantastiskt befriande låten Don rush med Kelly Clarkson upp, där hon i duett med Vince Gill lyckas få mig i en euforisk trans.

Raderna:

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be"


Låter så rätt. Så förföriskt romantiskt. Så enkelt, okomplicerat och oskyldigt.

"Throwin' the map out of the window
Taking the long way around
To a secret place where no one could find us
A little place we can call our own
Come over here and take a picture
Something we can hang on to
We can look back and try to remember
All the crazy things we gonna do"

 
Ibland och säkert ganska ofta är just de där enkla meningarna de vackraste och hur än man försöker linda in orden i en perfekt skapelse, kommer det alltid kunna slås av just det enkla, det självklara, det nakna..

Det är onsdag kväll och några få dagar kvar till jul.
Och trots att jag nog är i obalans med det mesta, är det ok för allt att bara komma.
Jag är redo.

Läs hela inlägget »
Tredje advent och en vecka kvar till dopparedagen. Kylan har bitit sig fast och jag noterar minus 11 grader. Snövallarna utanför mitt fönster blir allt högre och på tevenyheterna är den stora frågan om man skall våga hoppas på en vit jul.
Och småbarnsföräldrarna traskar till pulkbacken och jag värmer på med glögg och tittar ut genom mitt fönster.
Det är en fin dag, men tillsynes kall.
Huset är tomt och jag skulle kunna dricka vin hela dagen och spela på den där gitarren som ger mig så mycket tillfredställelse och kanske är det så det få bli, men först skall jag smutta på den där glöggen och höra Jason Isbell sjunga om de där trakterna där jag befinner mig i mina drömmar.
Det är finstämt så att det förslår och den där plattan "Nashville sound" har verkligen fångat mig dessa dagar.

"If I get out of this hole I'm going to Tupelo
There is a girl out there that will treat me fair
You get about a week of spring and the summer is blistering
There ain't no one from here that will follow me there
No there ain't no one from here that will follow me there"


Och vid min ålder har jag inte tid med att vänta. Det blir så uppenbart att det är så mycket saker jag behöver göra nu.
Det är tredje advent och när den där låten Tupelo klingar ut är det bara tyst och tomt.
Läs hela inlägget »
Etiketter: jason isbell, advent

Det där leendet är äkta. En förmiddag och lite mer därtill på klubben. Det är julavslutning och klubbmästerskap och trots stundtals otroligt hårda kamper där en förlorare är oundviklig att kora, tycks glädjen finnas där. Det där är svårt. Jag har själv levt med det där under en stor del av mitt liv. Med tävlingen och den kicken det ger, men också nervositeten, besvikelsen och rädslan för att förlora, att inte räcka till..
Jag har varit där och jag kan inte låta bli att känna den där oron varje gång en match avgörs. Den bubblande glädjen, men kanske också, den översvämmande besvikelsen. Det finns alltid två sidor.

Och nu i kväll efter att jag funderat på det där, spelade jag och skrev om just att förlora, om besvikelse och tillintetgjorde förväntningar.
Men någonstans där finns tanken om att resa sig, att komma igen, att lära sig av tiden och stunden och att gå vidare.

Och natten känns mer välkommen än någonsin.
Just här och nu finns känslan om att ingenting är omöjligt.

Läs hela inlägget »



 I bilen den här morgonen sätter jag på den där spellistan med de där låtarna, som Spotify säger är de mest spelade av mig under 2017. Det är en skön blandning av säkra Tommy-låtar. Inte mycket till överaskning ...tills att en ny låt spelas upp och jag lyssnar intensivt på de första tonerna, på inledningen, på gitarren och tycker att det känns så bekant, men ändå inte...

"I pour my heart out
Three minutes at a time on a J-45 and no one's listening
Too busy drinking on the company tab
I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn
Cause if it don't sound like the radio, pass"


Och då minns jag.
Caitlyn Smith och den där lidelsefullt ljuvliga låten som jag lyssnade på i timmar i början av året.
Det var därefter som jag bestämde mig för att ett återseende av Nashville måste ske snarast.
Därefter har jag tänkt tillbaka på mina tidigare besök och börjat planera för återbesöket. För jag älskar verkligen den där staden och det fanns en tid då jag faktiskt på riktigt trodde att jag skulle bo där i resten av mitt liv.
Jag skulle bara bli klar i södra Georgia först, sedan låg musikstaden för mina fötter...
Det blev Färgelanda, Dalsland istället för Nashville, Tennesse den där dagen jag lämnade Macon, Georgia. Säkerligen rätt beslut, men drömmen finns fortfarande kvar.
På tal på dröm så drömde jag för en tid sedan att jag levde och verkade i just Nashville. Jag var en countryartist och tydligen en framgångsrik sådan och jag levde ut precis de där drömmarna som jag en gång hade som ung. Och när allt det där "perfekta livet" spelades upp med berömmelse, rikedom och lycka hände det där avgörande som satte allt på sin spets. Då när allt kastas om och man måste ta just det där viktiga beslutet...

Caitlyn Smith sjunger:
"Nashville you win
You're steel guitars and broken hearts have done me in"


Och jag kan verkligen känna det där förbannade vemodet som ibland kan göra så ont så att man nästan går isär ...och sedan den där romantiken...
Romantiken som är så träffsäker och rätt på så att man bara vill vara just där, fast att man vet att den kommer förgöra en.
Samtidigt är just detta (hur konstigt det än låter), en förutsättning för hela mitt livsberikande. Jag andas, känner och njuter av den där smärtan.

Caitlyn sjunger vidare;
"This town is killing me, this town is killing me"
och nu kan jag se henne framför mig där hur hon sitter på den där lilla scenen, med bara sin Gibson, framför en oengagerad publik och hon blottlägger hela sig, det finns inget privat.
Bara nakenhet och ärlighet.
"I scream my lungs out
Confess my secrets, own my sins, but they don't give a damn"


Det är på riktigt och jag tittar framåt och planerar min återkomst.

Läs hela inlägget »

2002

Året är 2002.
Min son föds och inget kan vara bättre än just där och då.
Etta på Billboard Hot 100 den vecka när han föds är Lose yourself med Eminem och förutom honom är det Coldplay, Creed och Avril Lavigne som ligger högt på listorna det här året...blandannat
Eddie Meduza och Waylon Jennings är ett par av de artister som går bort.

Postkontoren i Sverige försvinner eller ombildas till Svensk Kassaservice.
Brev- och paket får man nu hämta i affären samtidigt som ett annat statligt bolag; Telia går samman med finska Sonera och blir TeliaSonera
I Europa och inom EU införs Eurosedlar och -mynt och den sommaren, (några månadar innan vår son föds), bilar vi i familjen runt i Frankrike och Italien i en Ford Mondeo.


Fadime Sahindal mördas av sin far och hedersmord blir ett begrepp som nu alla talar om.

Det är Olympiska vinterspel i Salt Lake City och fotbolls-VM i Sydkorea/Japan, vinner Brasilen efter att man slår Tyskland i finalen med 2-0.

I världen räds vi terrorismen som nu blivit det största hotet för civilisationen.
USA:s invaderar Afghanistan och USA:s president George W. Bush låter både USA:s kongress och det amerikanska folket veta att världen nu kommer bli tryggare. Dessutom skall Al Qaidas försvagats kraftigt då deras träningsmöjligheter försvagats under kriget mot terrorismen.

Till allt detta föds min son Eric den 14e december, drygt ett par veckor innan året skall ta slut.
Världen känns mer otrygg än någonsin, men i vår familj känns bara hoppfullhet.

Läs hela inlägget »

Det är den tiden på året då då allt skall avslutas och summeras.
Det är sista officiella träningspasset för året. Det är alltid något speciellt.
Innan passet passar jag på att föreviga även denna dag, detta tillfälle för eftervärlden.
Jag i mitten tillsammans med brorsan Sigge  och min vän Tim. Två riktiga FJKare som varit klubben trogen i nästan en livstid.
Jag segar mig sedan igenom passet. Det mesta gör ont, jag känner mig svag och jag gör minst sagt en blek insats.
Det finns säsonger som jag slutat på bättre sätt.
Men jag är där och jag har roligt och är dessutom fast besluten att kommma tillbaka för en ny säsong.
Min 37e i ordningen.
Och förhoppningsvis känner jag mig då återigen full av energi, stark och oslagbar.

Läs hela inlägget »

Jag tänder två ljus i advent medan snön yr ner och vinterlandskapet förbereder för en vit jul.
Och jag tillbringar förmiddagen med arbete och en del av eftermiddagen också. Det är såna där tider då allt skall bli färdigt innan jul...

Och jag går på mysig julmarknad på hemmaplan och jag får besök av en god vän sen.
Bilarna sopas fram och det bär iväg på adventskaffe och trevligheter därtill.
Allt därefter handlar om väntan på en plogbil, en möjlighet att flytta bilar och få ren parkering för att på så sätt förbereda för en någorlunda bra morgon i det förväntade snökaoset.

Läs hela inlägget »

I kväll har vi varit på en mycket mysig glöggafton hos familjen Bäcker, där vi blev serverade mycket god mat och dryck.
Tänk att jag och den där mannen på bilden har hängt ihop i trettio år.
Våra familjer är för alltid förenade.
 

Läs hela inlägget »

11 år





 11 år som bloggare.
Dagens bild är på mig och är det första fotot som publiceras på min blogg. Jag är uthållig som få. 

Idag är det 11 år sedan jag började blogga.  Idag har jag haft all anledning att tänka tillbaka på hur allting började.

Jag börjar, men jag slutar aldrig.
För en dag när alla slutat att blogga och alla
följare har tröttnat på att läsa om okända människors oväsentligheter, tänker jag fortsätta att blogga och skriva mina obetydande rader. För en dag skall det forskas och som dagens arkeologer undersöker i jord och mark och letar, kommer denna generation
av historietörstande Indiana Jonasar att söka world wide, efter bloggar, facebookkonton och hemsidor. Då kommer jag finnas där: Färgelandabloggaren som registrerade sin nutid "Instant real life".

Jag har ett provocerande syn på livet förklarade någon för mig. Kanske en av framgångsfaktorerna till att folk fortsätter läsa mig...

Mina trevande försök till att skriva blogg mottogs svalt till en början. Men, jag hade inga ambitioner till att få många läsare och trots att det kunde gå dagar då jag hade noll besökare, hittade jag snabbt glädjen i att skriva inlägg.
Någongång efter ett par månader var jag uppe i drygt 20 unika besökare per dag och jag var helt förundrad.

Tiden gick och inlägg per vecka blev fler och fler. Jag förstod efter ett tag att mitt engagemang i judoförbundet drog till sig läsare. I augusti 2008 låg jag stadigt över 300 besök och det visade sig att det bara skulle öka fram till judoförbundets årsmöte i mars. Sedan tog den politiska agendan vid i april och ett par inlägg räckte för att bloggen skulle bli en liten besökssuccé. Där någonstans förlorade jag min bloggaroskuld och den uppståndelse som sedan följde av hat, granskningar, mordhot och förföljelse, gav en otäck smak av internets mörka sida. Men min blogg mådde bra av uppståndelsen och nu var det plötsligt flera tusen varje dag som läste min blogg.

Många av de bloggar som jag genom året följt har lagts ner pågrund av samma anledning.
Att blogga kräver inga förkunskaper. Att bli en framgångsrik bloggare är inte svårt. Vi människor fullkomligt älskar att höra skvaller, läsa om tokerier, läsa om människor som gör bort sig, är elaka, eller sticker ut med en oliktänkande åsikt. Jag har lärt mig det nu. Att skriva om Torontos Maple Leafs senaste match skapar inte de rubriker som ett dödshot gör. Det bara är så tyvärr.

Jag har aldrig haft bloggen som huvudsyssla och huvudsakliga inkomstkälla. Jag har alltid haft ett annat heltidjobb bredvid och det har heller inte varit mitt önskemål att ha det på något annat vis.
Bloggar man inte själv kan det vara svårt att föreställa sig hur mycket tid som faktiskt ligger bakom inläggen, bakom alla texterna och bilderna. För att inte tala om allt jobb som läggs ner runt omkring bloggandet som design, sociala medier, SEO, analyser, osv
Hur man får till den vardagen är värt ett eget inlägg.

Att blogga är inte ett jobb, det är en livstil. Det är så som jag ser på det.

Läs hela inlägget »

Invandrarna

Nu gör sig julen påmind mer och mer för var dag som går.
Och när jag kommer hem denna kväll hamnar jag hastigt ute i ett julföråd där alla nödvändigheter som krävs för att kunna fira en så bildriktig jul som möjligt, plockas fram.
Min son försvinner in i biblioteket med gitarren och jag lyssnar avundsjukt på medan han slår an de första ackorden och sjunger, eller kanske snarare rappar.
Dörren stängd och jag utanför med en kartong i famnen med alla de tomtar som tillfälligt fått uppehållstillstånd i vår boning. Det finns något speciellt med den här tiden, något speciellt med att plocka fram tomtar och andra jultillbehör, men jag önskar mig ändå bort i ensamhet med en sång och en gitarr.

Läs hela inlägget »

För första gången på riktigt länge känns det som att jag sovit riktigt skönt.
Och även om läggdags blev en sen historia, har jag känslan av att vara utvilad.
Jag och min son äter en sen frukost, småpratar och planerar dagen.
Utanför köksfönstret är himlen blå och solen skiner sina bästa strålar över alltihop.
Det är något annorlunda med den här dagen. Det brukar vara kallt och grått, alternativt regn. Iallafall om man bor här i södra Dalsland. Ett adventsfirande i svårmod. Men inte idag.
Dagen tycks bli något annat.
Och jag tittar på när min son tänder det första ljuset, men gör det i smyg där jag står vid spisen. Han har blivit så stor och minnen far förbi som en odyssé genom livet och jag hamnar där när han bara är några år och tjatar för att få tända de där ljusen...
Som förälder konfronteras man ständigt med frågan "var tog alla år vägen?"

Han lämnar bordet först. Jag bli kvar. Jag hör hur den där svenska rapmusiken nu dånar inne i det stängda rummet. Tonårsrummet som numera blivit husets hemligaste rum.
Och medan jag tänker på allt det där kallnar mitt kaffe och jag dricker det sedan på det viset, medan jag nu står vid fönstret och stirrar ut.
Det är första söndagen i advent och allt känns lite mer hoppfullt, lite mer förväntansfullt.

Läs hela inlägget »

Jag vet inte varför, men när jag sitter där med gitarren dyker bara den där vrålstarka New Radicalslåten "I dont wanna die anymore" upp i skallen och jag spelar och sjunger de första raderna i versen och när jag tillslut landar i refrängen, I själva klimax tar ett sorts glädjeeufori över...
Det är jag, min Martin och denna fantastiska sång...

"I don't wanna die anymore
I want to live it up
Don't want this high anymore
But I can't give it up
I won't live a lie anymore
I need to give you up"


Det är så fantastiskt med musik, vad det kan åstadkomma med en.
Och för en timma sedan stod jag nere på ICA och hade inte fått något ICAkort med mig, utan skulle som jag gör ganska ofta uppge Anettes personnummer....

Jag hade glömt bort det....

Hur jag än tänkte, fick parkera mitt köp för att gå åt sidan för i lugn och ro komma på det, så gick det inte. Tillslut fick jag ringa och fråga.

Men en låt som jag egentligen glömt bort, med en text jag inte sjungit på evigheter bara dök upp så där ur tomma intet och liksom sjöng sig själv.

När jag senare låter låten strömma ut i mitt rum och jag själv byts ut med Gregg Alexander på sång kan jag stilla konstatera att den här lördagskvällen är rätt skön.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter