2018 > 01

Stevie Nicks sjunger Leather and lace. Natten går in i kvällen som en kil.
Jag smuttar på het glögg och plockar upp gitarren. Slår an några toner. Låter bra. Jag hänger på. När det är dags för Don Henleys entré, tar jag över duetten och stämmer in i

"You in the moonlight
With your sleepy eyes
Could you ever love a man like me
And you were right
When I walked into your house
I knew I'd never want to leave
Sometimes I'm a strong man
Sometimes cold and scared
And sometimes I cry"


Gud vad jag älskar den där kvinnan! Det har jag alltid gjort. Sedan tonårens förvirrade ögonblick. Hon var det sexigaste som fanns. Ingen röst skulle någonsin kunna tala så till mig...
Jag antar dock att jag inte är den enda som fallit pladask. Jag tänker på hennes tidigare män; Lindsey Buckingham och just Don Henley. Kanske handlar denna låt om dem? Nicks och Henley tillsammans ett par år under slutet av 70-talet. Minns att jag tyckte att det var fantastiskt att just dessa två underbara artister fann varandra. Hörde en gång att Nicks skulle skrivit den här låten till Waylon Jennings som ville ha en duett som han kunde framföra tillsammans med sin fru Jessie Colter. Då det framkom att Waylon och Jessie planerade att skilja sig, ville Waylon göra den själv. Stevie Knicks lär då förklarat att det bara fanns fyra personer som skulle kunna framföra låten. Han och  Jessi Colter, eller hon själv och Don Henley. Antagligen rätt val. Tillfälligheter och stundens ögonblick blir musikhistoria. Stevie Nicks första hit efter uppbrottet med Fleetwood Mac, Don Henleys första hit efter uppbrottet med The Eagles. Skapliga egna karriärer efter tiden med supergrupperna.

 Jag låter hela det där Stevie Nicks albumet  "Bella Donna" spela på. Glögg byts ut mot vin och jag funderar på flera av de där göromålen som jag ligger efter med. Det handlar om jobb, det handlar om egna studier och det handlar om den där föreningen som engagerar mig. Ibland får jag känslan av att den där snaran som sitter tajt runt min hals, bara dras åt mer och mer, trots att jag hela tiden utvärderar mitt engagemang i livets skeenden och måsten och dessutom flitigt sållar bort sådant som jag inte skall hålla på med. Önskar att jag skulle kunna ägna mer tid åt sådant här; Att skriva, att sköta om min blogg. Jag önskar att jag spelat ännu mer gitarr och skrivit mer sånger. Jag önskar att jag skulle kunna dricka mer glögg och vin...
Det är tiden. Jag befinner mig just nu i livets mest intensiva fas. De där åren från nu och fram till pensionen. Allt går i fortkörningsfart. Sedan tar det slut, det tystnar, "locket läggs på brunnen". Som pensionär sätter du in en aktivitet per dag och får det att för dig själv och andra att låta som att du har dagen fulltecknad. Inte alla pensionärer förstås, men en hel del som jag träffar låter mig förstå det. Om jag får vara frisk och leva kommer jag kanske själv bli en av dem. Känns avlägset just nu, men jag skall försöka minnas denna känsla just här och nu.

Leather and Lace...Den känslan vill jag också minnas.

I need you to love me
I need you today
Give to me your leather
Take from me
My lace

 

Läs hela inlägget »
Min favoritposition den sista tiden med en bra serie eller spännande hockeymatch Min favoritposition den sista tiden med en bra serie eller spännande hockeymatch

Jag har inte tränat på veckor.
Det är ett faktum.
Jag har egentligen inte gjort någonting den sista tiden.
Jo, jag har ägnat mycket åt att göra ingenting, vilat och sovit mycket. 
Inte har jag blivit något piggare. Snarare tvärtom.
Min tanke  har varit att om jag får sova och vila ut, så kommer allt bli så mycket lättare sedan. Då kommer jag att orka allt som jag egenligen vill göra.

I natt sov jag tungt och hårt. Kan inte minnas när jag sov så hårt senast. Ett antal timmar i följd, utan att jag vaknade någon gång. I morse när jag vaknade kände jag mig både utvilad och ...glad.
Sömn skall man verkligen inte underskatta. Känner mig också mycket piggare mentalt och snudd på hyfsat bra humör.
Kanske vänder det nu...

Läs hela inlägget »

Jag har kollat i fotoalbum.
Det skapar både leenden och skratt.
Men också vemod och ledsamhet. Dagens minnesvandring kändes både smärtsam och fin.
Foton kan verkligen beröra.
Bilden ovan; det våras i Färgelanda och året är 2001. Sedan några månader är jag återigen boende i Färgelanda, Dalsland, Sverige.
Det är en sån där härlig dag då solens strålar börjar värma en aning och solglasögon är ett måste (Om inte annat för att få den där rätta känslan).
Jag med mina 500 dollars Armanibrillor och så en Atlanta Trashers keps. 
Det var så som man såg cool ut i början av det här årtusendet.
Och jag tittar på kort på små barn, kort på mig och A från ett annat årtusende.
Kort från familjehögtider, fester med vänner, utflykter och semestrar. Människor från förr, människor nu, men också personer som funnits i min närhet som inte längre lever..
En minneskavalkad ur livet.

Min vän Brian från Bainbridge, Georgia ringde mig idag igen. Känns fantastiskt roligt att vi fått kontakt efter alla dessa år. Vi pratas om att ses. Känns både viktigt och självklart. Så många människor som kommit och gått genom mitt liv. Några minns man lite extra, några skulle jag gärna träffat igen.

Söndag.
Antagligen den bästa dagen på veckan. Nu skall jag jobba ett par timmar i lugn takt, säkerställa veckan som kommer, för att lite senare bege mig på ännu ett kalas.
Life is a party.

Läs hela inlägget »

En kall vintrig morgon.
Jag står ute på min balkong en stund och ser solen gå upp i Färgelanda.
Lite senare får jag inte upp bildörren med nyckel, då låset frusit. Hämtar annan nyckel.
Ett tryck på knappen och det knäpper till när centrallåset arbetar på för fullt och slutför sitt uppdrag.
Is på rutorna runt. Jag sätter igång bilens motor och jag och min son får därefter dagens första riktiga pratstund. Allt medan bilens värmesystem arbetar på och inom kort skall göra allt synvänligt igen.
Vi går igenom morgonens träningspass. Jag har fått fram ett A4-block och pekar och läser. Min son nickar och tar in.
Därefter hämtar vi upp min brorson och på väg till klubben sätts han också in i dagens två träningspass.
Det här är delvis en familjeangelägenhet.

Jag hör folk prata om att "nu är det vår"
Solen sticker i ögonen och temperaturen har orkat sig upp till nollan. "Visst" tänker jag. "En förbannat fin vinterdag."
Det är en lördag i januari och vädret är numera så värdelöst dåligt; grått, vått och trist, så att direkt som vi konfronteras med sol, förknippar vi det omgående med vår.
Det är synd om mänskligheten, men hoppet tycks vi ändå ha kvar.

Nu en stund i total ensamhet. Det hade varit extremt tyst runtomkring mig om det inte varit för den centrifugerande tvättmaskinen som hörs ända in till köket där jag sitter. Det är jag, bara jag och stunder av tristess.
Det är dagar i januari och även om jag vet att jag inte borde, önskar jag att det vore april.

Läs hela inlägget »

Jag har mina knep för jobbiga dagar.
Med åren har jag funnit bra beredskap för att överleva de där dagarna i livet då saker och ting inte riktigt går som man vill.
För det är ju så att även om man har sin plan och ser framemot en ny dag, en ny vecka och går in i det med kraft och energi, så är det ju inte alltid som att det blir så där bra som man vill. Inte att man känner att man har kraft och energi heller.
En källa till överlevnad är min youtubekanal. Där finns en hel del bevarat och dokumenterat. Mestadels saker som är roliga för mig och familjen förstås, då det är vi som ofta är i centrum där.
Och så finns det ett och annat mysigt klipp som det nedan som passar alla. Jag visade min son det för en stund sedan. Vi båda log tillsammans.
Ibland är det roliga när andra blir utsatta för direkta hemskheter. Vi människor har ett konstigt sinne för humor och medmänsklighet. Det här klippet är dock befriande roligt och min son bjuder gärna på det.
En stunds förlösande härlighet i det gråa trista.

Läs hela inlägget »



Jag och min son pratar om en skoluppgift som skall göras. Det skall skrivas krönika och min son är taggad. Han vet vad han vill skriva om. Han har sin tes, han har en story. Han prövar den på mig. Jag ställer frågor, utmanar och ber honom att bli mer konkret. Ett arbete växer fram.
Jag önskar att jag haft någon att bolla mina historier med när jag var yngre. Jag hade så mycket inom mig som behövde komma ut. Ibland släppte jag ut det. Ibland kom det ut fel. Idag är jag lika ensam i mitt skrivande. Men jag bloggar för en hel värld, ett helt universum. Allt synas, konstateras och dras egna slutsatser om.
Mycket lämnas bara osett och ensamt.
Och nu, nu när jag skall skriva klart den där boken och färdigställa, önskar jag att jag hade någon att bolla mina idéer med. En vän, en redaktör. Eller, kanske är det bra som det är?
 I den här "skapandeensamheten" finner jag ändå någon form av trygghet.

På Valboskolan där min son går är nu all trygghet förbrukad. Min son säger
" Pappa, vi får gå in och läsa på "Unikum". Det har plingat till i hans telefon och någon från klassen har meddelat att det "hänt något"
Jag loggar in på skolans system för att interagera med föräldrar och elever. Jag läser högt;

"Hej!
P g a oroligheter på skolan har vi i eftermiddag beslutat att ha mobiltelefonförbud på Valboskolan  ..."


Jag hör hur min son stönar och laddar för en hård kommentar. Han är redan upprörd.
Jag läser vidare och det som jag redan vet kommer. Det handlar om hur negativ närvaro av vissa elever på sociala medier får konsekvenser att "arbetsron och tryggheten på rasterna äventyras"  Det handlar om kränkningar och hot. Min son påpekar att det där görs mestadel på icke skoltid. Jag nickar och vet att så också är fallet, men jag vet också att det även förekommer under skoltid och hela den där grejen med mobiltelefoner i skolan också numera gör generation efter generation livrädda.
Ingen vågar t ex duscha längre, eftersom att man riskerar att bli filmad. 
Jag vet, för jag konfronteras med det där i skolans värld dagligen.

Min son säger
"Ja, men tänk om man behöver ringa någon. Att det händer något, jag kanske måste ringa dig pappa?"

"Ringa mig", säger jag. "Vilken femtonåring vill ringa sina föräldrar under skoltid?" 
Jag fortsätter "Under 11 år i skolan hade jag ingen telefon och inte vid ett enda tillfälle kände jag att jag saknade någon."
Min son stönar igen och skakar på huvudet. Han är antagligen så dödligt trött på att höra mig prata om hur det var när jag var barn. 
Han säger "Pappa du är verkligen så gammal".
Jag svarar inte. Jag vet att han har rätt.

Förutom mobilförbud återinsätts väktare igen på skolan. Min sons skola, tillika en gång i tiden min, tycks förvandlats till en värstingskola.
Jag kan se rubrikerna i tidningen i morgon redan nu framför mig. Samtidigt vet jag att inte den här skolan skiljer sig från så många andra högstadier idag.

Jag och min son tittar på varandra. Vi säger ingenting på en stund. Sedan säger jag;
"Skall du fortsätta att prata om din krönika."
Han nickar och fyller sedan i det han ännu inte hunnit berätta och jag lyssnar och begrundar. Vi bollar en idé, en historia.

Läs hela inlägget »

För några dagar sedan hörde en gammal vän av sig till mig som jag inte pratat med på länge. Vårt samtal väckte minnen från en svunnen tid då vi tillbringade så gott som varje dag tillsammans.
Brian var amerikanen i gänget. Han som kunde fixa sånt som en "inföding" bara kunde fixa. Han kunde sitt Georgia och med det blev han inte bara en nära vän, utan också en viktig person att som mentor göra amerikaner av mig och alla de andra "legal aliens" som "hängde" vid den här tidpunkten.

I ett fotoalbum finner jag bilder från när vi besöker Washington DC.
På bilden ovan; Brian i mitten och bredvid till vänster jag och sedan Fredrik (Också han från Sverige). På andra sidan om Brian; Pranav och Michal.
Framför vita huset en regnig och mulen dag.

På fotot nedan; Brian med Fredrik till vänster och jag till höger.
Så många minnen som bara vältrar sig fram från en tid då det mesta var möjligt och ganska fritt från vardagliga bestyr.

Läs hela inlägget »

Att njuta


Det är en förmiddag med powerwalk med spontana njutningspauser. En vinterdag som bjuder på sitt bästa.
Söndagar är bara värt det bästa.

Det är januari och jag längtar efter april, men ändå gör jag inte det.
Livet är motsägelsefullt.
Jag väljer att leva hela livet och det innebär att jag måste finna njutning även i gråa trista januaridagar, precis som jag gör en sån här dag då solen står högt på en klarblå himmel.

Med det inte sagt att man inte kan längta...
Längta till sånt där som man "har på gång". Eller härliga vårdagar med sol i ansiktet.
Vad det handlar om är tiden fram till dess och vad man gör med den.
Det är något som jag med åren blivit bra på. Att  t ex älska en måndag lika mycket som en fredag.
Om jag skulle vara tvungen att säga en dag som jag tycker om mer än någon annan dag i veckan, så måste det bli söndag.
Söndagar är för mig rena njutningsdagar. Söndagar brukar jag dessutom försöka hålla oplanerade i så stor utsträckning som möjligt. Jag älskar verkligen att kunna ha en dag som jag faktsikt kan hitta på det som faller mig in.
Övriga dagar i min vecka är i regel så inrutade och då blir det också en riktigt "lyxig känsla" att faktiskt ha de där oplanerade "göra vad man vill dagarna".

Läs hela inlägget »

En tisdag med snö och jag som i en paus av ett virrvarr av saker som jag har att göra, försöker att få ihop orden till en blogg.
Istället för att åka till klubben och träna, försöker jag dricka så mycket glögg som jag klarar, medan allt i mitt liv just nu passerar förbi.
Och
medan det gör det försöker jag skriva, formera orden, berätta min historia just här och nu. Något som jag försökt med i dagar, men den sista tiden har inte orden velat komma ut rätt. Det blir liksom inget av det. Jag skriver inlägg efter inlägg ...som jag sedan aldrig publicerar. 
Jag har ingen torka. Snarare tvärtom, men jag har så här långt under året varit så less.
Framförallt på mig själv. Less på mina ord, min historia, min uppenbarelse.
Sådär är det ibland. Jag vet det och därför låter jag det vara. Låter hela bloggandet ligga nere. Ibland tycker t om jag jag att det blir för mycket av mig.
Men - Så nu. Jag är här. 
Just nu spelas Black roses från den där grymma serien Nashville som jag saknar så mycket. Jag såg alla fem säsongerna. Den sista, nummer sex i ordningen visas just nu i USA. Jag hoppas att den kommer hit till Sverige.
Sedan tänker jag på just Nashville, staden och mitt planerade återbesök. 
Jag lyssnar på den där texten och ser framför mig hur ”hon” Scarlett i serien på ett sånt utelämnande och sprött sätt säger;

 ” I can see your eyes staring into mine.
But ith's a battlefield
And you're on the other side.
You can throw your words sharper than a knife.
And leave me cold
In another house on fire.”


Det är poesi om livet på riktigt.

Jag plockar fram ett par fotoalbum som står i bokhyllan här hemma. Korten där är framförallt från Georgia,Tennessee och Mississippi. Jag dröjer mig kvar vid de där bilderna från Grand ole Opry. Jag och min bror som äntrat scenen. Dock utan publik den här gången, men det är likt förbannat så grymt häftigt. Jag kan fortfarande känna den där känslan som jag hade då. Det känns som ett bra tecken. Jag är där då, nu och sen.
Allt är långt borta, men ändå så nära.

Brorsan som på Grand ole Oprys scen tar in och begrundar.
Brorsan som på Grand ole Oprys scen tar in och begrundar.
Läs hela inlägget »

1948

Idag för 70 år sedan föddes min pappa. I kyrkböckerna står det att han föds i Askersunds landsförsamling, Örebro län. 
Nytt för svenska barnfamiljer det här året är att från och med januari inför Sverige allmänt barnbidrag. Storleken på bidraget är då 260 kr per barn och år för barn upp till 16 års ålder. Lite senare under året kommer också bostadsbidrag för barnfamiljer införas.
Något som kommer göra det lättare för många barnfamiljer är att det svenska företaget Findus, under året, som första livsmedelföretag, lanserar barnmat på burk. Senare under året kommer också den svenska mjöl- och brödransoneringen upphöra.
En annan lag som kommer göra de avsevärt bättre för många svenskar är att lagen om allmän folkpension träder i kraft i januari.
Ute i vida världen tycks också saker och ting bli en aning bättre, just i januari för 70 år sedan. T ex blir Burma och Ceylon självständiga.
Men, så omkullkastas allt då Mahatma Gandhi mördas  i New Delhi  den 30 januari och i Tjeckoslovakien tar kommunisterna makten genom en statskupp.
Allt känns så nära och osäkert igen.

David Ben-Gurion utropar Israel som oberoende stat den 14e maj och dagen därpå anfaller Egypten, Jordanien, Libanon, Irak, Syrien och Saudiarabien Israel.

I sportens värld är de olympiska spelen det här året i  Sankt Moritz och London.  Sverige vinner OS-finalen i fotboll genom att slå Jugoslavien med 3-1 på Wembley Stadium.
I skidspåren är det Nils "Mora-Nisse" Karlsson som regerar och bland annat tar sin femte seger i Vasaloppet

I musikens värld händer storartade saker då skivbolaget Columbia lanserar LP-skivan och på radion spelas framförallt Edvard Persson och låten En fattig trubadur och Povel Ramel med Tjo vad det var livat i holken i lördags flitigt.
Kända musiker som föds under 1948 är bland annat 

Alice Cooper, Andrew Lloyd Webber, Steven Tyler, Eddie Meduza, Tommy Körberg, Py Bäckman, Cat Stevens,  Olivia Newton-John, Johnny Ramone, Jackson Browne, Jim Steinman, Glenn Frey, Ozzy Osbourne, och Donna Summer.

De personer som dock är på de flestas läppar är
republikanen Harry S. Truman som vinner amerikanska presidentvalet och Folke Bernadotte som i egenskap av FN-medlare i Palestina presenterar den så kallade Bernadotteplanen. Folke Bernadotte mördas den
17 september i Jerusalem. 

Läs hela inlägget »

Här och nu

2018.
Jag måste fortfarande påminna mig om det.
Det är första arbetsveckan som bockas av. Allt är i gång som vanligt. Jag gör mina vanliga saker och när helgen kommer är jag trött och intiativlös.
Idag på jobbet fick jag till mig att jag kategoriserades in bland de äldre på arbetsplatsen. Kanske föga överraskande, men ett konstaterande och en sanning som då och där inte behövde komma upp till ljuset. 
Så det är där jag är nu. Inte bland de starkaste, snyggaste, tuffaste...
Livet är sannerligen inte enkelt för en vit medelålders man.

Och det är i den här fasen av livet som jag nu bör säga upp mig från jobbet, skriva en bok och börja kalla mig författare, göra en helomvändning i livet och förverkliga mig själv...
Det finns mycket trevligt i det där paketet som följer med.

Men,
på måndag lär jag som vanligt gå upp strax innan sex för att åka till jobbet och sedan leva mitt liv likt alla andra veckor. I mångt och mycket är vi människor självplågare, men vissa kallar det bisarrt nog livsnjutare.

Och i kväll har jag gjort en rejäl ansats med mina förberedelser för att komma ut på vägarna igen. Det planeras för äventyr och nöjen, likt en ”never ending tour”. 
På bilden; oändlig väg genom staterna New York och Pennsylvania. Rätt igenom berg och majsfält. 98 mil neråt landet sommaren 2017. Sedan tillbaka och en sväng upp till Kanada.
Jag tittar extra länge. De där bergen längst bort i fjärran fascinerar.
Jag planerar för nya färdvägar, nya berg och destinationer. 
Det handlar om att vara på väg, det har jag alltid varit bra på.
Läs hela inlägget »

Det viktiga




 Ännu ett nytt år på judomattan. Åren liksom bara far förbi.
1981 var första gången. 
Jag blir kvar år efter år.
Och jag vet inte längre om det blir jobbigare än tidigare år att komma tillbaka efter några veckor med total lättja.
För det har varit ganska tufft de senaste åren. Varken mindre eller mer. 
Det viktiga är att inte tveka att kliva upp ur soffan där hemma och ge sig iväg.
Det viktiga är att inte tveka när man väl står där igen. 
Det viktiga är att inte känna efter när man får den där smällen.
Det viktiga är att bli kastad gång på gång till att det inte gör ont i kroppen något mer.
Det viktiga är att inte sluta, inte ge upp, utan att bara fortsätta, fortsätta, fortsätta.

Läs hela inlägget »

Collide

"Lost and lonely, scared and confused
We both have a past, nothing to lose, tonight
Well it cuts like a knife these bad luck blues
We both got scars from the hell we been thru
Somebody's gotta win, somebody's gotta lose"


Jag omfamnar natten, dricker mitt te och lyssnar på de där två som jag alltid återkommer till. Var för sig är de fantastiska, tillsammans mästerliga .
Shery Crow och Kid Rock.
Två röster som har det där speciella, som kan förmedla en historia som man vill höra om och om igen.
Och jag är där. Fångad och föralltid förlorad i det svårmodiga vackra. Det lite utsatta och utlämnade.
Jag ryggar inte tillbaka utan är här och nu.
Musiken gav mig en gång friheten. Nu är jag fångad i en refräng utan slut.
Jag finns i sången, men du finns överallt.
Allt det här är för dig.

"So let's roll the dice, one more time
Take a chance on love again tonight
Risk it all, lay it on the line
Let the skeletons fight for life
Tonight, hold on tight, as we collide"

Läs hela inlägget »








 Lucinda Williams och henns särpräglade röst fyller mitt rum. Hon har alltid varit en artist som på ett enkelt sätt förklarat viktigheter för för mig.

"And conversation with you,
was like a drug.
It wasn't your face so much as it was your words.
'Cos there's somethin' about what happens when we talk.
I can't stick around, I'm goin' back south.
But all I regret now,
Is I never kissed your mouth."


Här om kvällen lyssnade jag just på den där låten Somethin' about what happens when we talk och det fick mig att fundera vidare på just samtal och hur viktigt det är att just prata med varandra.
Och jag har tänkt på många av de antagligen miljoners samtal jag haft genom mitt liv och försökte finna de goda ur minnet, men också de mindre bra.
De flesta är glömda. Säkert på både gott och ont, men man minns många av de där som fyllt en med kraft och energi.
Några såna har jag haft den sista tiden. De goda samtalen.
Samtal som vilat på trygghet och en gemensam vilja till något gott. En dialog på lika villkor. Frågor som lockat till reflektion och eftertanke och kanske det viktigaste; att lyssna.
De samtalen lever man länge på.

Läs hela inlägget »

Tre vise män




Innan klockan var halv tio denna förmiddag hade julen lämnat detta hem.
I de flesta kristna länder anses denna dag avsluta julen men inte i Norden och framförallt inte i Sverige. Här skall vi dras med den ända till tjugondedag jul.

Det är mysigt med julen, men också mysigt när den lämnar.

Därefter, alltså efter det stora julborttagandet har jag läst om de tre.
De där vise männen som vi hör så mycket om i signad juletid. Jag har alltid funderat på vem de var, men först idag försökt satt mig in, förkovrat mig.

Jag läser Dick Harrison och han är skeptisk till om de över huvudtaget existerat. Men, det är en intressant läsning om huruvida de var astrologer eller kungar om de kom från Irak eller Iran, om de verkligen var tre eller egentligen ännu fler. 
Och
hette de verkligen Caspar, Melchior och Balthasar eller egentligen Larvandad, Gushnasaph och Hormisdas som syrierna säger?  Eller har Etiopierna rätt med Hor, Karsudan och Basanater?
Det är sånt där som jag funderar på nu. 

Det mest spännande resonemanget är dock huruvida vårt riksvapen – de tre kronorna (som är minst sagt aktuellt i dessa juniorhockeydagar) – med största säkerhet kommer från De tre vise männen.
Att Magnus Eriksson var ett stort fan av symbolen med de tre vise männen och hur han också kunde dra paralleller med att vara kung över tre riken (Sverige, Norge och Skåne) skall vara säkerställt.

Där slår jag igen boken och börjar blogga om alltihop. 
Härnäst väntar en Trettondedagskonsert följt av ett kalas.
Tycks kunna bli en fortsatt bra dag!

Läs hela inlägget »

Från mina dagboksanteckningar läser jag att denna dag för ett år sedan var något av en lyckodag. Inte mer specificerat och jag minns förstås ingenting.
Det står;

"kommit till flera viktiga insikter och fått ett par positiva besked. Det är sånt där som verkligen triggar igång mig på ett positivt sätt och fyller mig med massor av härlig energi."

I mitt blogginlägg från denna dag kan jag också läsa att det är kallt. En av vinterns faktiskt kallaste dagar 2017.
 -16 grader.
Här och nu visar min utetermometer 1,4 grader plus. Det är grått så att det förslår och snöfritt.

Min son pratar och gläds över några nya releaser som är på väg inom musikens värld. Vi pratar rap-världen. Sedan tar han gitarren och spelar de där låtarna som han tycker om.

Själv tycks jag vara färdig med spelandet från nu.
Eller rättare sagt;  det där euforiska nonstop-spelandet man har när man är inne i en skapandeprocess.
Det känns som att jag är färdig med den där samlingen av låtar som går under namnet "Om vi lever länge nog".
Jag har ett par verser kvar på titellåten, sedan så är det färdigt.
Jag har alltid jobbat så när jag skrivit låtar. Jobbat med ett tema. Att varje låt tillhört ett och samma ...hus.
På så vis har jag alltid kunnat gå tillbaka till de där låtarna och kunnat ta in den tidens nerv, känslan och stämningen. Var jag var någonstans då och vad som hände...
När jag läser mina texter och sjunger de där låtarna som jag t ex skrev på "Ej närmre sanningen än så här" från 1992 eller "12 sånger och andra missar" från 1994" är det inte bara om en ung man och hans tillkortakommanden jag tar in, utan tiden som sådan. Det finns alltid något tidstypiskt med dem.

Om vi lever länge nog känns som det ärligaste och mest genomarbetade sedan 1996. Ett tidsdokument om vad som händer i en människas liv när man är där jag är.

Nu tror jag att jag skall skriva en bok som omväxlings skull.

Läs hela inlägget »

Fyra dagar in i januari. 
Öppet fönster och Trisha som sjunger  She's In Love With The Boy.
Det snöar nu och mörkret är på väg att lägga sig över alltihop.

Sedan Keith som säger i låten The list:

"Go for a walk, say a little prayer
Take a deep breath of mountain air
Put on my glove and play some catch
It's time that I make time for that
Wade the shore and cast a line
Look up a long lost friend of mine
Sit on the porch and give my girl a kiss
Start livin', that's the next thing on my list"


Jag har alltid varit svag för den där låten. Det finns någon sorts romantik i countrymusiken och dess texter som alltid knockar mig.

Jag har inte bloggat på evigheter.
Beror inte på någon torka.
Snarare på att jag är trött på mig själv. Ibland är det bara så. Man blir så dödligt trött på sig själv.

Jag har alltid varit min bloggs varumärke. Det har alltid utgått från mig. Vad jag står för och vad jag gör, vad jag tycker. Men, ibland tycker jag ingenting. Har ingen åsikt alls. Fick ett mail för några dagar sedan. Man ville ha min åsikt, eller snarare att jag skulle ta ställning. Jag svarade (för det gör jag som oftast) att jag inte hade någon uppfattning. Då blev det ett mindre helvete. En mailkonversation utan någon form av sans och vett följde. Sedan dess har jag varit trött på mig själv och hållit mig borta från all form av exponering.

En vecka snart in på det nya året. "Det nya året" som snart inte kommer vara så nytt längre och istället definieras annorlunda. Det är dags att bryta tystnaden.
Jag gör det här och nu.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter