2018 > 02

Jag gör ett försök till att mobilblogga.
Om ni bara visste vad jag önskar att det skulle fungera. Det enda som faktiskt inte blev bra efter att jag valde att byta bloggplattform 2015 .

Nu sängläge. Det närmar sig midnatt. Onsdagen kom och gick. Nu önskar vi detsamma om "The beast from the east". Kylan är total, men långtifrån unik.
När jag påtalar för min son att så här var det jämt när jag var ung, tycks jag säga mer än vad han orkar höra.

Dagens bild är från kvällens träning då några klubbpolare ställde upp att posera tillsammansmed mig.
Jag i gott sällskap.

Läs hela inlägget »

Det snöar ganska mycket ute och termometern står på -6.
Jag står vid fönstret och tittar ut, samtidigt som jag tänker på ännu en vecka som är på väg att lämna oss. Jag har varit ledig några dagar och just det där tänker jag på nu, jag tänker "vad har jag gjort de här dagarna?"
Den där viktiga reflektionstiden som man alltid bör ta sig då och då. Att stanna upp, ta in och leva med tiden som går. Inte springa bredvid.
Sedan tänker jag på nästa vecka. Den som skall börja i morgon. Den där veckan som jag redan nu kan konstatera kan bli ganska intensiv, men som jag ändå känner mig redo för.
Jag känner mig stark.

Johnny sjunger

"Well, I woke up Sunday morning
With no way to hold my head that didn't hurt.
And the beer I had for breakfast wasn't bad,
So I had one more for dessert."


och jag kan konstatera att mina utsikter för en fin dag är något bättre än för honom i den där sången.
Istället för frukostöl avnjuts det kvalitetskaffe och det är jag glad för, men jag kan ändå känna in mig i den där sången, i den där berättelsen som antagligen är en av countrymusiken allra sorgligaste.
Jag förstår det där med att vara med frukostöl och smutsig skjorta. Att vakna upp ensam och vara bakfull.
Jag minns hur Kris Kristofferson berättade en gång i någon tvshow om hur låten kommit till.
Hur han berättade hur det var efter att hans fru lämnat honom och tagit deras dotter med sig . Hur just söndagen var den värsta dagen i veckan om man inte hade en familj.
Att barerna var stängda till 1 på eftermiddagen
 ... så det var inget att göra hela morgonen.

Ray Stevens spelade in låten först, men det var Cashs version som slog igenom och blev en Billboard hot 100 hit. Själv har jag alltid föredragit Kris Kristoffersons version. Har alltid sett upp till Kris som låtskrivare. En sån oändlig låtkatalog av hits.
Och jag tänker på min bror Ronny som gör den där låten så bra och jag tänker på pappa, som också sjunger och spelar den med rätt känsla. Jag tänker på dem alla.
Jag häller upp mer kaffe, tar fram en ny mugg till min son och går in till honom. Han ligger fortfarande i sängen, men lyser nu upp när han ser mig. Han tar vällvilligt emot muggen och jag ler inombords och känner sån lycka över de gåvor som livet gett mig.

Läs hela inlägget »

Good Times

Det är lördag och allt har varit som vilken annan lördag som helst. Aktiviteter långt fram på eftermiddagen, följt av lite stillhet med för stunden lämplig musik. I denna stund Greatest hits med Keith Urban.
En bra lördag på många sätt, men egentligen inte särskilt speciell.
Dock är jag på ett sånt där fantastiskt gott humör, ni vet då allt känns enkelt och så självklart. Det är glädje och upprymdhet och det bästa är att jag egentligen inte har någon särskild anledning, mer än att det är gott att leva, gott att vara här och nu.

Läs hela inlägget »

I'm a Lion

Ibland känner man sig sådär stark att man kan erövra världen.
Att man är ostoppbar. Att allt är möjligt och att det inte finns några hinder eller problem som inte går att lösa. Säkerligen den skönaste känslan som finns. 
Sådär man önskar att man alltid känner, men kanske inte alltid gör.
Idag finns det gurus för sånt där. Självutnämda själavårdare som kan berätta för dig precis vad du skall göra och vad du inte skall göra. Helst samlat i någon cool lista i en lika cool  måbra-tidning eller en dito på nätet.
"Så här gör du för att känna dig stark och bra!"
Jag har funderat mycket på det där och för mig är det ganska enkelt. Det krävs inte så mycket av mig, mer än att jag stannar upp, tänker efter och hoppar i rätt spår igen.
Det handlar om att vara ärlig och äkta mot sig själv och andra.
Ofta möter man motsatsen. Människor som försöker vara oberörda, glada,lyckliga, lugna, starka, problemfria, framgångsrika och eftertraktade.
Att känna sig lycklig och stark är underbart och verkligen något att sträva efter, men att anstränga sig för att verka det när man egentligen känner sig olycklig och svag gör bara situationen värre.
När jag låtsas vara något jag inte är försvagas jag, drar på mig negativ energi och förlorar min självkänsla.

Det kan tyckas motsägelsefullt men det som ger mig positiv energi, får mig på rätt spår, som bygger min självkänsla och gör mig stark, är när jag vågar visa min sårbarhet, när jag är äkta mot mig själv och mot andra.
Jag har lärt mig att om jag är äkta i de relationer jag ingår, så möts jag också av respekt och beundran från människor. Människor som är äkta blir också starka eftersom de utstrålar en positivism som andra gärna dras till.
Om jag däremot gömmer mig bakom falska fasader och attityder blir det mycket svårare att få andra människor att relatera till mig.
Jag tror att det är så enkelt att det handlar om att kunna bära sina styrkor och sina svagheter med stolthet, att vara äkta mot sig själv, att våga visa min sårbarhet för att på så vis bli osårbar eftersom jag inte längre har något att dölja.

Idag känner jag mig som ett lejon. Ostoppbar och redo att erövra världen. Jag är den jag är, varken till eller från, bättre eller sämre.

Läs hela inlägget »

Vi kommer iväg för en dag med shopping.
Några andra utsvävningar tycks jag och min son inte få till på det här sportlovet.
Men, vad kan vara bättre än en dag med nöjen tillsammans  med familjen?

Så det är shopping, det är god mat och gemensamhetstid och i bilen tros jag regera över mediaspelaren...
Så är dock inte fallet och det är just i bilen vi når det där kritiska läget som man kan hamna i som familj ..ibland. För att istället vara min mobiltelefon som styr bilens mediasystem står det på displayen med stora bokstäver ERICS IPHONE och ut ur systemet dundrar allt annat ut än min härliga musik. 
Och när vi når bristningsgränsen av den där högljudda svenska rapmusiken, ger jag upp och önskar Petter för att på någotvis försöka komma så nära gränsen till vad jag klarar av.
Och
min son visar barmhärtighet och spelar Petter, följt av Bob Marley och t om Marley känns som en befrielse i jämförelse med det som tidigare spelats.
Jag har en stor acceptans när det gäller oliktänkande om musik, men ibland fungerar det bara inte.

Läs hela inlägget »

Idag har jag varit på sopplunch tillsammans med min mor i församlingshemmet. Absolut fullsatt och hög stämning. Efter en god måltid följt av lotteri kom dagens huvudnummer; 
Underhållning signerad Stina Brunsson.
Underhållningen bestod i att Stina läste valda delar ur sin nyutgivna bok; Barndomsminnen från Tosseryd.

Stina var min första lärarinna.
Från 1-3 i Torp skola. Hon lärde mig att läsa, hon lärde mig att räkna. Hon la grunden till många av mina färdigheter. 
Trots att det nu är ganska längesedan, har jag många minnen från mina första skolår. Ljusa minnen.
Det finns många historier om det att berätta, men det får bli i något annat inlägg, eller kanske i en egen bok så småningom. 

Medan Stina läste slöt jag ögonen, lyssnade på den där rösten och togs tillbaka dryga 40-år, då Stina hade sin dagliga högläsning för oss elever.
Där och då var jag helt plötsligt tillbaka i mitten av 70-talet. Fröken Stina läste, klassen var tyst och jag som studerade min omgivning. observerade planscherna på väggarna, mina klasskompisar, tog in doften av klassrum.

Första uppropet. Min allra första skoldag.
Jag kände ingen av eleverna sedan tidigare. Jag hade aldrig gått på lekis och kände därför inte någon.
(För så är det om man växer upp på landet under sjuttiotalet med 3 kilometer till närmsta grannfamilj med barn.)
Föräldrarna stod längs ena väggen.
Fröken Stina läste upp alla våra namn. Jag ropades upp sist. Stina frågade om adressupgifter och telefonnummer. Jag hade noll koll, men mamma som stod med de andra mammorna vid väggen kom till undsättning och förklarade att uppgifterna stämde.

Tre år tillbringade jag i Torp skola.
Alltid uppställning i alfabetiskt ordning och hälsade fröken god morgon.
Jag stod sist förstås eftersom att mitt efternamn slutade på W. 
Det köades mycket på den tiden. Även till matsalen radade man upp sig alfabetiskt. Alltid jag sist.
På rasterna spelades det fotboll, lektes i skogen bakom skolan, man hoppade hage, hopprep och twist.

Runt skolan växte nyponrosor så vackra. Inte allt för sällan gjordes frukterna sönder för att användas som klipulver i någons tröja.

Jag minns doften av trä och trälim i träslöjden och doften av strykjärnsvarmt tyg i syslöjden.
Och  när det gäller dofter; Doften av nystencilerat papper.  Den starka, fräna spritdoften.
Pappret med blått tryck var fortfarande varmt när Stina kom från stencileringsrummet.
 
Och så minns jag katedern. Denna robusta och tunga  pjäs i gedigen i trä som man kunde gömma sig under om man så önskade.
På katedern fanns allt som man skulle kunna tänka sig. Alltid en anledning till upptäcktsresande för ögat, medan man väntade på att få hjälp. 

Och så slutar hon läsa....
Jag öppnar ögonen och höjer min blick. Nästan en timmas återblick ur mitt förgångna, mitt tidiga liv.
Stina ler och folk applåderar. Jag är mållös. 
Min bror Sigge tackar Stina
Min bror Sigge tackar Stina
Jag och Stina
Jag och Stina
Läs hela inlägget »



Jag älskar natten, men kanske älskar ännu mer morgonen.
Att komma upp tidigt, kanske innan alla de andra i huset har vaknat. Att ha gott om tid för sig själv, att få gå igenom dagen i all ensamhet. Det är skönt.

Denna morgon tänker jag på sånt som gör mig glad, men också hur jag kan göra mina medmänniskor glada. 
En ganska enkel gest, men nog så tankeväckande är att nämna någon på sociala medier i positiva ordalag, eller skicka ett meddelande och visa att man bryr sig till en vän som man vet kanske går igenom några mindre roliga dagar. Det fungerar, för jag har själv tagit del av det, med resultatet att allt genast känst så bra.
Att synliggöras, att uppmärksammas bara för en stund, kan förändra allt och alla kan göra skillnad.

Läs hela inlägget »

Jag och min fars gitarr. I bakgrunden på väggen; ett knippe historia.
Några av mina förfäder som fått nöjet att posera på en rumsvägg någonstans i Dalsland.
Vårt Hall of fame.
En dag kanske jag hamnar på någon vägg hos mina barnbarnsbarn...
Eller,
troligen inte. Folk sätter knappt upp sina förfäder på väggen längre.
All heder till min mor.
Kanske en virtuell vägg 2121?
Jag poserande med en gitarr?
Kanske skulle jag inte platsa på den där virtuella väggen, men om jag skulle, så skulle det finnas mängder av bilder på mig.
De på vägggen i mina föräldrars hus, de där på de där fotona, kanske är  just de enda korten som finns på dem..
När jag är hemma hos mina föräldrar brukar jag någon stund stå och titta på dem. Ge tid till var och en.
De - anledningen till att jag får möjligheten att skriva dessa rader. Få njuta dessa timmar. Leva dessa dagar.
Ibland måste jag be min mor att fräscha upp mitt minne om något foto. De skall inte glömmas bort.
Det är min historia. De bär min familjs berättelse.

Läs hela inlägget »

Den 18e februari 2011, alltså för exakt sju årsedan bloggade jag om bandspelare och kassettband. Ett stycke romantiserande om minnen från min barndom. 
Det har fört med sig att jag idag letat upp den där boken om Iranska revolutionen 1979 igen och läst det där kapitlet som handlar om hur Ayatollah Khomeini hade" konfetti utdelning" av färdiginspelade kassettband med propaganda och predikningar under revolutionen och på såvis gick segrande ur alltihopa.

En gång i tiden var kassettbandets förmåga att sprida viktiga budskap lika starkt som sociala medier idag.
Jag minns hur min vän från forna Östtyskland berättade om hur musik från väst var förbjuden, men hur man spelade in musik från västblockets starka radiosändare. Musiken spreds sedan vidare till vänner, ofta i många led. Hur det förekom piratradiostationer som sände västmusik där allt baserades på hemlig inspelning på kassetter. Häftigt!

Jag minns att som barn var bandspelaren en av mina käraste ägodelar. Man spelade sin favoritmusik på den, man lyssnade på Tintin och andra berättelser. Man spelade in skivor från sina kompisar, gjorde blandband och spelade in musik ifrån radion. Vad inte så många idag minns är att samma problem som vi haft och delvis har fortfarande med fildelning och upphovsrätt, även fanns under 70 och 80 talet.
Företrädare för upphovsrättsinnehavare till musik kände sig tidigt hotade av kassettbandets utbredning. De fanns en stor rädsla för att förlora intäkter, eftersom det lätt gick att spela in musik från radio istället för att gå till skivaffären och köpa skivor.
Under slutet av 70-talet började dessutom skivförsäljningen sjunka och det ökade kravet från branschen på att få ekonomisk kompensation för försäljningsbortfallet. Detta på grund av den utbredda privatkopiering som man antog förekom. I sverige gick man t om så långt så att man under 80-talet införde kassettskatt. Kassettbanden var också när det begav sig en stor konkurrent till LPskivan. De flesta artister släppte sina alster både på LP och Kassett. 
Det är sånt här som jag sitter och minns tillbaka på denna snöiga förmiddag.
Det är mulet ute och på mitt skrivbord ligger många uppgifter att ta tag i.
Det påverkar säkerligen mina tankar att återigen gå tillbaka till bandspelarens tid och nu kromband, 60 och 90 minutersband och namnen…vad hette tillverkarna egentligen? Hur såg layouten på banden ut?
BASF förståss. De var först. TDK gjorde kvalitetsband, LOvex gjorde billiga, Agfa Ferro och SM Cassette var stora på marknaden. Sony och Philips förståss och inte att förglömma Track, bandet som gjordes av ett nystartat svenskt företag. Track skulle vara ett kvalitetsband som skulle konkurera med de japanska kassettbandstillverkarna som dominerade marknaden under 1980-talet. Jag köpte massor av dem men de var verkligen urusla. Företaget gick också snart i konkurs, men dess produktnamn finns fortfarande väl sparat i mitt minne.

Läs hela inlägget »

Den här helgen är på väg bort, för att aldrig komma tillbaka mer.
Så här ser jag ut när jag begrundar det faktum.

Det finns de som lever för de här helgerna. Ett tragiskt faktum i sig. Det goda livet blir ju så kort då.
För några dagar sedan pratade vi om det här på jobbet. Någon såg fram mot helgen (Något jag i sak inte tycker är konstigt), någon hade väntat sedan i måndags att det tillslut skulle bli fredag eftermiddag.
Jag konstaterade att mina helgdagar måste bli minst lika bra som någon annan dag i veckan och en fjärde sa;
"På helgen måste man ofta göra massa saker som att t ex städa, handla och allt annat man förväntas att göra som man inte hinner med på veckorna. Ibland känner jag inte alls någon längtan till helgen."
En ärlig och uppriktig iagtagelse inför en helg med 
tvätt, att veckohandla, renbädda sängar, storstädning, förbereda mat och att planera den kommande i veckan så att man får ihop allting. 

Helgen kan lätt bli en förväntningstjuv som istället
skapar frustration snarare än det där uppfyllandet av ens förväntningar. För vad händer om du inte alls får möjlighet att vila ut som du hoppades? Då det liksom kom saker i vägen...
Eller, att istället för det där förväntade familjemyset som du sett framemot (det som brast redan när du kom hem från jobbet på fredagskvällen och kom ihop dig med ett av dina tonårsbarn), får uppleva ett inferno av saker som kan sättas som motsats till mys...

Livet är alldeles för kort för att bara innehålla ett par dagar i veckan. Livet måste levas väl och det varje dag.
Mina egna helger framöver och det med start redan ...förra helgen, kommer få ses som högintensiva och fulltecknade med aktiviteter. Ganska likt hur måndag till fredag ser ut i allmänhet och allt jag vet är att jag måste gå in i det här och leva dessa dagar lika väl som jag alltid har för avsikt att göra.

Läs hela inlägget »

På min resa över gränsen mellan Dalsland och Bohuslän stannar jag till några minuter för att studera solens väg upp. Det är en kall, men ytterst fridfull morgon.
I tisdags var den första morgonen då jag inte behövde helljus. Jag lägger alltid den där dagen på minnet. I år ljusare betydligt tidigare än förra året.
Och så där tänker jag medan min lilla paus i livet tickar på. Halva jag ute, andra halvan i bilen.
Jag låter kylan ta tag i mig. Låter den tränga in djupt i mitt innersta. Djupa andetag, inget frustande, inga rysningar, bara lugn och harmoni.
Sedan tänker jag på våren. Att ljuset är på väg. Att allt tillslut vänder och allt har sitt sätt och sina skeenden.
Det är februari och allt känns trots allt hoppfullt.

Läs hela inlägget »

Fittja

Den här helgen är jag och Eric själva hemma.
I vardagsrummet regerar hög rapmusik. Det finns ingen chans att jag skall få komma till med någon "Tommylåt".
Jag stänger in mig i biblioteket, lyssnar på Elvis Costello och funderar på framtiden.

Vi lagar middag ihop senare. Kebabspett som vi (om jag får säga det själv) får till riktigt bra. Allt handlar om att få till den perfekta kryddningen.

Jag säger "Sportlov om en vecka".
"skönt" säger min son.
"Vi borde göra något" säger jag. 
"Visst" säger han.
"Skall vi åka iväg några dagar?"
"Ok, vet inte" säger han lite avvaktande. "Vad har du tänkt dig?"
Jag svarar; "Kanske London, eller Milano?"
"Absolut inte" säger min son bestämt. "Jag tänker inte åka utomlands!"
"Vad vill du gör då?" säger jag.
"Jag kan tänka mig åka till Fittja"
"Fittja?" Min förvåning är total.
"Jag vill se Redline Records. Det borde väl du kunna fixa pappa? Salla och Masse, The Salazar Brothers du vet..."

(Jag mållös)

Jag är tillbaka i biblioteket igen.
Rapmusiken är utestängd. Jag tänker på det där att resa bort några dagar. Tänker på att alternativet tycks vara Fittja. Tänker på att det varit en bra dag. Kanske lite väl hög rapmusik för min smak om man måste anmärka på något, men faktiskt ...en bra dag.

Igår var också en riktigt bra dag. På jobbet ville de 
 t om kalla det "min dag".
På mitt skrivbord; en liten överaskning.
Ja, det var nog min dag igår och idag känns allt så mycket enklare.
När man minst anar det dyker det upp oväntade erbjudanden i livet som man knappast kan tacka nej till.
Det handlar om att ta alla chanser man får i livet ...och tillbringa sportlovet med sin son i Fittja.

Läs hela inlägget »

Efter en hektisk dag varvar jag ned med lite nedtonad skön musik som i denna afton liksom får överraska mig med sin existens.

"Childhood living is easy to do
The things you wanted I bought them for you
Graceless lady you know who I am
You know I can't let you slide through my hands"


Det är sköna toner som mjukt studsar mellan väggarna.

Jag började intensivt lyssna på Elvis Costello i slutet av  åttiotalet och han har sedan dess varit en av de  låtskrivare och sångare jag skattar allra högst. 
Nu tillsammans med en annan Tommyfavorit; Lucinda Williams och de ger sig på en av världshistoriens bästa låtar Wild horses.

Och jag tänker på att den där låten skrevs redan 1969 och då tillsammans med bland annat med en annan storslagen klassiker; Brown Sugar.
Någonstans i Alabama under tre dagar.

Jag har läst Keith Richards bok och där minns jag att han skrev något i typ

 “It’s like ‘Satisfaction.’ You just dream it, and suddenly it’s all in your hands. Once you’ve got the vision in your mind of wild horses, I mean, what’s the next phrase you’re going to use? It’s got to be couldn’t drag me away.”

Ett ganska vanligt sätt att skriva låtar på antar jag.
Det där händer händer mig ibland när jag skriver, men när jag läste det tänkte jag "wow"!
Det lät så coolt!

Keith då med en 12-strängare.
 Mick Jagger fick slutföra texten genom att skriva verserna.
Keith lär ha haft sin nyfödde son Marlon i tankarna när han kom på låten - Mick Jagger; sin dåvarande kärlek Marianne Faithfull.

I stones version har Richards och Mick Taylors gitarrer en stor del av huvudrollen.  Likaså Charlie Watts ifyllningar på trummorna och Jim Dickinson Tackpiano.
Här hemma hos mig är det bara Costellos röst.
Mästerligt!
Elvis Costello lyckas att ta detta mästerverk till nya höjder.
Det är jag, Elvis, ett glas vin och en sång i världsklass!

Läs hela inlägget »

Tillbaka

Jag och mina tränarkollegor på lördagsträningarna. Vi brukar alltid stämma av efteråt, sammanfatta hur träningspassen gick, vad vi behöver tänka på nästa gång. Jag och mina tränarkollegor på lördagsträningarna. Vi brukar alltid stämma av efteråt, sammanfatta hur träningspassen gick, vad vi behöver tänka på nästa gång.

Efter en tids uppehåll var jag tillbaka på mattan i kväll.
Visst, jag har varit på klubben på lördagar och hållit i mina träningar, men själv inte tränat på evigheter.
Jag har varit less och är det kanske fortfarande, men ikväll kändes det skönt att vara tillbaka.
37 år på judomattan är inget man bara sopar undan.

Och jag hittar ett kort från i lördags. Jag och mina tränarkollegor som summerar dagens två pass.
På sätt och vis är den där klubben mitt hem. Där jag hör hemma, även om man måste åka iväg ibland för att kunna komma tillbaks.

Läs hela inlägget »

Ödmjukhet

Jag är ingen stor schackspelare, men jag har alltid fascinerats av spelet, väntandet, uthålligheten och de taktiska möjligheterna. Med åren har jag insett att schack är som livet. Det handlar om att både kunna ge och ta för att kunna bli en vinnare. I judo som är den sport som jag utövar, tänker jag alltid på samma sätt som när jag spelar schack. Att ligga ett drag före. Att offra, forcera och lura för att få min motståndare dit jag vill ha honom.

Den totala tillfredsställelsen som man kan känna efter en schackvinst är svår att toppa. En förlust; lika med känslan av det totala nederlaget.
Liksom i livet och på judomattan är det lätt att få en släng av hybris i medgång. Det är då som man är som mest sårbar. Det är då man förivrar sig. Ett feldrag kan ändra hela matchbilden. 

Därför krävs även ödmjukhet oavsett om det handlar om det där schackpartiet, dina framgångar på idrottsarenan, eller i verkliga livet. Jag tror att många  har missuppfattat vad ödmjukhet är för något.  
Jag hör ofta "Inte skall väl jag?" "Det klarar jag aldrig". "Du är mycket bättre". Tre korta meningar som många menar visar på ödmjukhet. Alltså;  ödmjukhet är detsamma som människor som är tystlåtna, undfallande, konflikträdda och blyga....?

Så tror inte jag att det är.
Ödmjukhet är att se på sig själv med ärliga och sanna ögon. Att vara ödmjuk är att veta vad jag är bra på och vad jag är mindre bra på. Ödmjuk är att våga säga: "Det här kan jag, det är jag duktig på, men det där andra, det är jag inte så bra på..."
En ödmjuk människa har inget behov av att jämföra sig med någon annan än sig själv.
En ödmjuk människa inser att han eller hon inte bli bättre för att någon annan är sämre, eller att de blir sämre för att någon annan är bra.

Så när jag går till arbetet i morgon så vet jag att jag också måste vara ödmjuk inför den uppgift jag har att utföra och de människor jag möter.
På judomattan kommer det inte att räcka att ligga ett drag före. Att offra, forcera och lura för att få min motståndare dit jag vill ha honom. och skall jag ha någon möjlighet att få fortsatt njutning i mitt schackspelande krävs det att jag ser på själva spelet som på livet självt; med stor ödmjukhet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: livet, ödmjukhet

Jag och Lucinda.
Denna morgon är på sitt vis magisk.
Jag tänker på alla de där människorna som en gång stått mig nära. Alla de där som passerat i mitt liv. Från att jag var liten fram till idag.
Några hängde med länge. Några under en kortare period i samband med jobb, utbildning, resor och annat som hör livet till.
Det finns de jag fortfarande saknar. Det finns de som känns skönt att de är på avstånd.
En del gick det bra för i livet. Några gjorde "karriär" och blev lyckosamma i sitt livsval. Några misslyckades och några finns inte mer...
Jag tänker på dem alla och några kan jag stöta på, även om det hör till ovanligheterna numera.

Jag har varit lyckosam som träffat och fått dela mitt liv med så många fina människor.
Jag känner mig tacksam för att idag ha människor runt mig som jag älskar, men när Lucinda sjunger för mig så där hjärtskärande, kan jag inte annat än just i denna stund känna en visst vemod och en hel del saknad

"I don't know how your livin'
I don't know where you are
And you may not be willing
To open up the door"

Läs hela inlägget »

Min mor och far har varit på en ö i Atlanten i flera veckor. De har haft sol och värme och några riktigt härliga veckor får jag rapporterat till mig, men nu är det slut på det där ö-livet på ett tag. Det skall ha återvänt till Dalsland igen. Tillbaka till ett februari deluxe.
Jag behöver inget "februari deluxe" och kanske inte en ö i atlanten heller.  
I nuvarande stund är jag egentligen osäker på vad jag behöver överhuvudtaget. 

Och under min självalda, ensamma Afterwork lägger jag ner tid på att ta till mig och reflektera över alla de där möjligheterna som jag fått kring livets väg.
Livets oväntade erbjudanden som man aldrig kan förutspå när de kommer, dock att de gör det förr eller senare.

Jag har varit bra på att säga JA. Bra på att ta chanser. Kastat mig in i ovissheten bara därför att jag aldrig någonsin vill ångra något när det är dags att summera.
Det har  varit framgångsrikt för mig, även om det säkert gett mig en del smällar på vägen.

Idag är det egentligen inte annorlunda, men i min trygghetsbubbla behöver jag numera bli bättre på att INTE använda mig av "säkerhetslås och linor".

Att faktiskt i min ålder tillåta mig att inte svara direkt på vissa egna frågor som att;

  • kan man verkligen göra så?
  • Vad kommer det få för konsekvenser?
  • Har jag råd med det?
  • Borde jag göra på något annat sätt?
Frågorna kan vara många och handla om vitt skilda saker. Dock vet jag numera att vissa frågor skall man svara på först efteråt. 
Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter