2018 > 03

Vi är på en Hiphop-resa.
Vi skall förkovra oss i den svenska hip-hopens själ. Vi skall hitta dess vagga och dess hjärta.

Resan börjar med en "Håll käften- hamburgare" hos Petter i Hornstull.

Känns som en riktigt bra början.

Läs hela inlägget »

På ett tåg upp genom landet. 

Min son förevigar mig genom att ta det här fotot.

”Du är så Gubbig pappa” säger min son.

”Stämmer” säger jag. ”Så är konceptet. Det är så det funkar att vara pappa”

Eric visar den där minen som säger att ”jag skall aldrig bli pappa”.

Jag ler och mår gott.

Eric återgår till sin IPad. Lurarna är i. Jag tittar ut genom fönstret. Studerar landskapet, konstaterar att det är sista dagen i mars, att det är påskafton och att solen skiner.

Dessutom, ett scoop. Aldrig tidigare har jag tillåtit mig fotograferas med glasögon.

Tiderna förändras, jag blir gubbigare, men livet känns bra.

Läs hela inlägget »

Svartskallen

Jag skall åka tåg. Tidigare idag under ett samtal med en vän kom det där med tågresor upp. Det väckte minnen. Många goda, men också en och annan mindre rolig.

Jag och min bror Ronny åkte jämt tåg tillsammans med vår mamma upp till Stockholm när vi var små. Jag minns dem som oftast vara trevliga resor och jag och brorsan hade alltid minst ett äventyr att genomföra på resan medan tåget rullade genom det svenska landskapen.
Men,
jag minns också rädsla. Rädsla för att gå av tåget på stökiga Stockholms central. Rädslan för att det som en gång hade hänt skulle hända igen..

För flera år sedan skrev Bosse Parnevik en text, ett poem som följt med mig på min livsresa. Det handlar om livssyn och min värdegrund. Tänkvärd och kanske mer aktuell nu än någonsin.
Som barn tillbringade jag mycket tid i vår huvudstad. Jag hade fortfarande några år till att jag skulle börja skolan, första gången jag fick stryk för att jag var mörk, för att jag inte såg ut som en "normal"svensk.
Jag kan fortfarande känna slaget, en käftsmäll som gav blodsmak i munnen och ömmande läppar och näsa. Jag kan fortfarande höra orden. De där nedlåtande orden från den berusade mannen som följde efter mig på perrongen en kväll på centralen, jag tillsammans med min mor, min bror, mormor och en äldre man som skulle skjutsa oss till mormor. Jag förstod inte de där orden då. Jag kände inte till rasism. Men jag förstod att något var fel och att mannen med den illaluktande andedräkten tätt bakom mig inte ville mig väl. Min nyfikenhet blev mitt misstag, jag stannade till, vände mig om för att se vad det här var för någon man. Jag hann inte se mycket, smällen kom direkt och sedan blev allting svart. Ett kaos utbröt. Folk skrek och jag kunde höra den bersusade mannen  "ojja sig". Senare skulle jag få reda på att min mormor gett sig på honom med vår resväska efter det att han hunnit knuffa ner den "snälla äldre mannen som skulle köra oss hem till mormor",  för trapporna. Mannen försvann sedan snabbt från perrongen, rädd och feg.
Han har genom åren fått bli "främlingsfientlighetens fula fader" för mig. Jag tänker ofta tillbaka på den där episoden. Det är något som jag aldrig kommer glömma.

Genom åren har jag lärt känna främlingsfientligheten på nära håll. Jag lärde mig att slå först. Jag lärde mig att låtsa om som att jag inte brydde mig om att jag blev kallad massa saker. Jag lärde mig att kunna argumentera, att kunna vara lugn i de jobbigaste stunder. Men i hotfulla situationer så slog jag alltid först. Alltid hårt och avväpnande.

Att vara ung och mörk på nittiotalet var tufft. Det fanns alltid de som ville ställa till med bråk på krogen, eller vara stöddiga i grupp. Alltid med rasistiska förtecken.

Jag har svart hår och bruna ögon. Jag har svenska föräldrar och mor och -far föräldrar. Deras föräldrar föddes i Sverige tillika deras föräldrar. Kedjan av "svenskhet" är lång. Lik förbannat är jag mörk. Något som har fått konsekvenser i mitt liv.
Men det faktum har i egentlig mening aldrig kunnat mäta sig med de som på riktigt fått utstå spott och spe och ovärdigt bemötande för att de inte sett ut som "vi" eller varit som "vi". Jag kan dock till viss mån förstå vad de går igenom och har vetskapen om att;
en del är ärliga, andra är skumma
en del är genier, andra är dumma
mest är de fredliga, andra vill slåss
med andra ord: de är som oss.

Läs hela inlägget »

Genom min blogg har jag möjlighet att ta mig många påskhelger tillbaka. Under dessa snart 12 års bloggande har jag skaffat mig en Cyber-dagbok. Rätt coolt i sig.
Många påskar har varit fina. Sol och härligt väder. Sådan fakta jag finner just här. Kortet är just från en påsk för några år sedan. Jag klädd i påskens färg bakom riset.
Solen skiner även idag och vi både tillagar och äter maten ute, trots att det är kallt.

Det är långfredag och vid det här laget har de romerska soldaterna fört Jesus till förhör hos Pontius Pilatus för att låta honom bestämma om  Jesus skall dömas till döden för att han kallat sig "judarnas kung". Hur utgången blev känner ni säkert till.
Jesus får sedan bära sitt kors till den där kullen som heter Golgota där han korsfästs och senare dör.
Det är stilla och allvarligt, men snart skall det bli fest och  ljuset besegra mörkret.

Läs hela inlägget »

Igår kväll sista träningspasset på några dagar.
Jag har känt mig så bra i kroppen under några veckor. Frisk och hel.
Finns inget bättre än att känna att man verkligen kan ta i.
Fastnade dock med tårna i mattan i då rådande kampmoment. Därefter inte samma hela kropp längre. Märkligt hur en liten kroppsdel som en tå kan ställa till det och påverka förutsättmingarna. Idag är den svullen och flerfärgad och jag haltar omkring med en bister min på mina läppar.
Livets prövningar.
Men, jag är vid gott mod. Snart väntar några dagars ledighet och med det trevligheter.
Jag ler.

Läs hela inlägget »

Jag ser hur solen går upp och kan konstatera  det är ännu en kall dag i Dalsland. -14 grader och vintertid som cementerat sin närvaro. 

Snart april. 

Det är lite lustigt det där. Vissa saker tycks man aldrig tröttna på. T ex att våren skall komma. Så många år och fortfarande en längtan till april, längtan efter pånyttfödelse och nytt liv.

Eller.. kanske mer nu att jag ”ser framemot det”, än att längtar dit.  Dagarna dit är också viktiga. Dagar som måste levas väl.
 

Det drar ihop sig för påskledighet. Allt är planerat och färdigt. Avresa på självaste påskafton. Skönt att komma hemifrån några dagar. Dock är inte tankarna där ännu. Det finns en hel del annat smått och gott att koncentrera sig på fram till dess... och det skall göras väl.

Läs hela inlägget »

Kvällen är kall, men skön och jag tar en extra runda för att verkligen ta in all den där friska luften djupt ner i lungorna. Det blir en skön kvällspromenad i mars.
Dagen har varit bra, utan att sticka ut. Jag har gjort mitt jobb, men  inte det där extra. Det var så det kändes då. Nu så här efteråt inser jag att jag har fått väldigt mycket gjort idag. Mer än brukligt. Tänker på det när jag tar den där kvällspromenaden. En riktigt skön känsla.
Och det är det där som gäller just nu; att samla på en massa skön känsla. Jag har inte tid med annat. 

Och..innan jag plockar fram min dagbok hur skrivbordslådan, hämtar jag en kall öl och dricker innehållet direkt ur flaskan. Det kan inte vänta till helgen, eller till någon annan dag över huvudtaget. För jag måste göra allt det där som jag vill göra. Livet är alldeles för kort för annat.

Läs hela inlägget »

Blåmåndagen

I norskan har ordet blåmåndag betydelsen "arbetsfri dag". I Danskan också tror jag. Det är knappast betydelsen här och nu, men jag har inget emot en ny arbetsvecka. Snarare ser jag framemot den.

Och i och med stilla veckans intåg finns liksom en självklar rätt att stanna upp, att reflektera, tacka, rannsaka. Passar mig helt utmärkt!

Blå måndag - ett passande namn på denna dag i dubbel bemärkelse, även om jag också hört den kallas Svart måndag. Men svart måndag blir alldeles för dramatiskt att kalla det här inlägget.  Jag tror på lugn och frid från och med nu.
Läs hela inlägget »
 Redigera inlägg  Radera 

Läs hela inlägget »
Jag i en pool på ett motell någonstans I Homestead, Florida, ett stopp på väg neråt The Keys. Jag i en pool på ett motell någonstans I Homestead, Florida, ett stopp på väg neråt The Keys.
Precis klockan 15.39 var det färdigjobbat för idag. En lång arbetsdag tog äntligen slut och det var liksom en extra skön känsla att faktiskt känna att man gjort allting det där som man var tvungen att få klart. Trots tidig start och trots den här eländiga tidsändringen.
Sedan en skön promenad ute i det härliga vädret, följt med massa härlig fritid.
Nu tar jag satts in i Stilla veckan och känner mig redo för den här månadens fyra sista arbetsdagar.
Sedan är det ju april...
just det, världens bästa april. Finns inget bättre än när det vänder!
Och idag har sommarens äventyr börjat att ta form.  Det är så här dagarna innan april som  man på riktigt börjar fundera på semestern. Det blir nåbart på något sätt. På bilden hänger jag vid en poolkant och ser ut att må helt förträffligt. Det är för två år sedan och jag och familjen har stannat till en natt i Homestead, innan resan skall  fortsätta neråt Florida Keys.
I fjol blev det Niagara fallen, New York City och Lancaster, Pennsylvania. 
Just nu vill jag bara komma iväg! (Slut på meddelandet)
Läs hela inlägget »

Heja stilla veckan! Om du bara visste hur passande det känns att du dyker upp just nu.

Och tvätten får hänga ute på en livlös balkong, men ganska snart kommer här en snyggt kromad grill slåss om uppmärksamheten med prunkande växter och inbjudande solstolar.
 

Det är söndagen innan påsk. En tillbakablick i historien minner om Jesus intåg i Jerusalem. Hur han red in i staden på en åsna för att fira den annalkande helgen och togs emot av folket som en ... Ja med dagens jämförelse; en rockstjärna! Människor som jublade och viftade med sina säljgrenar, samtidigt som det sjöngs "Hosiana".
Inom några få dagar skulle det vara lite si och så med det jublet.
 

På söndagar brukar jag bedyra min förkärlek till just denna veckodag. Idag ingen skillnad. Det är en strålande dag som inbjuder till långa promenader, men också till reflektion och stillhet. Dock måste denna söndag bli lite av en högprestationsdag. Det är så mycket som måste bli klart innan mörkret faller.

Men...först lite fågelkvitter och hett te. Detta ute på den än så länge "livlösa" balkongen, härligt försjunken i en stol, bredvid en tvätt som börjar bli torr.

Läs hela inlägget »

För 6 år sedan bloggade jag på plats i tävlingsarenan.  Min son skulle tävla och det här kortet frontade det inlägget.
Det är sånt man vet när man är en bloggare.  Jag kan alltid gå tillbaka och se vad som upptog min tid och mina tankar för t ex ...8 år sedan. Det är riktigt häftigt!
Idag har klubben flera tävlande på samma tävling. Kul att tävlingsarrangören lyckats pricka in samma datum som för sex år sedan.
Min son är dock inte med. Han har precis gett sig av till en tränarutbildning. Själv skall jag heller inte på tävling, utan istället hålla två träningspass på hemmaplan.
Det är en bra morgon.

Eric Widekärr, mars 2012, förväntansfull och laddad inför en lång tävlingsdag.
Eric Widekärr, mars 2012, förväntansfull och laddad inför en lång tävlingsdag.
Läs hela inlägget »

Ännu en fredag.
Sista resan mellan Dalsland och Bohuslän för denna veckan.
Så här års är den där "gamla vägen" något av ett lyckopiller. En resa genom hopp och förlåtelse. Våren kommer.
Den "riktiga vägen"; Väg 172 får vänta.
Målet är ingenting, vägen är allt.

Jag vaknar ständigt upp till dessa fredagar.
Nästa vecka är påsken här.
Allt bara tuffar på. Inga ändplatser, inga stopp längs vägen.

Jag på sängen nu. Jag pustar ut. Ungdomarna kommer in med en kopp kaffe. Jag har det bra.
En telefonförsäljare ringer och jag överraskar mig själv med att inleda en dialog .
Den här försäljaren misstänker jag har ett omöjligt uppdrag. Ibland tycks inte enbart själva telefonförsäljandet vara totalt hopplöst, utan även själva produkten.

Nu är det mobilbloggande.
Det här med mobilbloggande har liksom blivit en följetong i sig.
3 år sedan jag bytte plattform och fram tills nu har jag inte fått det att riktigt funka.
Men, kanske nu..
Önskar verkligen ökad frihet och kontinuitet i mitt bloggande.
Det görs bäst med mobilen.

Tolfte året som bloggare. Bloggens bästa tid är nu.
Aldrig har så många följt "mina äventyr". Nya läsare tillkommer hela tiden.
Måste medge att det sporrar mig att fortsätta. Jag är ute på min Never Ending Tour.
Det är jag, vägen och det oändliga.

Läs hela inlägget »

Fick anledning idag att prata om ensamhet, att känna sig utanför och att känna sig oälskad. 
Många ungdomar i tonåren känner det just så och de där berättelserna som jag ibland får tar del av i mitt arbete skakar om och berör starkt.

Och på min väg hem från jobbet sjunger Bonnie Riatt om envägskärlek, om när kärleken tagit slut och man bara kan konstatera;

'Cause I can't make you love me if you don't
You can't make your heart feel something it won't


Och jag har alltid varit svag för den där Reid/Shamblin - låten från 1991 som Bonnie Raitt  gjorde till sin och som tidskriften Rolling Stones rankar bland världens 300 bästa låtar. 18e plats som bäst på Billboard Hot 100 1991.

Raitt har den där rätta känslan i rösten som kan beskriva smärtan, rädslan, ledsamheten och även om jag tycker att Kenny Rogers gjorde en fantastisk version håller jag det för Bonnies låt.
I vanliga fall älskar jag hennes gitarr. En av de bästa, men här är det Bruce Hornsbys piano som fäster sig och som tillammans med Bonnies röst skapar magi.
Och det är just när vi kommer till andra versen som jag som alltid lyssnar lite extra och inombords sjunger med. Jag kan varje ord.

"I'll close my eyes, then I won't see
The love you don't feel when you're holding me
Morning will come and I'll do what's right
Just give me till then to give up this fight"


Jag lever ett bra liv, men ibland känner även jag mig ensam och oälskad.

Läs hela inlägget »

Gårdagens träning var bra.
Igår var en sån där dag då jag redan på morgonen såg framemot kvällens träningspass.
"Timing is everything " var ledordet.
Jag gjorde mitt bästa för att leva upp till det.
Och min gamla vän sedan drygt trettio år, höll träningen. Efteråt en skön pose tillsammans.
Gammal vänskap varar.

Idag torsdag och det skulle i vanliga fall innebära after work. Dock inte idag.
Det handlar om att jobba ännu mer.

Det är en mulen dag i mars. Inget spännande händer.  Absolut ingenting.
Jag väntar på nästa turvåg.  Timing is everything.

Läs hela inlägget »

Lycka

Jag kommer sent till kvällens träning och dagen blev kanske aldrig som jag ville.
När jag stressad väl kommer in i träningsanläggningen möts jag av ett leende från en av klubbens många duktiga unga tjejer . 
Hon säger; "Hej Tommy, jag har en överraskning till dig" och sedan plockar hon fram ett litet paket och ger det till mig. Lycka!
Att träningspasset sedan gick helt strålande kan alla förstå.

Läs hela inlägget »

Tillbakablick

Allt är blått och på promenaden tidigare idag kom jag på mig själv, att gå och titta uppåt och beundra den blåa himlen. 
Borta är alla dessa gråa dagar. Nu är april nära.

Söndagen är halvvägs bort och jag förbereder mig för ett "tillbakablicksmöte", en fest för de invigda. En högtidsstund då man får göra tillbakablickar och njuta av allt bra som varit.
Som föreningsfunktionär är just det där att blicka tillbaka inte så vanligt. Det är blicken framåt, planera nästa träning, planera nästa tävling, nästa klubbevent..

Det finns de som tycker att årsmöten är tråkiga och påtvungna, men det är helt fel. Själva årsmötet är kanske den enda gången som en föreningsfunktionär tillåter sig att titta tillbaka, har möjlighet att glädjas över det som varit.
Så om en liten stund skall jag åka på fest, summera förra året, äta gott och ha det trevligt med människor som jag tycker om.

Läs hela inlägget »

I denna isande, men soliga dag klev jag ut denna morgon med förhoppning om ännu en vacker dag. En öm och mild dag. En sån där lördag som levererar godheter.
Sedan låste bilen sig själv när den stod på tomgång och gjorde sig så omöjlig (fungerade varken att trycka på , eller köra extranyckeln i låset) att Assistancekåren fick tillkallas.
Detta innebar att min planerade närvaro på klubben under förmiddagen blev minimal.
För Assistancekåren var det förstås en enkel match och på 38 sekunder var bildörren öppnad.
En sån där start på dagen kan lätt få en negativ påverkan på resten. Det är då man måste vara som starkast och kunna se förbi, kunna gå förbi eventuella blockeringar. I värsta fall är annars risken att det bara fortsätter, eller hakar upp sig, att man inte kan släppa och sedan går miste om allt det där som man såg framemot.
Att kunna fråga sig själv; Blev det ändå inte bra tillslut, även om det kostade lite? 
Är det hela världen?
Finns det inte värre saker att hänga upp sig på?
Själv blev jag senare genom ett möte påmind om livets hastiga vändningar både till det sämre och till det bättre.
Och att det så gott som alltid måste bli något sämre, eller att man åtminstone måste offra något, för att sedan kunna gå vidare, för att kunna uppnå det där som är bättre.
Alla bär vi på en historia.
Många av oss bär på flera. Den där "innan" och den där "nu".

Jag är nog i sanningens namn inte så bra på att bemästra mina inre demoner och har lätt att låsa mig, när det inte går som jag vill. Däremot vet jag om det och jobbar på att bli bättre på att just bemästra det. Problemet är att det alltid händer när man minst anar och att det nästan alltid är svårt att förutse att något negativt skall dyka upp som riskerar att förstöra hela ens dag. Att vara medveten om att det mesta som uppfattas negativt i vardagen oftast faktiskt inte är "hela världen", utan får tillfalla kategorin "tråkiga tillfälligheter", men som inte förändrar saker och ting eller ens liv.

Det närmar sig kväll och det visade sig tillslut att denna lördag ändå skulle leverera just de där godheterna som jag hoppades på. Det blev verkligen inte så dåligt idag, trots att det kanske inte startade så bra. Dessutom skiner fortfarande solen och allt känns vackert.

Läs hela inlägget »

Marie frågade en gång om jag hört Eric Church. Hon sa; "Du kommer att gilla honom".
Några år senare med flera hits i bagaget och jag som flitigt lyssnande, jag i en fåtölj, en fredag kväll med just Mr Church som kvällens underhållare.

"My figured out's never been more confused
Having mixed drinks about feelings and you"


Och kvällens vin är på rekomendation och är smakfullt och lättdrucket och jag kan konstatera att saker och ting oftast kan sammanfattas i en sång. 
Gitarren får dock vila och kanske lika bra det. Ikväll är jag en lynnig vän.
Medan kvällen förbereder sin sorti och jag har slutat att sjunga med, kommer ensamheten, saknaden och längtan krypande hårt och brutalt.
Det är mixed drinks about feelings.

Läs hela inlägget »

Past

Det är dagar nu med solen i ögonen.
En annan tid, ett annat liv. 
Och trots att morgonen fortfarande är kall vet jag att ljuset ...och hoppet har kommit för att stanna.
Igår åkte solglasögon på och visst är det något speciellt med just de där första soliga morgnarna. Först väntar man på det där första tillfället när man inte behöver ha heljus på när man åker till jobbet. Sedan just "solen i ögonen morgonen".
På vägen hem åkte jag "gamla vägen" hem. Genom skogen, genom de gamla landskapen och förbi mina gamla områden.
Som barn växte jag upp mitt i landsbygden. Jag växte upp längs den där vägen. På bilden till höger om landsvägen; vägen upp där jag en gång bodde.
Och jag stod just där...nere vid landsvägen 1974 och väntade på att skolbussen skulle komma.

Och jag stod där -75, 76 och -77.
Ni ser den lilla snödrivan på fotot bredvid...Just där stod jag och väntade.
Jag bodde i det högra huset och varje eftermiddag  när jag blev avsläppt från bussen kom vår hund Dixie springande emot mig just därifrån, genandes över gärdet. Efter kom min lillebror Ronny, också springande, men han lyckades förstås aldrig hålla jämna steg med Dixie.
Igår stannade jag till just där. Gick ut och öppnande dörren till passagerarsätet, satte mig, öppen bildörr, med benen ute, blicken nyfiket cirkulerande i mina barndoms områden.
Sedan blundade jag och jag kunde höra Dixie komma, det där skallet  av glädje och Ronny som kom springande efter och ropade mitt namn. Doften av vår, doften av sommar, doften av höst och kärleken mellan två bröder och en trofast hund.
Jag lever nu, men kommer alltid ha min historia så nära inpå.

Läs hela inlägget »

Push

Jag spelar New Radicals och "I don´t wanna die anymore" fyller rummet.
Jag tänker; "En lördag i december skrev jag ett blogginlägg byggd på just den där låten". Jag kontrollerar mitt minne och det visar sig inte vara så länge sedan.
Jag är på gång nu. Jag skriver det här inlägget med en sorts frenesi som skall fungera som en sorts uppvärmning inför resten av dagen. Jag höjer musiken något mer. 
Nu Push med Matchbox Twenty. En sån där låt som ryckte tag i mig när den kom. Nu är den en våldsam starter som möblerar om hela mitt sinne och på så sätt gör mig både förutseende och okrossbar.

"She said "I don't know if I've ever been good enough
I'm a little bit rusty, and I think my head is caving in
And I don't know if I've ever been really loved
By a hand that's touched me, and I feel like something's gonna give
And I'm a little bit angry"


Det är fantastiskt vad musik kan göra med en.
I wanna push you around
Well I will, well I will

Det är onsdag och inget känns omöjligt.

Läs hela inlägget »

Tisdag i mars och det skulle inte behöva vara så mycket mer med det, men i morse när jag gick till bilen, sjöng fåglarna för  mig för första gången i år. I det gråa, i det blöta - så hoppfullt.

Och kanske har jag inte så mycket att hoppas på och tiden är osäkrare än på länge, men ändå är det just här och nu som jag kan konstatera att allt är bra. Jag kan le, jag kan skratta, jag kan ta lätt på saker.

Nu.
Det är ännu en kväll och jag med tekopp i hand, lyssnar på musik och andas. Djupa andetag, tysta andetag, Fria tankar, förbjudna tankar.
Och det finns sånger som aldrig går ur en. Sånger som stannar kvar  inom en, som fina minnen, lycka, men också som kors, som ärr....

I min barndom sjöng Elvis med en så äkthet för mig och även om jag inte förstod språket då, visste jag att detta måste vara något av det vackraste som skrivits.

It's knowin' that your door is always open
And your path is free to walk
That makes me tend to leave my sleepin' bag
Rolled up and stashed behind your couch
And it's knowin' I'm not shackled
By forgotten words and bonds
And the ink stains that have dried upon some line
That keeps you in the back roads
By the rivers of my memory
That keeps you ever gentle on my mind


John Hartford skrev den och Glen Campbell sjöng den så övertygande 1968, att det resulterade i 4 Grammies. 
I mitt barndomshem spelades både Glens och Elvis version flitigt, men det var framförallt Elvis version som jag föll för.
I kväll är det The Band Perry som står för tolkandet och jag tar in, lutar mig tillbaka, blundar och andas.

Läs hela inlägget »

Nya tider

Jag upplever en fantastisk Mellofinal där jag själv väljer alla bidrag.
Massa god mat och dryck och det är jag som får vara artisten. 
Och
När den tiden kommer får jag om jag själv vill; utse vinnaren.
Det finns få saker som är roligare än att umgås tillsammans med musik. Helst spela själv och helst tillsammans med någon.
Och medan jag radar upp allt det där positiva, sveper natten in och med det blir det mindre med folk runtomkring.  
Från min sons rum hörs hostningar var 20e sekund, annars total tystnad nu.
Från minnet letar sig en sång fram och jag spelar några takter, sedan slutar jag.
 I natt slocknar en stjärna och en annan tänds. Från nu påbörjar jag något nytt.
Allt blir tyst.  Bara jag och mina egna andhämtningar.




 

Läs hela inlägget »
Jag har under några veckor tittat på den Golde Globe - vinnande serien The Affair. Jag har under några veckor tittat på den Golde Globe - vinnande serien The Affair.

Jag  tänker på möjliga möten. 
Nya vägar och fantasier om de omöjliga.
Och för en stund sedan lyssnade jag på en konversation mellan två kvinnor med samma intresse, ett gemensamt öde som förevigt skulle föra dem samman, oavsett vad de tyckte och ansåg om det.
Den ena kvinnan sa (med anledning av en kärleksaffär)

 ” Det ironiska är att han såg och föll för det dumdristiska inom mig, mitt desperata sökande efter frihet, för det var det som han så desperat ville ha.”

Och jag tar in det där och sätter det i sin kontext och flera veckors väntan och funderingar över en möjlig upplösning går sakta i mål.

Tesen tycks vara att vi bara kan kontrollera våra val, vi kan inte rädda varandra, vi kan bara rädda oss själva. 
Jag uppriktigt fascineras över den där historien som byggs upp och jag dras på sätt och vis med i en baklängesloop i destruktivitet och hopplösa, invecklade historier. 
Och långt efter att klockan slagit midnatt, skriver jag ner alltihop i en bok med bleka sidor.
I den här historien finns inga hjältar, bara jag, du, vi.

Läs hela inlägget »

Jag läser ett gammalt inlägg från 8 mars 2012.  En vän ger den "nakna sanningen" om mig.
Om man skall läsa ett inlägg idag som handlar om Tommy Widekärr skall man läsa det här.
Att vara bloggare innebär att jag har koll på min historia. Iallafall en del av den.
I år har jag bloggat i 12 år. Tillsammans med mina dagböcker är det en dokumenterad livshistoria från en aldrig sinande källa.
För idag är jag odödlig. Jag är urstark och okrossbar.
Det finns inget bättre än när man har känslan att man kan lyckas med allt.
Har ni inte gjort det innan; klicka här och läs Min nakna sanning om Tommy.

Läs hela inlägget »

Bokslut

På något sätt har jag kommit dit där jag gör ett bokslut. Jag tänker på det, jag skriver om det och jag kanske t om pratar om det.
Det här var det livet jag fick. 
Detta sagt utan varken bitterhet eller eufori. Mitt liv har varit bra så här långt. Faktiskt mycket bra.
Men, jag tror att det är ganska vanligt när man är där i livet som jag är att man ändå funderar, ändå drar sig till minnes och summerar.

För några veckor sedan avslutade jag ett arbete där jag skrev 16 låtar som nu ingår i en samling som går under namnet "Om vi lever länge nog"
Det handlar om just det där, att från där jag befinner mig nu göra bokslut.
Var blev det av alla de där vännerna på vägen som jag hade glädjen att lära känna? Vad blev det av med mig?
I en låt skriver jag så här;

"Jag och min vän från -77
Jag fick en gitarr att växa med
Knappt nio år fyllda och redan en rockpoet
Och jag sjöng Elvis och Johnny och Eagles
Och pappa spelade med
Idag är jag snart femti 
och livet jag lever
är en cover på mig själv"
Från "Vi blev nära först när det var försent"


För även om jag får möjligheten att leva länge till, kan jag inte annat än att tänka på att det på någotvis var så här det blev. Det blir inte så mycket annat nu. Jag har nåt min "peak" inom det flesta områden.
Det är det här livet jag fick. Oavsett, bra eller dåligt kan det i stunden vara ett nog så tungt konstaterande.
Läs hela inlägget »

Idag har varit en liten längre dag än brukligt, som dessutom tagit med mig på något annorlunda vägar.
På något sätt känns denna dag som början på något nytt. En spännande känsla.
I bilen hem spelade jag blandannat låten "Highway Don't Care" några gånger.
En förövrigt Tim McGraw - rik dag.
Jag upptäckte McGraw i slutet av 90-ttalet.  Jag var "Georgia bound". Jag bodde i det där landet.
Jag minns hur den där videon till "Something like that" rullade på den där musikkanalen på teven mest hela tiden. Den knockade mig totalt.

Och textrader som 

I had a barbecue stain on my white t-shirt
She was killing me in that mini-skirt
Skippin' rocks on the river by the railroad tracks
She had a sun tan line and red lipstick
I worked so hard for that first kiss
A heart don't forget something like that"


tycktes för mig vara så genial vardagsrealism, som jag önskade att jag själv kunde skriva. 

Denna kväll i all stillhet i en fåtölj. Det är ännu mer Tim McGraw. Nu tillsammans med Keith Urban och Taylor Swift. Den trion är mästerlig.
En spännande dag lider mot sitt slut. Highway Don't Care - but I do

Läs hela inlägget »

Happy Monday

En ny vecka kommer och går och jag känner mig stark och full av energi. Detta trots att jag känt mig ganska trött under hela dagen.
Tänk vad mycket den personliga sinnestämningen  gör. Tänk vad mycket lättare allt känns om man går in positivt och förväntansfullt i det som ligger framför en.
Skillnaden på mig nu och för två veckor handlar bara om inställning. Förutsättningarna har varit de samma. Inget har förändrats till varken det positiva eller negativa de sista två veckorna, utan skillnaden ligger i hur jag mött dagen.

Jag är ofta glad och positiv, men som för alla andra har man de där sämre dagarna, eller kanske t om de där sämre perioderna i livet. Man hamnar fel helt enkelt och sedan har man så svårt att komma rätt igen. Ibland skyller vi på förutsättningarna. Jag vill gärna påskina att det i mitt fall berott på mörker, kyla och tristess. Att januari är svårt att leva här uppe i norr.
Som tur är har jag fått hjälp av andra när jag själv inte haft förmågan att komma rätt. Hjälp genom att ha tålamod med mig, att möta mig med leenden och istället för medömkan, vara som "vanligt" och påverkat mig till att ta tag i situationen.
Jag är så innerligt glad att det finns såna personer i min närhet. Människor som lyfter mig, när jag själv inte har förmågan att resa mig.

Läs hela inlägget »

Mod

Jag har firat helgen borta.
Iväg från familj och helgens traditionella aktiviteter.
Borta med vänner - fest och viktiga samtal.
Svenska judoförbundets judogala är den årliga ”firmafesten” för oss utövare. Vi som älskar sporten, vi som tror på den svenska föreningsidén, vi som lever och dör judo.
Och någonstans där finns det också en längtan att bryta mönster, ladda om, inspireras och samla mod. Mod till att gå vidare framåt, mod till att ifrågasätta och hoppa på nya möjligheter. Mod till att möta en ny dag med högburet huvud och en stadig blick.
Och i morgon skall jag åter stå på judomattan. Starkare än någonsin!

Jag tillsammans med min klubblpolare och vän Timothy.
Läs hela inlägget »

Kylan håller greppet om vårt land.
Kära vinterland. 
Bara för att vi inte haft "riktig" vinter sedan 2010 innebär det inte att det är någon skräll med snö och kyla här uppe i norr.  Många tycks dock tro det.
Tro nu inte att jag älskar det här. Nej, nej, nej, vinter är inget för mig.

Men
Snart är våren här.
Jag är redo.

Och arbetsveckans sista dag går från södra Dalsland in i Bohuslän som så många gånger tidigare och denna morgon så tänker jag på just allt det här. Hur det ständigt pratas om kylan nu. Hur det pratas om blåsten, den råa vinden.
Vi skulle sannerligen behöva prata om roligare saker. Så det är det jag gör från och med nu.
Om ljuset, skrattet och allt gott.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter