2018 > 04

Min brorson bjuder på partaj och han vet hur farbröder skall roas. Ibland kan galenskap vara bästa medicinen mot trötthet och svårmod. 

Och det blev minsann en kväll i glädjens tecken. Precis så där man vill ha det en Valborg. Förövrigt bara regn. Faktiskt så dåligt att ett av kommunens största jippon; Valbomässofirandet i Stigen ställts in. Det finns gränser på hur mycket det kan regna en Valborg trots allt.

Och allt är som vanligt och väl hemma dricker jag hett te och tittar på regnet som öser ner utanför mitt fönster och jag  tänker... Jag tänker på härliga stunder någon helt annanstans.

Läs hela inlägget »

Låtskrivaren

För en tid sedan hittade jag en personlig raritet. Min första musikpärm. En pärm full med låtar. Egenhändiga alster från slutet av 1983-till 1985. 
Och även om de där är ytterst tveksamma saker på svengelska, är det för mig ett viktigt tidsdokument. Från att jag var 15 år till att jag skulle fylla 17. Flera av låtarna var skrivna till vårt band Power.

På den tiden skrev jag uteslutande på engelska. Eller...kanske snarare försökte. Det fanns hursomhelst inget alternativ om du ville slå igenom och bli rockartist.  Det ville jag.
Först i slutet av åttiotalet skulle jag börja skriva på svenska, för att aldrig igen återvända till det utländska språket.
Jag skrev på inspiration och kunde skriva ett par låtar om dagen under den här perioden. Mitt liv var liksom nu den stora källan till musikaliskinspiration.

På ett papper i pärmen har jag tydligen låtit min bror Ronny betygsätta mina låtar. Undrar om han minns det? Jag gör det inte, men det visar tydligt på hur viktigt mitt låtskrivande var för mig och hur högt jag värdesatte det.

På bilden ovan är en låt som jag skrev ihop med min kompis Totte. Vi skrev den ute i Bokenäs i deras sommarstuga dit vi åkt från Färgelanda, Dalsland en sommardag med våra mopeder för att tillbringa några dagar där för att skriva musik. Totte var även basist i bandet och noga med detaljer. Jag minns att efter att vi skrivit klar låten, mycket noga gick igenom hur den skulle spelas. Det var en svår låt, med knepig uppbyggnad och flera olika taktbyten. Vi skrev några låtar ihop under den tiden, Totte och jag. Därefter har jag inte skrivit så många låtar tillsammans med någon annan. Det där tycker jag är svårt. Att skapa tillsammans. Antagligen för att mitt skrivande är högst personligt och det skulle bli svårt att försöka jämka ihop med någon annans idéer.
Dock finns det personer som det skulle vara mycket spännade att försöka skriva ihop med. Personer i min närhet som jag känner tänker och värderar saker och livet på samma sätt. Just för själva utmaningen och framförallt för att ha den där speciella Samhörigheten med någon som man får när man skapat något tillsammans som alltid kommer finnas kvar.

Jag bläddrar igenom låtarna i pärmen ännu en gång. Många minns jag så väl, andra har totalt försvunnit. Låtar som skrevs för nästan 35 år sedan. Det handlar om en stor del av mina tonår, en viktig period i min historia.

Läs hela inlägget »

Jag möter morgonen tidigt.
Är det något som jag räds är det att sova bort min tid. Just idag blir det extra tidigt då jag redan innan fem stod ute och drog in vårluften i lungorna.  Det är inte direkt varmt och det pratas på att det skall bli regn idag. Med andra ord skall det förberedas för ännu en Valborgsmässoafton med regn och rusk som jag upplevt så många gånger tidigare. Det verkar vara en tradition som är svår att bryta.
Och det är en kalasdag av rang där min brorson skall firas och där och emellan nu skalll dagen tas om hand med ödmjukhet och nyfikenhet.

Läs hela inlägget »

En intensiv dag, men också skön och energigivande.
Jag gör det som jag tycker bäst om. Det som får mig att må bra.
Hemma möts jag av tystnad och tomhet, men snart är min son hemma och fyller mitt hus med gitarr och attityd.
Jag lutar mig tillbaka i fåtöljen och reflekterar över dagen. Över händelser och skeenden.
Min son spelar på. Han och den där gitarren är nära klimax.
Jag har allt man kan tänka sig. Det är viktigt att jag faktiskt inser det. Vad slår en son med gitarrer?

I kväll hade jag planerat att åka på konsert. Med det blev det inget. Jag hann aldrig bli klar i tid. Istället får det bli en egen föreställning. En enmanskonsert i moll och dur. Lite eget, lite Neill Young, lite Andersson Wiij och en hel del Mellencamp och Jackson Browne.

Det är söndag kväll, men i morgon är det som lördag och helgen liksom börjar om igen. Så här på våren duggar ledigheten tätt och det finns gott om tid för förströelse. Om man vill och kan.
Det är en härlig tid.

Läs hela inlägget »

En dag vid havet. 
Sol och värme.
Lysekil levererar.

Läs hela inlägget »

Golden hour

"You're my golden hour
The color of my sky
You've set my world on fire
And I know, I know everything's gonna be alright"


Alla behöver vi en "Golden hour". Även jag.
Att bara koppla av och göra det man själv vill. 
Och den sista tiden, kanske sista halvåret har det kommit upp för mig vad jag saknat, eller kanske mer riktigt; att jag just saknat. För ibland förstår man inte det själv. Livet rullar på och man tror att allt är som det ska.
Jag har lärt mig och jag har blivit klokare under det här halvåret, bara genom att ...tillåta mig.
Jag är mycket starkare nu ...och svagare...
Kanske när allt kommer omkring är detta bara en fas i livet. Något som kommer och går. Ikväll spelar det inte så stor roll. Jag får vara med om det, här och nu och jag kommer alltid kunna bära med mig det. Min Golden hour. 
Men, allt är så förgängligt. Tiden så knapp, kärleken så kortlivad. Och i denna stund kommer den där nya Willie Nelson låten upp för mig, It's not somethin' you get over
But it's somethin' you get through
och jag inser att det egentligen inte är så mycket som spelar någon roll. Saker är som de är och jag måste ta alla de chanser jag får i livet. Jag kan sitta och titta på, eller ta chansen. Jag har fått min Golden Hour och det är en ynnest.

Läs hela inlägget »

Grillń Chill

Det är något speciellt med första riktiga grillningen för året.
Förvisso har det grillats lite smått tidigare, men idag blev det mer på riktigt.
Och även om det där riktiga grillvädret låter vänta på sig och att det t om varit lite småkyligt under eftermiddagen, så kunde det inte bli mer rätt. kamben, karréer, Haloumi, majskolvar och andra läckra tillbehör erbjöds till middag. Dessutom behövde jag inte göra ett dugg, utan mina kockar fixade rubbet.
Ibland är det extra gott att leva.

Läs hela inlägget »

Ännu en fredag.
Ibland och ganska ofta känns det som att jag ständigt vaknar upp i en fredag. Snart har vi sommaren här, semester och förhoppningsvis några till plusgrader.
Och denna morgon när jag åker till jobbet spelar jag hög musik och planerar för en långhelg. En långhelg proppfull med aktiviteter. Däremellan skall jag ägna mig åt det som jag i denna stund önskar mest. Spela, sjunga, lyssna, njuta...
Willie Nelsons Last man standing släpps idag och den skall det lyssnas på och jag känner mig långtifrån färdig med att lyssna på Sjömila och fortsätta att ta in och reflektera över de där texterna och dessutom har Keith Urban släppt nytt.

Och jag höjer lite till när den där härligt svängiga låten Gemini tar sin början och jag vet att någonstans där i mitten kommer Keith Urban låta sin gitarr tala och sätta statement. precis som jag vill ha det.

Refräng och jag sjunger med;

"She's a maniac in the bed
But a braniac in her head
And I know that everybody knows
Ooh, that she's both
Wears a lot of light dress
But she's pretty even in a mess
And I know that everybody knows
Ooh, that she's both"


Det är hitvarning på den där låten.

Väl hemma plockar jag ner en riktig skönhet från väggen. Jag lever med Seagulls och Martins.
Och just den där Seagull Maritime är en riktig skönhet, någon som man längtar efter. Jag slår an några ackord. Tillåter mig att bli lite bluesig, spelar framförallt egna låtar sedan. Tommylåtar. Ett nedstamp från nu tillbaka till början av milleniet. Det är fredag. Jag känner mig emotionell, jag känner mig spirituell och den här kvällen är bara min

Läs hela inlägget »

Vid en sjö

Det finns stunder i livet när man behöver få kraft och styrka för att gå vidare framåt. Att komma till ro, komma ner i varv, att få andas, tanka energi, eller bara känna lugnet och närheten till naturen.
Under nittiotalet bodde jag i ett litet hus vid en sjö. I mångt och mycket var nittiotalet en orolig tid. Många kvällar gick jag ner till vattnet, stod där och kollade ut, bad om styrka,
Det händer inte så ofta längre. Det är andra tider nu. Livet rullar på, allt snurrar bara fortare och fortare. Ibland tänker jag just på det där. Att jag borde stanna upp oftare, att jag borde ta möjligheten att verkligen ta mig tiden till mig själv. Ta hand om .mig.
För även om tiderna förändras och att jag numera lever ett gott liv, kan jag känna att behovet fortfarande finns där. Att åka ner till den där sjön, känna på vattnet och bara stirra rätt ut i naturens skiftande skeenden.

Läs hela inlägget »

Hade dessa bilder. 
I min mobil.
En påminnelse om att jag numera åker ensam till och från träningarna. Min son skyller på att jag tar alldeles för lång tid på mig i omklädningsrummet. Den verkliga anledningen vet jag är att han vill ha sin frihet. Den där känslan att själv bara kunna ge sig i väg. Närsomhelst.
Och jag kan inte låta bli att tänka på hur det var för mig i just den där åldern. Jag minns den där frihetskänslan som faktiskt tog mig en bra bit hemifrån. Jag på en nästan ny Honda MB5. Det långa håret som fladdrade när vinden tog tag i det. Tommyhjälmen hängandes på styren.
Polarna på sina Zundapps och Puchs...Livet hade precis börjat. Det som man kallade det riktigta livet, men som man ännu inte riktigt visste vad det innebar.
Just där är min son nu. Med allt det där framför sig. Drömmarna är de samma, tiden en annan.

Läs hela inlägget »

När jag växte upp spelades det mycket countrymusik i mitt hem.
Johnny, Waylon, Kris, Merle och Willie. Blandannat skall tilläggas. Det fanns plats för mer.
Johnny Cash var den som farsan och brorsan lyssnade flitigast på. Jag föredrog Willie. 
Ju äldre jag blev skulle jag inse vilken fantastisk låtskrivare och artist han var och fortfarande är.
Och jag tänker på att det alltid funnits något speciellt där i relationen mellan Willie och hans gitarr "Trigger".  En Martin N-20.  Det där som skapat ett helt unikt sound.
Jag minns att jag aldrig förstod varför att han spelade på en klassisk gitarr och inte en western-gitarr som de där andra country-stjärnorna. Däremot förstod jag magin, Willie Nelsons speciella sätt att få fram de där tonerna, slå an de där ackorden som ingen annan kunde. Och samspelet...
Och jag tog in låtar som Crazy (den där sången han skrev till Patsy Cline på tidigt 60-tal) och
Funny How Time Slips Away och hur jag älskade hur han gjorde låtar som Always on my mind och Blue eyes crying in the rain till hans egna.

På fredag släpper Willie Nelson sin nya platta Last man standing. I natt när jag inte kunde sova satt jag och lyssnade på en av låtarna som har släppts; Something You Get Through. 
Så vackert, äkta och på riktigt!
På söndag den 29 april fyller Willie Nelson 85 år.

Läs hela inlägget »

1983

Året var 1983.
Jag skulle bli våldsamt förälskad, förkrossad och hänförd det här året.
Jag började i nian den hösten och lägligt nog några månader innan hade jag börjat skriva dagbok. Något som skulle påverka resten av mitt liv. Det där med att dokumentera skeenden, att kunna göra tillbakablickar, att kunna gå tillbaka och reflektera över saker och ting skulle senare följa med mig resten av livet.

Under hösten var jag med att bilda ett band. Mitt första band. Det där rockbandet som skulle förändra världen ...och mig. Det där som skulle ta mig ut i världen, som skulle ge mig frihet, det där som skulle visa att jag inte behövde någon skola. Att jag inte behövde någon annan alls, förutom mitt band..

Det är lustigt det där  med vilka drömmar man har och hur man går vidare när de inte infrias.
För några dagar sedan hittade jag "Powers" dagbok. En dagbok jag inte visste fanns. Dagboken om mitt första band. Det var jag som skrev i den, ändå kan jag bara få fram några små fragment ur minnet av det. Dessa små noteringar varje dag om vad som hände i bandet. Ibland en hel sida, ofta bara några få rader.
Men, det var på riktigt. Oavsett hur få ord som jag skrev, så kan jag känna det där genuina, det pojkaktiga, drömmarna som betydde allt.

Den 30 september det året var första gången som bandet repade. Vi hette The Hoax då. Det där fenomenala namnet "Power" hade ännu inte fötts i våra tankar.

DEt är nu som Carola slår igenom med Främling och ABBA och Ebba Grön tackar för sig. Något som även Björn Borg gör.

Det är minst sagt orostider och USA:s president Ronald Reagan eldar på genom att presentera en satsning på ett nytt rymdförsvar mot kärnvapenrobotar. Det är nu som Stjärnornas krig börjar på riktigt och hela världen håller andan när Sovjet skickar upp en kärnkraftsdriven satellit, Kosmos 1402, som sedan störtar i Indiska oceanen.
President Reagan skall snart ändra världsordningen genom sin aggressiva försvars och utrikespolitik. Vänsterspökena i Honduras och på Grenada slås ner. Tchad får hjälp mot skurken Libyen.
Kanske är det en av anledningarna till att Sverige ser sig manade att presentera sin kommande satsning Stridsplanet JAS 39 Gripen...

I svenska farvatten härjar fortfarande utländska ubåtar och immunbristssjukdomen Aids skördar sitt första svenska offer. I skolan och via nyhetssändningar lär jag mig att detta mycket väl kan vara mitt personliga största hot mot mitt liv. Ubåtar och Aids.

Och jag minns att den där hösten när jag varit med och startat det där bandet som senare skulle få namnet Power, flög en Tjeckisk familj över till Österike i en hemmagjord luftballong. För att fly diktaturen, kommunismen, för att bli fria människor i en fri värld.  Jag minns hur den där händelsen tog tag i mig, ruskade om mig, fick mig att inse att det jag hade var något fantastiskt. Jag kunde bli rockstjärna och resa över världen utan att behöva fly i en hemmagjord luftballong. Jag kunde göra och bli precis det som jag själv ville.
Och trots att det i vårt land åkte omkring främmande ubåtar i våra skärgårdar, att Aids hotade var en man gick, att löntagarfonderna sas skulle bli det absolut värsta som skulle kunna hända och att Greenpeaceaktivister ständigt stod för oro genom sina aktioner, såg jag framtiden an med spänning. Det var nu mitt liv skulle börja. Det riktiga livet - det vuxna livet.
Det var jag och en dröm om att vara med att förändra världen. För jag visste redan då att med musik kan man komma riktigt långt.
Jag skulle fylla 15 slutet av det året, men jag hade redan koll på allt.

Läs hela inlägget »

Sekvenser

Klockan 7 serveras dagens första kaffe. Det i sängen. Ser ett avsnitt av den där serien som jag börjat titta på. Vill inte sluta.
Det här är en njutardag.
 Och natten tillhörde Toronto Maple Leafs och jag andades ut när matchen var över.
Tvingade mig efter det där avsnittet av det som tycks kunna bli en favvoserie, till att gå upp sedan; men det blev bra.
En härlig brunch med grillad kyckling, stekta vaktelägg, en sallad fylld med feta och parmesan. Allt intaget ute. Det är ju äntligen den där tiden nu. Himmelskt gott!
Nu en stund med solen i ögonen. Djupa andetag. Total avkoppling.

Det enda som stör är att halsen gör ont och att något i min kropp gör mig låg på ett oönskat sätt. Det är nu som jag skall drabbas av världens värsta sjuka. Jag som aldrig blir sjuk!
Allt kommer till den som får leva länge nog. Bra som dåligt. Livets sekvenser.
Men nu tar jag in det här, stunden, ögonblicken i all stillhet och lugn och allt kan knappast kännas bättre än nu.

Läs hela inlägget »

Mötas

Jag gillar att mötas.
Möten människor emellan. Att utbyta erfarenheter, lära sig av andra..
Det är så som jag utvecklas. Jag tror på att jag alltid kan lära mig något nytt av någon annan. En del är enligt mig väldigt kloka. Av dem lär jag mig massor. Andra kanske mindre, men jag lär mig ändå något nytt. Därför uppskattar jag att träffa för mig nya människor. Att få höra deras historia, deras berättelse varför de nu är där de är i livet. Varför just vi två träffas här och nu.

Man behöver inte tycka likadant som mig, eller hålla med mig, men de behöver ha en distans till sina åsikter och förstå att allt är inte svart eller vitt. Att det finns utrymme för olika åsikter och uppfattningar och det krävs ett mänskligt perspektiv.

Min bästa utbildning i livet har varit att lära känna andra människor. Att få samtala, lyssna, argumentera och lära mig. På så sätt har jag lärt känna många intressanta och kloka människor och lärt mig av dem. Ryssar, ​​Tea party anhängare, muslimer, missbrukare, socialister, kapitalister och de där som många skulle kalla helt vanliga människor. Oavsett åsikter, trosuppfattning, ålder och kön har dessutom flera blivit vänner för livet. Det finns förstås även de som jag aldrig mer vill träffa, men jag har ändå ofta fått med mig något värdefullt; ett möte som lärt mig något.

Däremot finns det möten jag inte uppskattar. De ingår ofta i de strukturer som vi inlemmats i. De där planerade mötena på jobbet, eller föreningen som sällan ger mig något. Istället kan det vara en gigantisk energitjuv som liksom äter upp en. Jag tror att de inplanerade mötena ofta är hemska tidsförstörare och ju äldre jag blivit och ju mer möten jag gått på inser jag hur fel dessa ofta är. Det finns förstås undantag. Ibland bli det bra. Som idag t ex då jag och några andra klubbledare spenderade hela dagen på konferenshotell och efteråt lämnade fulla med tillförsikt och förhoppningar och framförallt fulla med energi. Nu känns det att vi verkligen är på rätt väg.
Det är den där känslan som allt handlar om; att känna sig tillfreds, förhoppningsfull och rik på enrgi.

Läs hela inlägget »

Grill, chill, ljummen kväll och countrymusik. En svårslagen kombination.
Och jag dröjer mig kvar ute långt efter att maten är uppäten. Jag vill inte gå in.
I just denna stund är livet helt underbart...
Sedan nås jag av beskedet att artisten Tim Bergling (Avicii) är död. Endast 28 år.
Verkligheten kommer alltid ikapp en.

Läs hela inlägget »

Så är man tillslut där. Den där dagen då man är "framme". Eller, iallafall nästan framme.
Bar överkropp och soldränkt uteplats. Kvällens grillning är planerad.
Tänk att man kan se framemot den här dagen så länge och sedan så är den där...
Nu vill man bara ha mer. Att det skall eskalera, att man skall få mer, mer. Som ett beroende...
Våren tröttnar man aldrig på. April är årets moder.


 

Läs hela inlägget »

Space cowboy

"Go on ride away, in your Silverado
Guess I'll see you 'round again
I know my place, and it ain't with you
Sunsets fade, and love does too"


Det är dagens text.

Det sägs att det skall bli årets hittills varmaste dag. Det pratas om sommarvärme. Antar att de pratar om svensk sommarvärme. I så fall kanske upp mot 20 grader. Då skall jag sitta ute när jag kommer hem.
Och jag har köpt några paket nya strängar. Kanske kan jag göra den där avkopplande instrumentvården ute i så fall? Gitarrerna skall iallafall få lite kärlek.
Jag planerar för Vin och nya strängar. Låter som en utmärkt kväll.

Läs hela inlägget »

Ibland blir man påmind om hur skört livet är.
Tänkte på det i kväll när jag tog en promenad i området där jag bor. Jag hade sovit en stund i fåtöljen sittandes.  När jag vaknade upptäckte jag att solen sken utanför  mitt fönster.
Det hade blivit varmt och de där strålarna värmde så skönt trots att klockan blivit drygt sex.
Jag tog in dofterna och ljuden. Vårens dofter och ljud.
"Det är nu det är som bäst", tänkte jag. Precis i denna pånyttfödelse. Nu när allt ligger framför. Grönskan, förhoppningar och ljuset.

Tittar mig i hallspegeln sedan när jag kommer in.
Jag behöver klippa mig, ta hand om mitt yttre, kanske sova mer, äta bättre och dra mig ur det mesta som jag håller på med, som inte tillför något positivt i mitt liv.
Jag känner mig gammal, jag är äldre, jag ser gammal ut.
De här åren och kanske framförallt de sista har satt sina spår.
Allt är grått, fult och trist.
Men, så tänker jag på det där att våren faktiskt är här och trots att jag hunnit uppleva så många vårar i mitt liv har jag ännu inte tröttnat. Jag vill bara ha mer.
Och i morse när jag körde alldeles för fort på väg till jobbet, inte för att jag hade bråttom, utan för att jag kunde, att jag ville... Då...då i mötande riktning stormade en vit bil mot mig i samma fil. Uppenbart fortare än vad jag körde. Han kom hastigt, var i färd med att köra om bilar framför sig.
Jag hann knappt bromsa in och med bara någon knapp meter, kastade han bilen mot vänster och kilade in sig mellan mig och bilen framför honom.
Just där kunde allt tagit slut för oss, för mig..
Hade det där i tanken under resten av färden till jobbet. Chockad.
Då visste jag att jag ville vara med ett tag till, att det  ännu inte är över.

Läs hela inlägget »

Otillfreds

Det svänger fort i Tommys Deluxe-liv och från toppen till botten är det minsann inte långt. För bara några få dagar sedan skrev jag detta lilla enkla inlägg. Kort, enkelt, men budskapet var tydligt.
Nu här.
Det är i sådana här stunder som man ifrågasätter allt. Inte minst det här förbannade bloggandet.
Bloggen däremot mår bättre än någonsin och att jag faktiskt inte skrev något igår verkar inneburit att intresset varit större än någonsin och antal besök på rekordnivå.
Var så säker att det här inlägget kommer göra succen ännu större.
Det finns sannerligen mycket att ifrågasätta i livet.

I april skall all den här trötthetskänslan vara över, liksom den där nedstämdheten som tycks gått genom min släkt i generationer.
Jag behöver skratt i mitt "hus" nu, inget annat. Leenden och vackra ord. Inget tycka synd om, bara chansen att se det vackra igen.
Jag behöver hitta den där reset-knappen.

Läs hela inlägget »

1979

Min lillebror har fått greppet på mig. Ett förödande halslås, som om någon sekund kommer innebära att jag får ge upp Min lillebror har fått greppet på mig. Ett förödande halslås, som om någon sekund kommer innebära att jag får ge upp

Året är 1979. 
Något mycket stort skall hända några få månader in på det nya året. Jag skall få en till lillebror och just den där påskdagen den 15 april jublar jag över min lillebror Sigges ankomst.
Jag skall senare på året fylla 11 år och det är just från och med nu som alla minnen blir så tydliga.

Jag går i femteklass, trivs med tillvaron, trivs med att gå i skola i Ödeborg och allt vad skolgång innebär. 
Jag hade det inte speciellt lätt för mig, men det skapade inga hinder, eller byggde upp murar. För även om jag var svag i både matte och svenska, så var det inget som jag tänkte på värst mycket. Kanske därför att tiden var sån för en grabb som växte upp på landsbygden i Dalsland? Det var ingen "big deal".

Saker och ting började också ändra sig. Bilder på de stora socialistförebilderna hade börjat plockats bort från väggarna i klassrummet (vi fick en ny lärare) och även om det var oroligt i världen så tonades den där "kampen" ner. Något som jag uppskattade och välkomnade , då jag inte kände mig speciellt bekväm med de där skrämmande tänkbara scenarierna om världsherraväldet som alldeles för ofta basunerades ut i klassrummet.
Domedagen var nära och den yttersta striden var kommen (dock utan någon som helst religiös innebörd).

Björn Borg och Ingemar Stenmark var bäst i världen och Ayatollah Khomeini och Margret Thatcher var de alla pratade om.
Elakingar som Pol Pot och Idi Amin fick på käften och Torbjörn Fälldin blir ny statsminister efter Ola Ullsten.

Jag och mina bröder. Jag i mitten, sigge på min högra sida och Ronny på den vänstra. Jag och mina bröder. Jag i mitten, sigge på min högra sida och Ronny på den vänstra.

I slutet av året minns jag starkt hur Sovjetunionen invaderar Afganistan. Jag följer radio och teve -sändningar med spänning.
Att homosexuxualitet strax innan stryks som psykisk sjudom från socialstyrelsens lista får jag reda på nu så här i efterhand.
Vissa saker minns man så väl. Andra saker som att det aldrig funnits. Den dagen då mamma och pappa kom hem med min bror Sigge kommer jag alltid att minnas som en av de ljusaste stunderna i mitt liv.

Jag och Sigge. Det är slutet av 90-talet och jag och mina bröder upptäcker världen tillsammans.
Jag och Sigge. Det är slutet av 90-talet och jag och mina bröder upptäcker världen tillsammans.
Brorsan (Sigge)
Brorsan (Sigge)
Läs hela inlägget »

2001








Året är 2001.
Det har varit flytt tillbaka till Sverige och ett nytt i kapitel skall skrivas i livet. Denna gång från hemmaplan, Sverige, åter tillbaka i "mammas kvarter", ett nytt liv skall byggas upp. 
Vi åker till Mexico i juli, vi förlovar oss, men innan dess bjuder jag på en liten överaskning i form av en picnick i det fria. Man kan säga att livet är på topp.
När jag tittar på de här bilderna finns det så mycket jag tar in. Inte bara det faktum att jag klätt mig i min snyggaste skjorta för dagen och Anette bär högklackat. Vi har gått en stund för att komma dit vi nu är. På en naturstig upp mot toppen på ett berg. Utsikten är magnifik, skjortan är ny, de högklackade skorna är vid det här laget ordentligt ingådda i den ojämna skogsmiljön och vi är ...framförallt unga.

Och det där första året på det nya milleniet skulle bli vår nystart i livet. Ett liv tillsammans, enade och starka i en hård värld.




George W. Bush efterträder  Bill Clinton som USA: s president och ganska snart skall han få bekänna färg. Konflikten i Makedonien blossar upp och på en toalett på Bromma gymnasium skjuts en elev ihjäl. 
Lennart Daleus får nog av livet i svensk politik och lämnar partiledarposten för centerpartiet och ganska snart därefter skall Maud Olofsson efterträda.
Det är jordbävning i Indien som tar 50 000 människors liv och det är musikgalor på Globen med "Artister mot nazister". Galna-ko sjukan bryter ut i Storbrittanien och ett skräckslaget Europa håller andan.
Statsminister Göran Perssons viktigaste statsbesök går till NordKorea det här året och ger i stunden påminnelsen att vissa saker alltid är aktuellt.

Sven-Göran Eriksson blir förbundskapten för det engelska fotbollslandslaget och Sverige övertar ordförandeskapet i EU. Omgående utbryter kravaller efter de kraftiga demonstrationer som sker mot mötet. Göteborg blir under några dagar världens mest omtalade stad då cirka 1.000 personer omhändertas av polisen och 80 förs till sjukhus. 

Medan  Windows XP lanseras av Microsoft och rött regn faller över Kerala, förbereder sig al-Qaida för en av de värsta terroristattackerna någonsin. Den 11 september flyger två flygplan in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon i Washington, D.C. 
2 996 människor omkommer. Den 7 oktober anfaller USA Afghanistan och år av krig mot terrorism inleds.
I allt detta påbörjar jag ett nytt kapitel i mitt liv och vår familj ser framemot en bra tid framöver. Något år senare skall vi bli ytterligare en till familjemedlem, men just där och då i en skakig värld känns det som att vi har allt.

Läs hela inlägget »


Morgon.
Jag brukar aldrig bli kvar i sängen. Jag har ingen ro i kroppen för sånt, men just idag blir jag kvar en stund. Jag ligger utsräckt i sängen och tittar bort på de två snygga gitarrerna som står så inbjudande och bara väntar på beröring.. Sedan tänker jag på de nya kuddarna som kom igår, som skall packas upp och det skall bäddas rent och sedan skall jag prova dem. Känna om de verkligen är så sköna som utlovats.
I rummet bredvid har det vaknats. Jag tänker på vilken fin kväll vi fick ihop igår jag och min tonåring. Sedan ringer telefonen. Det är han. Han undrar om frukosten, om jag åtminstone kan komma in med kaffe iallafall. Efter en kort ordväxling där det sista jag säger är att jag väntar på samma sak, bryts samtalet.
Jag går upp. Han dyker upp i köket rätt snart. Sömndrucken, orkeslös, precis som han bär en hel värld på sina axlar. Han säger; "Jag måste sätta mig ner" och så gör han det. 
Vi äter ihop sedan. Pratar om dagen. Pratar om vad vi skall göra innan A kommer hem i kväll. Eric får sina "uppdrag", men protesterar inte högljutt. Antagligen finns inte orken till det. Jag tänker på mig själv när jag var tonåring. Minns att det faktiskt var ganska jobbigt. Han säger "Jag måste tyvärr gå och lägga mig igen, känner mig nästan yr, men jag städar sedan.."
Jag blir själv i köket, följer min sons steg in till hans rum. "Det här kan bli en bra dag" tänker jag. En riktigt bra dag!

Läs hela inlägget »

Idag vid ett samtal fick jag möjligheten att reflektera och berätta om min barndom och uppväxt.  Det har påverkat mig starkt.
Dessutom kom min pappa till klubben idag för att titta då vi hade tävling.  Jag visste inte om det och så stod han bara där.
Det betydde något för mig och berörde på något sätt som jag inte kan beskriva.
Han syns mycket sällan där nu för tiden, men en gång i tiden var han en närvarande far som var med mig och mina bröder på varje träning. Han började t om att träna själv och under flera år så tränade vi tillsammans. Han fanns alltid vid min sida på varje tävling oavsett var någonstans det var i landet. Han var aldrig pushande. Han sa sällan något överhuvudtaget angående mina matcher, men han fanns alltid där.
Häromdagen hittade jag ett kort mig mig och honom när vi spelade gitarr ihop. Något som vi började med från att jag var sex och jag fick min första gitarr. Självklart hittar man aldrig det som man söker, men sedan började jag fundera på min egna relation till min son.
Vi har haft all möjlighet som helst att umgås idag och han har tagit den. Vi har samtalat, vi har promenerat och han har berättat om livet från ett tonårsperspektiv.
Jag har aldrig tvivlat, men jag kanske inte har tänkt så mycket på det, men idag har det slagit mig hur klok han är, så förnuftig och oborstad rebellisk.
Vi tillbringar mycket tid ihop. Vi delar både sporten och musiken. Precis som jag och min far gjorde.
Ikväll har vi dessutom samtalat om livets svåra frågor och jag har insett att han inte är så liten längre.
Och jag vill bara ge honom all kärlek jag har.

Läs hela inlägget »
Kacey talar till mig och säger;
"It's the song that they're playin', the words that you're sayin'
It's never felt so right, and I'm the kind of person who starts getting kinda nervous
When I'm having the time of my life"

Jag nickar, lutar mig tillbaka och läppjar på min MGD, sluter ögonen, bara lyssnar på hennes röst.
"So is there a way to stop all this thinkin', just keep on drinkin'?"
Det är fredag kväll och vi har snart klarat av halva april och när jag funderat på den där frågan en stund svarar jag "Yes" och det är därefter som jag går igenom livets "secrets" och särskilt det där att när man är på toppen finns det bara en väg och det är ner. Jag dricker och konstaterar att den här veckan har en så länge varit en riktig berg och dalbane vecka, men igår kväll var jag på lokal med människor som sätter värde på det där att koppla av och ta möjligheten att njuta när tid är. En bra kväll. De där stunderna blir mer och mer viktiga i mitt liv.
Precis som de där människorna som under veckan gett mig stöttning, vägledning och hejarop.
Jag älskar ensamheten, men jag vill aldrig vara ensam.
Läs hela inlägget »

Vissa dagar känns allt så bra. 

Det här är en sån dag.

Trots att jag är ordentligt trött, att det varit en riktigt lång dag, så avslutar jag denna dag med ett leende. Ett brett sådant dessutom.

Ibland räcker det så. Ett inlägg behöver inte vara så mycket längre.

Välkommen torsdag ! Livet är gott!

Läs hela inlägget »

Jag skall se hur natten lägger sig över Färgelanda. Dricka det här laktritsrots-teet med ingefära, kardemumma och kanel med välbehag. Det som skall få mig lugn och varm. 
Jag skall lyssna på vinden som viner precis utanför mitt fönster. Den där vinden som just nu mer skapar en höst-feeling mer än något annat.
Och
När jag tröttnat på det skall jag lyssna på världens mest just nu hetaste artist; Kacey Musgraves. ..Iallafall tycks alla tycka det och visst är den där nya plattan Golden Hour riktigt bra, men jag kan inte låta bli att tycka att den där kvinnan var som bäst när hon nästan var totalt okänd och la upp sina egna videos på Youtube. Det var där jag fann henne. Innan Spotify, innan tillrättalagda videos. Den där nakna Kacey, Kacey som med sin ärlighet och enkelhet utmanade en hel värld. Kacey endast tillsammans med sin sexsträngade J-45 vintage Sunburst.
För ett par år sedan trollband hon mig med den där vardagsromantiska låten  Merry Go 'Round som på ett sånt realistiskt sätt och i all enkelhet beskrev hur det är att växa upp någonstans där man alltid gör som man alltid har gjort.  Följt traditionen på gott och ont.

"If you ain't got two kids by 21,
You're probably gonna die alone
At least that's what tradition told you"


Det där skulle kunna vara Färgelanda, tänker jag och smuttar på mitt fortfarande heta te.

Och bland stillhet, mörker och böcker går timmarna förbi mig, medan allt jag gör är att "vara". Vara här och nu och inget annat. Sömn får vänta till en annan dag, eller t om kanske till ett annat liv, för just här och nu finns bara stillhet och rofylldhet som omsveper och helar.

Kacey berättar vidare vidare;

"We think the first time's good enough,
So we hold on to high school love,
Say we won't end up like our parents"


och den där historien börjar nu bara andas mer och mer tristess och när hon slutligen konstaterar att

"Mamas hooked on Mary Kay
Brothers hooked on Mary Jane
And Daddies hooked on Mary two doors down


Mary Mary quite contrary,
We get bored so we get married
And just like dust we settle in this town
On this broken merry go 'round and 'round and 'round we go,
Where it stops nobody knows,
And it ain't slowin' down, this merry go 'round"


Så fullbordas allting. Jag här tryggt bakåtlutad, medan en hel värld faller samman. 
Och just den där raden "And Daddies hooked on Mary two doors down" är så briljant i sig och i sin destruktivitet, så att jag önskar att jag skrivit det själv. Ja, faktiskt hade gjort hela den där texten...

När tillslut mitt te kallnar och Kaceys senaste album spelats igenom för sista gången reser jag mig upp och tar fram min dagbok. Tisdagen den 10 april skriver jag; Idag bestämde jag mig tillslut. "Det är så det blir nu."

Läs hela inlägget »

Jag har inte tränat på drygt en vecka.
Jag har överdoserat ett tag med lite sömn, mat och rött vin. Hög tid att ta tag i träningen igen och nu kan jag säga att jag är igång.
Med åren har det alltid blivit jobbigare och jobbigare att komma tillbaka efter ett tags frånfälle. Det gör ont och man är bra på att känna efter. 
För mig handlar det numera lika mycket om social samvaro, skratt och gemenskap, som själva träningen. Jag är nog lika bra idag på att "stämma av" som att kasta mina klubbkompisar. Rent utav bättre...
Men i kväll har jag stundtals tagit i och jag känner en förnöjsamhet i hela mig.
I natt somnar jag åter igen  fysiskt slukörd och möbultad,  men ofantligt lycklig.

Läs hela inlägget »

Om våren

Min mamma kollar till min lillebror, medan jag fascineras över att se livet genom min drömkikare Min mamma kollar till min lillebror, medan jag fascineras över att se livet genom min drömkikare

Det är vår. Det tror jag att vi kan säga nu, även om de där rätta temperaturerna inte har infunnit säg ännu.
I natt blev jag kvar uppe och jag tittade på kort. Gamla kort på mig och mina föräldrar. Framförallt var det de där vårbilderna som fångade mitt intresse.
Vi var ofta ute tillsammans på helgerna, gick i skogen, hade med fika och njöt av det som omgav oss. 
Bäst var det om våren. När allt föddes på nytt och allting ackompanjerades av fågelsång.
I den röda lådan på bilderna ligger min lillebror Ronny. Själv är jag fullt upptagen med att titta i den där fantastiska leksaken som man kunde ändra färg och mönster i genom att skruva på den. Att den upptåg hela mitt fokus går inte att ta miste på. Kanske den där allra första fascinationen från livet som jag fick uppleva?

Jag hade en rik uppväxt, en trygg och kärleksfull barndom. Jag tänker på mig själv som förälder och vad jag har åstadkommit och bidraget med när det gäller trygghet, kärleksfullhet och närvaro. 
Jag väcker min tonåring genom att ha med kaffe med in till honom. Han är sömndrucken, men tar vällvilligt emot muggen. Jag kommer in med frukost sedan. Smörgåsar med stekt ägg. Han tackar, äter och är på väg att somna om igen då jag hör hur hans telefon ringer. Ett par minuter senare är han uppe, påklädd, men med håret på ända. Han har bråttom iväg, det är snällt om jag kan "ta hand om disken på hans rum", det är ut i våren som gäller. Det är polare och mopeder och framförallt frihet..
Jag minns allt det där som igår, när jag själv var tonåring, sedan tittar jag på de där korten igen på mig, min lillebror i den röda lådan och på mamma och pappa. Jag och den där "drömkikaren".
Också frihet så stark, men dessutom trygghet och nyfikenhet på livet.
Jag ser på kortet där mamma ler sitt finaste leende in i linsen, medan jag är upptagen på annat håll. Just där i det ögonblicket tycks livet vara som finast.

Jag och min pappa
Jag och min pappa
Fika i det fria med pappa
Fika i det fria med pappa
Mamma ler sitt finaste leende in i linsen, medan jag är upptagen på annat håll
Mamma ler sitt finaste leende in i linsen, medan jag är upptagen på annat håll
Läs hela inlägget »

The road

Jag är 22 år  har hela livet framför mig, men det enda som betyder något år de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen Jag är 22 år har hela livet framför mig, men det enda som betyder något år de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen

En intensiv dag går över i en rofylld kväll och jag lutar mig tillbaka, blundar och koncentrerar mig på ...ingenting.
Sedan kommer tankarna, en efter en..
Det fanns en tid då jag bara lyssnade på "de fyra".
Jackson Browne förstås, John Mellenkamp var en självklarhet, John Hiatt klarade jag mig inte utan och ingen skrev smartare texter än Elvis Costello.
Jag levde och dog med dessa musikaliska förebilder. 
Det fanns drömmar som omgav mig om att en dag kunna skriva en egen "Your bright baby blues". Jackson Browne var mästaren. 
Någon gång skulle jag ha en egen "Cherry bomb". Det bara var så.

Och sommaren 1990 sa jag upp mig från mitt jobb på Pressbyrån, jag var 22 år och tänkte erövra världen.
Jag stod ensam  i ankomsthallen på JFK och väntade på att den där turvågen som skulle komma hela vägen från Hudson river, skulle ta mig med bort och in i det evigt sköna.

Jag mötte sommaren i Connecticut det året och kanske borde jag stannat kvar i Greenwich året ut, eller  iallafall till vintern kom. Kanske borde jag stannat  i New England...för gott.
men rastlösheten och den där längtan ut på vägen kom fort och våldsamt och där tog kärleken stryk för att jag skulle möta mina musikaliska preferenser i sin rätta miljö.

Jag åkte Greyhoundbuss genom det där enorma landet, bodde på en bordell i Gretna utanför Nashville, levde på en strand i Key west. Jag åkte över Rocky Mountains och levde på en båt förankrad utanför Cubas kust. Hela tiden var musiken så närvarande. John Hiatts låtar, Ry Cooders gitarr..
Jag besökte scenerna, jag besökte det som inspirerat till musiken och jag spelade sönder mina kassettband på min medhavda Sony walkman.
Alla barer och hostels, allt billigt öl och drömmar som dog. En solnedgång i mäktiga Mississippi och nyvunnen vänskap som aldrig därefter skulle återupptas.
Från öst till väst, från norr för att sedan åka söderut och hela tiden med ett ledmotiv;

"Highways and dance halls
A good song takes you far
Your write about the moon
And you dream about the stars
Blues in old motel rooms
Girls in daddy's car
You sing about the nights

And you laugh about the scars"

Jag var 22 år och hade hela livet framför mig, men det enda som betydde något var  de där sångerna, romantiken, drömmarna och vägen.

Läs hela inlägget »

Matchdag

När fokus betyder allting När fokus betyder allting

Samling för avfärd strax efter 6.
En tidig resa neråt landet.
Det här är en dag som jag gjort så många gånger förut.
Och kanske är just detta mitt rätta element...På tävlingarenan, bara fokus på att tävlingstruppen mår bra och kan prestera på topp för deras nivå.
Som coach är det den viktigaste uppgiften. Att skapa trygghet och en tro på det som du själv som tävlingsaktiv tror är omöjligt.
Tycker att den här bilden beskriver det så bra. Den visar på ett sånt tydligt fokus hos alla. 
Jag är redo för ytterligare en tävling. Jag kommer aldrig sluta.

Läs hela inlägget »
Jag tillsammans med Sjömila Jag tillsammans med Sjömila
En helt fantastisk kväll med just nu Sveriges bästa band.
En kväll fylld av intryck sammanbakat av inlevelse, förtröstan, kärlek och förhoppning.
Ingen lämnas oberörd.
Finstämd inlevelse
Finstämd inlevelse
Kanske Sveriges bästa låtskrivare just nu; Ulf Michal
Kanske Sveriges bästa låtskrivare just nu; Ulf Michal
Ulf och Ericas röster fungerar fantastiskt bra ihop
Ulf och Ericas röster fungerar fantastiskt bra ihop
En svårslagen konsert
En svårslagen konsert
Det blir inte så mycket bättre än så här.
Det blir inte så mycket bättre än så här.
Läs hela inlägget »
Etiketter: sjömila
Jag tillsammans med Sjömila Jag tillsammans med Sjömila

Det finns flera sånger på det där nya Sjömila-albumet som jag fullkomligt älskar. Det är texter att gå in i, små historier i livet där man ibland känner igen sig, ibland vill uppleva om och om igen och en del som man aldrig vill lämna..

Just nu lyssnar jag mycket på låten långt borta. Den handlar om hur man egentligen vill att kärleken skall vara. Oövervinnlig, urstark och på livstid. 

"Långt borta, men ändå nära
är det liv som vi har.
Att vi ännu är lika kära
och att gnistan finns kvar
men nu är längtan här igen"


Jag blundar och tar in.

Fredagen har varit bra och den där Sjömila-spelningen har dröjt sig kvar i mig långt efter det att musiken tystnat. Jag känner mig upprymd, berusad och fylld av energi. När jag själv tar mig an gitarren i denna vackra aprilkväll tänker jag just på kärleken. När man älskar någon som inte finns här, men som ändå känns så nära.

Läs hela inlägget »
Etiketter: sjömila

Solen har verkligen en märklig inverkan på oss männsikor här uppe i norr.
Plötsligt tar sig folk ut. De jobbar i sina trädgårdar, de tar promenader, cyklar och grillen kommer fram. En hel vinter väntar vi på att just den här dagen skall komma. Första dagen då vi kan sitta ute i solen och känna något sorts välbehag av de där tidiga vårsolstrålarna.
Våren tycks ingen tröttna på hur många gånger man en har fått uppleva den.
Även jag tillbringar större del av dagen ute och på min balkong dricker jag mitt kaffe, reflekterar och smider planer. Fåglarna kvittrar och det enda som stör fridfullheten är den där lövblåsen som jobbar på nere i centrum. Timma, efter timma. Lövblås = vår tids främsta "skjuta upp på framtiden" verktyg.

Och jag kisar mot solen och om jag anstränger mig lite grann, kan jag känna hur det bränner i mitt ansikte. Just nu i denna stund står tiden stilla.

Läs hela inlägget »

Bäst just nu

För några dagar sedan satt jag på en hiphop-restaurang i Hornstull, åt burgare, tittade på människorna som satt där och tjuvlyssnade på deras historier ur livet. I lokalen strömmade rapmusiken fritt och någonstans där försvann jag i egna tankar där jag befann mig i en svunnen tid då Hornstull och området däromkring var min "lekplats i livet".,
Rapmusiken byttes ut mot Sjömilas "Vid Hornstull" och Ulf Michal som konstaterade att  "Vi var bäst just då, jag och min vän".
Sedan min första lyssning av Sjömilas senaste album Närmare,  har jag haft den där låten i huvudet. Ni vet vad jag menar.  Man går runt och nynnar på på den där låten, sjunger stötvis de där stroferna. Så där har det varit.
Den där låten har alla de där ingredienserna för att bli årets sommarplåga. Farten, glädjen, det trallvänliga, romantiken och igenkänningsfaktorn

Jag gillar det där bandet, deras musik och vad de står för. Sedan deras debutalbum Två vänner har jag varit en flitig lyssnare.
Och jag har tagit mig an de där nya låtarna på purfärska Närmare med stor entusiasm. Tagit in texterna, harmonierna, känslan.
En gång i tiden var jag en storkonsument av svensk musik och rörde mig bland de artister som sägs influerat Sjömila; Mauro Scocco, Peter LeMarc och Eldkvarn. Jag har dock aldrig tyckt om att jämföra med andra, även om jag själv kan lyssna på gamla låtar som jag gjort och kunna höra vad jag influerats av just då. 
Sjömila är bättre än så och skall inte jämföras med något, eller någon. De står på egna ben. Det där samspelet mellan Ulf Och Ericas röster skapar en unikhet som inte finns i svensk musik idag.
Jag njuter av låten "Säg det" och skulle kunna nämna den där tydliga Strömstedtsuppbyggnaden och likheten mellan Erica och Lisa Nilsson, men faktum är att det här är så mycket bättre än att jämföras med något annat.
Sjömila står på egna ben och levererar skön svensk musik på bästa sätt. Antagligen det bästa svenska bandet idag och visst är Erica Sveriges bästa sångerska.
De är helt enkelt bäst just nu!

Läs hela inlägget »
Etiketter: sjömila

Det har regnat hela natten, men när jag tidigt denna morgon står på balkongen och tittar ut mot centrum är det uppehåll. Jag dricker mitt kaffe i en av mina favoritmuggar inköpt i Nice någon gång i början av det här milleniet. Det är märkligt det där hur innehållet kan "smaka bättre" beroende på vilken kopp eller mugg man har det i.

Tittar på nyhetsmorgon sedan.
I tevesoffan sitter Lasse Berghagen och pratar om Barbro. Antagligen det finaste och värdigaste inslag jag sätt på länge. 
Efter Lill-Babs bortgång håller det här landet på att dränkas av kärlek och på något vemodigt sätt har det alrdig varit vackrare och kärleksfullare än nu på sociala media.
Och om Barbro Svensson var det här landets mest folkkäraste person, måste Lasse Berghagen vara den näst mest. Dessutom finns det ingen levande idag med större och viktigare låtskatt än just Lasse och när jag nu ser honom där sitta och minnas Barbro, berätta de där historierna, läsa den där dikten och prata om att "freden och kärleken börjar i ditt egna hjärta" är iallafall inte mina ögon torra. Klippet med Lasse Berghagen hittar ni här. Från en stor människa till en annan.
Idag är det 50 år sedan Martin Luther King sköts ihjäl. Freden och kärleken börjar i ditt egna hjärta

Läs hela inlägget »

Vi gick i Kungsträdgården igår och massa minnen från när jag var barn kom över mig. Har varit där så många gånger senare och aldrig reflekterat tillbaka, men igår gjorde jag det.
Minns hur vi som barn jag och min bror Ronny, mamma och mormor gick omkring där och tittade på folk. Minns att vi fikade, minns vad det pratades om.
Senare, när jag var mellan 14-20, var vi ofta där jag och min mormor. Vi åt glass och tittade på folk. Hon trivdes där berättade hon och hon hade alltid med sig sin kamera för att ta kort. Kort bara på mig.
Och jag har precis ett sånt där kort där jag rider på det där sydvästra lejonet på Erik Gustaf Göthes monument över kung Karl XIII. Någon gång runt 86-87. Förövrigt skulle det en gång i tiden vara helt omöjligt att sitta på dem då det alltid fanns en vakt på plats för att hindra barnen från att rida på lejonen. Men, det var för länge sedan.

Jag ägnar en stor tid denna dag åt att försöka hitta det där kortet från åttiotalet med mig på lejonet.
Hade varit så roligt att ha med här och att få jämföra dessa tidsdokument.
Istället hittar jag massor av andra saker som minner från förr, men inte det där kortet.
Jag läser gamla brev och vykort. Flera från min mormor, men också från vänner och familj. Brev som kanske inte hade samma betydelse då som nu.
För nu betyder de allt,  även om det stundtals också kan vara rätt smärtsamt att läsa.
Så mycket som jag förstår nu, men inte förstod då. 

Läs hela inlägget »

Att ha rätt outfit är viktigt.
Särskilt när man reser i hiphopens spår. 
Det här har varit en spännande resa . 
Strax är det dock dags att lämna Stockholm för den här gången, men vårt sökande efter Hiphopens hjärta och själ fortsätter. 
Och det är här ni hittar det.

Läs hela inlägget »
Jag utanför den legendariska Redlinestudion Jag utanför den legendariska Redlinestudion

Jag är på jakt efter svensk hip-hops vagga. Det har tagit oss till vår huvudstad. Oavsett vad vi kommer fram till kan man lugnt säga att Stockholm spelat en betydande roll för Svensk hiphop.
För ett par dagar sedan var vi i Norsborg för att leta upp en av svensk rapmusiks viktigaste krafter; Redline Recordings. Redline skapades  1996 av Lating Kings medlemmarna Salla, Chepe och Masse. The Salazar brothers. Idag hittar vi artister som  Linda Pira, Stor, Dani M, Carlito och Aki här. Det var av den anledningen som vi ville hitta till den där källarlokalen som skulle ligga i någon skola. Det skulle visa sig att det inte skulle bli så lätt, då skivbolaget inte stoltserar med någon exakt adress någonstans.
Efter lite detektivarbete hittade vi tillslut dörren och efter ytterligare lite "arbete" fick vi också komma in. Kanske den här resans häftigaste upplevelse. Mer om det i kommande inlägg. Nu bär det av ut i Hiphopvimlet.

Här är ingången till en av svensk musiks viktigaste musikstudios; Redline Records. Eric Widekärr knackar på.
Här är ingången till en av svensk musiks viktigaste musikstudios; Redline Records. Eric Widekärr knackar på.
Läs hela inlägget »
Eric Widekärr och Sebastian Stakset Eric Widekärr och Sebastian Stakset

Jag är på jakt efter svensk hip-hops vagga. Igår rörde vi oss i Botkyrka kommun där Alby, Norsborg och Fittja besöktes. I Norsborg besökte vi legendariska Redline Recordings och i Alby hängde vi i centrumet och i den trappuppgång där Dogge bodde som barn. Mer om detta kommer att gå att läsa i kommande blogginlägg.

Idag har vi varit i Bagarmossen där Sveriges "Bad boy rappare" nummer 1; Sebastian Stakset växte upp.
Vi var på Svartågatan där han bodde sina första 14 år och vi besökte också den skola (Brotorpsskolan) där han enligt egen utsago (Boken Sebbe Staxx - musiken, brotten, beroendet) dagligen fick utstå sparkar och slag, mobbning och trakaserier.
Och det var där ...på Brotorpsskolan som han började drömma om att en dag kunna ge igen. Att han en dag aldrig mer skulle behöva ta emot någon skit. Han skulle själv en dag vara hatets och våldets mörka riddare.

Vi träffar Sebastian i en frikyrka på Olof Palmes gata.
Det är 7 månader sedan vi senast träffades, men Sebastian kommer fram, räcker mig sin hand och klappar om mig och ger min son en stor varm kram. Den värme och glädje som den mannen sprider är svårt att inte beröras av.

En gång i tiden var han Sveriges gangsterrappare nummer ett. En livsstil som började med hasch och småstölder och som ledde till grova rån och fängelsestraff.
Som frontman i den kontroversiella hiphopgruppen Kartellen kantades hans liv och musik av droger,  hat, brott och destruktivitet.
Nu efter att mött Jesus har han gjort sig fri från kokainet, fri från alkohol och framförallt fri från hat.

Oavsett vad man tycker om religion, om man är kristen eller ej, så är det svårt att svära sig ifrån det kärleksbudskap han numera vill sprida.
Dessutom är han det här landets främsta "få ordning på sitt liv ambasadör" för unga människor som är på glid.
För vem har lust på snabba pengar och att snorta cola efter att hört hans egna berättelse, antingen genom hans bok, eller på den video som finns här nedan.
Sebastian Stakset är inte bara en av Svensk Hiphops viktigaste artister, utan också idag en fantastisk medmänniska och förebild.

Läs hela inlägget »

Rubriken på det här inlägget är klyschigt, men ändå så rätt.
Vi är på jakt efter svenska hip-hopens vagga. Min son Eric är min ciceron.
Igår hängde vi blandannat i Alby centrum och insöp atmosfär.
Latin Kings debutalbum  och de där låtarna på "Välkommen till förorten" kändes ständigt närvarande.
Vi traskade upp till Rådmansbacken 27 sedan för att kolla in där Dogge växte upp med sin mamma och sina syskon. Kanske var det just här som svensk hip hop föddes?
Källan till inspiration, frustration och aggression som sedan blev texter till några av svensk musiks största och viktigaste låtar. Eric hävdar dock att det är på Alby skola allt startade, men jag känner mig tveksam. Uppväxten och det undermedvetna har alltid en större påverkan än vad man tror.
Det här är en annorlunda resa, men kanske den viktigaste jag gjort. 
Idag skall vi träffa Sebastian Stakset inne i city och sedan åker vi till Bagarmossen och den skola som formade Sebastian Stakset till att bli Sebbe Staxx.
Jakten efter den svenska hip-hopens vagga fortsätter.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter