2018 > 05

Natten lägger sig över Färgelanda, men snart har vi en ny dag här. 

Jag står ute en stund och kollar ner mot torget. Det är svalkande i luften vid den här tiden och jag vill stanna kvar till att jag känner att jag fryser. Jag vill bli nedkyld och därefter kunna gå in till sängen och svepa täcket runt mig. 

Majvärmen är total. 

Men, alldeles strax är det juni. Någon dag kvar. Jag tänker på det. Tänker på hur fort tiden går. Det är inte länge sedan det var april... 

Tiden är snart slut. Nya äventyr är inplanerade. Jag längtar med en viss försiktighet. Jag vill leva i den bästa av världar. 

Läs hela inlägget »

På nittiotalet bodde jag i ett litet rött hus vid en sjö. Jag kallade den Ranchen och just här skulle jag få uppleva min absolut mest produktiva period i mitt skrivande. Här skrevs hundratals låtar, flera egenkomponerade diktsamlingar gjordes och jag skrev ett par böcker som  aldrig skulle publiceras.
 
Jag levde ett liv som innebar mycket av allt, men mestadels sånt man inte skulle kalla positivt i sitt liv. Det var ofta fest och Ranchen fylldes med folk och liv. Ändå kände jag mig ofta ensam. 
Jag levde ett destruktivt liv, men hade en dröm att en dag bryta mig loss, ta mig vidare, göra just allt det där som jag så innerligt önskade få ut av livet.

Jag gick ofta ner till sjön som bara låg några meter nedanför huset. Stod där och tittade ut över vattnet, drömde, bad och önskade.  Jag promenerade i skogen och jag stod mitt ute på fältet, alltid med en förhoppning att en dag ta mig vidare.
Dock, var det så mycket som band mig till den där platsen. Det fanns tusen anledningar till att stanna kvar. Mina egna demoner var mina värsta fiender. Det var inte svart eller vitt, utan snarare en grå nyans som jag ofta målade i regnbågens färger, men som dagen efter återigen tappat sin färg.

Igår kväll åkte jag tillbaka till Ranchen. Jag var nere vid vattnet, jag besökte mina revir...

Jag håller på och gör bokslut. Jag låter mitt liv spelas upp för mig ännu en gång. Livets händelser och skeenden så som jag minns det. Allt medan en hel värld rusar förbi.

Läs hela inlägget »

Trädet

Min farfar; Eric Sr planterade det där trädet på mina föräldrars tomt 1978. Jag var tio år och större än den där björkplantan. Nu står den där så majestätiskt och vacker.

Har aldrig tänkt på det tidigare, men i söndags när jag firade min mamma och solen sken och värmde, satt jag och tittade på det där gamla trädet. Tänkte tillbaka på minnen och händelser som utspelat sig just där i denna trädgård. Runtomkring den där björken. En gång så liten och späd, nu liksom oövervinnlig och gigantisk. Så många minnen den bär på. Så mycket den har sett i sitt liv  och som utspelat sig just där.
Jag pratade om det sedan med mina föräldrar och konstaterade dessutom att en dag kommer den vara gammal och skruplig, kanske ruttna innefrån och ut för att sedan falla ihop....
För en stund blev den en symbol över livet. En symbol för det levande och döda, det starka och svaga. Sedan tänkte jag på min farfar Eric Sr och sedan min son Eric. Det där trädet som en länk mellan det levande och döda.

Läs hela inlägget »

Georgia rain

Måndag kväll, redan lite trött och hela veckan ligger framför mig.
Regnet öser ner utanför och jag hör alltihop genom den öppna balkongdörren. Regnet kom och spolade hänsynslöst bort det soldränkta landskapet. Jag har vissa farhågot att det inte skall sluta nu. Att det skall vara abrupt över och att semestersverige ännu en sommar inte skall överaska.
Det blir natt och jag blir kvar uppe.  Söker den där perfekta godnattmusiken. Regnet fortsätter att ösa ner. Jag går ut för att känna efter. känna efter hur regnet känns mot mitt ansikte. Känna hur blött det är. Känna den där uppfriskande känslan som kan rena och väcka till liv. Trisha börjar sjunga om Georgia rain samtidigt som jag sakta men säkert blir genomblöt.

"The Georgia Rain on the Jasper County clay
Couldn't wash away what I felt for you that day
Just you and me down an old dirt road
Nothin' in our way
Except for the Georgia Rain"


Mina tankar tar mig tillbaka många år i tiden. Om nuvunnen kärlek, om lycka och besvikelser, men också hur det var att promenera hela vägen från 720 Tidewater Circle ner till Arlington park i just Georgia regn. Om hur det är att stå på bron över Ocmulgee river en regnig dag och fundera på om man skall hoppa på det där tåget till Santa Fe eller ej. Hur det där regnet alltid kom blixtsnabbt och avväpnande. Precis som det här regnet som jag står i just nu.
Det är lite blött, men jag har inga negativa farhågor längre.

Läs hela inlägget »

Final




























Veckans höjdpunkt misstänker jag kommer bli torsdagens vårquizfinal.
En gång i tiden var just det här med quiz vår grej. Det senaste året, eller kanske t om åren har det gått segare, vi har slitit och kämpat, men i torsdags lyckades vi tillslut knipa sista finalplatsen.
Gissa om jag blev glad!
Och även om jag inte blev med på det fina kortet med några ur mitt lag, så blev det ju rätt fint ändå...
Och
På mitt skrivbord i fredags möttes jag av följande upplägg (se bild nedan). Bättre start på dagen kunde jag inte få. 
Nu ser jag verkligen framemot denna vecka!
Läs hela inlägget »

Det är fest i dagarna tre och det bästa av allt är att man faktiskt kan vara ute.
Och vi spelar boule som om det skulle vara det bästa i livet. Det är skoj, men sanningen är den att vi är ganska dåliga med kloten. Jag är direkt urkass!
När storassyter kommer hem blir lillebror glad och familjen samlas äntligen igen. Det känns så länge sedan sist. jag tar bilder och förevigar och eftermiddagen är öm och skön.
Mors dag blir en härlig final på en riktigt fin helg!
Nu är jag redo för en ny vecka.

Läs hela inlägget »

Det känns som att det är dagar utan slut. Att det här livet, det här vackra vädret är bestående.
Och istället för att blogga så upptäcker jag. Jag är en upptäckare nu. Ingen bloggare.
Dagen börjar i en dojo tillsammans med 34 barn, flera ledare och föräldrar. 
Det får mig att må bra.

Läs hela inlägget »

Bjudningar

Vi fortsätter våra middagsbjudningar här på Aspekullen och idag var det mina föräldrar som kom på besök och bjöds på läckerheter från grillen, jordgubbar och glass och boulspel.

Läs hela inlägget »

Morgonen

Jag vaknar innan måsarna på taket och jag känner mig riktigt utvilad. Precis så där att man inte behöver sova mer. 

Nu finns det gott om tid innan det är dags för att åka till klubben. 

Jag går ut och solen skiner så där som den numera alltid har som vana att göra och det börjar redan bli varmt trots att klockan inte är så mycket mer än 6.
 

Jag står där en stund och betraktar morgonens nyanser och försiktighet, medan dagen gör sig redo. 

Jag lägger in träningsväskan i bilen sedan. Fortfarande gott om tid innan det är dags att åka, men ibland är det bara så skönt att ha klart allt. 

Det dagas och jag är mer än redo för en ny dag. 

Läs hela inlägget »

En trevlig och fin kväll med vin, räkor och Boule.

Läs hela inlägget »

Äntligen torsdag. Nu kör vi!

Läs hela inlägget »

Först ett träningspass och sedan en stilla avstämning i all min ensamhet vid en sjö.
Jag behöver båda delarna. I kväll dröjde det dock inte länge förrän jag inte var ensam då dessa två grabbar som tagit ett bad efter träningen hittade mig, stannade till och välvilligt ställde upp på en bild.
Just då kändes det som att jag hade allt i hela världen. Denna underbara sommarkväll, ömmande knän efter ett härligt träningspass och så dessa grabbar. Jag säger det ganska ofta, men det som jag uppskattar mest i mitt liv idag är att jag får tillbringa så mycket tid och uppleva så mycket tillsammans med min son. Att få vara en person så nära honom.

Läs hela inlägget »
Åke är på väg att ge mig en rejäl lufttur. Åke är på väg att ge mig en rejäl lufttur.
Det finns så mycket ondska.
Och de senaste dagarna har jag konfronterats med människor som visat sin absolut sämsta sida.
När man kränker både fysiskt och verbalt någon annan människa, när man tar sig rätten att bete sig illa mot någon och när man gör sig rolig på någon annans bekostnad med uppsåt att skada och förgöra.
Men också ondska i form av tystnad, inte säger något, som ett tyst medgivande.
Och kanske är det just sånt där som alltid lyckas få mig totalt under isen. Som verkligen får mig att känna mig uppgiven, arg och besviken.
Och så denna hjälplöshet och otillräcklighet när man upptäcker att man inte lyckas vara det stöd man borde vara.

Och igår när jag kom hem ville jag bara gå och lägga mig. Jag hade ont i huvudet, kände mig totalt orkeslös och omotiverad till allt. Jag hade dock bestämt mig för att åka och träna och även om jag absolut INTE hade någon motivation till det gav jag mig i väg.

Det visar sig gång på gång att träning alltid är rätt medicin mot trötthet och negativa tankar. Att få komma till klubben, kasta, fajtas, svettas och umgås med klubbpolare får mig alltid tillbaka på rätt köl igen.
Igår kväll när jag kom hem från träningen kände jag mig pigg och stark och idag kände jag mig dessutom lösningsfokuserad, pigg och på offensiven.

Jag hade egentligen tänkt att fokusera på det trista, jobbiga och hemska i dagens inlägg. Istället känner jag att detta blir en hyllning till revanschlusta och att "komma igen".
Och
att träning alltid är rätt medicin mot trötthet och negativa tankar.
Läs hela inlägget »

Tillslut efter en veckas solbombardemang lägger jag mig ner för att ta emot de där varma, heta strålarna och låter dem fylla hela mig med energi och styrka. Resultatet blir att jag somnar ganska omgående och därifrån dras med i ett virrvarr av drömmar och känslosvall. 

Det har varit en riktigt bra och trevlig dag och jag avslutar med att se på hockeyfinal och att lyssna på musik.
Och Thomas Rhett sjunger om det oförglömliga för mig och jag lyssnar och  gör min egna tolkning.
Tänker på alla de där egna oförglömliga minnen man har, men att det är egentligen bara är några få som egentligen betyder något. 
Och det finns saker som jag skulle vilja minnas, eller iallafall minnas bättre och så finns det där minnena i närtid som jag aldrig vill glömma, men som kanske inte kommer betyda så mycket längre fram.

Och förut i mitt solrus drömde jag om just det där. Oförglömliga minnen, men också ...minnen som verkligen kändes som minnen, men som aldrig har hänt ?!
Drömmar kan vara hursomhelst, men det oförglömliga förblir just det, oförglömligt.

Läs hela inlägget »

Tillsammans

För 15-20 år sedan brukade jag och A gå upp på det här berget och ha picknick. Bilder från då finner du här.
Jag har inte varit här sen dess. Idag var jag tillbaka. Tillsammans med min son gick vi uppför berget med målet att få se den magnifika utsikten över Ellenö.
Det visade sig att det hänt lite saker på de här åren.
T ex att grantopparna nu totalt skymde utsikten över Ellenö.
Men, det blev en trevlig stund ändå och jag berättade historier för Eric om sin mor och så om mig förstås och jag visade var vi förr suttit. Detta var tiden innan han var född och då hans syster inte var så gammal.

Det är just stunder som de här som är så viktiga i livet. En härlig stund tillsammans med en av de absolut viktigaste personerna i mitt liv.Kanske den absolut viktigaste stunden!

Läs hela inlägget »
Eric på väg ut ur Färgelanda kyrka Eric på väg ut ur Färgelanda kyrka

Söndagens första riktiga söndagsaktivitet blev en skön och stilla stund i Färgelanda kyrka. 
Jag hade sett framemot att höra Felicikören sjunga och dessutom själv få sjunga med. 
Min mor i kören, min svägerska som ledde den, min bror som medverkade i själva gudtjänsten och
Framförallt min son som gjorde mig sällskap. 
Oavsett vad som händer i livet framöver är jag så glad att jag och min son Eric tillbringar och har tillbringat så mycket tid tillsammans och det på olika "arenor". Det absolut viktigaste i mitt liv.

Felicikören
Felicikören
Brorsan
Brorsan
Läs hela inlägget »

Dessa smörgåsar skall läggas på grillen och borga för en bra start av denna dag. 
Solen är på väg upp och det skall bli ytterligare en varm och skön dag. 
Och dagen är full av trevligheter och allting käns i denna stund enkelt och fantastiskt.

Läs hela inlägget »

Färgelanda bjuder på cruising och centrum fylls av 50-tals musik och V8or.
Och jag tillbringar mesta tiden ute. Somnar t om utomhus för att sedan upptäcka att jag är utelåst. Det är då som man är glad över att det är sol och värme ute och inte minus 20 och snö...
Flera av mina vänner firar pingst i Lindesberg och judoläger och just nu finns det rätt mycket hos mig som skulle vilja vara där nu. På något sätt är det mitt rätta element. Sporten jag älskar och människorna som jag älskar. Med tanke på att jag inte är riktigt frisk ännu, var det bra att jag tackade nej denna gång, men jag kan ändå inte låta bli att sakna den där gemenskapen som jag vet att de har nu. Den skulle jag vilja vara en del av. Istället har jag tillbringat kvällen med att blandannat prova min nya mobilkamera. Blommor och växter är perfekta objekt att fota. Nu kommer jag aldrig mer behöva några filter. Älskar skärpan, fokuset och de klara färgerna. Perfekt till mitt bloggande. Dessutom extra roligt nu när jag fått ordning på det här med att mobilblogga och kan vara mer ”instant”.
Perfekt inför kommande semesteräventyr och upplevelser.

Medan solen är på väg ner bakom grantopparna, sitter jag och beskådar detta färgskådespel. Det tillsammans med all den här grönskan som precis exploderat, bildar en färgsprakande bombastisk upplevelse. 
Jag vill inte gå in. Jag vill stanna kvar här ute för alltid. Kunna pausa allt just här och nu. Ingen gitarr behövs, ej heller något vin. Allt är bara så fantastiskt just som det är.

Läs hela inlägget »

Klockan sex har redan solen hunnit upp en bra bit över Färgelanda och jag står ute en stund och tar in den friska luften, dricker ett glas vatten och ser ut över samhället.
Allt är tyst ...och lugnt. T om fåglarna tycks ha tagit sovmorgon, men snart skall kyrkklockorna börja ringa och måsarna få liv och jag skall göra frukost och sedan äta den här ute, och jag skall dricka mitt svarta kaffe och planera för ännu en lördag.

Jag lyssnar på musik sedan. Att just ta en liten musikstund  på morgonen är som ett SPA för tankar och funderingar. Just nu är det Luke Combs som gäller. Det blir stämningsfullt och det som är så bra med musik är att man kan tolka in det precis på sitt egna sätt efter sinnestämning och smak.

Just den här låten handlar för mig om att känna just känslan man har när man verkligen vill träffa någon, när man vill få prata med just den där personen och berätta massor av saker, men att man inte har förmågan till att göra det. När orden liksom tagit slut, när allt man vill säga bara känns krystat och dumt och man vet att det är över.
Musik är en fantastisk inspirationsvän.

Jag tittar ut över Färgelanda igen. Fåglarna kvittrar, bilar kör nere på vägen och allt vaknar upp. Det är Pingst och allt är ganska bra.

Läs hela inlägget »

Ikväll bjöd jag mig själv på en stor grillbuffe. 
Lammkotletterna riktigt smälte i munnen. Jag åtnjöt allt utomhus. Gratängen Var superb. Kvällen var mild och öm och jag tänkte på när vårt hem alltid var fullt med liv och rörelse vid denna tid. När barnen var mindre och höll sig hemma en fredag kväll. Nu är allting tyst. Inte ens en teve i bakgrunden som surrar. Livet förändras. 
Och vinet är gott och perfekt tempererat och ALLTING är egentligen helt perfekt. Ingen kan må dåligt av det här befriande lugnet. 
Men, ibland kan jag sakna stöket, de livliga och ibland högljudda diskussionerna, skratten från de man älskar. 
Jag har väntat så många år på stillheten, men väl här känner jag ibland ensamhet. 

Läs hela inlägget »
Jag tänker avsluta arbetsveckan på topp.
En vecka med tydliga "ups and downs". Kanske mer "downs", men ändå..
Alvedonfri sedan tolv timmar. En ny tid tar sin början.
Och vi skall fira Pingst, den där helgen få har koll på längre. Gud finns både mitt bland oss och inom oss.
Annat var det när jag var barn. Man var långledig från skolan och pappa var ledig en extra dag. Ofta var det vackert väder, sol och värme. 
Det är så jag minns det.
Och kanske hade jag inte koll på den helige anden då, men jag kände till att ord som "andedräkt" och att "andas " kom därifrån. Anden fanns överallt i oss.

Det är ”hänryckningens tid”, iallafall enligt mig och Esaias Tegnér.
I afton tänker jag läsa dikten Nattvardsbarnen igen.
Den där om Pingst, hänryckningen och en lantlig kyrka som stod "hvitmenad i morgonens sken". Och om en himmel som var klar och blå och om hur Maj hade rosor i hatten.
Märkligt vad man minns ändå. De flesta saker faller numera hos mig i glömska, men sådana där saker tycks föralltid finnas kvar.
Jag blir sällan politisk numera, men att ändra annandag pingst från röd dag till en vanlig grå måndag var fel. En kompensation för ledighet under nationaldag, som känns helt horibel.  Jag uppskattar ett arbetande folk, en arbetande nation, men inte att sätta två viktiga högtider emot varandra.
Inte konstigt dock i ett allt mer sekulariserat Sverige.

Nu ger jag mig iväg. Min sista resa från Dalsland in i Bohuslän för den här veckan.
 Det med entusiasm, begeistring, exaltation, upphetsning och ...hänryckning
Läs hela inlägget »

Tre kronor spelar inte bra. Är odiciplinerade och utan fantasi. Jag lämnar teven och sätter mig så mycket ute som det nu är möjligt för att inte frysa. Ett väderomslag har skett. Det kan man minst sagt säga.
I "glashuset" är det varmt, men behagligt. Jag fyller luften, det lilla rummet med musik.

"I stay up all night for fear of talking in my sleep
Cause if I dream about your memory, I'll just beg you not to leave
And the mornings don't bring mercy, not like you could do
When I would only ever brave the day by waking up with you"


Jag sätter mig ner, tar in den där vackra låten, med den ännu vackrare texten och känner uppriktig saknad till den där serien Nashville som jag plöjde igenom  säsong efter säsong i slutet av förra året. 

"I stay up all night for fear of talking in my sleep" Det är så det kan vara.
Och just nu i denna stund är saknaden total.

Läs hela inlägget »

Jag fick in en sån intressant kommentar på mitt tidigare inlägg idag. Det inlägget hittar ni här.

Det stod;

Tänkte på en sak som du skriver. ”Då jag sprang, lekte och rörde mig runt de platserna som jag nu besökte. ” 

När slutade man egentligen att springa, vid vilken ålder? Nu menar jag inte när man tar på sig joggingskorna en gång varannat årUtan när slutade man att springa ner på bryggan och ut i vattnet, eller till ett träd, uppför en kulle, eller bara sprang för att man har (hade) spring i bena? Brukar tänka på det ibland när jag ser ett barn springa bara för att det är roligt. Inte för att dom har bråttom, utan för att dom har spring i bena


Och jag har tänkt och funderat på just det där idag (och idag har jag verkligen haft tid att tänka). Jag minns hur jag sprang och rusade in i allt under mina första år i Håmule. 1978 flyttade vi till Ellenö och det var spring i benen även där. Iallafall till en början. Men vad hände sedan? Är det bara så enkelt att det helt plötsligt slutar när man blir äldre?
så där har jag funderat i dag. En fråga utan svar, eller?

Läs hela inlägget »

Tankeflykt

På teven pratas det om ytterligare en rekorddag. Värmen biter sig fast ett tag till. Jag blir kvar i sängen. Jag skall bli frisk, jag skall bli stark igen. 
Och jag har fastnat för det här med mobilbloggandet. Jag är numera en sängbloggare och tillslut skall jag nu kunna blogga när jag vill, var jag vill. 
Jag har så många bilder. Bilder från här och nu. Bilderna som beskriver allt det vackra, och det på sitt sätt.
Fåglarna sjunger utanför mitt öppna fönster, jag blundar och andas. Det är just nu, precis nu som allt är som bäst. Sommaren ligger fortfarande framför oss. Allt är grönt, allt är skönt. 

Häromdagen strövade jag omkring i de områden jag älskar mest. Det var en vacker dag och minnena tog mig tillbaka till min barndom. Då jag sprang, lekte och rörde mig runt de platserna som jag nu besökte.  Det är det jag tänker på nu, i min flykt bort från hostattacker och rinnande näsa.

Läs hela inlägget »

Jag har försökt att sova idag.
Sova bort den här sjukan inom mig. En sjuka mitt i ett solregnsparadis. Ännu en dag med bara strålande sol.
Ännu en dag med "värmerekord för året varning". 
Jag är mållös. Trodde det inte kunde hända mig. Att jag faktiskt var onåbar.

 För ett tag sedan var hela svenska folket sjuka, men inte jag. Inte min familj. Jag förklarade för min son att det berodde på våra gener. Att ingen kunde komma åt oss.
Nu är jag sjuk. Den enda på min arbetsplats.

När det blir skugga på balkongen går jag tillslut dit ut för att svalka av mig. Tar den här bilden.  Sedan börjar jag frysa och det våldsamt. Det tycks inte finnas något mellanläge.
Och nu ligger jag åter nedbäddad igen, hög på alvedon, nässpray och ...halstabletter..

Jag är inte döende. Det är inget allvarligt med mig. Jag orkar blogga så här mellan sömn och vätska. Jag tänker på de verkliga sjuka. Mitt sjuktillstånd förminskas ordentligt. 
Sedan tänker jag på Fort Myers beach och att det är just där jag vill vara nu och jag vill se pelikaner och jag vill se alla sjökor simma omkring runt de där öarna utanför Fort Myers  beach och Sanibel.
 Frisk, molnfri himmel och en plats i solen.

Läs hela inlägget »

Häromdagen hängde jag vid porten till Dalsland.
Av alla vackra platser jag besökt genom livet finns just de där riktiga smultronställena där, i Ellenö med omnejd.

Det var också här som mina förfäder på pappas sida levde och verkade. Det visste nog inte pappa om när han för alla de där år sedan tog oss just till denna plats. 

Den gamla järnvägsbron finns inte kvar, men väl den gamla banvallen. Lelångebanan lever ännu. 

Nu är det mäktiga Sundsbron som får agera port och välkomnande till antagligen Sveriges vackraste landskap. 

Jag tänker alltid vara Ellenös främsta ambassadör. 

Läs hela inlägget »

Aska

Natten har sitt sätt att ta avsked och jag ligger vaken med feber och hosta. När det är nog är det nog. 

Och tidigare under kvällen när jag sökte kraft vid ett vatten, tänkte jag på att jag inte alls är odödlig.
Ibland kan det vara en otäck upptäckt.

Allting var skimrande då, nu är allt fult och hopplöst. Jag möter en ny dag med riktigt taskiga förutsättningar och det som en gång var vackert är nu långt borta. Solen skiner inte längre här. Kvar är bara aska av det som en gång var eld och glöd. Reträtt och omgruppering är ett faktum. Jag ligger lågt på obestämd framtid. 

Läs hela inlägget »

En fin tid

Äntligen måndag och en ny vecka! Det finns något oskuldsfullt i det där att börja helt från scratch. Måndagar är bra. En hel vecka ligger framför en och man vet faktiskt inte riktigt hur det kommer sluta. Det tycker jag är kittlande, spännande, utmanande. Måndagar är bra.
Och värmen hänger kvar och man kan inte annat än att bli lite smått misstänksam om hur det skall bli när de "riktiga sommarmånaderna" anländer. För visst är det så att om det är kanonväder så här under våren och försommaren kan man vara säker på att det regnar resten av sommaren....Eller? Jag håller tummarna för att jag har ...fel.

En fyra dagars ledighet tog ganska abrupt slut, men trevligt och bra hade jag det och mest nöjd är jag kanske med att vi tillslut fick till den där familjebilden. Mamma, pappa, vi söner och våra familjer. Tyvärr utan Marie, men vi fick en bild och den kommer bli viktig i vår framtida historiska dokumentation.

Nästa längre ledighet påbörjas runt midsommar och fram till dess gäller riktig full fart innan ännu en semester skall ta vid.
Det är en fin tid nu.

Läs hela inlägget »


Det är svårslaget att få börja dagen med frukost på sängen. Det händer liksom aldrig i mitt liv annars.
I och för sig är det inget jag direkt saknar då jag inte som person gärna stannar kvar i sängen när jag väl vaknat.
Men just den där känslan är ganska oslagbar ändå och inte var det fel att få börja med en otroligt smaskig och god baconmacka med kaffe heller. Just nu vill jag alltid vakna upp på det sättet.

För det är handlingen som är det viktiga. Att någon vill göra detta för en. Jag känner mig viktig och privilegierad och ju mer jag tänker på det så slår det mig vad enkelt det faktiskt är att göra någon annan människa glad och t om ge dagen en rejäl skjuts framåt i positiv riktning.
Jag tänker på hur jag själv alltid försöker att le och hälsa på alla jag möter oavsett på vilket humör jag själv är på. Jag tänker på hur positiv responsen alltid blir tillbaka. En enkel handling som gör gott åt alla håll.
Jag vet att i kväll eller närsomhelst kan förutsättningarna ändra sig, men det är en fantastisk dag och allting känns just här och nu känns enkelt.

Läs hela inlägget »








Så här blev det slutliga resultatet. Tre bröder samlade på ett och samma foto. (Början av historien om fotot hittar du här)
Efter att vi rensat bordet från onödig rekvisita. Efter nästan ett hundratal kort som blev helt totalt misslyckade. Några av dem (de mildaste) kan ni njuta av här nedan.

Ja vad säger man? Vi blev inte helt synkade där.

Så fort som Sigge slutade skratta så tog Ronny vid. Dessutom tyckte Ronny inte att hans gröna huvtröja gjorde sig riktigt på fotot.

När han fick av sig den visade det sig att jag inte tyckte att texten på hans t-shirt passade riktigt in på bilden av tre medelåders bröder. Då försökte han att dölja det med sina händer. Blev inte så lyckat.

Inte heller försöket med huvtröjan hängande runtom honom funkade. Ronny ville verkligen inte ha med den tröjan på bild.

Då fann Lars på råd och klev in för att försöka rädda upp situationen. Lösningen var en grön liten filt.

Tanken var god, men resultatet mindre lyckat. Såg liksom onaturligt ut.
Tillslut fick jag ge med mig då jag insåg att alternativet med bar överkropp heller inte skulle funka.
Ronny hade dock nu snöat in på att ha solbrillor. Det skulle ta ytterligare några foton innan det slutliga utan brillor kunde tas. Det som du ser högst upp.

Läs hela inlägget »

Goda nyheter

Efter en dag med judoträningar och på det lite klubbtjänst i form att utomhusjobb runt vår träningsanläggning, passade jag på att prova maten på vår restaurang alldeles nedanför där jag bor. Nya ägare och en ny matupplevelse skulle få mig i topptrim inför kvällens begivenheter.

Ibland överaskas man mer än vanligt och under loppet av ca 40 minuter ändrades förutsättningarna till min fördel...till vår fördel.
Och även om jag inte ser något vidare glad ut varken nedan med kvasten eller här bredvid med min middagstallrik, så vill jag lova att efter regn kommer sol.
Finns inget bättre än den där känslan när allting vänder till ens fördel igen.

Så fastän att jag känner mig ganska trött och egentligen har massor att göra, tänker jag ägna resten av kvällen åt att fortsätta att njuta och tacka för livets gåvor.

Allting är bra igen.

Läs hela inlägget »

Igår hade familjen Bäcker bjudit in hela Widekärrklanen på en trevlig Barbecue. 
Min Bror Ronny och Karl Bäcker stod vid grillarna.
Solen sken och det var härlig temperatur i luften och det blev en sån där fantastisk rolig kväll som man kommer minnas, mycket mycket länge.
Det är inte ofta som både min far och mor, mina bröder med familjer träffas samtidigt. Därför var det extra roligt.
Det är i dessa stunder som man inser vilket bra och rikt liv man lever.

Läs hela inlägget »

Kortet

Jag tillsammans med familj och goda vänner på ett trevligt grillpartaj. Jag försöker att få till det "där" fina kortet på mig och mina två bröder. Det visar sig vara lättare sagt en gjort.
Vi får se om vi kan få till något bättre så småningom.

Läs hela inlägget »

Jag och den där mannen till höger har varit polare i över trettio år. 
Så här ser vi ut efter det att vi avnjutit en glass på Färgelanda torg.
Solen skiner, det är sommarvärme och njutningstid. Inte kan man se på oss att vi faktiskt använt hela förmiddagen åt att hitta någon mopedreperatör som kan tänka sig att ta hand om våra söners mopeder efter stöldförsöket i måndags
Det visade sig att vara lite av en omöjlighet. Iallafall om man vill få tillbaka dem innan sommaren är slut. Dessutom fick vi veta att de flesta inlöses ändå, eftersom att kostnaden blir så dyr om den skall repareras.
90 procent av alla försäkringsärenden på mopeder slutar med att försäkringsbolagen löser in. Med andra ord så kommer det här bli en dyr historia för oss och våra grabbar riskerar att vara utan sina fordon hela sommaren.
Det är ju just den här sommaren som man som 15åring vill ha en moped. Det är ju denna sommaren allt händer. Nästa sommar kommer de gå på gymnasiet och mopedkörning är med största sannolighet inte lika hett längre.
Det finns inga gränser på den irritation och ilska som jag känner inombords. 
Men på en bänk i Färgelanda centrum sitter jag och njuter av en glass tillsammans med en vän. Vi har all anledning att se riktigt arga ut, men när vi kisar in i kamerans lins kommer leendena fram och allt blir ett med denna försommardag.

Läs hela inlägget »
Precis som för så många andra blev mina studieår en brytpunkt i mitt liv. En gräns mellan nytt och gammalt. En punkt mellan adhoc och struktur. Jag var lyckosam och fick gå på några olika lärosäten. Två i Sverige och två utomlands. Det blev inte bara viktiga källor för kunskapsintag, utan också en nyttig erfarenhet om  hur samma saker kan vara helt olika.
Under mitt tredje studieår hoppade jag på ett utbyte mellan HTU och Högskolan i Östfold. Ett studieutbyte med internationell inriktning. Studierna skulle komma att bedrivas på högskolan i Halden, men jag skulle komma att bo i Fredrikstad.
Det där var en utmaning. En mycket större utmaning än vad jag någonsin skulle kunna gissa. Så nära men ändå så långt bort från de som jag älskade. Familj och vänner. 
Jag lärde känna trevliga norrmän och fastän att jag var ensam svensk så gick studierna bra. Däremot var kvällarna jobbiga ...och nätterna. På mitt boende kände jag ingen och det låg liksom helt i skymundan till allting annat. Jag lärde aldrig känna någon där.
Jag hittade kort från den här tiden idag. En tjock bunt med bilder från min studietid i Norge. Bilder som väckte leenden och minnen. Minnen om fina stunder och fina människor. Men också stress, sömnbrist, mycket arbete och ...hemlängtan.
Det där rummet som jag bodde i under det där året var ett riktigt råtthål. Jag skulle aldrig trivas där. Jag kan inte minnas att jag känt en sådan olust någonstans tidigare eller efter som jag gjorde just där. 
Jag kan se att på min säng ligger min dagbok. Det var jag och den om kvällarna det året.
Jag hade aldrig känt mig så ensam som just då. Jag hade aldrig känt en sån hemlängtan. Varje kväll, många långa nätter.
Jag håller i det där kortet. Ett rum, en säng, en byrå, ett skrivbord. Med ens är jag nästan 25 år tillbaka i tiden. Jag brukar alltid prata gott om min studietid, även året i Norge, men det där boendet i Fredrikstad skapar fortfarande den där hemlängtankänslan och ensamhet.
Läs hela inlägget »

Det är stunden innan ovädret. Det är sol, blått och grönt, lite blåsigt, men behagligt.
Man passar på att vara ute medan man kan. Lediga dagar skall njutas extra.
Jag lyssnar på Atlanta Rhythm Section och det ganska högt. Min son påpekar att det låter lite annorlunda för att vara mig och jag förklarar att vissa dagar kräver ett frosseri i längre partier av gitarrimprovisationer, en rejäl rytmsektion, en tydlig elbas, en frenetisk keyboard och en stadig blåsensamble. Det tycks han förstå. Det finns en viss mån av samförstånd i våra olika musikuppfattningar.

Och min bror från Stockholm med familj är på väg ner till Dalsland och jag tänker på att när den här helgen är slut är det dags för upploppet, det stora upploppet, där fortast vinner och ingenting sedan finns kvar att kämpa om. Sedan sommaren - en enda stor retreat; stillhet och tillbakadragande. Sedan börjar allting om igen, men med nya förutsättningar, nya människor, men ändå en nystart så lik många andra.

Jag väntar på regnet, åskan och blixtarna. Det skall bli oväder och jag är fullkomligt redo.

Läs hela inlägget »

Ibland är livet extra gott!
Nu tar vi helg.

Läs hela inlägget »

Vissa sånger förälskar man sig i. Så är det bara.
Och i natt när jag satt uppe och lyssnade på Amy, för jag inte kunde somna för att jag hade så mycket vrede inom mig, så förälskade jag mig i just den där låten och just förälskelse är ju betydligt bättre än vrede.
Och det där är en sån fin och vacker låt som bara behöver lyssnas på, även om Amy precis som jag tycks vara i affekt just där och då.
De där textraderna som andas uppgivenhet men ändå kärlek. De där raderna som så väl beskriver vad väldigt många någon gång själva känt och upplevt. Så ärligt, hjärtskärande och på riktigt.

"I can't wait to get away from you
Unsurprisingly you hate me too
We only communicate when we need to fight
But we are best friends right?"


Amys texter är så pricksäkra och fångar stundens nerv.
För mig är det en "dagen efter" dag. Dagen efter att någon avsiktligen försökte ta något från mig och min familj. Skadat och förstört, gett mig extrautgifter, extrajobb och dessutom; fått mig att stundtals förvandlas till ett djur, en best.

Men, Amy har någon sorts lugnande effekt på mig. Amy tycks alltid ha det lite värre än mig. Det är vackert, lidelsefullt och lugnande...Trots allt.

Läs hela inlägget »
Mopederna är okörbara efter ett stöldförsök och får transporteras hem. Mopederna är okörbara efter ett stöldförsök och får transporteras hem.

I kväll hade jag planerat att skriva om vänskap och kärlek. Istället blir det här inlägget min terapi för att försöka lugna ner mig och komma till sans.
I kväll har det varit en del stöldförsök i Färgelanda. Det i fullt ljus med folk i närheten. Kanske lyckades man också? Dock slutade försöket med att två unga pojkars mopeder "bara" fick förstörda styrlås och tändningslås, men obrukbara. Ett snabbt ingripande av en person räddade upp situationen
Det är i sådana situationer jag så här i efteråt är glad att det inte var jag som var i närheten. Jag är ingen bra människa i affekt.
Då har jag inga spärrar. Det kan flera personer vittna om.

och så tänker jag på det där med kärlek och vänskap ändå. Det där som jag i kväll egentligen  tänkt att skriva om. All den där hjälpen som jag och de andra drabbade fick i kväll var ren kärlek. För det är jag tacksam, Jag är tacksam över att ha fina vänner och att faktiskt finnas i ett sammanhang där människor faktiskt ställer upp för varandra.

Läs hela inlägget »

I en låda hittar jag detta kort.
Jag i blå kortärmad skjorta. Jag stirrar rakt in i kamerans lins. De andra är mina bröder. Ronny har fullt upp med att lira på min Concord Jumbo. Sigge i sin egenstickade tröja.
Det är någon gång på nittiotalet. I mitt kök på "ranchen" Antagligen är det vår vän Lasse som håller kameran.
Det är länge sedan det där kortet togs, men ändå borde man kommit ihåg det där tillfället...
Det gör jag dock inte. Kan inte ens med säkerhet säga vilket år det var.
Visst är det tragiskt att de allra flesta dagarna i ens liv minns man inte...
Så många dagar att leva och så är det tillslut bara en handfull man riktigt minns.

Läs hela inlägget »

April gjorde allt rent och vackert. Nu har vi allt fint att se framemot. Innan vi vet ordet av är maj slut och vi har sommarmånaderna här på riktigt.
Och inatt lyssnar jag på Amy och jag förundras över den där rösten. En sån enstående artist.
Och jag tänker på att vi har den nya tiden framför oss. Att allt gammalt skall bort och hur förväntansfull jag ändå är att möta ännu en sommar.
Jag tänker på vänner och vänskap och hur lyckligt lottad jag varit som haft möjligheten att lära känna så många fina människor kring livets väg. Några har blivit vänner för livet. Andra var livsviktiga under den period då man intensivt umgicks.

Amy sjunger så lidelsefullt vackert och förklarar:

"Though we've changed in our endeavors
I found we still have some things in common"


Det där pratar med mig. 

Och precis som att sommaren innebär så många möjligheter till nya möten, nya bekantskaper, nya vänskapsband som skall knytas, så är det uppbrottens tid. Så har det alltid varit.
Man skiljs åt och man tror att man skall hålla kontakten, men så blir det aldrig. Förr hade jag svårt för det där. Det gjorde ont att skiljas. När polare flyttade för det där nya jobbet,  Stack för att de skulle börja plugga, de skaffade familj, osv. Man lär sig med tiden att det är så. Man lär sig att förtränga. Minns hur en vän för länge sedan tog farväl med orden; "Goodbye forever". Det kändes hårt och brutalt då. Det tyckte nog alla. Idag förstår jag innebörden. Ibland måste man bara göra saker för att gå vidare. Till och med förtränga och ta slutgiltigt farväl.

Men någonstans finns de alltid kvar där. De där människorna som betytt så mycket för en genom livet. De ingår i mitt livs finrum, i fina minnen från en förgången tid. En del under en kortare intensiv period. Andra under nästan ett helt liv.
Och någon kommer tillbaka. Dyker upp efter flera år. idag är möjligheten till att hålla kontakten gränslös. För några dagar sedan blev jag kontaktad på sociala medier av en person som jag inte pratat med på mycket länge. Och...kanske trodde jag kanske inte heller att vi skulle få kontakt igen. Vi har "pratat" sedan dess. En förlösande glädje.
Och lika stor glädje det är att återförenas, lika jobbigt är det att ta avsked.  Vissa saker lär man sig inte ju äldre man blir, men man lär sig att leva med det.

"And the way we are when we're together
Let's us know that we still, love one another
Ain't that strange, but wonderful
That we, we're still friends, yeah"

Läs hela inlägget »

Det är ingen hemlighet att en av mina favoritplatser för förströelse och rekreation är Florida. Svårslaget på många sätt. Att Cocoa Beach är en av de absoluta favoriterna känner kanske däremot inte så många till.
Det var här jag hamnade vid mitt första möte med Florida 1990. Jag gjorde USA med Greyhound och just Cocoa Beach blev mitt första stopp på väg ner till Key West.
I slutet av nittiotalet när jag bodde i Georgia var det just Cocoa Beach som jag och mina polare åkte till för att fira helg. Vi stack vid midnatt på fredagen och var i Cocoa runt 6-7 på morgonen. Jag minns att de där helgerna i Cocoa Beach med grabbarna alltid blev galna.

Med familjen har vi varit här några gånger och det var här som min son 2008 lärde sig simma. 2008 fyllde jag 40 och förstås firades födelsedagen här.

Så där har det fortsatt. Senast jag var i Cocoa Beach var för snart två år sedan. I kväll fann jag ett filmklipp därifrån. Det är därför jag skriver detta inlägg nu. Jag minns att de andra hade lagt sig tidigt den där kvällen och jag satt själv ute på balkongen, drack Bud light och tittade på aktiviteten i poolen.
(Titta gärna på det korta filmklippet längre ner). Jag minns att i det ögonblicket ville jag aldrig mer åka därifrån.

Det är lustigt vad filmklipp och bilder gör med oss. Hur det väcker minnen till liv och får oss levande.
Jag är en man som älskar nu, men gärna lever i det förgångna.

Läs hela inlägget »

Från grillen

Grillning, öl och faktiskt sol som stundtals värmer. Vad mer kan man begära av livet?
Och om man är själv får man välja själv vad man vill lägga på grillen. Det är liksom en grillares paradis.
De där kebabspetten gjorda med kärlek och lammfärs blev verkligen fantastiskt goda!
Och det bästa av allt; att faktiskt njuta av godsakerna ute. Extremt svårslaget.
Mat är kärlek!

Läs hela inlägget »

Jag äter frukost tidigt med min son. Strax efter sju ger han sig iväg till Trollhättan.
Jag går ut med mitt kaffe och sätter mig  och tar emot den kyliga, men soliga morgonen själv. Fåglarna sjunger nu konstant. Annars låg aktivitet utanför mitt hus.
Jag hittar det här kortet sedan. Numera är man bortskämd att minnen dyker upp i ens flöde i den socmediala världen. Ett år gammalt kort på mig och dessa grabbar. De är ett år äldre nu, ...detsamma är jag. 
Idag håller Karl två träningspass för ett trettiotal  entusiastiska barn och Eric tillbringar helgen i Trollhättan som funktionär på en av landets största judotävlingar. Det där känns bra för en föreningsmänniska och klubbledare som jag.

Och helgen kommer jag till största del tillbringa själv då både arbete och fest kommer sysselsätta resten av familjen. En del judo kommer det förstås även bli för mig, men förövrigt ser jag framemot lugn och frid.

Läs hela inlägget »

Jag plockar fram mitt pass. Så här års skall planen för sommarens aktiviteter vara klar. Jag behöver förnya Visa, jag behöver ha en mer strukturerad plan.
Sedan ser jag på vår statsminister som presenterar socialdemokraternas nya migrationspolitik. Ren Sverigedemokratisk retorik, en restriktiv linje och nej för utbildning till barn....
Vi pratar om barn här. Barn i Sverige ska ha rätt att gå skolan. Vad är vi annars för land? 
Och om man skiter i dessa barn, borde man väl ändå se det samhällsfarliga och den ekonomiska risken i att inte ge människor någon utbildning alls. Där spelar det inte någon roll alls oavsett om asyl är klart eller ej, utan sannolikheten att det kommer kosta samhället oerhört mycket i bidrag och ökad kriminalitetet är så uppenbar.  
Jag tänker på de där människorna som jag känner. Socialdemokrater med socialdemokratiska värderingar sedan barnsben. Hur känner de inför detta? Delar de dessa åsikter med sin partielit?
Var finns människorna och mänskligheten i allt detta?
Vårt samhälle blir bara kallare och omänskligare.
Jag håller mitt pass i handen. Det är en hel omänsklig värld därute. Ingenstans att fly, ingenstans att resa med gott samvete. Det är en kass fredag. Jag mår illa. Det här landet suger. Den här världen suger. Jag suger. Allt suger!

Läs hela inlägget »

I fas

Gårdagskvällens blogginlägg om att "man vet aldrig när saker och ting  hastigt vänder" ,blev det mest lästa inlägget på mycket länge. Jag fick också många mail och mess med anledning av det.
Fina ord.
Jag är mycket tacksam för det.

Jag är alltid privat när jag skriver, alltid öppen, men samtidigt stängd. Vissa saker är just "privat" och andra saker för jobbiga att berätta om. 
Ibland behöver man både distans och styrka för att kunna återge en historia.
Och denna kväll har jag kombinerat lite after work med just arbete och nu i denna stund kan jag konstatera att jag ligger i någon form av fas med allt som rör mitt jobb. Det finns en sådan tillfredställelse i just det där. Att vara i fas.
Att vara i fas med ALLT är däremot svårt. Det handlar förutom om arbete, att vara i fas med sin familj, saker som skall göras i hemmet, ideella åtaganden och det där lilla ...att vara i fas med livet.

och så tänker jag på det kanske viktigaste i min ålder; Att vara i fas med sina drömmar, det där man vill uppnå, det där som man inte vill vara utan...
Att verkligen kunna hänge sig och att också förverkliga.
Att vara i fas med just det där som jag tycker är viktigast just nu.

Läs hela inlägget »

Jag hade under en längre tid surfat på den där lyckovågen och livet lekte, men en dag för några veckor sedan inträffade något som helt och hållet vände upp och ner på min vardag. Jag gick från toppen till botten på bara några minuter. Det där otänkbara hände mig! Det där som jag liksom var immun emot...
Och dagarna därefter fungerade enbart för mig eftersom att jag hade människor runt mig som trodde på mig, som brydde sig om mig och som helt enkelt fanns där. Just det där att inte stå ensam i livsomskakande situationer är det viktigaste som finns.
Stöttande ord, kärleksfulla meddelanden och långa samtal var det som fick mig att orka att gå vidare. Vad hade kunnat hända om så inte varit fallet? Det där har jag haft möjlighet att så här efteråt fundera på och svaret är; jag vet inte.
Men livet går vidare och man lär sig leva med sina motgångar och framförallt lär man sig något av det. Det är så som jag ser det.
 
Jag kände det redan i morse. Jag var inte riktigt på hugget. Förvisso ett gäng sena nätter, men jag hade varit ledig några dagar och borde vara full av energi. Trots det åkte jag till jobbet idag oinspirerad och håglös. Dagen hade förutsättningar som att bli en "riktig klisterdag". En helt igenom dålig dag.
Men,
så händer det där som förändrar allt och det precis när man minst anar det. Som ett första pris på  tävling, ett erkännande och en upprättelse. Allt är helt plötsligt så ljust så att det bländar och gör mig totalt oförmögen att både ta in och ta emot. Som att allt är uppe i det blå. 

Det finns inget bättre än när det vänder. Den där känslan..den där känslan. Plötsligt händer det och det blir liksom ljusare igen och då i den stunden vet man att man aldrig vill komma ner igen.

Läs hela inlägget »

Frestelse

Jag läser tidningen, dricker mitt kaffe, sneglar snett upp mot gitarrväggen. Känner det där suget, efter att beröra. slå an strängarna. 
Det är tidig onsdag morgon, början på en ny arbetsdag. Om 3 minuter måste jag åka. Den "där" känslan inom hela mig, känslan som är en blandning av att vilja stanna kvar, skolka och lira hela dagen...
2 minuter över sju sitter jag i bilen på väg till jobbet.
Härliga vardag!

Läs hela inlägget »

Vi åkte till Tommys udde idag. Det var bistert och blött. Min son var aningen skeptisk till detta tilltag och inte kan jag klandra honom för det. Vädret var inte det bästa och han har ju inte de där banden som jag har. Ej heller historien och den där känslan om hur det var att vara ung och vilsen under första halvan av nittiotalet. 
För det är därifrån jag har minnen från den här platsen. Många minnen. Det fanns en tid då jag dagligen gick hit, satt där och tittatde ut över sjön. Ibland var det regn och blåst som idag. Det minns jag mycket väl. Det var som att hela livet var emot mig. Ibland var det solsken och stilla. Det tog jag som ett tecken att bättre tider var på väg.

Jag bodde i ett hus på andra sidan av den där ön som ni ser på bilden, men längre in i viken. Ett hus vid en sjö. Jag brukade promenera runt sjön och hamnade ofta just här. Även om jag i mångt och mycket är en annan idag, så skapades mycket av det som är jag av idag just här. Jag hade alltid människor omkring mig, men inombords var jag ensam. Likaså på dessa promenader och i livets grubblerier.
Jag hade egentligen precis allt här, men det var först när jag tog beslutet att lämna som livet tog en vändning. När jag står där ute idag vid sjön vill jag så gärna förklara och berätta om de mysterier i livet för min son  som han snart kommer stå inför, men inser att man måste vara motaglig och kanske t om vara mitt uppe i det för att verkligen kunna ta in. Vissa saker måste man upptäcka själv, uppleva själv och när den tiden kommer; vara beredd att ge sig iväg för att sedan kunna komma hem.


 

Läs hela inlägget »

Det är dagen efter festen, efter ovädret som stillnade framåt morgonen för att sedan helt avta. Jag satt uppe en stor del av natten och hade förmånen att få prata med en vän om livets händelser och skeenden. Om förr och nu och alla beslut på vägen.
Och idag är det tisdag som är en söndag, en helgdag med traditioner som på sätt och vis tappat sin betydelse (även om jag vet att jag kommer få mothugg här), men för mig handlar det först och främst om lika värde, rättigheter och skyldigheter och ett fritt land, i en fri värld.
April är över, älskade april som jag håller av så, men det är positivt att vi inte kan skylla på "aprilväder" längre. För efter regn kommer sol och det är så som jag nu sätter press på maj.
Genom ett statement.

Ute är det blött och rått, men jag behöver kunna andas och inte känna mig instängd. Sätter mig ute. Stolen är blöt, allt är blött och jag dricker kaffe och har datorn med mig. I maj skall man kunna skriva ett blogginlägg utomhus.
Och jag tänker; att allt är faktiskt bäst just nu. Ljuset, längtan och väntan till något bättre. Längtan efter sommar, sol, semester och en ändlös tid som aldrig skall ta slut. En på en slags euforisk slutstation. 
Allt är bäst nu, just här och nu.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter