2018 > 07

Vi har en hel nation nu som pratar om regn, eller icke regn, Naturkrafterna håller oss i sitt grepp. Gång på gång visar vi oss underlägsna. Mänskligteten rår på mycket, men inte det här. Hörde en konversation mellan två människor idag där de nu befarade att värmen och torkan skulle hålla i in i oktober. 
"Eller tänk om det aldrig slutar?" sa den ena, "Att detta bara fortsätter förbi december...in i det nya året, in i januari!!!"
Och jag tänkte på den där konversationen senare. Den liksom följer med mig. Tanken om att det nu aldrig mer skall bli något regn. Tanken på hur spaka alla politiker skall börja bli om det här håller i sig in i september. Tänk ytterligare ett par grader varmare och konstant över 30 grader. Hur skulle tankarna inför valet den 9e september se ut då? 
Och sedan en fortsättning in i oktober och sedan kommer november då paniken är ett faktum. Allt måste prioriteras om, budgetar göras om, agendor strykas och göras nya.
Ja jag vet; jag håller på att skriva ett manus till en katastrof-film... Men, tänk om?

Jag jobbar på att kyla ner mina rum, men det går inget vidare. Det enda glädjeämnet tycks vara att det är något svalare inne än ut. Jag tänker återigen på den där "domedagskonversationen", funderar på om det är så här som mina kvällar framöver skall se ut. Jag med uppdrag att finna någon uns av svalka.

Läs hela inlägget »

Vatten

Vatten - Världens godaste dryck.
Men också förutsättningen för liv. Under den här sommaren har vi påmints extra om dess betydelse.
Enligt UNICEF saknar ungefär 2,1 miljarder människor på jorden vatten. Av dem tvingas ca 160 miljoner människor att hämta orent dricksvatten från sjöar, floder och dammar.
De vanligaste orsakerna till att det inte finns vatten är torka, förorening och krig. 
 

Efter lite efterforskning på nätet kan jag få svar på min fråga; Hur mycket vatten finns det på jorden?" Det finns ca 1 400 miljoner kubikkilometer vatten där  97 procent av allt vatten är saltvatten.  Med andra ord  är det tre procent av jordens vatten som är sötvatten.  Av de tre procenten är två procent bundet i glaciärer.
Det innebär att en procent sötvatten är tillgängligt för oss människor.
I dessa dagar när vi har extrem värme och kanske ett kallt vattenglas i handen finns det god anledning till att reflektera över det faktum att två av de största anledningarna till att det råder brist på vatten i världen beror på föroreningar och krig. Saker som vi faktiskt kan påverka.

Läs hela inlägget »

Allt är gult. Uttorkat, sönderbränt och på min cykeltur studerar jag fågellivet i våtmarkerna mellan Färgelanda och Ödeborg. Det är en tuff tid även för alla som har det som sin hemvist.  Stora delar är uttorkade.

Vackert väder, värme och sol är förvisso underbart, men torka och bränder är problem. Dessutom tycks fokus i sociala medier bara bli mer och mer fel, samtidigt som tradtionell media dras med.
Fokus kring bränderna tycks fortfarande ligga på hur inkompetenta vissa personer är till att besluta och vilka resurser som inte finns och ännu mer ”expertutlåtanden” kring hur saker och ting egentligen skall skötas. Sådant som i sinom tid bör läggas kraft på när insats och beredskap skall utvärderas. Då när faran är över, bränderna släckta och att det är dags att se till att det nästa gång det händer; finns den absolut bästa beredskap och insats som går att få.
Men, det är ju så härligt och skönt att hitta syndabockar, att kunna säga att det är någon annans fel. Skönt att skylla på statsministern, eller varför inte Dan Eliasson eller någon annan helt ”inkompetent” person. 

I veckan har jag vid två tillfällen legat bakom bilar vars förare/passagerare slängt ut glödande cigarettfimpar genom bilrutan och på Uddevallakalaset slängdes glödande fimpar hej vilt i festivalområdena. Förvisso inte i skog, men i direkt närhet till träd och torrt gräs. 
Jag konfronterade en person som just kastade sin glödande fimp på marken. Ropade på honom, han vände sig om och jag påpekade den kastade fimpen och pekade på den som låg på backen. Han ville inte kännas vid att det var ett problem. Jag var vänlig, han var till en början mycket anti, men tog tillslut upp fimpen, såg till att den var ordentligt släckt och gick därifrån med den i handen. Han var upprörd, men jag kan fortfarande inte förstå varför?

Vad jag heller inte förstår är varför just detta beteende inte skrivs om eller pratas om i media? Varför hängs inte dessa människor ut, bespottas och skrivs kränkande saker om? De som faktiskt har potential att starta en brand.
Jag har de här veckorna med torka, pratat med oroliga markägare och det som de har gemensamt är historierna om hur nonchalanta människor är, hur man tar saker för givet och t om tar det som en rättighet att faktiskt få trotsa grillförbud. Att man dessutom blir otrevliga när man blir ombedd att släcka grillen.  Att det fortfarande varje kväll grillas vid våra svenska sjöar.
Varför uppmärksammas inte detta?
Just nu rapporteras det från polisen om att det är många som just trotsar eldningsförbudet och att det förstås skapar ansträngt läge hos dem.
Polisen får alltså lägga sina resurser på att släcka grillar och uppmana människor att det råder förbud. Låter det vettigt? Orsakar det tvitterstorm? Mina svar på dessa två frågor är 1. Nej 2. Ja
Man behöver ju inte vara speciellt intelligent för att förstå att det tar onödigt mycket resurser och tid på något som borde lagts på bättre saker, som t ex patruller som kan rycka ut på grövre brott eller olyckor. 

Min poäng är att vi alla måste hjälpa till genom att agera lugnt, metodiskt, men framförallt fundera på vad är min egna roll i det här? Vad är mitt ansvar och vad kan jag göra för att hjälpa till? 
Något som vi faktiskt kan göra är att hjälpas åt att påminna varandra, att  ta det där samtalet med grannen som tänt grillen, stöta på främlingen som kastar den glödande fimpen på backen och att framförallt fokusera på rätt sak i rätt tid. Att bete sig som vuxna hederliga människor helt enkelt.

Läs hela inlägget »

Det är jag och Kenny Chesney ...och en golvfläkt. Det är ett regn som aldrig kom och en tredje runda med espresso. Mitt skrivbord är precis avtorkat och på en strategisk plats har jag ställt mitt isvatten.  ”Jag måste börja skriva mer kvalitativa blogginlägg igen” tänker jag högt för mig själv. Denna ihärdiga värmebölja inspirerar mer till kvantitet en kvalitet. Min son rappar innefrån sitt rum och ackompanjeras av min fläkt mellan pauserna av Kennys låtar.

Idag är det söndag och alldeles snart blir det vardag igen och då kommer söndagar vara den bästa av dagar. Så här i semestertid är den dock en dag bland alla andra. 

Läs hela inlägget »

Om en fredag

Det är dagar som den här som man håller sig inomhus. Temperaturen har letat sig en bra bit över 30. Jag jobbar målmedvetet för att kyla ner mina rum så gott det går innan natten.
Jag och min son låter kaffemaskinen jobba på och den svarta vätskan rinner över koppens kant.

 Vi sätter oss i fåtöljerna sedan, samtalar om livets goda. Det blir en sån där ovärderlig stund som jag kommer minnas länge. Det bästa av allt? Att det var han som föreslog det.

Om en stund skall jag ta mig en cykeltur. Nu är tablettkuren slut och det är dags för rehab. Mitt knä känns oroväckande ickefärdigt inför en träningshöst. Nu börjar jag känna viss oro. Ålder och krämpor tycks vara mina värsta fiender just nu.

Läs hela inlägget »

Något av det värsta som kan hända en kaffedrickare en tidig morgon är när det visar sig att bryggaren lagt ner verksamheten. Denna bryggare som under drygt ett års tid gjort ett sånt gott kaffe ..och så är det bara slut!
Det innebar förstås att det viktigaste göromålet denna dag blev att införskaffa två nya maskiner. Här tänker vi inte riskera att hamna i liknande situation igen.

Väl hemma när jag och min son höll på att installera dem drog jag mig till minnes att min bror Ronny någon gång hade skrivit ett inlägg som handlade om kaffe. Jag gjorde en sökning och hittade det där inlägget från den 1 oktober 2008. På den tiden som jag ganska frekvent tog in gästbloggare att skriva på min sida.
Min bror skrev ett trevligt kåseri om hur det kunde vara att gå för att besöka den lokala affären någonstans i Hägersten 2008. 
Så här skrev han;


(Av Ronny Widekärr)
Det är onsdag. 
Jag är inne på min tredje dag som sjukskriven. Har nämligen under nära nog två veckors tid varit väldigt förkyld. Planerar dock att vara tillbaka på arbetet imorgon. Ute regnar det, men jag känner mig tvungen att handla något… Klär därför på mig rejält och ger mig ut i regnet, hastar mig över gatan och sneddar torget. På någon minut befinner jag mig utanför butiken Handlar´n vars slogan lyder: Handlar´n bryr sig om dig! En slogan som förmodligen många kunder ställer sig frågande till. Det visar sig att affären har bytt ägare. Bortsett från att man nu ökat på sortimentet, vilket innebär att man även börjat sälja folköl, verkar utbudet vara detsamma som tidigare dvs. den som exempelvis önskar något annat till middag en färdiga köttbullar eller grillkorv bör besöka en annan butik. Det finns dock en sak som skiljer den nya ägaren från den gamla – här pratar ingen svenska. Detta blir tydligt när jag ställer frågan: 
- ursäkta, var står kaffet? 
En man, kanske i min egen ålder som ser glad ut, kommer nu emot mig talande ett annat språk än svenska. Själv talar jag inte detta språk men det är tydligt att han förstått att jag är på jakt efter kaffe. Den glade expediten visar mig artigt till kaffehyllan, hyllan som förövrigt delar plats med diverse pastaprodukter samt naturgodis. Han tar ner två paket ekologiskt Gevalia-kaffe samt pekar på en skylt som är röd och följaktligen signalerar ”extrapris eller billigt”. Jag tar vänligt emot kaffepaketen och lägger ner dem i min varukorg. En stund senare har jag handlat klart och det är dags att gå till kassan,. Jag lägger upp mina varor på bandet och för någon sekund verkar allt vara som när man handlar i vilken affär som helst. Mina köp är registrerade och en summa på 170 kr visa sig på displayen, vilket får kassörskan att på ett mycket artigt sätt uttrycka sig:
- Ett tusen tio tack !
Jag lämnar 200 kr och får tillbaka 30kr. Allt är i sin ordning.

Läs hela inlägget »

 I Uddevalla Centrum blir det nu kalas i dagarna tre.  Detta för sjunde gången i ordningen, men jag kan bara komma ihåg så långt som ifjol. Förra året var vi vid den här tiden på väg för att fira semester i Kanada och USA, men hann med en dag i Uddevalla för att bland annat äta Langos. Då regnade hela kalaset bort. Antagligen för sjätte gången i ordningen. Vi hamnade på Bohusläningens första sida med både intervju och bild där vi stod i skydd av ett litet tak för att mumsa i oss vår mat.
I år lär det inte bli något regn. Inte idag iallafall och säkerligen inte i morgon heller. Dock ser lördagen ut att bli rejäl blöt. Jag planerar för ett besök under kvällstid för att titta och lyssna på god musik. Det gäller att ta vara på sommarfeelingen.

Från förra årets besök på Uddevallakalaset. Regnet regerade då.
Från förra årets besök på Uddevallakalaset. Regnet regerade då.
Läs hela inlägget »

Igår var jag rockhjälte och ägde världen. Idag dricker jag te och lyssnar på visor.
Och under den här dagen har saker som jag gjort gått i slowmotion, samtidigt som en hel värld utanför rusat förbi.
Jag var ute och åkte med en vän tidigare idag. Jag körde. När vi närmade oss Färgelanda;

"Kan vi inte stanna och köpa en glass eller dricka eller nåt, sätta oss någonstans och bara vara en stund".

Jag var inte ensam om att inte vilja åka hem.
Vi stannade till vid en butik, köpte varsin dricka och gick ner till ån, satte oss i skuggan under ett träd, drack vår dricka och bara tittade rätt fram. Andades, tittade oss runt, men sa inget på en lång stund. Jag studerade växtligheten, slogs av mångfalden av träd, buskar och höga och frodiga växter.  
och så fåglar då förstås, Vassångare med den där karaktäristiska ihållande surrande, ringande sången.

Vi pratade om det där sedan; att sitta vid ett vatten och ladda energi och vi var rörande överens om att det är just sådana här stunder som verkligen betyder något.

Nu sitter jag ute för att bli ordentligt avkyld och lyckas faktiskt bra med det. Det har varit ännu en het dag. Över 30 grader. I morgon också, sedan skall det vara finito, klart slut för denna gång. Enligt SMHI är ett omfattande regn på väg.  De går så långt som att kalla det ett glädjebesked! Kanske första och sista gången som de kommer få anledning till att göra det.
Det är ihållande regn på väg. SMHI:s värmevarnar förstås. Fortsatt mycket varmt något dygn till, men sedan kommer det efterlängtade regnet.  "Ihållande regn" - smaka på det. Nu undrar jag vad det kommer göra med oss människor?
Jag tittar ner mot centrum, behåller tanken på regnet.  Noterar att det numera är ganska mörkt vid den här tiden, men det är stilla och rogivande. Jag fryser...För första gången på månader fryser jag. Jag tittar ner mot centrum igen och går sedan in. Juli är strax slut.

Läs hela inlägget »

Att njuta

Ibland behöver man påminnas om vissa saker.
Som att njuta av varje stund i livet.
Igår pratade jag med en mycket klok vän som tog upp just det där viktiga. Saker att tänka på när man tycker att tiden rullar på för fort och man bara har en önskan  -  att ens tid vore oändlig. Då man önskade att tiden bara skulle kunna stanna ett litet tag. Det är just då som man faktiskt "själv kan stanna tiden".  Genom att bara låta saker och ting vara. Inte tänka på morgondagen eller nästa vecka. Att bara fokusera på tiden just här och nu.

Och min vän sa; " Många människor har fullt schema och tror att livet blir mer meningsfullt om man ”gör” saker hela tiden. Instagram-vänliga saker, du vet, som visar att man har mycket att göra".

Jag lyssnade och sa sedan; "Då är det snarare som att man skall leva så som om man kunde stoppa tiden och bara låta allt komma till en".

Sedan sa min vän igen "Ja, som när man var liten och sommarlovet kändes oändligt. Tror det var för att man njöt av varje stund och inte tänkte framåt så mycket".

"Just därför att man ännu inte lärt sig tänka framåt" sa jag.

Sedan en stunds tystnad. Det finns så mycket att ta in och reflektera över under ett sånt samtal. Mycket som är självklart men som glöms bort upp i allt det där som kallas vardag.
Vad är det positiva som man minns från sin barndom? Ofta stressfria upplevelser, enkla saker, som fika i det gröna, bad, utflykter, en bok i kojan under en regndag...
Vad det handlar om är att det inte är så mycket svårare än så.  Att man bara stannar upp och påminner sig om det.
Vill man läsa en bok hela dagen ska man göra det. Vara uppe länge om man vill. Njuta av ljumma kvällspromenader. En semester skall vara skön, precis som alla andra veckorna på året skall vara. Ju fortare och ju mer man faktiskt kan tillåta sig det, ju bättre och rikare blir livet.

Läs hela inlägget »

We are back!

Idag skall vi återigen träffas. Bandet. Mitt band.
Det är nu ett år sedan vi gjorde comeback och allt blev så där galet igen som det bara kan bli när Beer drinking boys är tillsammans.

Ibland blir inte saker som det skall och sällan när BDB är i farten. Oavsett vad som händer i dag, denna sommar och hur länge vi nu kan stå ut med varandra, myndigheter och våra fans, så kommer vi alltid vara världens bästa garageband.

Igår pratade vi med ett nytt management. Det kändes bra.  Kanske, kanke kommer de stå ut med oss lite längre än andra gjort.

Jag tror aldrig att vi var riktigt förberedda på all den publicitet och det intresse som det fanns runt oss som band. Ifjol blev det riktigt galet.

För egentligen är vi ju bara några helt vanliga pojkar som vill ha roligt och ibland vara lite coola. Förhoppningsvis är vi inte bara ett år äldre, utan också klokare.

Då var det åter dags att kliva in här.

Är du intresserad av att följa oss? Lättast gör du det genom att trycka på här 
Välkommen!

Läs hela inlägget »

NU kommer regnet! En app ljuger aldrig.
Det enda jag kan jämföra denna ihållande värmebölja med är de ständigt återkommande regn och blåst - perioderna som ALLTID infunnit sig när det är dags för svensk sommar. På så sätt har denna sommar och dess torka varit ett välkommet inslag. Men som alltid när det blir extremt så finns det förstås baksidor.
Välkommet är regnet, men låt oss ändå få önska att det nu inte skall hålla i sig i  2-3 månader.

Läs hela inlägget »

Åter en ny dag och jag är så glad över att få vara med. Att få uppleva ytterligare en dag, få leva, lyssna, känna och att vara. Livet är det som bara finns där, något pågående,generation efter generation. 
Jag skall ha semester ett tag till, men vill stoppa tiden nu. Stoppa den där accelererande framfarten av tid som mest gör mig vimmelkantig. Jag har tappat veckodagarna och kallar dagen soldag. Däremot vet jag att idag skall jag spela. Spela med grabbarna i Beerdrinking boys.
Men innan dess skall jag sitta här ute i min "soldag" en liten stund till och jag skall dricka mitt kaffe och antagligen överdosera kraftigt. Och jag skall fortsätta att tänka på gårdagen då jag faktiskt badade. Jag hade gett upp om mig själv, trodde inte att det skulle ske, men så plötsligt; jag i vattnet, en snabb ansats och så rätt ner. 
Känns härligt att tänka på det. Jag är en badare nu. Ingen "baddare", utan just "badare och jag trivs helt ypperligt med den tanken; jag som en del av naturen.

Läs hela inlägget »
Jag och min vän Mikael Jag och min vän Mikael

En återkommande fråga på bloggen denna sommar har varit när och om jag kommer bada denna sommar. 
Och ni som följt mig vet att det har gått riktigt knackigt för mig och inte ens under de 2 veckorna på Amalfikusten lyckades jag ta mig till stranden.
Idag kom jag iallafall till stranden. Tillsammans med min vän Mikael åkte jag till kommunens bästa playa för att göra ett seriöst försök. 
Frågan är; Blev det något bad?

Se på filmen nedan så får ni svaret.

Läs hela inlägget »

3374

Det är så många inlägg jag skrivit i denna blogg sedan starten december 2006...
Drygt 3000 inlägg...Det är är minsann svårt att ta in.
Likaså att jag kunnat hålla det levande så länge. Ibland har jag funderat på just det där. Funderat på just den historien som varje gång skall berättas. En ny historia varje dag. Minst en. Det där att inte upprepa sig, att inte bli en kopia av sig själv, att hela tiden utveckla sig och framförallt det viktigaste; att känna glädje och meningsfullhet i det. 

Ibland får jag frågan hur jag gör för att komma på saker att skriva om. Jag funderar sällan så, utan jag börjar skriva helt enkelt och så får inlägget utveckla sig och bli som det vill. Det är en spännande och stimulerande process och kanske en av anledningarna till att jag sällan får ”skrivkramp” och inte vet vad jag skall skriva om. 
Självklart så finns det ibland tillfällen då jag bestämt ämnet innan. Ett exempel är ”De vidriga” som jag skrev tidigare i veckan.

Det är söndag kväll och jag dricker vin och funderar lite på vad jag skall göra av resten av de här timmarna som är kvar av den här veckan. Innefrån min sons rum som numera har blivit ”Kjellman studio” hör jag hur det rappas och jobbas med olika beats. Jag nickar gillande över tanken och det faktum att även min son hittat glädjen i musiken. Själv skall jag nu i veckan också in i studion, men i Beerdrinkingboys egna studio. Förhoppningsvis skall det bli lite låtskrivande också. 

Detta är mitt 3375e inlägg. Det är söndag kväll och resten av kvällen skall jag ägna mig åt att fira min uthållighet.

Läs hela inlägget »

Det är en bra tid för bloggare.
Min blogg har aldrig varit hetare än nu. Troligen har jag  aldrig haft så många läsare och just det där kan vara svårt att ta in, men ännu svårare att prata om.  Det blir så förmätet, så osvenskt och skrytsamt.

Och semestertid rullar vidare och tempot har nu skruvats upp igen. Det är fulltecknade dagar, men jag styr det själv och på kvällarna kan jag hålla på med både skrivprojekt och låtprojekt. Upp i allt så ligger min son på om att få spela in några "Tommylåtar" och vi provar oss under dagen fram till att hitta "det där" gitarrsoundet och hur "de där" trummorna skall låta.
Det där är sånt som bara är roligt. Jag har bestämt mig för att spela in en låt som jag skrev 1992 och som heter "sången om en liten man".En låt som faktiskt är ännu mer aktuell idag, än vad jag tyckte att den var då.

Just nu lyssnar jag på Dan Hylander. Denna sommar har det just blivit mycket Dan Hylander och så Sjömila då förstås! En gång i tiden, under många år var jag fast i den svenska musikunderhållningen. Jag konsumerade allt som jag då tyckte var enastående. Ulf Lundell, Peter Lemarc, Toni Holgersson, Eldkvarn, Björn Holm...för att nämna några.
Och jag har sett så månnga konserter med Lundell så att jag misstänker att jag kan tävla med den mest inbitna fanset och jag lyssnade på Winnerbäck på den tiden han var en mycket ung och totalt okänd  pojkspoling och fick agera förband åt Johan Johansson, Lars Demian och Stefan Sundström. Jag var på de där konserterna.

Rent musikmässigt har jag sedan slutet av åttiotalet när jag började att skriva på svenska ansett mig inspirererats framförallt av Mauro Scocco, även om Lemarc och Toni Holgersson också varit viktiga influenser.  Idag när jag läser  gamla texter som jag skrivit och spelar dess melodier, inser jag jag det som jag kanske inte gjorde då; hur påtaglig Dan Hylander måste varit hos mig under dessa år.
Visst drömde jag om att skriva en lika genial låt som Farväl till Katalonien och visst kämpade jag med att göra "min egna" från en till en annan, men jag kände aldrig till vad just det där egentligen betydde för mitt egna skrivande.

Idag fick jag möjlighet att lyssna på Dan Hylanders nya singel "aldrig sluta drömma" och den gav mersmak och samtidigt andas den så mycket positivism så att jag nästan blir vimmelkantig. Feel good när det är som bäst. Dan har verkligen alltid varit så jordnära och direkt på och det finns en sådan närvaro och ärlighet i allt han gör som nästan ibland kan kännas skrämmande.
T ex raderna; 

"Vi lekte med vår frihet under samma heta sol
Men dina djävlar fanns på riktigt
Mina var delirium
På den allra sista kvällen satt jag tyst och söp mig full
Och samma natt ni sprängde varuhuset sov jag av mitt rus
På vägarna i Lissabon grät jag tyst ditt namn
För att känna all din kärlek ligga nära mig igen
Om än tiden har förändrat mig sopat mina spår
Finns det skrymslen där jag alltid är den samme, nu som då"

Farväl till katalonien

Det är våldsamt, romantiskt och skitigt. En nakenhet som ibland kan genera mig. Rader som fortfarande får mig tårögd.
Under mitten av nittiotalet fick jag möjlighet att några dagar åka med honom och hans band. Han popularitet hade för länge sedan dött ut efter storhetstiden med låtar som Svart kaffe och andra av de där hitsen från plattan "
…om änglar o sjakaler". Nu var det småställen som gällde och jag imponerades över glädjen att få spela även om publiken inte var så stor och jag tog till mig flera av de där klokheterna jag fick höra under dessa dagar.
Och jag skrev aldrig någon egen "Farväl till Katalonien", eller en version av någon annan av de där låtarna som jag beundrade, men jag inser idag att jag fick med mig mycket annat, ännu bättre saker som hjälpte mig att få mitt egna personliga utrycksätt.
I kväll lyssnar jag på "Aldrig slutar drömma" och jag känner mig ganska tillfreds med allt.

Läs hela inlägget »

Ifjol återupptågs den gamla traditionen att fira den heliga Margareta av Antiokia som under medeltiden var  skyddshelgon för Färgelanda. En tradition som upphörde för flera hundra år sedan då det blev förbjudet. Fram till mitten av 1600-talet firades hon med en marknad i närheten av den gamla kyrkan.

Det gör mig så glad att så många möter upp och firar denna dag. Dels för att Margareta stod och fortfarande står för något som fortfarande är så viktigt i vårt samhälle, i vår värld,  men också för att jag älskar när Färgelanda lever upp, människor kommer samman och man faktiskt får tillfälle att prata med varandra och trivas.

Min bror höll i gudtjänsten som flyttat ut på den medeltida kyrkogården och Anna Kindberg, Karin Wirenborg och Camilla Widekärr stod för helt underbar sång! Maria Reschke läste den nyöversatta från latin (av Anders Piltz); Margaretalegenden. En sådan fruktansvärd och hemsk historia som inte kan lämna någon oberörd. Sedan blev det mingel i församlingshemmets trädgård och det bjöds på kaffeservering, brödförsäljning och loppis, samtidigt som Daniel Petrén och Jan Falk stod för fantastisk musikunderhållning.

Själv fick jag möjlighet att träffa och prata med många kända och trevliga människor, men också ett och annat okänt ansikte som blev till intressanta möten. Det är fler sådana här dagar vi behöver. Mer framtidstro, kärlek och naturliga mötesplatser där vi faktiskt pratar med varandra.

Läs hela inlägget »

Det vidriga

Det brinner i Sverige på många platser. Även i min närhet. På bilden kan man se röken över skogen. Det brinner i Sverige på många platser. Även i min närhet. På bilden kan man se röken över skogen.

Vi människor är till stora delar vidriga. Inte alla, men många. Till det skall tilläggas missunsamma, egoistiska och rent korkade.
Med den inledningen inser jag att jag i snabb takt kommer tappa följare och dessutom kanske också utsättas av en hatattack.

Det som föranlett mig till att välja dessa hårda ord är den just nu vidriga och ofta osakliga debatten som framförallt förs på sociala medier som kommit i kölvattnet av de skogsbränder som nu härjar i vårt land. Detta av världsmästare på skogsbrandsorsaker, myndighetsledning, skogsbrandsbekämpning och finansiering av flygplan, men också av den här flocken av missunsamma, de som vill göra deras liv lite enklare genom att säga att det är någon annans fel.
Det finns inga gränser där på påhittighet. Allt ifrån flyktingmottagande, elcyklar (som jag själv iof ifrågasatt men i andra sammanhang) till att det är enskilda personers fel (någon generaldirektör eller topppolitiker).
Och där i mitt stilla sinne, när jag lugnat ner mig så pass så att jag kan tänka klart så tänker och hoppas jag på att dessa människor nu faktiskt är ute och hjälper till med sina kunskaper där de verkligen behövs.

Sedan har vi alla de här politiska utspelen där någon annan skall skuldbeläggas för bränderna. Oftast denna gången från högerkanten (där jag själv befinner mig politiskt). Som så många gånger förut så skall det dras politiska poäng av det som för många är en katastrof. Detta istället för att faktiskt ta fram en långsiktig plan och att bereda möjligheter för att räddningstjänsten framöver har den utrustning de behöver och att de som jobbar med det får en rimlig ersättning för det de gör.

Många har nog glömt det (människor som inte var personligt inblandade), att för fyra år sedan vid den här tiden hade vi flera svåra skogsbränder i vårt land. Värst i  Västmanland. Då var det också valår och politiker slogs om att vinna väljarnas gunst genom att plocka billiga poäng. Då var det alliansregeringen som blev hårt ansatt. Nu är det ombytta roller och just det där blir så svårt att ta in, att faktiskt ta dessa folkvalda på allvar för.

Det vimlar dessutom av falska påståenden som drar fram som en löpeld från mun till mun och därigenom blir en sanning och som så ofta inte är intressant nog att ta reda på dess källa. 
Och så har vi det här med jämförelsen med andra länder. Hur relevant är det egentligen med att visa på vilka resurser man har i Kalifornien för brandbekämpning, eller för den delen sydeuropa? Ungefär som att jämföra Sveriges beredskap för snöoväder med Amalfikustens...

På tal på sydeuropa, så får man intrycket av att vi "räddas" av snälla och generösa länder som Italien som t ex vattenbombar bränder i Ljusdal. Italienarna må vara snälla, men det som inte nämns i alla former av media är att detta är en del av EU:s "Emergency Response Coordination Centre". EUs gemensamma civilskydd. Att just  brandbekämpningsflygen står på italiensk mark (som i sak känns logiskt), innebär inte att de faktiskt är lika mycket svenska. Att det faktiskt är våra flyg lika mycket som något annat EU-lands. Något som vi faktiskt varit/är med och betalat/betalar för.

Jag använde blandannat ordet "vidriga" inledningsvis. Detta för att beskriva det klimat som jag tycker regerar debatten idag. Personer som i alla lägen ser en möjlighet att trycka ner någon annan, att skuldbelägga, men självklart inte själv är beredd att ta något ansvar som samhällsmedborgare. De där personerna som bara kräver sina rättigheter. De är vidriga. Tyvärr tycker jag mig se att de hela tiden blir fler. De är dessutom inte bara vidriga utan faktiskt också farliga för nationen Sverige.

Slutligen.
Får man då inte ha åsikter, föra en debatt, diskutera saker?
De som känner mig vet att jag tillhör dem som ser det som ytterst viktigt med fria åsikter, att diskutera och debattera. Men när det kommer till rena hemskheter och där dessutom fokus flyttas och där inte det verkliga ämnet/ de inblandade längre står i centrum, utan att det handlar mer om ens egna väl och ve, då reagerar jag.

Den naturliga frågan alla medborgare först skulle ställa sig innan man utan skyddsnät börjar vräka ur sig hemskheter borde vara; Vad kan jag göra för att hjälpa till i denna för många svåra situation?

Läs hela inlägget »






Mitten av juni 2018.
Sista dagen på jobbet. Sista timman. I personalrummmet är det uppsluppen stämning. Jag pratar med några kollegor om Slaget i Salerno som jag nyligen läst på mig om. 
Vi befinner oss i Salerno under hösten 1943 och britter och amerikaner planerar att landsätta den 5e armé-styrkan under ledning av generallöjtnant Mark Clark. Man skall landsätta trupper för att sedan kunna säkra vägen till Neapel. Operation Avalanche.
Man kommer från Sicilien och Tripoli. Det är  i början av september, dagen D.
Tyskarna är dock beredda och fältmarsalk Albert Kesselring har inkallat förstärkningar i form av tungt artilleri och vattnet är stark minerat för att stoppa de allierades armada.

Landstigningen börjar lugnt och invaggar de allierade i någon form av trygghet. Sedan brakar helvetet lös. Tyskarna sätter in allt de har. Trots det lyckas inte tyskarna stå emot de allierades granatkastartrupper, som lyckas slå ut det mesta av tyskarnas försvar. Mot kvällen drar sig tyskarna tillbaka.
Luftwaffe bombar fartygen. Striden böljar fram och tillbaka och efter ett par dagar har general Heinrich Von Vietinghoff fått fram tre divisioner med över 600 stridsvagnar vars enda uppgift är att köra ut 5e armén rätt ut i havet. Insatsen är under de första två dygnen lyckade och när de tyska förstärkningarna lyckas storma stranden väntar där jagaren USS Mayo och kryssaren USS Brooklyn som med stor precision slår ut så gott som allt tyskarna har. Dagen därpå drar sig tyskarna bort för gott.
Slutet av Juni 2018.
Jag står och tittar ut precis där detta slag en gång utspelade sig. Jag står där länge och väl. Tar in, läser av området, funderar och känner historiens vingslag omsluta mig. 

Läs hela inlägget »

A förkunnar att hon inte tycker om när det är kvavt och jag tänker på det en liten stund, funderar på att om man gjorde en undersökning på hur många som tycker om "kvavhet", skulle det få någon över huvudtaget som sagt sig gilla det? 

Allt står stilla. Jag står stilla. Lugna andetag. Försiktigt.

Väntan på ett regn, ett oväder. En klimatförändring. 

Läs hela inlägget »

Ambivalent

Det är väderomslag nu och jag sitter ute och tar emot det med både lätt och tungt sinne. Skönt för att kunna andas riktigt, att kunna få sova ordentligt i natt, egoistiska skäl, precis som tvärtom när jag tycker att det är tråkigt att det skall riskera att bli regnperiod som sträcker sig från nu till långt in i november...

Jag räds regnet lika mycket som jag önskar att det skall göra det så mycket enklare för många människor.

Det där med att vara ambivalent, vacklande, tveksam är något av det värsta som jag vet. Något som inte är jag. Något som inte FÅR vara jag. Det har alltid varit ett av de fulaste orden jag vet. Vissa saker kan man helt enkelt inte förlika sig med.

Nu sitter jag och lyssnar på regnet. Hör hur det smattrar på taket över balkongen.

Min son kommer hem sedan. Han har fiskat vid havet.  Vi spelar in ett spår på prov. Vi har pratat om att han skall producera mig. Vi gör en rå-inspelning. Som att testa grejerna och kanske samarbetet. Han har synpunkter. säger att jag är "off key" på ett par ställen. Att jag inte kommer in rätt med sången.
"Vad är det för förbannat språk" tänker jag. "Komma här och vara märkvärdig". Det värsta är dock sedan när han frågar om jag har några låtar. "Jag menar flera stycken" säger han, "som ett album".
"Självklart" säger jag lätt stött.
Han ser tveksam ut och frågar hur många låtar jag gjort och jag säger från 300 någonting och mer. Jag visar honom en pärm med lite gamla saker. "Vi kan spela in det där sedan och kalla det old school" säger han. Han har sannerligen planer med sitt procucerande av mig.
Han ber mig spela några låtar. Visa att jag har lite nya saker. Ett misstag av honom. Jag spelar på. Låt efter låt. Redan vid tredje låten börjar han skruva på sig. Säger att det räcker. "Nej" säger jag, "lyssna på den här också".Jag spelar vidare. Han tvingas lyssna.
Han frågar; "Har du tänkt dig att alla skall vara rena gitarrlåtar?"
"Yes" säger jag". Han skakar på huvudet "vi måste jobba på ditt sound, göra dig mer modern"

Och där någonstans så börjar jag tveka, känna mig ambivalent, börjar i frågasätta om min son verkligen skall få spela in mig och mina låtar.
Det vankas nya tider. Allt kommer med regnet tror jag och jag känner mig mer osäker än någonsin. Om min musik, om vad jag tycker om vädret, om mitt liv, om allting!

Läs hela inlägget »

Omstart

Pompei en dag i slutet av juni 2018 Pompei en dag i slutet av juni 2018

Värmen.
Det är till bristningsgränsen nu. Varmt inne, varmt ute och just när jag skriver det här är detta ingen nyhet, utan snarare en tråkig upprepning om hur det förhåller sig. 
Och man skulle säkert kunna säga att "nu har Tommy inget att säga, så nu måste han rapportera om hur varmt det är".
"Jo tack, det vet vi"
Men, det är inte därför jag skriver. Inte bara för att jag skall förmedla till er något sorts uppenbart tillstånd, utan jag har upptäckt hur viktig den här bloggen blivit för att få reda på hur det var. Inte bara hur det "stod till i mitt huvud" för t ex två år sedan, åtta årsedan... Det har blivit ett tidsdokument, en dagbok för allmänheten om hur det var då. Något man kan gå tillbaka till.

I det här måste man förhålla sig till vad man vill få ut av den här tiden, de här dagarna. Blotta tanken på att jag bara låter dagarna gå och jag pustar och gör ingenting, kan lätt skapa ångest. 
Jag vill ha dagar fulla med innehåll. Dagar om möjligt fullt minnesvärda (iallafall till en del). 
Det är så att när den här semestern är slut vill jag verkligen fått gjort det där som jag en gång planerade i januari att göra nu, nu när jag har så mycket tid...

Och något bad är det inte tal på och här hemma försvinner man för att åka till havet för att fiska. Jag blir kvar hemma. Sorterandes mina tankar, mina planer - försöker finna någon form av struktur till alltihopa. Jag hamnar i någon sorts tankeloop över den här sommarens händelser. Om allt det fina vackra jag fått möjlighet att se. Tankarna går till Vesuvius, till Pompei och allt det där stordådiga jag tacksamt fick se, men också det lilla men också vackra, men på ett mer naturligt och ibland oskuldsfullt sätt.
Sedan tar jag ner en av mina gitarrer från väggen och spelar och sjunger. Försöker dricka mycket vatten däremellan. Att få i sig rikligt med vätska de här dagarna betyder allt.

Min son bygger hemmastudio. Siktar på att få lägga mer tid på sånt han tycker är roligt. Jag ser med intresse på. Försöker hjälpa till när jag kan.
"Skulle vara häftigt om han skulle producera mig", tänker jag och drömmer mig bort. Så får det bli.

Solen har kommit fram för första dagen idag. Värmen är konstant (32). I morgon skall det bli regn säger de som vet. Jag sätter på mig en t-tröja och går ut. Jag är på gång, strukturerad och känner mig någorlunda aktiv.

Läs hela inlägget »

Smögen

Ännu en dag vid havet. Ännu en dag utan bad. Däremot desto mer shopping och andra trevligheter. 

Läs hela inlägget »

En promenad till platsen där jag hängde som barn.
Ellenösjön låg alldeles lugn. Här fiskades det rejält under slutet av 70-talet. Även en bit in på 80-talet. Här använda jag mitt första vassdrag. Ett enda kast, sedan borta föralltid någonstans där i vassen. Av det drog jag lärdomen att ett vassdrag inte kunde kastas direkt in i vassen och förväntas kunna vevas in sakta och säkert. 
Då fanns Helmérs brygga man kunde stå på. Den är för länge sedan borta. Men minnena är många från den och dess omgivning.
Vissa platser slutar aldrig att fascinera, eller väcka minnen. Idag gick vi  hit ner med mina föräldrar.
En fin stund som påminde om förr.

Läs hela inlägget »






Jag tycker om den där bilden. Jag och min vän Lars tillika bandpartner. Vi har ett band ihop. Ett rockband. Här håller vi på och går igenom en spelordning för nästa turné. Vi är inte direkt överens om spelordningen, eller låtvalet, eller turnén heller för den delen. Vi behöver nya låtar och det är vi båda överens om. Det är vad den bilden handlar om. Den visar på engagemang och kreativitet. Det gillar jag.

Jag skulle vilja vara på turné nu. Komma i väg. It's Only Rock 'n Roll! Komma iväg ett tag.

Fick aldrig badat igår heller. Förutsättningarna var inte med mig. Kallt och molnigt och jag har totalt tappat den där känslan att göra något bara för att det skall göras. Nu är det återigen osäkert om det överhuvudtaget blir något bad denna sommar.

Istället fär bad satt jag på stranden och lyssnade på David Eberhards sommarprat. Jag har sagt det förut, men säger det igen; Det här årets sommarprat går till historien att vara det allra bästa.
David är psykiatriker och hans jobb är att diagnostisera och behandla människor med psykiska problem. Hans mycket intressanta sommarprat handlar om att det istället borde vara landet Sverige som skulle behöva gå i terapi. Han tar upp för mig mycket intressanta frågor som;

”Hur mycket av det vi är oroliga över idag beror på att alla andra är oroliga över samma saker?"
" Hur mycket av det vi kräver, våra rättigheter som vi värnar om, beror på vad alla andra kräver av samhälle och sina medmänniskor?

"Hur mycket av det lidande vi känner beror egentligen på att kulturen låter oss känna efter?”

Detta gör han på ett intressant och engagerande sätt då man får följa hans liv från tidig barndom fram till idag.
 
David Eberhards tes är att  "livet blir meningslöst när vi inte längre behöver kämpa för vår överlevnad."

Lyssna på David Eberhards sommarprat genom att klicka här.

Och jag tänker så här efteråt särskilt på saker som han berättade som hur det ser ut på psykakuten, hur fler och fler människor kräver vård för sådant som för 20 år inte kunde ses som ett akut tillstånd. T ex att man förlorat ett husdjur. Jag reagerar också på det han säger att många numera skyller sitt dåliga mående på andra. 
Sverige har blivit ett land av trygghetsnarkomaner.

Just det här är frågor och tankar som jag själv burit på de senaste åren, men som är mycket svårt att ta upp och prata med andra männiksor om utan att de skall bli stötta eller kränkta.
David Eberhards sommarprat om vikten av att exempelvis  INTE välja sina strider, att inte leta efter strategier för att skydda oss från allt som är obehagligt och svårt , har stärkt mig i min egna ståndpunkt och mitt egna sätt att se på livet.
Jag tänker aldrig riskera att missa meningen med livet.

Jag avslutar med David Eberhards slutord; 
"I ett land där alla bara vill leva så länge som möjligt och så smärtfritt som möjligt så riskerar vi  missa att verkligen att leva."

Läs hela inlägget »
Etiketter: beerdrinkingboys

Solen skiner och jag kan inte låta bli att tänka på hur jag nyligen stod på berget och blickade ut över havet, det oändliga havet under en klarblå himmel. Skulle ljuga om jag sa att jag INTE skulle vilja vara där nu.

Nu brinner det lite varstans. 
Denna morgon när jag går upp luktar det rök. Jag går ut och runt huset för att försäkra mig om att det inte kommer från mitt hem. Jag har under morgonen läst om bränderna som härjar eller har härjat i min del av landskapet. Tragedier för dem som drabbas.

Och livet går upp och det går ner och för en del kan det kännas som att man alltid är nere och liksom aldrig kommer upp. Dock är det sällan tvärtom. Att man alltid känner att man är "uppe".
Själv har jag haft några mindre bra dagar (ni vet som det är ibland). Detta trots att jag haft förevändningen att de skall bli de bästa av dagar. Då känns det extra bra att jag alltid haft både viljan och förmågan att "leva fullt ut" Att företa mig allt det som jag vill göra. Nå dit som jag vill. Att om jag skall dö i morgon så skall jag känna att jag tog alla chanser som jag fick.
Jag har alltid vetat att mitt liv är så kort och att jag måste ta vara på det på för mig bästa sätt. Begränsningar har aldrig varit något för mig. Det finns en mening, som ett talessätt som följt med mig genom livet, som jag ofta tänker på i både goda och mindre goda stunder. Ibland som ett "pepp", ibland som ett kvitto på att jag levt rätt, men också som ett försvar när jag känner osäkerhet.

I'll gladly take ten seconds in the saddle
For a lifetime of watching from the stands

Läs hela inlägget »

Det är bara jag och en kaffekopp. Klockan är 6 på morgonen. Platsen är hemma hos mina föräldrar. Jag sitter ute och solen skiner och sprider värme. Det är fågelsång och högsommarmorgon.

Jag har inte sovit på hela natten.

Jag avbryts i mitt tillfälliga lugn av att min mobil plingar till. Det är ett meddelande från min vän Brian i Georgia. Jag vet att han är tillbaka i Macon igen.

Meddelandet lyder: 'Jag har blivit skjuten". 

Jag tar kontakt med honom och vi pratas vid. Han är förstås bra medtagen.

Han berättar att han skulle tanka bilen och att när han stannat så fläktes dörren upp, han sköts och rånades. 

Det är sånt där som ger perspektiv på livet. Det tänker jag på.

Jag tänker på min vän. Tänker på vad som kommer hända honom nu. Tänker på att jag aldrig blev kvar i USA. Oroas över och funderar på hur allvarligt skadad han är. 

och jag är trött, men på samma gång aldrig känt mig piggare. 

Jag tror på att ta hand om dagen som den kommer. Göra den till min allra bästa dag. 

Livet är så kort för att inte levas väl. I natt och denna morgon har det blivit än tydligare för mig. 

Läs hela inlägget »

Positano

Idag hade jag sett framemot att njuta av fantastiska akvarellmålningar i Sandgrund, men ibland blir inte saker och ting som man vill. Liver erbjuder plötsligt oväntade vedermödor att ta tag i.
Istället så bjuder jag på Positano istället från den härliga resa vi gjorde nyligen på Amalfikusten.

Jag går igenom denna mängd foton och  hittar några bilder från Positano. Bilder har den förmågan att ta en tillbaka i tiden eller att associera till upplevda saker.

Vi kom in i det gamla kustsamhället med båt. Ett gammalt fiskeläge som uteslutande lever på sina turister och alla konstnärer som kommer hit från världens alla hörn för att tillbringa några månader i denna vackra och färgrika miljö. Fram till 50-talet ett mycket fattigt samhälle som efter att John Steinbeck kommit dit och börjat skriva om byn, blev en blomstrande och välbesökt plats. Som ett svenskt Smögen.

Vackert och färgrikt.
Läs hela inlägget »

Dunder och granater. 

Idag stämde inga väder-appar. Inte skulle det bli regn och åska. Kanske borde man om man istället använt sig av sunt förnuft förstått det. 

33 grader redan strax efter tio. 
 

Vi hade förberett oss för en dag på stranden. Till en plats där det funkar att vara när det är över 30 grader ute. Ordnat med fika, de bästa solstolarna och ett gäng nedladdade sommarprat. Men först lite öppet hus och kalas hos grannen. 
 

Det blev trevligt så att det förslåg. Ett förtjusande "födelsedagsbarn", fantastisk god mat och trevliga besökare. Hamnade blandannat i samtal med min gamla "Mullefröken". Jag togs med mer än 45 år i tiden. Vi pratar tidigt 70-tal.

"Jag kan själv" var min vanligaste fras fick jag berättat för mig och jag var inte så överförtjust att "hålla handen". 

Jag log och vi skrattade och jag mindes inte just det där, men jag har klara minnen från Mulleskolan. Jag älskade Mulle. 
 

Däremot minns jag att den där frasen "Nej, jag kan själv!" var min sons standardfras när han var liten. Det är fantastiskt hur saker kan gå i generationer. 
 

Det blev ingen badplats sedan. 

Himlen öppnade sig med dunder och brak och blev alldeles svart. 

Sedan kom regnet och även om det tillslut slutade, blev det aldrig en stranddag. 


Idag trodde jag att jag kanske skulle få ta det där första doppet i år. Nu känns det återigen tveksamt om det kommer bli något överhuvudtaget. 


Jag planerar för att om en stund göra hamburgare istället. Tända grillen och senare kanske se på någon film. 

"Jag kan själv" far genom mitt huvud och jag ler igen, tänker på 70-talet, tänker på min son som i denna stund år 2018 är i Stockholm. Jag har inte hört något från honom. Räknar inte med att få göra det heller. Funderar på vad han kan göra just nu. Tänker att det var rätt länge sedan han första gången förklarade att "jag kan själv". 

Läs hela inlägget »

Kvällen är ljum och magisk. Om det inte hade varit för den motorburna ungdomen nere i city skulle jag kunna bli kvar här ute i natt.
Har spelat Peaceful easy feeling och Peacemaker. The Eagles och Fleetwood Mac. Jag och sexsträngarn.
Bara de låtarna. Liksom på repeat, som om jag själv var inställd på automatik. Antagligen för att just de kunde generera någon form av tillfredställelse inom mig i kväll.
Grillade sedan. Flintastek. Jag är fortfarande ensam hemma.
Ungdomarna väsnas och håller på. På teven fotboll för den intresserade. Jag hamnar i limbo i mitt egna hem och då menar jag inte helvetets översta krets, utan mer ingemansland.
Det är viktigt att förmedla rätt budskap. Jag är inte redo att bryta samman ännu.

Mina tabletter har börjat verka. Mitt knä börjar så smått att fungera. Ingen smärta längre när jag går på det. Ingen värk på natten. Jag kan inte böja på det ordentligt, men jag har börjat drömma om en storstilad återkomst. En comeback värd namnet. Att faktiskt stå på judomattan igen i augusti...starkare och snabbare än någonsin!

Det är fortfarande liv nere i centrum. 
Och så finns det de som har mage att klaga på kyrklockorna!
Jag går ner och pratar med ungdomarna. De är trevliga och jag är irriterad. De säger att de förstår mig och lovar att ge sig av, som de också gör. Jag önskar en fin kväll.

Man kommer långt med att kommunicera. Att prata med varandra. Att berätta hur man känner, istället för att det första man gör hänga ut på sociala medier.
Jag har själv varit ung och velat ha roligt. Även om det är svårt att tro det.
Något jag alltid försöker påminna mig själv när jag klankar ner på hur ungdomar idag kan uppföra sig.

Jag sätter mig ute igen. Nu är allt lugnt. Jag hör en syrsa sjunga. Högsommarstämning.
Eller föresten är det antagligen ingen syrsa. En gång fick jag lära mig att det oftast är gräshoppor och vårtbitare man hör. Vår svenska syrsa skall föredra att hålla till inomhus och på soptippar. 

Kvällen är ljum och magisk och jag kommer till ro.

Läs hela inlägget »

Solen skiner åter i paradiset och vinden har bestämt att göra den sällskap.
Jag tar farväl av min son under tidig morgon som via buss tillsammans med polare tar sig till Göteborg, för att där ta tåget till Stockholm. Själv blir jag ensam kvar då även A bestämt sig för att lämna hemmet.

Jag tänker på vad min mor berättade för min son, att jag minsann tåg tåget upp till Stockholm själv vid 12 års ålder. Destinationen var antingen till min mormor eller farbror. Alltid var det förenat med ett äventyr i världsklass. Vi pratar 1980 och jag gav mig iväg själv i en värld som var gigantisk!
Några år senare hade jag gått ur nian och var lika gammal som min son är nu. Vid det här laget var jag en van äventyrare av Stockholm. Jag hade träffat en svensk stockholmstjej på vår skolresa i London den våren och så fort som skolan var slut var jag fast besluten att åka upp till henne. Vi skrev brev till varandra. Iallafall skrev jag mängder av brev till henne under den våren och sommaren och en dag var det tillslut dags för oss att träffas. Hon bodde i Handen. Jag hade aldrig varit i Haninge tidigare, men jag var van med att läsa tunnelbanetrafikens linjekarta.
Jag hittade fram, fann porten, tog trapporna upp och ringde på.

Den där återträffen blev nog kanske aldrig som vi tänkt det och tyvärr har jag nog aldrig fått möjlighet att fundera riktigt på varför heller. för det var det som hände sedan som jag alltid kommer minnas.
När jag senare lämnade lägenheten lyckades jag av någon anledning välja helt fel håll till tunnelbanestationen och efter 30 minuters irrande mig längre och längre bort från centrum, förstod jag att jag antagligen aldrig skulle hitta tillbaka igen. Det var dessutom senare på kvällen, det började mörkna och jag började faktiskt tappa hoppet om jag skulle komma tillbaka till Solberga, tillbaka till min mormor den här kvällen.
Men så...stod det helt plötsligt en telefonkiosk där, precis som att det vore en hägring, ett vidoptiskt fenomen.  Ljusstrålar som genom brytning och reflexion skapat en illusion, en falsk förhoppning.
Men det var på riktigt! 
Man hade alltid mynt i fickan på den tiden och jag slog numret till min fabror som jag kunde utantill. Jag visste att jag alltid kunde ringa honom hur galet det än var. Det där memorerade numret var lite av min livsförsäkring och något som jag kunnat under flera år.

"Jag har tappat bort mig" sa jag
"Var är du" frågade han
"Vet inte" svarade jag
"Vilken är den senaste plats du minns att du var på" frågade han.
"Handen" svarade jag


Efter ytterligare några frågor bad han mig att stanna kvar vid precis den där platsen där jag stod, så skulle han komma och hämta mig.
Min farbror jobbade med fastigheter under den här tiden och kanske var det så att de hade fastigheter just runt där jag befann mig? Jag vet inte, har aldrig frågat honom hur han kunde hitta mig så fort. För tog inte lång stund innan han från innestan med bil letat sig ut och hittat mig.

Jag tänker på det där ibland. Hur det har ändrat sig i samhället. Hur bara mobiltelefonen har revolutionerat möjligheten till att bli mer trygg. En gång i tiden så uppfyllde telefonautomaten just den funktionen, men på ett annat sätt. Man tänkte aldrig på det då. Tanken fanns inte att "alla människor skulle behöva gå runt med en egen telefonkiosk för att känna sig extra trygg".

Min son ger sig iväg anno 2018. Till sin farbror. Med en mobiltelefon av senaste modell på fickan. När jag tänker på det där inser jag hur tiden runnit iväg..förbi mig. 
Hur åren bara går.

Läs hela inlägget »

Jag bloggade inte på tre dagar.
Nu skriver jag inlägg på löpande band. Jag är tillbaka på "campen". Vilar upp mig och laddar upp för kommande äventyr. Än är inte semestern slut. Ännu finns det lediga veckor att ta hand om.
Jag sätter mig ute med ett glas vatten och tänker på just det där. På tiden och dagarna som ligger framför mig. Nere i centrum är det livat. En cool bil spelar hög musik. Inte sån musik som tillfredställer mig. En buss kommer in till buss-stationen. En annan lämnar. Livet bara fortsätter från en tid till en annan. Från generation till generation.
Vi har varit nere i centrum och ätit. Sådär man skall göra på en semester. Äta ute och verkligen ta vara på tiden tillsammans. Nu sitter jag ensam och lyssnar på kvällens melodi. Det är mest motorljud ...och så är det en och annan bilstereo då också förstås.
På min mediaspelare strömmar sedan Tomas Andersson Wiij ut.

"Jag hör dig dåligt
det spricker
Jag hör vind och röster
det låter som barn på en strand
Här hemma går sommaren mot sitt slut
man kan känna lättnaden
en motvillig längtan efter mörkret"


Det är poesi för  den vemodige. Den här sommaren har peakat. Än är det mycket kvar, men den har haft sin topp. Det finns ingen oskuldfullhet kvar. Blommorna börjar blomma ut. De vilda vackra som spontant funnits vid diken och lite varstans är på väg bort, eller t om är redan det. 
Tar en promenad sedan för att faktiskt befästa detta faktum. En promenad med ett trasigt knä som inte vill läka. Ett knä som slutligen kapitulerade i Vesuvius brant. Nu går jag hjälpligt framåt, sakta.

Det är fortfarande ljust, men mörkare än för någon vecka sedan. Om en månad kommer det vara svart vid den här tiden. 

Jag har inte badat ännu. Kanske vill jag göra det ändå. I morgon åker jag till en sjö och ser hur jag känner. Tar chansen innan mörkret är här.

Läs hela inlägget »


In between

Jag trivs bäst tillsammans med en gitarr. Ett säkert sällskap under en lång semester. En slags evig förälskelse som alltid finns tillgänglig och troget väntar.

Det är en blåsdag och det epitetet blir viktigt i en tid då man tappat greppet om veckodagarna.

Jag läser gamla inlägg från ifjol. Det finns ett intresse av vad man egentligen gjorde denna dag för ett år sedan, eller...för 4 år sedan. Eller 11 år sedan! Den här bloggen har blivit så gammal nu så att jag också kan använda den som en reglrätt dagbok.

Förra årets inlägg den 10 juli tar mig bort i tankarna. Dessutom kollar jag in min visningsstatistik för bloggen för just den perioden. Jag har lagt ut en hel vecka. Eller rättare sagt fyra dagar. Jag kan konstatera att min blogg fortfarande intresserar er läsare på ett eller annat sätt.
Känns fantastiskt och ibland minst sagt overkligt att så många faktiskt läser det man skriver och följer mitt liv och leverne.

För ett år sedan skrev jag att "Semestertid är en försvinnande tid" och att jag där någongång i augusti kommer vakna upp och inte fatta någonting. Precis så där är det ju. 
När hösten kom kände jag mig aldrig redo, men så här i efterhand kan jag se att jag ändå var det. Att det blev en fin höst och att positiva saker hände och att faktiskt den ledighet som hade förflutit faktiskt medfört gott.

Just nu är jag mitt uppe i det. Jag är i semester. Jag kan göra precis vad jag vill. Så jag greppar gitarren igen. Slår an de där ackorden som låter så fint ihop. Jag låter sporadiska toner blanda sig med varandra och jag låter allt komma ut precis som det vill.

Läs hela inlägget »

Det har varit festligheter i dagarna tre. 
På fjärde dagen vilar jag.
I fredags en trevlig barbecue här hemma i trädgården med familj och vänner. I lördags ännu en härlig utefest, men bortbjuden och igår en kväll i all stillhet på lokal med god mat och dryck. 
Idag har det blixtrat och dundrat. Dessutom kraftiga vindar och regn. Solen hade ändå sin begränsade förmåga att hålla ut på dessa breddgrader. Skönt att veta att vissa saker ändrar sig aldrig. 

Läs hela inlägget »

Jag behöver klippa mitt hår. Jag behöver en ordentlig rakning. Det har jag behövt i månader, men det är som att jag tappat greppet. Kanske är det åldern, att jag är i någon kris, men idag kom jag ett steg närmare genom att läsa en bok. Närmare en klippning.
Delvis handlade den om barberare och dess historia.
Vilken viktig funktion barberaren hade förr i samhället,  inte bara genom att klippa och raka, utan också för att se till männens kroppshygien och att behandla sår och skador.
Barberarna var dessutom ytterst viktiga i krig då de assisterade som fältskär, de amputerade, de öppnade bölder och t om förlöste kvinnor  som följt med männen in i kriget. Detta för sina kunskaper att hantera kniven på ett klanderfritt sätt.

Efter att så många dött under Finska kriget mot Ryssland bestämde Karl XIII att satsa på att ge barberarna bättre utbildning. Karolinska institutet grundades och man började utbilda Kirurger. Dessa kirurger fick senare även kalla sig läkare. 
Mycket intressant att det just var barberaren och dess viktiga arbeta i samhället, samt viljan att öka den svenska krigsberedskapen, som var anledningen till KIs grundande.

Det är dags för mig att klippa mig, dags för en ordentlig rakning. Så är det.

Läs hela inlägget »

I kväll blir det fest. 

En trevlig barbecue med familj och vänner. Allt är igång och nu väntar vi bara på att gästerna skall anlända. Under tiden underhåller jag... mig själv. 

Läs hela inlägget »

Remembering

Inatt grät jag. Lät tårarna falla ner för mina kinder och vidare ner. En befriande gråt, så självklar och naturlig. Flera års tårtorka var över. Kanske var det något som jag samlat på mig och nu behövde det komma ut, kanske berodde det på tidens nerv. 

Jag hade haft en Glen Cambell - kväll. Återigen sett på dokumenären "Iĺl be me", sett massor av youtubeklipp från tiden då han var den mest anlitade studiomusikern i Memphis fram till hans sista turné och låten "I'm Not Gonna Miss You".  Alzheimers är en fruktansvärd sjukdom.
Glens dotter Ashley beskriver i låten remembering hur hon och hennes pappa fortfarande kan kommunicera med varandra den dan då han inte kommer känna igen henne.
Ashley med en gitarr framför massor av musiker/artister/Glen-kännare.
Där någonstans i början när hon berättar kort om sången, brister det för mig, tårarna forsar och det fortsätter genom varje textrad sedan, varje strof.

"First guitar and I just wasn't getting it right
You showed me how to play it, said it doesn't happen overnight
In a couple years I come home and show you how I play "Blackbird"
Though I miss a couple notes you still say it was the best you ever heard"


Just här och nu är den där versen något av det vackraste som framförts.

Läs hela inlägget »

Neapel

Den här resan avslutades som den började i Neapel. Staden som grundades av greker från Kyme. En stad i förbund med Rom när det begav sig, även om den ansågs vara en grekisk stad. Man tilläts behålla sitt språk och sin författning. Sedan erövrades man av det bysantinska riket. Efter det på 1100-talet blev det Kungariket Neapel under normanderna. På 1500-talet blev det spanskt , 200 år senare en del av Österrike, för att sedan återigen bli spanskt.
Under några år på 1800-talet blev det franskt för att tillslut bli en del av det enade Italien 1861.
Allt det där tänker jag på när jag tillbringar en heldag bland dess gator och torg, gränder, dess kyrkor och restauranger. En stad rik på historia, rik på influenser, men också en stad med sår och sorger  från historiens världscen". Neapel tycks alltid varit en stad i händelsernas centrum.

Läs hela inlägget »

Allt har sitt slut, men att lämna vackra gästvänliga Minori var vemodigt. Det är så mycket som vi tar med oss härifrån. Allt det vackra förstås, men också dessa betydelsefulla möten med intressanta och älskvärda människor. Härifrån till Neapel. Sedan tillbaka till Sverige, till Dalsland. 

Att vara på väg hem är en reflekterande resa. 

Läs hela inlägget »

"You were pretty as can be, sitting in the front seat
Looking at me, telling me you love me
And your happy to be with me on the 4th of July
We sang 'Stranglehold' to the stereo
Couldn't take no more of that rock 'n' roll
So we put on a little George Jones and just sang along, sang along"


Jag älskar när Shooter sjunger den där sången. Så mycket glädje, så mycket kärlek, så mycket 4Th of July.

Om jag inte varit svensk, hade jag varit amerikan. Firat helst i Fort Myers beach. 

Nu får det firas här hemma. Frossas i en riktig barbecue. Texasbiffar, Revbensspjäll med bbq-sås, hamburgare med coleslaw, chicken cajun med grillade grönsaker, grillade majskolvar med hickorysmör.

Detta samtidigt som det skall lyssnas på massor av härlig amerikansk musik. Så slå på och släpp shooter fri och ta emot nedan hälsning. 

Läs hela inlägget »




Jag har framförallt under Italienresan fått frågor som handlar om vad jag använder för kamera när jag tar de kort som jag använder till mina inlägg. Kan låta som en konstig fråga, men i det här fallet så förstår jag att ni som följer min blogg har uppmärksammat vilken fokus, färg och skärpa bilderna har. Jag kan inte annat än att imponeras själv. Äntligen kan man ta de där bilderna nu så att de faktiskt ser ut som det faktiskt gör. Det man förr behövde åtskillig tid med att fixa till med justa filter, ordnas nu till direkt

Efter att jag under några år haft Samsungmobiler, gick jag över för ett tag sedan till Huawei och den senaste modellen P20 Pro som skall vara marknadens bästa mobilkamera och jag blev INTE besviken. 

Det är lätt att imponeras över hur bilderna blir i mörker, men också skärpa och den riktigt bra färgåtergivningen. Det där att kameran har stöd av AI som är en typ av intelligens som hittar den där perfekta färgåtergivningen är riktigt, riktigt bra.
Förutom kameran måste jag också nämna batteritiden som är suverän i jämförelse med vad jag tidigare varit van med. Föresten inte nog med det; Den laddas också extremt fort och här behöver man inte vänta länge förrän den är helt uppladdad igen.
För den intresserade hittar ni produktinformation här.

Läs hela inlägget »

Man kan verkligen förblindas av skönhet. Särskilt när det finns runtomkring en. Vad som är vackert är dessutom något som du själv bestämmer. Något som finns i din vardag, i ditt hem, ditt det där smultromstället, eller den där platsen som du älskar att återvända till. När det gäller platser finns det så många vackra och ni som följt mig ett tag vet att jag fullkomligt trollbundits av Minori. Ja, faktiskt hela Amalfikusten, men som sagt; Minori är bäst. Inget tillkonstlat, plastigt eller kommeriellt, utan bara genuint vackert. Var man än tittar, var man än vänder sig aå är det ...bara vackert.
När man väl är här, vill man inte härifrån.

Läs hela inlägget »
Etiketter: minori

Heja Sverige

Heja Sverige! 
Det är roligt att vara svensk och få vara ambassadör för Sverige på resor runtom i världen.
Och tro inte att vi  svenskar inte syns eller för den delen är lite "svenskt försiktiga" och inte vill synas. Aldrig har så mycket blå-gult synts på Amalfikusten som just nu. På restauranger, i gränder, i stadskärnor. 
Och det är så här det skall vara. Det är det här som är så viktigt. Att vi svenskar träffar andra kulturer, träffar människor från andra platser, får ta in, prata, diskutera och mötas. Oavsett om det är här i Europa, i Asien eller på någon annan kontinent. Jag har i dagarna sett förbrödringen, mellan människor  med olika nationaliteter som hållit på olika lag. Hur de efteråt suttit ner i timmar, utbytt idéer och tankar, skrattat och delat stunden.

Detta blir än mer viktigt i mörka tider då fler och fler vill ha stängda gränser. När man tror att man kan lösa alla problem genom att stänga igen. Visst, turistandet är förstås inget som man vill "släcka ner", men det man skall tänka på är att det ger förutsättningar och skapar förståelse och engagemang.

Aldrig tidigare har vi människor behövt komma ut mer, ta oss över gränserna, skapa förståelse och kunskap. 
Heja Sverige!

Läs hela inlägget »

När man reser omkring så här blir det här med skrivandet inte på samma sätt, som när man är hemma. Det är nu man vill visa och berätta om sina upplevelser, kunna skriva hem och visa allt det vackra, berätta om allt det roliga. Det finns liksom inget utrymme till att gå in på djupet på saker och ting. Istället är det roligare att skriva om ett besök på en citronodling, lägga ut vackra bilder och visa hur stora, gula och tilltalande just de här citronerna är...

Ni som följer min blogg vet att det är just det där med djup, funderingar om livet och reflektioner över tidens skeenden som jag helst gör.
Ikväll sitter jag här och vill skriva just ett sånt blogginlägg och även om jag inte gjort det innan den senaste tiden, så har just den här miljön som jag vistats i skapat mycket funderingar och konstateranden. Det finns så mycket som jag vill skriva. Det finns så många historier..
Istället fastnar jag  just i det där med citronodlingen, om citronen som betyder liv och död för människorna i Minori, Om att citronen betyder allt för Minori-invånarna. Ändå är det ingen italiernare som vill göra det där slitsamma jobbet på odlingarna längre. Mestadels romer och så åsnorna då förstås. Om jag skall skriva ett inägg om citroner skall jag skriva om just det. Minori och Citronens gemensamma historia. Om umbäranden och framgång. Om människorna som en gång byggde upp Minori med hjälp av citronen. Jag vill delge de historier som jag fått berättat till mig....Istället känner jag att det där kommer ta alldeles för mycket energi från mig just nu, det får jag göra när jag kommer hem istället.
Så jag bläddrar bland mina bilder från den där citronodlingen, väljer ut en bild, laddar upp den, hittar på en rubrik och publicerar. Jag är ute igen, bloggen rullar på, medan jag så smått börjar längta efter att få skriva om livets vedermödor igen.

Läs hela inlägget »

Vi har ätit frukost. Nu sitter jag under ett parasoll med blicken ut mot havet. Det är fortfarande tidigt och det är en behaglig temperatur i luften. Inte ett moln på himlen.  Jag lutar mig tillbaka, lyssnar på de ljud som kommer nere från byn. bussarna, havet, ankommande badgäster, signalhornen från båtarna på väg in från Amalfi. Jag sitter i skuggan och gör ibland "bakfall" och hamnar liggandes i stolen med solens strålar som då omgående dränker hela min kropp. Sätter mig ganska snabbt upp igen och jag studerar båtarna nere i havet, ödlorna som dyker upp lite varstans där jag sitter. Jag har också en dust med de myror som tillfälligt trots sig funnit en fristad kring bordets drycker. För omväxlingssund så vinner jag den fajten denna gång.

Och när jag nämner myrorna här kommer jag att tänka på vad Claes Månsson sa i sitt sommarprat för några dagar sedan. Förvisso handlade det inte om myror, men han berättade något som hans dotter sagt när hon var 6 år.
"Skulle ni tycka om mig om jag var en geting"
Den lilla flickan skulle alldeles strax få ett syskon och var förstås fundersam över vilken plats hon skulle få i familjen framöver. Claes berättade den där episoden så kärleksfullt och engagerat så att det var omöjligt att inte dras med. Förövrigt kanske det bästa sommarprat som jag lyssnat på (och då har jag lyssnat på nästan allt genom åren).
Han berättade sin historia så öppenhjärtligt och ödmjukt, med både en viss portion humor och värme och berörde vardagliga ämnen som vi egentligen inte pratar om. Framförallt i en mans perspektiv. Så som att vara man och blyg, om livet som bara pågår genom generation och generation, om kärleken till sina barn och att man kan komma långt i livet genom att vara snäll och tålmodig.
Det var inte svårt att känna igen sig i mycket av det han sa.
Jag fortsätter att tänka på just den där meningen; "Skulle ni tycka om mig om jag var en geting". En mening som säger så mycket om livet. Som öppnar lådor som varit stängda så länge.
Skulle ni tycka om mig om jag var en geting? Claes svar var ja.

Läs hela inlägget »
Etiketter: claesmånsson, minori

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter