2018 > 11

Söndag kväll och jag kan summera ännu en helg. Den har varit intensiv så att det förslår, men fantastisk rolig.
I går kväll var jag på en jättetrevlig och mysig fest som inbjöd till många fina samtal med härliga människor. Trevliga möten med människor ...en del som jag inte träffat på många år.  
Och så helt överaskande träffade jag en person där som jag inte träffat på ca 35 år!
Vi mindes våra påskfiranden - då som barn och vi diskuterade de åren som gått. Fantastiskt hur vägar kan korsas igen och hur tillfälligheter styr oss.

Tidigt denna morgon körde jag på vintrig väg och snön yrde ner.  En heldag på judotävling. Jag i mitt rätta element. Med likasinnande. Med dedikerade människor.
Känslor och passion och en stor dos adrenalin. 
Sista tävlingen i cupen. Färgelanda slutar tillslut  precis som i fjol på en andra plats. Fina prestationer och en fantastisk kämpaglöd hos "de våra" som gör mig stolt och imponerad. Mycket känslor och en förstörd röst, men så här efteråt lycklig över att få vara en del i detta gäng och deras framång.
Nästa år vinner vi!

Jag väntar in natten. Gör mig redo för en ny vecka. En vecka som följer det vanliga mönstret och dess rutiner. En vecka som tar oss in i december och årets finalveckor. Inget går att stoppa nu.

Läs hela inlägget »

Minnen

På min födelsedag fick jag en fantastisk bok fylld med massor av härliga minnen i mitt liv i både bild och text. Familj och vänner hade också skrivit hälsningar till mig som nu finns kvar för alltid.
I denna stund har jag precis suttit och bläddrat i den där boken och  och nu ligger den öppen i fåtöljen.
Där ser man ett uppslag av  bilder på mig och min vän Lars, där bilderna på den högra sidan är från 1990, taget i kvarteret Slummen, Ödeborg. På kortet högst upp på högra sidan har jag min underbara "Chuck Berry skjorta". En kopia på de skjortor som den stora rocklegenden brukade ha. Den var under många år min absoluta favoritskjorta.
Sådär går det på. Härliga minnen som dyker upp hela tiden medan man bläddrar.

En samling av minnen. Minnen samlade i en bok. Min bok! Boken som handlar om mig. Om alla dessa år.

Läs hela inlägget »
Lunch på ett ställe  i Chelsea market. Mycket avkopplande. Lunch på ett ställe i Chelsea market. Mycket avkopplande.

Allt är tillbaka till det normala igen. Jag jobbar och jag gör allting det där andra som håller mig i gång. En titt i kalendern visar att de närmsta veckorna är högintensiva med de flesta kvällarna inbokade med diverse aktiviteter. Tid som jag egentligen skulle behöva lägga på mitt skrivande och min bok. 

Men okey - better day vill come.

Nu är det väl i och för sig en hel del roliga saker jag skall ta mig för...

Nu lördag och som vanligt skall dagen börjas med judo. En hel del roligt som skall hända idag faktiskt.
Mer om det kommer ni förstås kunna läsa just här.

Märker att jag fått en del nya läsare efter tidningsartikeln förra lördagen. Det är med glädje och stor portion ödmjukhet jag kan konstatera att min blogg håller ställningarna och fortsätter att engagera och intressera.
Allt går vidare.

Läs hela inlägget »

Thanksgiving

När jag skriver det här är vi på väg hem.
En vecka går fort. I synnerhet när man har roligt och lever livet intensivt. Det är väntan på nästa flight till Frankfurt. Det är människor som är på väg hem till sina familjer, sin släkt för att fira Thanksgiving.  USA:s största helgdag, med anor från tidigt 1600-tal.  "Giving thanks" mellan den ursprungliga befolkningen och pilgrimerna.
Nu sitter jag på en flygplats (Newark) och känner tacksamhet. Tacksamhet bland annat för att varit här. 
Nej, det blev ingen parad på 6e avenyn för oss i år. Ej heller någon sovmorgon, kalkon eller amerikansk fotboll, men det känns bra ändå.

Jag har bloggat i tolv år och visst måste jag väl skrivit om Thanksgiving innan?
Yes så är fallet.
Några gånger. För 10 år sedan firade familjen visst Thanksgiving i Fort Myers beach. Om det går att läsa här.

Nu sitter jag här med min Miller Lite.  American light pale lager. Det öl jag brukar föredra i det här landet bland de lätta amerikanska sorterna. MillerCoors flaggskepp som slåss mot Anheuser-Busch's variant; Bud Light.  På hemmaplan dricker jag helst Miller Genuine Draft. 
MillerCoors  tredje märke; Miller High Life har jag speciella minnen i från.
Jag och brorsan var i Nashville och träffade på den där snubben som en gång gjorde reklamlåten för Miller High life. Låten som gjorde både Miller high Life och låtskrivaren kända. Jag har för länge sedan glömt bort vad han hette, men då någon gång i slutet av 90-talet spelade han på små barer i Nashville och jag och brorsan blev stående och lyssnade. Han var pratsam den där snubben och när han var klar började vi konversera och han berättade hela sin historia för oss. Den om berömmelse och rikedom, men också om när "ljuset släcks" och ingen vill ha en längre.  Brorsan fick låna hans gitarr och framförde själv några låtar på scenen senare. Den kvällen drack vi Miller high life. Sedan kan jag inte minnas att jag gjort det igen.

Så där rullar det på. Minnen från det förflutna. Allt medan tiden går och nästa flight till Frankfurt kommer allt närmare. Det handlar om tacksamhet. Tacksamhet för livet, hoppet och tron.

Läs hela inlägget »

Jag tänker på den där underbara Toni Holgerssonlåten; Bilder från Whashington Square och minns tillbaka hur jag själv kände det då på nittiotalet. 1990 stod jag själv under Garibaldi-statyn, precis som  Bob Dylan en gång gjorde, spelade gitarr och sjöng mina låtar. En gång i tiden fanns det drömmar.

"Nu sitter jag och ser på bilder från Washington Sq.
Du och jag i gräset förundrade över att vara där
Du och jag i New York tidigt våren 92
Säg mig vad gjorde vi med allt vi hade då"

Bilder från Washington Square med Toni Holgersson från blå andetag.

Jag gick till parken för att koppla av, för att få stämma av med mig själv för en stund. Här kan man sitta en stund och titta på människor (som jag älskar) eller sitta och göra absolut ingenting (som jag också älskar) 
Jag älskar bilden ovan på damen som sitter och läser. Det där är avkoppling - att stämma av med sig själv.

Jag var här första gången 1990 och har sedan hängt här varje gång jag besökt staden. Senast i fjol. Då skrev jag detta blogginlägg här.


Här följer "mina" bilder från Washington Square

Dessa tre tjejer var så grymma och fick det verkligen att låta stort. Det är då man inser hur mycket talang det finns runt om i världen när det kommer till musik.
 Det spelades också in i parken.

Schackspelare ser du överallt. En dag skall jag själv sitta där och spela

Detta  tillsynes "udda gänget" fick det att svänga riktigt gott!

Att bara gå omkring och sparka löv och när man känner för det; hänga vid ett lyktstolpe är också skönt.

Stannade till och lyssnade på vacker pianomusik

Den här mannen med en liten annorlunda klädsel tycktes vara ett känt ansikte i parken och stannade och pratade med många.

Såpbubblor har fått liv här minst  så länge som jag varit här.

Parken kryllar av ekorrar som överallt annars så här års i stadens parker.

Den här mannen sålde anti-Trump - knappar och tycktes ha en ganska hyfsad försäljning.

Läs hela inlägget »

Ni kanske vet hur det är? En dag så är det som om att det syns att man blivit gammal ...eller kanske snarare vuxen. Oavsett hur man väljer att definiera det så tycks det finnas en tydlig gräns där.  Jag minns att jag ganska länge efter att jag fyllt 20 fick visa legitimation vid diverse tillfällen när det behövdes för att inhandla diverse varor, komma in på lokal, osv. 

Det händer mig aldrig längre och konstigt vore väl det, men några få dagar innan jag skulle fylla 50, stod jag i begrepp att inhandla en öl, varvid personen på andra sidan disken frågade om jag kunde visa upp legitimation. Påpassligt där i farten lyckades Anette ta ett kort på när jag sträcker fram mitt körkort.
Jag tackar mannen, berättar att jag fyller 50 om några dagar och då börjar han ursäkta sig och säger att det är en policy och att han måste fråga alla.. Det där tramset avfärdar jag direkt. Jag har stått i den där kön en stund och ingen före mig har behövt att visa upp sitt ID. Dock är jag lite nyfiken och frågar varför inte Anette behövt visa legitimation för sitt bubbel. Han blir mållös och Anette också, samtidigt som jag ler resten av den kvällen.

Läs hela inlägget »

Jag är cool

Rangers vinner båda matcherna när jag är i stan och även om det inte är mitt lag, så blir det liksom en fin inramning och stämningshöjare i allt det här.

A gillar upplevelsen, verkar uppskatta det på tiktigt att gå på NHL-hockey. Dock är hon skeptisk till min utstyrsel med både Maple Leafs tröja och keps. Några fans till motståndarlagen syns med sina tröjor, men Toronto Maple Leafs är inte ett av dem. 
A påpekar att jag är den enda i hela Madison Square garden som är klädd så och jag måste nog ge henne rätt. Hon påpekar att det finns en viss risk att jag kanske får stryk. Hon tänker "europeiska" fotbolls arenor, men det här är ju något annat, men jag säger ingenting. Idrott när det är på riktigt och i sitt rätta element där människor med motståndartröjor accepteras, t om kanske också personer med kläder som inte bär kvällens motståndartröjor.

Jag ser det så här; Jag ger den här arenan lite coolhet och attityd.

 

Jag är på Madison Square Garden och tittar på Rangers vs Stars
Jag är på Madison Square Garden och tittar på Rangers vs Stars
Läs hela inlägget »

Tacksam

En fin dag i Central park med sol och värmande strålar. En fin dag i Central park med sol och värmande strålar.

I allt firande dessa dagar känner jag också mycket tacksamhet. Tacksamhet för att jag kan just fira, att jag är frisk och framför allt det jag tänker på i denna stund; Ha så många fina vänner som uppvaktat mig på olika sätt med fina ord och hurrarop! Grattishälsningar på Facebook, Instagram, Twitter, mess, epost och ringt. Man blir helt överväldigad! En fantastisk "boost" som ger otrolig mycket energi.
Jag har ännu inte hunnit gått igenom allt, men senare i kväll skall jag börja läsa alla meddelanden och återigen glädjas.
Tack alla som uppvaktat mig på något sätt ! Ni gör min dag!

Läs hela inlägget »

En egen värld i en annan





Vi tillbringade större delen av gårdagen i Central Park, genom att bara gå omkring, titta på människor och bara njuta. Njuta av hösten och dess färgprakt, av lugnet och det rofyllda. Precis så där som jag vill fira en födelsedag. Jag slås varje gång jag är här av det surrealistiska med denna oas mitt i allt kaos, trängsel och stress. En egen värld i en annan.

Som vanligt vaknar jag denna morgon klockan halv fem. Alltid lika utvilad och pigg. Även om jag klarar tidsskillnaden bra och har lätt för att ställa om är det just de här tidiga morgnarna som tydligt påminner mig om att jag faktiskt gjort en tidsresa. Så jag tittar på NY1 och de senaste nyheterna från stan, jag skriver i min dagbok och jag skriver på min bok. Det är ytterligare några pusselbitar som läggs tillrätta i min berättelse. 

Det skall regna en timma till. Förövrigt har vädret varit fantastiskt om man bortser från snökaoset som höll oss kvar på flygplatsen i nästan tio timmar.. Det har inte varit så varmt i New York på över 100 år, men lagom till till annalkande Thanks Giving skall det bli det kallaste på över 100 år. Det är sånt man får veta om man tittar på NY1. 

Det har slutat att regna och det är hög tid att ge sig ut för att ta in ytterligare en New York dag.

Läs hela inlägget »

Snart dags för nedsläpp.
Själv är jag redan på väg i mitt 51a år. Rangers mot Stars och jag som förväntar mig få njuta av ett par timmars underhållning.

Det finns förstås inget hellre jag gör en afton som den här än att gå på hockey. När allt kommer omkring är jag inget annat än en liten pojke som hungrar efter nästa spännande händelse.

Läs hela inlägget »

Bethesda

Det är min dag och jag sitter just nu på en bänk i Central park med solen i ögonen och en varm vind som smeker min kind.

Det är precis så här jag vill ha det. En hel dag med massor av Tommysaker. Det är lugnt, det är fridfullt och allt är härligt.
Jag är lycklig!

Läs hela inlägget »

Nu har jag räknat ner i en månads tid. Nu firar jag i dagarna två. 
Att åldras är vackert, men också smärtsamt. Att jag skulle bli 50 år var något som kändes omöjligt fram tills att jag fyllde trettio. Sedan tänkte jag; ”kanske ändå”. Sedan gick allt så fort. En dag stod jag plötsligt här - gråhårig, trött och kantstött, medan min omgivning fortfarande var trettio-någonting...
Nu är jag glad och tacksam över att jag fått bli så här gammal. Att jag fått varit med. Nu vill jag bara har mer!

Jag tror på att fira sin födelsedag. Genom att göra det hedrar man livet. Att fylla år är så mycket mer än en siffra.

Kvällen i går firades på Fridays. Vi har en historia till den där restaurangkedjan. Många av våra bemärkelsedagar har firats just där, men på olika restauranger runt om i världen. Igår var vi där vid fem. Drack prosecco och öl och åt ribs. 
Precis så där som är jag. När klockan blivit över 6 betydde det en ny dag i Sverige. Tiden var slagen. Jag fick jag höra en ljudinspelning där min son och hans polare Karl skrivit och spelat in en låt till mig. Där brast det för mig...
Det finaste man kan ge till mig - en sång. Därefter ett album med bilder och hälsningar från familj och vänner. Minnen och konstateranden. Där gick det inte att hålla tårarna borta.

Nu är jag här. Har till och med korsat den där tunna linjen.
The bitter end eller början till något nytt?

Läs hela inlägget »

I dag rör vi oss i Chelsea. Mysigt och pittoreskt.
Det är första gången jag besöker Chelsea Market. Tänk att jag missat denna härliga mat-oas för oss urban people. Jag kommer snart tillbaka.

Läs hela inlägget »


När man är barn har man svårt att föreställa sig att man själv en dag skall bli gammal. Gammal i ett barns perspektiv. Jag minns mycket väl när jag som tioåring kunde konstatera att min pappa fyllt 30. Det kändes så overkligt att man kunde bli så gammal.
När jag fyllde 30 firade jag det tillsammans med tre andra vänner som också nått denna ”avgrundsålder”. Vi hade hyrt Ödeborg folkets park och vi hade ett stor fest med många gäster.
När jag fyllde 40 åkte hela familjen till Florida och jag fick en födelsedag som jag aldrig glömmer. 
I morgon blir jag 50. När jag var liten var jag helt övertygad om att jag aldrig skulle bli så gammal. Det var ju bara mor och far - föräldrar som var så gamla. 
Nu när det är en dag kvar kan jag höra hur sekunderna tickar, jag känner varje
Ny timma inom mig. Tick tack, tick tack.

Det är morgon i New York och även denna dag skall bjuda på sol. I går till tillbringades förmiddagen och lite av eftermiddagen ute på Coney Island. Jag känner alltid sån ro där och speciellt om hösten när nöjesparken är stängd och stranden näst intill tom.  Annat var det i fjol när vi var där i juli. Folk och rörelse överallt i en slumrande ort.
Igår satt jag och såg ut över oceanen, njöt, andades och tog in allting. Det är precis så här som jag vill tillbringa de sista timmarna innan den stora saluten. 

Jag var nere och kände på vattnet sedan. Lyssnade på havet och tittade på vågornas spel. Jag och havet så här när det är timmar kvar. Närmare än så här kommer jag inte.

Läs hela inlägget »
Från Christmas Spectacular starring The Radio City Rockettes Från Christmas Spectacular starring The Radio City Rockettes

I går kväll en praktfull och helt fantastisk föreställning på Radio City Music Hall. Antagligen det mäktigaste jag sätt på en scen och det slog mig i det där överdådiga att jag återigen drabbas av just julfeeling. Det här måste jag göra varje år vid den här tiden fortsättningsvis. Vid min ålder kan det vara svårt att få just den där känslan för jul som man en gång hade som barn. Är man intresserad av föreställningen hittar ni mer om den här.

Solen skiner även i dag och om någon timma blir det avfärd mot Coney Island. Så här års är Coney Island när tivolit är stängt nästan spöklikt.  Den stängda nöjesparken på ena sidan och den öppna oceanen på den andra. Det brukar skapa en häftig dramatik och skådespel som man inte vill missa när man är här så här års. Min bok kommer delvis utspela sig här och jag behöver kolla upp ytterligare några saker. 

Senare under eftermiddagen blir det att hänga på kaféer runt Washington Square. Jag läser ett tidigare inlägg som jag skrev i fjol om just Washington square. Detta för att fräscha upp mitt minne. Vill du läsa det så hittar du det här. 

Det är två dagar kvar nu, eller t om mindre än så. Jag har börjar att räkna timmarna.

Läs hela inlägget »

Lugnt nu

En dag som tillbringas framförallt i Little Italy. Allt går i en lugn takt. Efter gårdagens resande och en ganska jobbig efterföljande natt som inte inbjöd till någon sömn kändes det bra att bara "vara" och flanera runt, titta på människor, besöka barer och caféer.

I kväll blir det Radio City Christmas Spectacular och förutom att det skall bli trevligt att få gå på härlig föreställning ser jag framemot att få besöka Radio City Music Hall, den där klassiska teatern i art deco stil från någongång tidigt 30-tal  som fortfarande  anordnar årliga MTV Video Music Awards, Tony Awards och Grammy-prisutdelningen. Jag har tidigare bara varit utanför.

Om en liten stund promenerar vi de 20 minuterna från hotellet på 39e gatan, går västerut och svänger av och går 6e avenyn upp där vi kommer rätt på teatern
Läs hela inlägget »

New York, antagligen den utländska stad jag besökt flest gånger. Senast i fjol.

Efter ett par timmars sömn visade det sig att solen kommit åter. Från 40e våningen inget nytt, men nu skall det ändras. Det är ett löfte.

Läs hela inlägget »

Snow way out

Första bilden jag tar är på kön för att få en taxi in till Manhattan Första bilden jag tar är på kön för att få en taxi in till Manhattan

Landar på ett snörikt Newark och vi blir fast i i planet.
Tre timmar så nära men ändå inte. Vi kommer inte vidare helt enkelt då det är för mycket snö på flygplatsen. Det är snökaos i NYC med omnejd.
För första gången i år får jag lite julfeeling. Den där "feelingen " dröjer dock sig inte kvar så länge. När vi väl kommer av planet och senare är klara för att ta oss vidare, visar det sig att vägarna är stängda och tågen överfulla.
Det skall dröja ytterligare drygt fem timmar innan vi får tag i en taxi som kan köra oss in till Manhattan. Då har vi köat en lång stund. Vi kommer lagom till att frukosten serveras på hotellet. Vi checkar in tio timmar senare än planerat.

Så här när det är tre dagar kvar kan jag konstatera att det här med sömn sannerligen tycks bli en bristvara

Läs hela inlägget »

Munchen

Vi anländer till ett mulet och grått Munchen, men på flygplatsen är det färgglatt och så där härligt förväntansfullt. Munich airport hör till favoritflyplatserna. Man blir trevligt bemött och får bra service och det är så där lagom stort och gripbart som passar en man från Dalsland.
Nu åker vi vidare.

Läs hela inlägget »

Resan

Landvetter en torsdag förmiddag. Det är fyra dagar kvar. På flygplatsen är det som vanligt. Som ett eget land. Människor på väg. Bort eller hem. På vägen hit regnade det. var grått och kyligt. Inget av det kan man se här. Snart kan jag räkna timmarna. Timmarna till den stora dagen.

Läs hela inlägget »

Just nu

Det är fem dagar kvar och denna morgon möttes jag av ett tungt besked. Det är alltid hemskt när någon går bort alldeles för tidigt. Ännu mer om det är någon man känner. Det är sånt där som hänger med en hela dagen och som man inte kan släppa tanken på. Nu tänker jag på hans familj, på barnen och det där ofattbara som aldrig får hända.

Jag är på väg.
Jag tar en titt i hyllan och låter blicken gå över de olika reseguiderna. Jag har besökt de flesta av dessa platser. En del ett flertal gånger. Denna gång kan jag hamna var som helst, för jag vill bara komma i från. Komma i från för att åter kunna komma hem.
Jag känner mig vid gott mod, men ändå nedstämd. Ibland är livet orättvist och trist.

Läs hela inlägget »

Jag var lite osäker på den här dagen.  Så där undermedvetet gnagande inom mig. En oro som fanns, men som aldrig fick komma ut.
Ibland och ganska ofta funderar jag på just dessa dagar. Dagar i allmänhet. Dagarna ur mitt perspektiv och trots att jag skrivit dagbok i nästan hela mitt liv och där som oftast berättat vad som hänt och vad jag gjort, så kommer jag ändå inte ihåg dem. Det är för mig en kuslig tanke att det inte är många dagar i mitt liv som jag kommer ihåg. Jag kommer ihåg saker förstås, jag har minnen; goda som dåliga, men jag kan sällan eller nästan aldrig sätta ett datum på dem. Jag kan läsa ur en dagbok från -96 och minnas och tänka,
"ja just det, var det då?"

Den här dagen blev inte så tokig och nu sitter jag i bilen och funderar på just det här. Jag har inte bråttom ut. Det är fortfarande varmt, trots att det var flera minuter sedan jag stängde av bilen. Det händer mig ibland att jag blir kvar på parkeringen så här. Som om att jag tvekar på att gå in...
Men det är snarare så att här är jag själv, bara jag och mina tankar. Ett "avslut med sig själv" efter en intensiv dag skulle man kunna kalla det.
En dag som började som en dröm slutar i ren blå verklighet. Inombords känner jag mig säker och beslutsam. Allt är som det är, men jag är inte det.

Läs hela inlägget »

Drömmen 2

I går skrev jag om min dröm som handlade om hur jag levde gott någon annanstans där det var sol och värme. Jag återgav hur bra jag hade det. Dagen blev sedan en direkt motpool. 

Denna morgon vaknade jag tidigt. Jag försökte somna om, men det gick inte. Jag hade drömt om att jag befann mig på legendariska Bluebird Café i Nashville, hade det bästa bordet och trevliga människor runtomkring mig. Det spelades fantastisk musik och jag tycktes känna de som uppträdde. Det märkliga är att att när man drömmer så känns det alltid så verkligt och den där känslan lever kvar långt efter att man vaknat.
Och nu när det är sex dagar kvar, kommer besvikelsen. Besvikelsen över att det bara var  "en dröm" och det kommer vara med ganska tunga steg som jag går mot bilen denna morgon. Men så tänker jag på hur det var igår...om jag känner så här nu så kanske det blir en helt fantastsisk dag idag?
Och i Nashville har jag varit förut. Flera gånger dessutom och när allt kommer omkring så var det där just bara en dröm. Back to real life!
Läs hela inlägget »

Kanon

Den här dagen har så här långt varit en bra bit från att vara "kanon" men om en stund skall jag åka till klubben och förhoppningsvis kommer allt kännas så mycket bättre då.
Det är under såna här dagar som det är viktigt att faktiskt ta sig tid till att sätta sig ner, ta några djupa andetag, sluta ögonen, stanna kvar så några minuter, för att sedan resa sig upp och "slå tillbaka"
Allt går att vända, allt går att besegra!

När man är så där nära "den där gränsen", vill man bara att allt skall flyta på så smärtfritt som möjligt. Jag har nog med mig själv ändå, utan att behöva attackeras av livets vedermödor.
Och just här, när det är sju dagar kvar, inser jag att jag behöver komma i väg ett tag. "Fly fältet". som någon sa idag. "En flykt". Inte alltid vackert, men ibland nödvändigt.
För jag vill verkligen säga att allt verkligen är toppen just nu, för när skall jag annars säga det?
"Allt är helt kanon"

Läs hela inlägget »

Drömmen

Jag någonstans i ett amerikanskt semesterparadis någon gång nu på 10-talet. Jag någonstans i ett amerikanskt semesterparadis någon gång nu på 10-talet.

I natt hade jag en dröm att jag var någon annanstans där det var ljust och varmt och på en klarblå himmel en stor gul sol.
Det är det som jag tänker på denna morgon. Hur jag längtar mig bort, bort från regnet och det gråa trista.

Och kanske är det så det får bli tänker jag när jag promenerar i väg ut för att ta mig till jobbet. det är 7 dagar kvar och vad skulle vara bättre än att tillbringa de sista dagarna i något semesterparadis någonstans? 

Och jag har den där boken att skriva och fastän att den mesta av researchen redan är gjord, finns det platser som jag måste besöka, människor jag måste träffa. Ett semesterparadis finns dock inte med på den listan...
Men, jag drömmer vidare och på sätt och vis finns det inget bättre sätt att börja en dag på. Drömmen om det vackra, sköna och lyckliga.

Läs hela inlägget »

Boken

Jag håller på att skriva en bok. Den skall vara klar i april. Människor i min absoluta närhet känner till det sedan ett tag, men i dagarna kommer det bli officiellt.
Jag har genom åren skrivit hundratals låtar, ett antal poesisamlingar, noveller och två romaner, men jag har alltid gjort det för min egen skull, min hobby, min stund. Allt har jag sparat här hemma, som minnen från en gången tid.
Jag har aldrig känt ett behov att få det publicerat och har därför aldrig tidigare vänt mig till något förlag. 
Dock har det de senaste åren funnits en önskan inom mig att göra något på "riktigt" och i somras påbörjades den bok som skall vara färdig i april och finnas för allmän beskådan under hösten.

Under slutet av 90-talet hängde jag på ett slitet gym på Mercer University, Macon, Georgia. Varje dag klockan fem kom en student som hette Michelle in på gymmet och det fick träningsintensiteten bland de manliga utövarna att öka med över 100 procent. Just där och under de här tillfällena föddes historien, thrillern som går under namnet Michelletimmen.

Genom åren har den där historien funnits kvar inom mig, men det var först i våras som jag bestämde mig för att göra verklighet av den och låta den bli mitt första publicerade alster.

Jag jobbar bäst under press och att nu så många får reda på det, pressar mig på ett positivt sätt så att jag skall klara deadline.
Jag kommer fortsättningsvis berätta mer om hur det går och hur mitt skrivande fortskrider och allt hittar ni förstås här.

Läs hela inlägget »

En Tommydag

Jag uppvaktas av min son på morgonen och plötsligt så spelar det ingen roll längre att han aldrig kan komma upp i tid annars och hjälpa mig med frukosten.
Det finns ingen starkare kärlek än den till sina barn och när det är åtta dagar kvar förbereder jag mig för att berätta om mina planer och det som nu och under en tid har hållit mig mer än sysselsatt. i min vardag. Det får bli "Cliffhangern" i detta blogginlägg.
Fortsättning följer.

Läs hela inlägget »
Jag har skrivit dagbok i 35 år och någonstans där i bokhyllorna står de där böckerna - en dokumentation över ett liv.
Nu i just denna tid då jag lever i det där gränslandet, blir just sån information mycket påtaglig för mig personligen. 35 år! En evighet!
Jag vet att jag numera har svårt att komma ihåg saker från det förgångna, men just det där ögonblicket då jag som 15-åring bestämde mig för att börja skriva ner mina tankar, att beskriva dagliga skeenden, minns jag mycket väl. En av de där avgörande dagarna i mitt liv, men det visste jag förstås inte då.
Många år senare, när internet var en "wild frontier" började jag skriva veckobrev som 2006 skulle gå över i bloggande. Men mitt dagboksskrivande har fortsatt och just det där med bok med blanka sidor och en penna som man älskar är rätt och slätt oslagbart. 

Det är 9 dagar kvar och min son kommer hem från några timmar i musikstudion. Min radikala älskade son som förutom med starka åsikter om politik och samhälle gått och blivit ett tränings och hälsofreak. Det påverkar mig på så vis att han tar varje tillfälle i akt att berätta hur han oroar sig för min hälsa, oroar sig över vad jag stoppar i mig och vad som är bra för mig och det där är ju förstås så älskvärt, men också ibland en smärtsam påminnelse om att han faktiskt till viss del har rätt.
I går berättade han att han skulle vilja göra något med någon av mina låtar, men det förstås på hans sätt och det är just sånt där som gör mig så glad och lycklig. En sons sätt att visa kärlek till sin far. 

Det är nära nu, eller som någon sa på ICA; "du kan räkna dagarna på dina fingrar nu va?"
Jag tillbringar kvällen i biblioteket, njuter av det söta röda och för en gångs skull låter jag allt vara tyst.
Läs hela inlägget »

Winners

I går kväll var jag på ett strålande humör när jag kom hem.
Jag hade varit på Harrys och denna kväll ställde vi upp med två lag till quizen. Det var laget med enbart kvinnor med det passande namnet "Tommy tycker om oss ' och laget' Gunvors hjältar'.
Jag har egentligen varit riktigt trött hela veckan och jag var egentligen inte så där jättetaggad och förväntansfull, men det är väl då som det brukar bli som bäst? Eller hur?
"Tommy tycker om oss" vann tillslut och det är skönt att vi säkrat en plats till den stora finalen den 20 december. Förra säsongen dröjde det till allra sista quizet innan vi vann och var vidare. Det blir lätt lite för nervöst och stressig.
Dessutom kom Gunvors hjältar på andra plats med samma poäng där utslagsfrågn fick avgöra.
Vilken toppenkväll!

Läs hela inlägget »

Surprise

10 dagar kvar och gårdagen kommer minnas extra mycket pågrund av roligheter som inträffade under kvällen. Jag blev totalt "tagen på sängen" då jag på Harrys uppvaktades av vårt härliga Quiz-gäng med anledning av att jag fyller år nästa vecka.
Som många vet är jag absolut inte förtjust i överaskningar, men om det är av det här slaget måste jag medge att det inte är speciellt jobbigt.

Läs hela inlägget »

När det är 11 dagar kvar kopplar jag av framför brasan i goda vänners lag.
Det är torsdag och Stevie RV , Walflowers Tom Waits och Franska trion från mediaspelaren.
Jag är avspänd, lugn och kär.

Läs hela inlägget »

Nedräkningen fortsätter.
Det är tolv dagar kvar. Finns det saker man vill hinna få gjort innan gonggongen ringt? Antagligen en massa.
Alla har en historia att berätta. Även jag. Men... I kväll tycks jag vara för trött för att komma någonstans. Orden tycks bara komma ut fel. Jag skulle behöva något, någon, en stor dos inspiration som kan ta mig genom dagen, kan lugna genom natten. En tidsmiljonär som alltid har tid för mig.

Jag är trött, men vill inte sova.
Jag är inte ensam, men just i denna stund är det sällskap jag vill ha.

Läs hela inlägget »

Finns kanske inget finare än skrivböcker. Eller den där personliga  handstilen som täcker sida efter sida.
När det är på riktigt använder jag alltid en bok att skriva i. Det får mig lugn, strukturerad och beslutsam.

Så jag skriver de där meningarna som jag kommer på och i en annan bok dokumenterar jag mitt liv. I en tredje planerar jag de där sakerna som jag måste få ordning på.

Det är 13 dagar kvar. Det skriver jag också ner och sedan läser jag igenom allt jag skrivit och signerar precis som att jag nu slutfört ett mästerverk.
13 dagar kvar - det vet jag. Fram till dess full kontroll. Vad som händer sedan har jag ingen aning om.

Läs hela inlägget »

90510



Jag byter däck på bilen, jag umgås med min bror och hans familj, min mor och far, handlar mat och tar en skön promenad i kvarteret där jag bor. Av en händelse så kom Fröken ur på tal i idag! Man slog nummer 90510 och fick sedan rätt tid med en  felmarginal på 10 sekunder och efter att en tonmarkering införts minskade felmarginalen till 1 sekund. 
En sån där fantastisk företeelse från det förgångna....Eller?
När vi sedan ringer upp det välkända klassiska numret visar det sig att Fröken ur fortfarande jobbar! Fantastiskt! Tankarna går förstås åt hur i hela friden denna gamla "stenåldersfunktion" fortfarande kan vara i livet? Vem använder Fröken ur idag då allt är kopplat till ett atomur?
Idag finns "fröken" även online och är är kopplad till  Sveriges Tekniska Forskningsinstitut.

Det känns otroligt fascinerande att denna telefontjänst som startade 1916 av telegrafverket, fortfarande verkar vara still going strong!

Läs hela inlägget »

Vi tränade ihop idag. Vi var äldst på mattan. En gång för länge sedan var vi klubbens unga framtid. I omkädningsrummet sedan påminde jag om 1987. Vi båda började träna -81, men det var först -87 som vi började umgås. Jag hade flyttat till närmsta stad. Lämnat Färgelanda , men inte klubben. Han bodde i den där staden sedan några år. Då jag ännu inte fått körkort fick jag åka med honom. Vad jag minns så spelades det alltid samma musik i bilen. Springsteens Nebraska. Vi sjöng tillsammans till Atlantic City och kunde varje ord i favoriten Highway patrolman. Om Johnny i Johnny 99 kunde man prata om i timmar...Något som vi också konstaterade där i omklädningsrummet i kväll.
I över 30 år har vi nu kamperat ihop. Med åren har det bara blivit ännu mer judo, även om om intensiteten och tempot på träningarna med åren sjunkit. Vi lever och dör med den där klubben och vi gör det tillsammans.

Det är 14 dagar kvar. Två veckor tills att jag är framme. Ödesmättat så att det förslår. I dag har varit en bra dag, även om man inte alltid är kompatibel med allt som händer i vardagen. Dock träffade jag personer som jag inte sett på ett tag och som jag insåg att jag både saknat och uppskattade att igen få träffa. Kvällens träningspass var dessutom skönt och behövligt och det gav en känsla om hopp.
Det är inte långt kvar nu, men det kanske inte är så tokigt ändå?

Läs hela inlägget »

Nu skiner solen och vägarna ligger fria och om hösten skall vara så här, så är jag med på noterna.

Det är 15 dagar kvar. Jag behöver en plan tror jag på vad jag skall göra just då.
Vad är det jag vill egentligen?
Kanske en heldag ute i ett fantastiskt höstväder?
"En sparka löv-dag".

Jag blickar framåt. Det är ett upplopp där framme och alla undrar vem som skall spurta först. Jag har inte börjat att summera detta år, men med tanke på allt som nu hela tiden händer, så behöver jag ändå sortera och boxa.
Tid är det moderna digitiala samhällets största bristvara.

"We can just stay here in this minute
Lose all track of time
Let the world spin on without us for a while
I'm telling you, we're just one kiss away from heaven
So baby, hold on tight"


Brett young fyller allt tomrum i min egna skaparsfär och precis när jag konstaterar det där med "tiden", kommer de där raderna så efterlängtat och sanningsenligt. ""We can just stay here in this minute, Lose all track of time" och det där med "just one kiss away from heaven" blir så romantiskt övervävlande i stunden så hela jag fylls av vällust.

Just one kiss away from heaven - all tid stoppas för evigt.

Läs hela inlägget »

Tidens nerv

Det är 16 dagar kvar. ...Ja..ni har väl börjat fatta det där nu?
Och jag är uppe innan tuppen och skickar iväg ett par ungdomar till Smålaand och instruktörsutbildning. Själv gör jag mig redo för en lördag - den bästa lördagen! En resa genom förnuft och känsla. En resa med hjärna och hjärta.
Nu är jag själv, men långt i från ensam. En förväntansfull lördag, det är vad det är.

Innan jag ger mig iväg avlöser husrenoringsprogrammen och matprogrammen på teven varandra och det precis som att det är vad allt handlar om.  Det är tidens nerv.
Klockan tickar och tiden far förbi som ett höghastighetståg om natten. Jag är den där stuntmannen som för länge sedan tappat bort sin fallteknik, men ändå oavbrutet ger sig in i allt utan vare sig skyddsnät eller säkerhetslinor. Jag är den jag är, varken mer eller mindre och om några dagar kan jag kanske titta tillbaka på allt och se det som vackert.
 

Läs hela inlägget »

Generationer

I förmiddags var vi på kyrkogården och besökte min farmor och farfars grav.
Tre generationer Widekärr.
Jag, min far och min son.
En regndag, men när vi klev ur bilen på parkeringen slutade det och det förblev så till att vi åter satt i bilen igen.
Sedan åkte vi förbi där mina farföräldrar en gång bodde och min son fick se och ta in.

Därefter fortsatte vår utflykt med både restaurangbesök och butikshäng och  vi fick en sån där härlig och viktig dag tillsammans.
 

Det är 17 dagar kvar. Vad mer hinner hända innan dagen D?
Helgen står för dörren och jag har planer. Det regnar och håller på och november känns lång, och grå, men ändå inte trist.

Läs hela inlägget »

I somras var vi samlade allihopa. Mina bröder och dess familjer, samt mina föräldrar. Detta på en riktig trevlig sommartillställning som kommer räknas till en av årets finaste dagar när det är dags att summera detta året. 
Vi bröder bestämde oss att ta en bild tillsammans, men det skulle visa sig vara lättare sagt en gjort.
På bilden ser ni hur jag, den allvarsamma storebrodern försöker styra upp allting och få struktur på mina bröder. Något som jag fatalt misslyckas med. Men bilderna vi tog (och det blev många) finns kvar och detta härliga minne. Jag är lyckligt lottad som har dessa underbara syskon.
Idag fyller brorsan "där bak" år. Jag skänker honom en extra tanke och önskar honom en lika rolig dag som han tycktes ha när denna bild togs.

Läs hela inlägget »


Jag föll morse. Jag stod på en stol och grävde efter något högst upp i ett skåp. Sedan föll jag. Det gick så fort. Kanske berodde det på mitt dåliga knä, eller att jag för en sekund förlorade balansen. Ett ögonblicks verk och sedan for jag med en duns i golvet. En tung kropp med art rätt ner i ekparketten. Jag inbillar mig att min utmärkta fallteknik till viss del räddade mig, även om jag lyckades att både ta emot mig med vänsterarmen och dunka huvudet i golvet. Som judoutövare är just att falla rätt en självklarhet. Något som jag vid tidigare tillfällen då jag t ex halkat ute, fallit på ett exemplasiskt sätt och alltid klarat mig från skador. Denna gång var det dock annorlunda. Visst klarade jag mig ok och inget brutet, men för första gången blev inte fallet så där bra. Vetskapen om att det kunde blivit mycket värre och att jag då kunnat varit ensam hemma, fick mig att inse vilken tur jag ändå haft och hur skört allting kan vara.

Klockan halv tio var jag på Dalslands sjukhus i Bäckefors. Inte på grund av fallet, utan för att jag hade en tid för ytterligare en röntgen av mitt högerknä. Där i väntrummet, tilltufsad, med ömmande höft, knä och huvud lät jag ännu en gång tanken besöka livets bräcklighet.

Åren går och det är 18 dagar kvar och i eftermiddag har jag samtalat om
livet - mitt liv, om hur allt började, fortskred och är.
Det är en ganska knepig upplevelse det där att prata drygt ett par timmar om bara sig själv. Om "ups & downs", highlights, årtal, familj och vänner. Att någon annan skall skriva ens historia...

Det är november. Min månad. En månad som inte lämnar någon oberörd. Det är det där mörkret som så tidigt kommer inpå. Det är den gråa dagen och blötan. Det är ett helt folk som försöker att hålla humöret uppe. November är i mångt och mycket för oss nordbor en 30 dagars lång utmaning.
Nedräkningen fortgår. Jag betraktar dagarna och ni läser in. Arton dagar som jag varken äger eller kontroller hur mycket jag än jobbar på att få allt tillrättalagt och överaskningsfritt. Det vittnar om inte annat denna dag och dess morgon om.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Björn Aldenfalk » Mina absoluta bästa bloggtips:  ”Hejsan Tommy! Mycket bra tips kör du med Wordpress eller vad använder du för pl..”

  • Miss Jennifer » Tillfreds:  ”Underbar känsla när man får gå och lägga sig med ett leende på läpparna :)”

  • jeanette sandelin » Det:  ”Hemsk film väl?”

  • Afrodite » Walk the blues:  ”Önskar dig en riltigt fin sommar och lycka till med allt. Roligt att man nu kan ..”

  • Charlie Ferm » Walk the blues:  ”Är det där en seagull som du spelar på? Har aldrig testat någon, men läst en del..”

Arkiv

Länkar

Etiketter