2019

Jag är uppe tidigare än tuppen, men jag är trots det rätt utsövd ändå. När den tiden kommer  tittar på Antiques Roadshow,  planerar dagen och skriver. 
Mitt skrivande är mer rutinmässigt nu. Det är ett måste att komma upp tidigt om jag skall bli klar med mitt manus. 
Det är bara några dagar kvar i mars och jag ställer mig  vid fönstret och blickar ut på det färglösa, inte ännu färdiga vårlandskapet. Kanske är det just nu som tråkigast, men strax ändras allt. Det är förändringens tid.

Läs hela inlägget »

Jag har den där "semesterlooken". Med snea solbrillor och brunbränd hud, tittar jag rätt på dig.
Det är mars, men vi längtar till april. Sedan får allt gå bedrägligt sakta. 
För jag längtar till soldränkta stränder, till svala bergsvandringar, till en spännande bok någonstans i skuggan, lata stunder i poolen, sköna lättklädda promenader,    grill och chill och runtomkring allt; ett efterlängtat lugn.
Jag har förhoppningar på sommaren 2019.
Hoppas att det är okay.

Läs hela inlägget »







Det är jag och Lady Gaga. Inget annat är viktigt i stunden. 
Och likt filmen som jag såg under andra sidan årskiftet har dagarna och veckorna bjudit på tuffa och annorlunda sekvenser.
Jag håller fortfarande på och återhämtar mig från det.
Kanske starkare, kanske bättre, definitivt klokare.

"When the sun goes down
And the band won't play
I'll always remember us this way"


Hon sjunger för mig och jag tar in varje ord och dess meningar.  Ibland går det upp för en vad som är viktigt och vad som kan vänta.
Så jag ger mig av till Nashville igen för att leva med musiken och allt annat i dess sammanhang och den där resan skulle jag för länge sedan bokat, men ibland är det som att man väntar på något som aldrig kommer hända.

"When you look at me
And the whole world fades
I'll always remember us this way"


Jag vill vandra i Madeira och tar mig också gärna en titt på de där andra tre öarna i samma själstyrande ögrupp..
Och jag vill stå och titta ut över Victoriasjön från Östafrikas västra högslätt och det är egentligen så mycket som jag vill göra, men just här och nu lyssnar jag till Lady Gaga och bara tänker på hur allting en gång var och hur allting nu skall bli.

Läs hela inlägget »

Feeling

Jag sover som aldrig förr och samtidigt är jag tröttare än någonsin på morgonen, men det spelar mindre roll, för jag SOVER verkligen på nätterna! Kanske är det så att den där mardrömsliknande tiden är över nu?
Och jag jobbar ikapp på jobbet och även här känns det som att jag åter tycks bli i fas med allt och det är inte ofta som man har den där känslan när man åker från jobbet att allt känns bra, men idag är banne mig en sån där dag.
Nu skriver jag på mitt manus igen. Jag måste öka takten ytterligare.  Måste driva den där historien framåt och inte skriva som en förevändning för att  dricka espresso, utan tvärtom; att jag dricker espresso för att jag skriver...
Jag ligger tröstlöst efter, men med tanke på de senaste månaderna, eller snarare hur det här året börjat och varit, så är det rätt bra att jag fått skrivit något över huvudtaget. 
Och kanske är det så att man lär sig något av sin egna historia? Att jobba under konstant korseld. Att tvinga sig att fungera och uppehålla en vanlig fasad, inte allra minst för sig själv. Att stänga av, men ändå hela tiden påminnas och konfronteras med sanningen och det verkliga. 

Tisdag kväll. jag tycker om tisdagar. Jag tycker om alla dagar i hela veckan. 
Och jag tycker om att gå ut i den kalla, men fina marskvällen och få kyla på mina kinder.  Att promenera, att få sopsortera, att få hälsa på människor jag inte känner och att fundera på vad jag skall laga för mat till helgen. Sedan när jag är inne igen, sätter jag mig åter vid tangenterna och låter den där historien få skriva sig själv.

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman, mars

Balans

Var på Draken igår och såg Världens historia med Måns Möller och Özz Nujen. Befriande att faktiskt få skratta i nittio minuter.  Förövrigt skönt att bara komma iväg för ett par dagar. 
Har fått energi nu, har fått sovit, har fått ätit...

Ute bär det sig åt och håller på. Nej, det funkade inte riktigt den här gången heller. Men, här hemma hos mig är det bedrägligt lugnt och efter att fått skriva en stund ägnar jag nu tanken åt det där Tage Danielssons citatet som ni kan se på bilden från i går. 
Det där att finna balans mellan framtid, nutid och dåtid. Hur jag stundom levt mitt liv i det förflutna och som nu  - då jag alltid varit på väg någonstans, ett ständigt planerande - ett liv i framtiden.

Jag anser mig nog själv att vara en mästare i att leva i nuet. Jag kan inte  påverka det som redan hänt och egentligen har jag ingen aning om det som ska hända. Jag är en lindansare där mitt förflutna både påverkar mig och har gjort mig till den jag är samtidigt som jag är medveten om att de val jag gör i dag kommer att påverka min framtid. Jag kan blunda åt alltihop och bara låta det vara. Det blir som det blir. 
Men nu är det viktigare än någonsin för mig att finna någon form av balans. Ibland känner man hur någon räknar ens dagar.
Läs hela inlägget »

Om igen

Vi gör stan, gör de där utflykterna i kvarter som ger inspiration och idéer. Det är en fin föreställning och när kvällen kommer äter jag en frutti di  mare i världsklass. 
Det är åter dags för mig att bli en livsnjutare..
Läs hela inlägget »

Tid har gått. Saker är annorlunda nu.
Gårdagen glömmer vi snabbt, eller så är det viktigt att minnas även de svarta dagarna?
Jag åker iväg. Hoppas på att få skratta. Hoppas på sol under min resa. Som den där bilden jag för dagen väljer att fronta detta inlägg med. 
En dag utan villkor. Som sanden i min hand och stenen i min ficka. Så varm och förutsägbar.

Läs hela inlägget »

Det snöar igen.

Tänker på vad en vän sa till mig förra veckan. ”Nu tänker jag sätta på sommardäcken” sa hon.
Nej vänta med det”, sa jag. ”Våren är inte färdig ännu”.
Sedan kom vintern tillbaka och jag sa på ett fint sätt till henne;
”Du väntar väl med däcken nu?”
Hon medgav bakslaget, men hade så pass mycket positiv energi inom sig för att säga;
”men nu har det vänt, i slutet av veckan blir det däckbyte”
Detta var i måndags. Jag tänker inte rätta henne något mer.
För vi människor behöver ha de där sakerna att tro på. Hoppet och tron om något bättre. För vad är vi om bi inte har det?

Läs hela inlägget »

Gedser Odde. Nordens sydligaste punkt. Oändllig utsikt över Östersjön. Jag har varit där. Stått och försökt göra mig hörd mitt i äventyrets melodi.
Den där bisterheten är så sagolik vacker och jag njuter i fulla drag av att uppleva när vinden tar i och vågorna bryter land.
Det är svårslagna minnen i en tid då jag inte tycks komma ihåg någonting. Då var då och nu är nu.
Jag trivs fortfarande med att blicka ut över havet, även om jag i sak föredrar lugnet vid en sjö. Men så finns det något med den där bisterheten som ändå drar. Det karga och nakna som drar med en ut och i.
Och jag minns det som jag egentligen inte minns. Tiden innan stormen. Då när jag längtade efter att vinden skulle ta i och vågorna skulle bryta land. 
Och nu är allt så suddigt och i morgon är allting glömt igen.

Läs hela inlägget »
Ibland önskar man att man hade sin befästning på en klippa. Omöjlig för någon att inta. Den här bilden tog jag för några år sedan Då vi med bil åkte runt i provinsen Trapani. Målet var Erice, en liten bergsby och kommun längst ut i väster på ön Sicilien.  Underbara Sicilien. Jag känner mig tacksam över att jag har haft möjligheten att besöka ön ett flertal gånger och just Erice är en sån där plats som ofta finns med i mina drömmar. Speciellt nu i mitt författarskap då jag sitter och jobbar med mitt manus. Jag skulle vilja hyra ett rum i en av de där alla medeltida husen med fönster ut mot torg och gränder och inte gett mig därifrån innan boken var klar och jag själv var redo för att återvända. För jag skulle verkligen vara värd att vandra genom oändliga gränder, sitta på uteserveringarna i de små innergårdarna och vandra till den där borgen från 1200-talet.
Erice - en gång för länge sedan en plats vigd åt fruktbarhetens gudinnor och under antiken hette staden Eryx. Fram till 1934 hette staden Monte San Giuliano. Varför den bytte namn och just till Erice har jag ingen aning om.
Men, om jag varit där, fått nåden att gå i dess gränder en gång till så skulle jag just ta reda på det.
Och jag skulle njuta av amarone och jag skulle njuta av den fantastiska utsikt som finns överallt var än man vänder sig.
Och jag skulle gå ut på klippan...just den där klippan och inta den där borgen och göra den till min för evigt.
Läs hela inlägget »

Våren som kom av sig igen.
Årets mest misslyckade årstid. Den som vill mest, men sällan kan hålla det den lovar.
Och så alla dessa hårt prövande människor här uppe i norr som längtar, hoppas och ändå tror på att det skall vända. 
De är den där personen som ständigt vaknar upp till en måndag. Det tar aldrig slut. 
Idag har solen lyst och i rätt miljö även värmt. Nu är den här igen. Våren - som vi har väntat.
När jag var barn var mars fortfarande en vintermånad. Snövallarna stod höga runt den värld som var en liten gård - min värld, mitt rike. Det var den tiden då det var vinter, så var det verkligen vinter. År efter år - så som en medelålders man minns det. 

Nu hoppas vi igen och vi drar våra förhastade slutsatser, men innerst inne vet vi att våren är en nyckfull vän.

Läs hela inlägget »

Allt är i vitt eller svart.
Solen skiner, det är minusgrader och snön ligger åter över tall och gran, men mot väggen kan man känna en aning värme och i dessa tider är det just värme som man måste vara rädd om och ta vara på.

Och jag tillbringar all min nu uppkomna lediga tid åt att skriva på mitt manus och när jag behöver paus från det ser jag på en serie som kan få mig att försvinna bort för ett tag. Jag är här och nu, men allt är bara en verklighetsflykt.  Sedan jag fick de där tabletterna av en kollega för att jag skall kunna få några timmars sömn per dygn, har just det där med sömnen blivit aningen bättre och kanske nån gång skall jag återigen få känna den där känslan av att vara riktigt utsövd.
Dock måste jag medge att jag börjar uppskatta de där extremt tidiga morgnarna mer och mer. Att få sitta uppe och vänta på att det skall dagas. Kanske finns det inget vackrare än just det ? Tystnaden, ljuset och förhoppningen som kommer med den.

Och i mina snälla drömmar är jag på vita stränder långt bort från här och nu och där på stranden när jag tänker på morgondagen, så är allt bara vackert.

Läs hela inlägget »

Till sist så somnar man. Så är det kanske. Och idag efter lunchen gick jag och la mig på sängen. Jag kände mig helt färdig, som jag så oftast känner mig nu för tiden, men jag hade ingen förväntan om att kunna somna. Sedan hände det otänkbara...Jag slocknade och var borta i drömmarnas rike i någon timma.  När jag sedan vaknade var det som att jag fortfarande sov. Om jag velat där och då tror jag faktiskt att jag skulle kunna somna om och sovit till i morgon.

Det har slutat att regna och där någonstans vid tiotiden kom jag ut lagom till att solen skulle komma fram. Promenaden blev skön och befriande.
Två ljusglimtar under en och samma dag.

Samtidigt måste jag säga att min helg varit fin och öm. Något som man inte förväntar sig i tider av förstörelse.
Jag är en annan nu, Jag är bara jag.

Och utan att ha hört den på flera år, så for den där Lemarc-låten genom mitt huvud idag, medan jag satt där och gick igenom mina alternativ.  Den där låten där varje mening är något viktigt tänkvärt, men just raden ;

"Och han lät så blaserad när han sa att han visste,
Att inte en enda människa bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
Men regnet kom jag tog en tågbiljett,
För dom sista pengarna"


bara är så träffsäker och mördande när den slår ner helt rätt.
"Att inte en enda människa bryr sig"
När man är ensam är man verkligen ensam.

Och jag kan stå på Tommys udde och skrika och jag kan förneka allt det vackra, men jag kommer aldrig, aldrig mer påstå att jag äger varje stund.

Läs hela inlägget »

Andas












Jag skyndade mig hem för att andas.
För att ge mig ut  på Tommys udde och promenera i omgivningarna runt där omkring. Jag gick först fort.
Nästan sprang. Andades, frustade och ansträngde mig för att verkligen fylla mig själv. Fylla mig med ny luft som skulle rensa mina tankar och göra mig hel.
Sedan stod jag still. Kändes som en evighet, men kanske bara var i några få minuter. När det kommer till det är det enda viktiga vilken känsla man har. Jag tittade ut mot sjön och bad om lycka och förståelse. Om samförstånd och hopp och en slutlig fred.
Jag bad om vackra dagar och lugna andetag.
 

Läs hela inlägget »

Mina tankar

Jag står och ser hur solen går upp över Färgelanda. Man blir aldrig mätt på en vacker himmel. Sedan en resa genom södra Dalsland in i Bohuslän. Detta numera i fullt ljus. .Det är en lättnad att inte längre behöva köra i mörker. Jag tänker på det vackra runt om oss. Jag tänker på de jag håller av. På de vackra dagar man levt och de man nästan drömmer om att få uppleva.
Att beskåda hur solen går upp lindrar dålig sömn och huvudvärk.
Jag vill bara leva, göra gott och leva väl.

Läs hela inlägget »
tommywidekarr.se var en av flera sponsorer till arrangenaget. tommywidekarr.se var en av flera sponsorer till arrangenaget.







Sista söndagen i februari. Det känns både bra och dåligt. Jag välkomnar verkligen de ljusare dagarna, våren följt av en fin sommar. Men det är också sorgligt på ett sätt. Brukar egentligen aldrig tänka så, men livet är förgängligt.

I går satte jag min förtröstan till ljuset och att det skulle finnas hopp. Jag önskade mig en bra dag och det blev faktiskt rätt så bra.
Och
klubben anordnade judotävlingen Judodraget 2.0 och arrangemanget blev framgångsrikt och bra och det utan att jag la ner någon nämnvärd insats. Det fanns det många andra som gjorde.
Bloggen fanns förstås med som en av flera sponsorer till hela arrangemanget.

Idag är en skrivardag. Började tidigt. Mycket tidigt. Jobbar på det där manuset som skall bli en bok tillslut. När jag väl kommer igång går det undan. Då är det som att berättelsen kommer till mig under stunden jag skriver. Orden dyker liksom bara upp och formar sig själv. Men det kräver fullt fokus och inget som distaherar runt omkring. Något som är långt i från en självklarhet.

Det är ännu en söndag och veckan skall avslutas och försvinna för att aldrig mer återvända. Det är tiden som går medan man själv bara kan titta på och se det ske.

Läs hela inlägget »

Det är tidig lördag morgon. Jag har varit uppe i en evighet. Snart är det dags att ge sig av till dagens tävlingsarena. Denna gång på hemmaplan.
En happening för tävlingslystna och för judofolk i allmänhet.
Det jag dock tänker mest på den här morgonen är att jag önskar att dagen blir bra. Att allt flyter på och att vi kan få till en bra tävling. Att det kan bli en fin dag där jag kan känna glädje och tillfredställelse. 

Så jag låter dessa tulpaner pryda dagens inlägg som en symbol för ljuset och att det finns hopp. Att denna värld kan ta sig samman och allt bara kan få vara fint och vackert.

Läs hela inlägget »

Inför helgen

Idag dyker den här bilden upp i mitt sociala flöde och det påminner mig om att det absolut bästa med  t ex facebook är dessa års-tillbaka blickar. Bilden är tagen 2014 och jag sitter längst fram och min son står längst till vänster. Det händer mycket på 5 år. Det ser man främst på sina barn. Bilden är tagen från en judotävling. Det är strax innan tävlingsstart. Det är mycket spänning i luften, förväntningar och nervositet,  men också glädjen över att få vara med i ett bra sammanhang.
I morgon anordnar vår klubb vår egna tävling Judodraget 2.0. Min son har tillsammans med några andra klubbvänner åkt till Trollhättan för att lasta tävlingsmatta. Numera tar han ett aktivt ansvar i föreningen. Som förälder känns det förstås i hjärtat. En glädje och stolthet som är obeskrivlig.

I klubben finns det många som tar ansvar. Aktuellt just nu är de som ordnar med tävlingen för att det skall bli en sån bra upplevelse för tävlande, publik och funktionärer som möjligt. De är dagens stora hjältar. I eftermiddag skall jag själv ta mig till tävlingshallen och hjälpa till med förberedelser. Min insats är blygsam i jämförelse med många andras.
Det är i morgon som det gäller. Heja oss - heja FJK!

Läs hela inlägget »

Bakom trädet ser man den trevliga restaurangen The Loeb Boathouse som ligger precis vid vattnet. Ett ställe som lätt blir en favorit redan vid första besöket. 
Idag blev det en riktigt bra skrivardag. Jag kom igång riktigt tidigt och även om jag har haft klara fokuseringsproblem de senaste veckorna presterade jag i dag över förväntan. Det känns fantastiskt skönt att få lyckas, efter veckor av misslyckanden och nederlag. Det är det senaste som räknas. Så jag njuter av det i denna stund och jag tänker på Central park som just nu är skådeplats i den bok som jag hoppas att jag inom några månader skall vara färdig med. Mina karaktärer kommer aldrig till The Loeb Boathouse, men jag har varit där och kanske t om tillbringat en av mina absolut bästa stunder i livet just där. Det är sånt där man tänker på när man går igenom filmklipp och bilder när man skriver om dessa miljöer.

Läs hela inlägget »

Idag lyser solen och det känns som att det var evigheter sedan den gjorde det så klart. Det är skönt med ljus och värme. Dock har jag svårt att känna något av det idag. Igår möttes jag av beskedet att en ung människa alldeles för tidigt lämnat detta liv. Sånt berör och tar tag i en.  Föräldrar skall inte överleva sitt eget barn. Spelar ingen roll hur gammalt det är - det är en förälders värsta mardröm.

Det är årets första "sitta ute dag". Det kunde varit den bästa dagen det här året, för det här är en sån där dag man gått och väntat på så länge.
Ibland går man och väntar på att det skall vända, men det gör aldrig det. Ett faktum som skrämmer och ett alternav som man inte önskade fanns. Jag tänker just i denna stund på alla de som väntat på att det skall vända och jag tänker på de som aldrig fick vara med om någon vändning.
Till de går mina tankar och böner denna dag.

Läs hela inlägget »

DON'T RUSH

Ibland behöver man låtsas att allt är bra och låta  en av de absolut bästa feel good - låtarna som finns få spelas på repeat under de första morgontimmarna. Eller varför inte också långt in på eftermiddagen
Kelly med sin fantastiska röst och Vince  med sin lena röst och sitt känsliga gitarrsound.
Den där gitarren...
Vince spelar det där extremt känslosamma solot som i sig är väldigt enkelt, men så sprött och sårbart att man inte kan lyssna sig mätt på det.

"Let's wake up in the afternoon
Pretend that we got nothing to do
No we don't have to go by any agenda
We can make up our own rules"


Det är sådär som jag vill ha det i denna stund. Att vara med den man älskar och låtsas att man bara har tid för varandra. 
Och jag tittar ut genom mitt fönster och det är ännu en mulen, grå dag och jag sätter mig med gitarren en stund för att finna någon form av inre frid, men det misslyckas förstås och i mitt huvud fortsätter Kelly och Vince att förkunna livets viktigheter.

"Stopping every minute just because you're in it
Wishing everyday was Sunday, you're right next to me
It's how it's supposed to be
Hanging on every touch
Baby don't rush"

Läs hela inlägget »

Kris Kristofferson skrev den enskilt bästa textraden i historien. Ibland är det så enkelt att urskilja sånt. 
Och även om Me and Bobby Mcgee aldrig blev en sån där favoritlåt för mig, så växte jag upp med den. Den fanns på min pappas reportoar och var alltid en av de många låtar han framförde varje kväll på sin gitarr vid läggdags.
Vissa saker glömmer man aldrig. Andra saker glömmer man nästan direkt.

Varför skall man leva i nuet när allt var så mycket bättre förr? Den tanken känns befogad. I'd trade all of my tomorrows for one single yesterday. 

Jag har en ledig dag från jobb, men är långt ifrån sysslolös. Jag måste skriva nu. Skriva väldigt mycket om jag skall bli klar med den där boken. Egentligen har jag massor av måsten. Massa saker som behöver göras, men som jag inte kan förmå mig att göra.
Det är stiltje och det är tillbakablickar från livet som gått.

Läs hela inlägget »

Jag har läst så många böcker och jag har samlat på citat om allt det vackra.
Jag har sett så många solnedgångar och jag har gått i så många regn.
Kaffe drack jag först när jag var trettio och vin dricker jag knappt längre.
Jag lyssnar fortfarande på sånger med patetiska texter och jag älskar fortfarande Vince Gills utryckssätt på sin gitarr.
Jag har studerat hur min bror skriver och jag är glad över att jag är färdig med mina sånger.
En tittar bort, en annan blundar
- Jag berörs fortfarande av talande rader.
Det bor en schakal i oss alla och det perfekta är det svåraste att lämna.

Läs hela inlägget »

Jag behöver få struktur över dessa nätter. Ha saker att göra under de vakna timmarna. Allt annat än att bara ligga vaken och låta tiden gå åt ingen nytta.
Jag är glad över att jag inte plågade mig igenom Maple Leafs match mot Coyotes. Ännu ett skådespel i att vara sämst när det gäller. 
Allting rammar faller sönder utan strid - det är så det är.
och jag letar upp den där låten på soundcloud som min bror en gång skrev och tar särskilt in raden "Jag har sjungit färdigt mina sånger".
Det finns stunder då man är färdig med allt. Det finns också stunder då man inte kan förmå sig göra den enklaste sak. Det där som varje människa har svårt att förstå om man aldrig varit inne i den där världen  själv. 
Klockan är snart 6 och trots att mörkret är konstant, är det över för den här gången. Ännu en natt har farit förbi och jag tänker att nästa natt måste jag ha en plan. En plan för hur man överlever nätter.

Läs hela inlägget »

Det sportas inte på sportlovet. Det är ett faktum.
Annat var det förr. Jag minns när jag var barn hur man kunde välja mellan olika aktiviteter som kommunens föreningar anordnade. Allt fanns noggrant dokumenterat i det tjocka häfte som distribuerades  ut till varje hushåll. Från dag till dag kunde man välja bland all sköns sportaktiviteter. Så är det inte längre.  Faktum är att när vi på vår klubb har lite mindre barn och ungdomar så är det just på sportlovet. Det beror inte på som man skulle kunna tro att man kanske åker bort (även om det finns några som gör det) utan för att man hellre vill vara hemma och "vila". 
Jag har roat mig med att innan detta sportlov både frågat mina elever på skolan där jag jobbar och barnen på klubben vad de skall göra på lovet. Ingen har sagt att de skall ägna sig åt någon sportaktivitet. När jag sedan ställt frågan konkret; "Skall du sporta på lovet?" har jag mötts av idel konstiga miner och vanliga kommentarer så som t ex att "nä, jag skall chilla". Ett fåtal sa faktiskt att de skulle hålla på med "sin idrott", men att de var osäkra på om de skulle prova något annat.

Sportlovet infördes 1940 för att spara på stenkol och koks  i skolorna. I och med kriget behövdes kostnader skäras ner och uppvärmning var just en sån kostnad. De lediga eleverna behövde i sin tur något att göra och man började arrangera olika aktiviteter där olika vinteridrotter lades mest folus på. 
Efter kriget följde  medicinhygieniska argument som en anledning till att eleverna skulle vara lediga en vecka. Detta därför att risken för spridning av infektioner under den här perioden var så stor att det därför var lika bra att eleverna var hemma och inte smittade varandra.  Idag lever sportlovet vidare och det är en självklarhet att vara ledig en vecka i februari, eller för de som har sent sportlov ; i mars. Varför det heter sportlov tycks ingen varken bry sig om eller 
reflektera över.

Läs hela inlägget »

Dag efter dag

Jag skulle vilja sova.
Ha en hel natt utan att ha svårt att somna eller att vakna på tok för tidigt.
Det finns saker som jag vill som är ouppnårliga, det vet jag. Men att kunna sova borde inte vara så svårt..
Ändå så fortsätter det dag efter dag.
 

Lördagen är tyst som ett vaccumpreparerat rum. Det är mörkt och alldeles stilla.
Dagar, veckor, månader och årstiderna far förbi som ett höghastighetståg om dagen  och jag blir kvar på perrongen till en station där aldrig tåget stannar.
"det är mörkt nu, men det blir ljusare igen"
gäller inte här. För alla sånger är förbjudna.
 

Så går dagen och natten och ingen säger något längre.

Läs hela inlägget »

Igår kväll var jag starkast i världen.
För en vecka sedan försvann helt plötsligt både smärta och värk i mitt knä. Detta efter att i tio månder plågat mig. Lika oväntat som det dök upp, lika oväntat var det borta. I går kunde jag träna som vanligt och allt kändes helt plötsligt så enkelt på judomattan. Jag var oövervinnlig och bäst!  Oövervinnlig!

Det finns inget bättre än när man känner sig just så. I vanliga fall kanske man har just en sån dag per år, max 2. En dag då man känner att man skulle kunna fortsätta träna i flera timmar till utan att tröttas. Det behöver inte alls bara vara i en fysisk situation, utan gäller lika väl  när man  t ex känner sig så där effektiv och får så mycket gjort och samtidigt vet att man kan klämma in lite till. Underbart, men det händer inte ofta.

Och

den känslan, just den där oövervinnliga känslan var det längesedan jag jag kände.
Och så dyker den plötsligt upp när man minst anar det. När man känner sig svag, blek och sårbar.
Fantastiskt!

Just där och då skulle man bara vilja pausa tiden. Eller frysa den för alltid. När jag lämnade klubben i går kväll sa jag till en klubbpolare;

"Om man skall dö, så skall man göra det efter ett sånt här träningspass. Om det skulle hända mig någonting på vägen hem, så berätta för alla att jag kände mig oövervinnlig."

Sedan tillbaka till vardagen igen och man upptäcker att man är motsatsen till oövervinnlig och att saker och ting inte alls är fantastiskt.

Läs hela inlägget »

För första morgonen i år åkte jag till jobbet i solsken.
Jag har inga förväntningar och jag vet att efter februari kommer långa och besvärliga mars, men att kunna köra utan helljus var en fantastisk känsla i allt det ofantastiska.  Man måste så här års försöka hitta och uppskatta det där bra som kommer till en.

Läs hela inlägget »

Jag rör mig i Central parks omgivningar. Inte rent bokstavligen, utan i mina tankar och i mitt skapande. Jag försöker öka takten i mitt skrivande och Central Park är just den plats där saker och ting  nu utspelar sig. Snart skall här ske ett mord. Arbetet med min bok Michelletimman går framåt.

I mitt researcharbete kollar jag åter in de bilder jag tog i november i fjol och denna gång fastnar jag vid alla de bänkar som finns överallt i parken. Minns att jag reflekterat över det vid tidigare besök. I november fanns det massor av tid och vi gick runt och kunde läsa alla inskriptioner på bänkarna. ...Eller, inte parkens alla 9 000 bänkar förstås, men flera av dem. Central Park Adopt-A-Bench Program har funnits sedan 1986 och är en fond för att bevara och underhålla bänkarna. Idag skall ca 4 000 ha  ”adopterats”.

Inskriptionerna fängslar. En del mer än andra. 
This bench is reeserved for Ellen. Together forever.
Vem är Ellen? Precis som när jag tog den där bilden funderar jag nu på vem hon är. Lever hon? Vad gjorde hon och vem var personen som donerade bänken och gjorde inskriptionen? Det poppar upp så många frågor, men man får själv fylla i svaren...
Det finns något gränslöst romantiskt över det, något som starkt tilltalar mig, även om jag vet att de som just har en bänk fått betalat väldigt mycket pengar för det.
Men det handlar om en god sak och om kärlek. Det tilltalar mig starkt.
 

Läs hela inlägget »

Fångad

Våra vanor förändras. Även hur vi ser på teve. Vem trodde för några år sedan att en dag skall man kunna titta på vad man vill på teve och när man vill? Inte jag i allafall. Jag satt tålmodigt och väntade på att det skulle bli filmdags, eller att den där favoritserien skulle börja. Idag ser vi på det när vi vill. Vem kunde ana att en dag skulle Play-kanalerna regera och totalt ändra på vårt tittande? Och så har vi streamingtjänsterna...
Till och med jag har börjat att titta på serier på Netflix, Cmore och Viaplay. Vi har dem alla.
Idag lika naturligt för mig som att jag lyssnar på min ljudbok. Det blir som ett beroende. En ritual innan det är dags att sova. För två veckor sedan såg jag sista avsnittet på en riktigt höjdarserie. Det som gjorde den så bra var att alla egentligen var snälla mot varandra. Det fanns inga "bad guys". Det var så befriande på något sätt.  Befriande att slippa action, skurkar, elaka människor och hat.
Istället var det omständigheter som gjorde att människor hamnade där de var och att saker trasslade till sig. När sista avsnittet var slut lämnade det kvar en stor tomhet. En tomhet som stannat kvar nu i flera dagar. vad skulle man kunna titta på som var lika bra och som fick mig att känna den där härliga känslan igen? För jag blev liksom en del av den där familjen det handlade om och jag kunde se mig själv i de där fantastiska miljöerna I Chesapeake Shores, Maryland. Jag testade ett par andra sedan. Det kom av sig nästan direkt. 
Och
Just nu, i denna stund skulle jag behöva något liknande. Något som kan ge lust och hopp. Något som fängslar och tar upp all min uppmärksamhet.
Läs hela inlägget »
Etiketter: chesapeakeshores



 
Det här kommer bli årets hitills mest lästa inlägg.
Det är effekten av att jag inte skrivit på ett tag. Så är det alltid. När man inte skriver något inlägg kan man vara säker på att antal besök på bloggen inte minskar. Iallafall inte till en början. Ibland kan det t om öka. Resultatet av människans nyfikenhet.

Jag gör just inte så mycket just nu mer än att jobba och skriva på min bok. Det där skrivandet måste fortgå oavsett inspiration och läge. Det är ju mitt "mission". Som ett sista uppdrag.
New York är en av platserna där boken utspelar sig. Det är där som själva "nerven" finns. I dessa dagar har jag tittat på många kort jag tagit därifrån genom åren. Jag har tittat på filmklipp. De mesta filmklippen tog jag i höstas. När jag rekognoserade inför mitt skrivande. En värdefull skatt att ösa ur nu när jag skall sätta ihop allt.

På min födelsedag spenderade jag timmar i Central Park. Det var så precis som jag ville ha min 50-årsdag. På bilden ovan ; vi gick omkring i Strawberry Fields och jag fick en bild på mig själv vid minnesmärket av John Lennon och hans gärning. Vi strövade runt i området som är en tyst zon i parken, vi tittade, tog in, reflekterade och i just den stunden kände jag mig inte bara som världens lyckligaste man, utan också stark och harmonisk. En fantastisk känsla som man gärna skulle vilja konservera och plocka fram när helst det behövs. 

"Let me take you down
'Cause I'm going to Strawberry Fields
Nothing is real
And nothing to get hung about
Strawberry Fields forever"

(Beatles)

Läs hela inlägget »
Etiketter: michelletimman

Vintern är den slutliga reningen. Sista anhalten till att åter blomstra. Att ha årstider är fantastiskt. Omväxling förnöjer. Det där tror jag dock inte på. För jag har verkligen försökt att känna upprymdhet inför hösten, försökt längta till vintern. Detta utan någon som helst framgång. Det handlar bara om att härda ut, för att ha något att längta efter, något att se fram emot.
Det här blev en annorlunda dag. Mina dagar är inte längre så vanliga. Inte ovanliga heller, utan kanske mer där emellan.. En plats där ingen vill vara.
Något är på gång. Jag har ingen bra känsla. Allt det där dåliga måste först komma ner för att allt skall bli bra igen.

Läs hela inlägget »

Någon sa på jobbet idag; "vad roligt med all snö. Hoppas att det stannar kvar ett tag"
Konstaterandet provocerade, men jag höll mig lugn. Jag sa inte ens något. Ingen kommentar. Inte ens då den borde vara befogad. Jag tycker inte om snö. Jag har kört ett par vändor fram och tillbaka till Uddevalla i eftermiddag. Tror inte att det var så många av mina medtrafikanter som tyckte annorlunda än mig heller. Det går an att längta efter snö och bo i staden. "Kom ut till oss på landet i Dalsland", tänkte jag när jag satt i bilen förut.
I bilen spelade Brett Young och när låten "Ticket to L.A" gjorde entré, insåg jag att det var just i Los angeles jag ville vara nu.

"Now there ain't a single thing I wouldn't trade
For a ticket to L.A."


Nu har jag ett kalas att besöka. Årets bästa fest (hoppas jag) Men när jag kommer hem igen skall jag söka efter de bästa biljetterna jag kan få till just L.A.

Läs hela inlägget »

Torsdag kväll och jag lämnar allt tråkigt bakom mig för en stund av rock’n roll och glädje. Jag slutar aldrig!

”so what?
I'm still a rock star
I got my rock moves
And I don't need you”

Läs hela inlägget »

Läggdags

Läggdags är sista stoppet innan vi frigör själarna för att drömma.
Just den där meningen tänker jag på nu när jag kryper ner i sängen och drar täcket om mig. Jag ser på en serie som är full av såna där klokheter. Varje avsnitt kryllar av visdomsord och smått poetiska konstateranden. Jag älskar det och försöker förmå mig att spara undan och komma ihåg. Det är inte mycket jag klarar att minnas längre, men sånt minns jag.
Det är mitt i veckan och tiden överraskar med att krypa fram. Livet är fullt av det oväntade. Det blir sällan som man tänkt sig. Förändringar behöver ske. Nu, här och förevigt. Det är det jag tänker på också, alldeles innan sömnen kommer och blir sista stoppet som frigör själen för att drömma.

Läs hela inlägget »

Hej mitt vinterland.
Och Hej ni som skriver och berättar att ni saknar mina blogginlägg i dagar då jag motvilligt måste fokusera på annat. Det betyder verkligen något.. för mig.
Inget är bättre än att lyftas av andra. Det finns de som skulle svara annorlunda på en sån fråga, men de tror jag inte är ärliga. Uppmuntran och bekräftelse kan få människor att lyfta.
För i tider av iskyla och svek är det lätt att tappa både motivation och intresse. Jag tänker aldrig mer..men långt där inne vet jag att jag måste. Måste ta mig samman och gå vidare. Så jag skriver motvilligt detta inlägg. För jag vet att jag måste. Inte för någon annans skull, utan för att jag är jag.
Inget är starkare och viktigare än familjen. De där som finns där allra närmast. De som ger en styrka i tuffa stunder. Jag klarar mig utan allt annat.
Så jag åker på den där vintervägen som solen så vackert lyser upp. Jag måste fortsätta att göra allt på mitt sätt. Fortsätta att svänga av när jag själv vill.
Och i tider när det mest oväntade händer påminner jag mig själv om att det faktiskt bara kan bli värre. Så jag spelar en älsklingslåt och spelar den högt och när jag känner att jag måste, stannar jag. Jag öppnar dörren och låter kylan välla in och jag  sitter så där tills att jag skakar.
Aldrig har det varit fulare än nu. Ändå är allt så vackert.

Läs hela inlägget »

Snön yr omkring utanför mitt fönster och jag kan höra hur vinden griper tag och hur den låter.  Jag sitter bakåtlutad och lyssnar på den där dolt visslande föreställningen som spelas upp där utanför.
Jag har några intensiva timmar bakom mig och nu är det så skönt att bara sitta med en te-mugg, njuta av lugnet och friden.
Hela januari har varit intensiv, men efter den här helgen har jag en förhoppning om att allt kommer bli lite lugnare. Det är nu som jag skall lägga i lite extra fart i mitt skrivande.
Den där boken som jag håller på att skriva, börjar så sakteliga likna något. Man kan börja se att det finns en story där som går framåt. Jag gillar att vara i den där "världen". Där -  någon annanstans där jag  befinner mig när jag skapar och bygger min berättelse. 

Men för tillfället tycks det bli en kort visit, för jag känner  hur  nu tröttheten kommer över mig och hur jag får problem med att hålla ögonen öppna.  Det är som att när jag tillslut kan slappna av och ta det lugnt, så släpper all den där inre spänningen och stressen som under en tid haft ett grepp om mig. Min berättarvärld försvinner lika snabbt  som jag klev in i den och jag blir kvar här.. nu näst intill livlös, men lugn.

Läs hela inlägget »

Glida

Fredag eftermiddag och förberedelser inför en SPA-helg.. 
Det finns mycket att säga om den här veckan, men jag nöjer mig med att konstatera att livet kan vara långt i från att glida på en räkmacka.

Läs hela inlägget »

Tålamod

Jag längtar fortfarande efter dagar på väg, heta vägar och soliga badstränder, men på min kvällspromenad kan jag konstatera att den här kalla tiden fungerar trots allt. Trots mörkret, trots kylan och en stundtals oändlig längtan till något annat.
Det handlar om att ha tålamod och att härda ut. Att faktiskt se det fina i det man kanske tycker är det fula och framförallt sätta in det i sitt sammanhang, ge det rätt proportion till all annan galanskap i den här välden, men också se till de som i denna stund inget hellre velat än att faktiskt få känna, titta, smaka och lukta på just det som jag får göra nu.
De som inte kan, men gärna velat.
Så jag tar den här bilden på Färgelanda kyrka och månen. En symbol för ljuset mitt uppe i det mörkaste och kallaste.

Läs hela inlägget »












 Tidigt 90 - tal på Lugi camp. i Lund.  Jag står längst åt höger. Solen skiner, det är vältränade kroppar och leenden in i kamerans lins.
Jag minns de där träningslägrena med glädje. Det var alltid något som jag såg fram emot. Jag var där varje år.

Nu alla de här åren senare försöker jag att åter finna både träninsgsmotivation och form. Inte en helt enkel kombo.
Som ung fick jag höra att livet var fullt av frestelser, men det var först när jag blev äldre som jag insåg att så just var fallet.

Läs hela inlägget »

Det är nya färger på drinkarna varje kväll. Gul, till röd och idag grön. Dåliga vanor skall bytas mot goda vanor. En kall öl och kycklingvingar efter träningen skall bytas mot en ...sån här. 
Jag klagar inte. Är för tillfället nöjd  över att resten av familjen är åt hälsofreaks-hållet och ser till mitt bästa.
Jag är på jakt efter formen.  På jakt efter goda vanor och ett hållbart liv. jag behöver allt pepp jag kan få.  I min ålder är man svårmotiverad till det mesta  som råkar vara sunt och bra för ens hälsa.
Att hitta formen kräver förstås  mer än de här drinkarna, men det kan ibland kännas jobbigt nog.

Läs hela inlägget »

HälsoTommy

I går en gul hälsodryck och idag en röd.  Och NEJ, det är inte vin, utan ett härligt glas fyllt med rödbetsdryck. Speciellt bra för immunförsvar, för att minska sötsug och få ordning på blodtrycket. Genom att dricka den här rödbetsdrycket förbättrar jag balansen i mitt liv. Min hälsa blir bättre.
Hur svårt kan det vara? Vem vill inte det? Så jag dricker det, inte med välbehag, men ändå och jag ser redan fram emot vilken fantastisk investering det här kommer vara för mig för att på bästa sätt kunna möta en ny dag, en ny utmaning, ett nytt liv!

Läs hela inlägget »

Resultatet

Två uppsättningar burgare.
Idag har jag agerat matdomare för första gången i mitt liv
Två riktigt goda sorters hamburgare med fantastisk god egengjord dressing och tillbehör.
Det bästa av allt är att grillsäsongen precis har börjat!

Läs hela inlägget »

Grabbarna har påbörjat en hamburgare-tävling och jag har dragit vinstlotten att få agera domare. Med andra ord kommer jag bli rejält mätt även idag.
Snart tänds grillen och denna dag fortlöper på ett strålande sätt.

Läs hela inlägget »

Det är en kall, men strålande dag. Det är härligt vintrigt utanför, men när jag skall lägga in den där bilden som visar ett fint vinterlandskap från min promenad tidigare idag, så tvekar jag.. Jag möts av olust och känslan av att jag inte alls vill vara med om det här. Jag vill dit solen lyser varje dag. Jag vill ha sol som bränner på min hud och istället hittar jag den här bilden från i somras då jag var solbränd och pigg. Trots denna soldränkta vinterdag är jag blek och trött... Så jag drömmer mig bort. (Jodå, även en man i min ålder kan göra det). Helst av allt vill jag till Florida Keys och med ens  börjar jag titta på resor dit. Helst vill jag åka så fort som möjligt, men mer realistiskt i juni. Jag tittar på min youtube-kanal sedan. Kollar på några av mina egna filmer från Florida. Ingen annan plats har jag rest så mycket i som just Florida. Trots det vill jag bara ha mer, mer och mer.
Klippet nedan är från South Beach som man hittar i slutet av Duval Street.  Ett ställe för alla "locals". Skönt om man vill slippa alla turister. Just där och just nu vill jag vara där och inte ha något annat på agendan än lättja.

Läs hela inlägget »

Förmiddag blir eftermiddag och när jag väl är hemma visar det sig att maten står på bordet och att hela familjen är samlad.
Och det är just dessa små ögonblick som är de där guldkornen i vardagen och faktiskt det som egentligen betyder något.
Efter lite prat, skratt och berättelser ur de senaste händelserna i livet, drar jag mig tillbaka , stänger dörren, lutar mig tillbaka och njuter av en Blue Ribbon.

Jag hör hur modern i huset stökar runt i köket och från hennes sons rum kommer tonerna från en keyboard . Dottern tar en dusch och jag tar in blandningen av alla dessa ljud med välbehag och tänker att jag är världens tursammaste man. Jag sluter ögonen, njuter och ..stänger av.

Då kommer min son in och levererar en hälsodryck. Alldeles nyss komponerad av resten av familjen och för en stund har jag glömt bort, eller iallafall låtsas om att jag inte är en del av en ”hälsofamilj”.
Vissa saker är som det är och liksom hänger med konceptet.
Jag ler, sveper den morotsbaserade drinken och sköljer ner allt med kornmalt.

Läs hela inlägget »

En skön promenad efter jobbet ändrar allting.
Det borde jag sannerligen göra oftare. Nu känner jag mig både piggare och starkare.  En kall, men solig och frisk dag.
Och jag har ätit och druckit och lyssnat på den där sköna låten som just nu gäller för mig.
 

"I was born to run
Always out there chasin' the sun
Never really needed no one
'Til you came around
And made me wanna put my roots down"
 

Och det är kärlek I luften och allt annat kan egenligen kvitta. För det är nu allting skall hända.

Läs hela inlägget »

Fredag kväll.
En arbetsvecka är slut och en stundande helg väntar.
Och när allt kommer omkring så hamnar tillslut alla bitar på rätt plats och jag trycker på "stand by" och går in i ett "weekend mode".
I köket är det full aktivitet och jag ser på hur det jobbas där med kärlek. Min son har koll på allt.
Ur mediaspelaren strömmar skön musik och för de som följt mig under en tid här på bloggen vet att jag är mycket förtjust i Brett Young. Jag spelar den nya plattan och låter "Where you want me" spelas om och om igen. En otroligt skön låt perfekt för en fredag. Sköna harmonier och ett riktigt gått sound. Gitarren är förstås magnifik och jag uppskattar verkligen hur de där tonerna spelas. Som om om det vore självaste Vince Gill själv som spelade.
En underbar låt, härliga dofter från köket, ett sött vin på mina läppar och en förväntan i luften om en kväll som har allt att ge.

Läs hela inlägget »

Dagarna kommer och går och hur många av de här kommer jag minnas i december när det är dags att summera året.? Kommer jag minnas den här dagen? Dagen som började med snöyra, men när det var dags att åka från jobbet bjöd på spöregn.

Kvällens träning  blev ytterligare ett steg fram. Årets bästa insats av mig, men det säger förstås inte så mycket eftersom att det hittills är få till antal.
Men det är känslan som räknas. Känslan av att jag klarar ta i lite mer för varje träning.. Det känns bra.
Så kommer jag minnas den här dagen i december? Det är den stora frågan .
Dagarna bara kommer och går.

Läs hela inlägget »
Jag och min träningspolare Karl Jag och min träningspolare Karl

Jag är tillbaka igen på mattan. Inte för för fullt, utan det är på en mycket låg nivå. Det kommer bli en lång resa, men just det där att komma igång och träna igen känns fantastiskt (och välbehövligt)
Egentligen har jag inte tränat på riktigt  sedan april i fjol. Visst jag stod på mattan därefter, men det var allt.  Mitt knä är fortfarande inte helt ok, men så pass bra för att börja utmanas.
I kväll väntar ett nytt träningspass. Jag ser fram emot det. Men nu är det viktigare än någonsin att jag är bra förberedd. Det handlar om att jag tar kontroll över min egna träning.
Några steg i taget.
Att jag ger mig själv rätt förutsättningar.
Fokus och rätt tempo.
Hela dagen är kvar, men jag längar till kvällen.

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv

Länkar

Etiketter